Kommunisterna och den nationella frågan

Denna artikel föranleddes av Fredrik Perssons-Lahusens artiklar på kultursidan i Aftonbladet den 10 juni och 8 juli 2015. Hans artiklar förordade en verkningslös plakatpolitik, ”vänster” till formen men höger till innehållet, som inte skulle kunna att slå undan benen på rasismen, fascistiska, högerextremistiska och högerpopulistiska partier och organisationer.

Den som vill ta ställning till frågan om nationalism och hur man ska förhålla sig till den måste först diskutera begrepp som nation, nationell självbestämmanderätt, nationellt oberoende och stat. Vilken är till exempel skillnaden mellan stat och nation?

Nation och stat

En nation är, för att tala med Stalin, ”en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap ifråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen” (”Marxismen och den nationella frågan”, Förlag för litteratur på främmande språk Moskva 1950, sid. 15)

Hur många nationer finns det i världen idag? I runda tal 6000 – 7000, som uppfyller de två viktigaste kriterierna gemensamt språk och territorium.

Vad är en stat? Enligt en definition på Wikipedia(1) är en ”stat (av lat. status, ställning, fast ordning) en grupp av institutioner som innehar auktoriteten att upprätta regler för att regera folket i ett eller flera länder och som innehar intern eller extern suveränitet över ett givet geografiskt område. Redan Aristoteles påvisade att människor alltid levt i samhällen, men dessa saknar hos primitiva folk utbildad statskaraktär. Staten kräver kontinuitet och dess rättsordning gäller över det område där statsmedlemmarna är bosatta, oavsett deras härstamning.” Montevideokonventionen 1933, som inte är allmänt erkänd men utgick från internationell praxis, anger fyra nödvändiga och tillräckliga kriterier för att en entitet ska kunna bli erkänd som en stat: en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och kapacitet att ingå relationer med andra stater.

Förenta Nationerna hade exempelvis 193 medlemsstater 2011. Taiwan uppfyller sedan 1971 inte kraven för medlemskap i FN. Vatikanstaten är heller inte medlem. Utbrytarstater som Abchazien, Nordcypern, Somaliland, Sydossetien och Transnistrien eller associerade stater som Cooköarna och Niue anses inte heller uppfylla FN:s kriterier för medlemskap. Faktum är det aldrig funnits så många erkända stater i världen som idag. Sedan 1990 har ett antal forna sovjetrepubliker avskilt sig som egna stater, Tjeckoslovakien har delats i två stater, Jugoslavien har brutits upp i ett antal suveräna stater, Öst-Timor och senast Syd-Sudan har tillkommit.

Detta betyder att det finns betydligt färre stater än nationer och att stat och nation i regel inte sammanfaller. Det enda undantaget i Europa är Portugal och Island. Normalt består en stat alltså av flera nationer och oftast bärs staten upp en dominerande nation. I Kina utgör hankineserna den dominerande nationen, i Ryssland den ryska, i Storbritannien den engelska och i Sverige den svenska och så vidare.

De flesta nationer är mycket små och i bästa fall har de erhållit status av nationella minoriteter i flernationella stater. När det gäller nationella minoriteter kan territorialkriteriet kompletteras med endogamikriteriet, d.v.s. en lång tradition av ingifte inom den egna etniska gruppen. Det gäller exempelvis ortodoxa judar, romer, amish och mandéer. Det säger sig självt att nationella minoriteter, som bygger på endogami, inte kan avskilja sig och bygga territoriella stater. Detta utesluter inte att nationella minoriteter, som baseras på endogami, i viss utsträckning kan vara territoriellt koncentrerade eller medvetet se till att de blir territoriell koncentrerade. Det senare var fallet med den judiska invandringen till Palestina, som ledde till utropande av staten Israel och fördrivandet av stora delar av den palestinska befolkningen.

De flesta nationer/nationella minoriteter är alltså mycket små. Eftersom språket är ett mycket viktigt kriterium på nationstillhörighet, kan som en fingervisning påpekas att enligt en uppgift försvann runt 400 språk under 1900-talet. Det är fullt möjligt att lika många eller fler språk kommer att försvinna under 2000-talet. De flesta nationer har inga möjligheter att erövra statlig suveränitet, eftersom de endast består av en handfull individer. I princip är det är bara folkrika nationer eller sådana som en gång utgjort egna riken, som har den praktiska förmågan att avskilja sig som egna stater.

I Europa finns det idag en stark opinion i Skottland och Katalonien för ett statligt avskiljande. Skottland hade en lång historia av självständighet innan riket slöt ett unionsavtal med England 1707. Katalonien, som är Spaniens rikaste region idag, har också tidigare under historien periodvis utgjort ett eget rike. I Mellanöstern lever 30 – 40 miljoner kurder i Turkiet, Syrien, Irak och Iran, som kämpar för autonomi. I praktiken är det endast i Irak och i Syrien som någon form av autonomi har upprättats. Statsledningarna i dessa fyra länder bekämpar kurdernas autonomisträvanden, eftersom det i förlängningen kan leda till ett statligt avskiljande och att gränserna ritas om. De europeiska imperialistmakterna tog inga etniska hänsyn då de upprättade sina kolonier i Afrika med resultat att i princip alla afrikanska stater idag är flernationella. Hausa talas exempelvis av cirka 24 miljoner modersmåltalare i Nigeria och Niger, men några autonomisträvanden är inte kända. Den afrikanska enhetsorganisationen OAU motsätter sig också att de tidigare koloniala gränserna ändras, eftersom det skulle leda till långtgående turbulens mellan de afrikanska staterna. De enda undantag som gjorts sedan 1960-talet är avskiljandena av Eritrea och Syd-Sudan – ingendera är f.ö. etniskt homogent.

Språk och kultur förmedlas mellan generationerna

I en artikel, ”Vänstern måste släppa flaggan”,(2) i Aftonbladet den 10 juni angriper Fredrik Persson-Lahusen den kommunistiska rörelsens traditionella syn på den nationella frågan. Han skriver: ”Att det skulle finnas ett svenskt folk, som besitter ett i det avlägset förflutna, förankrat demokratiskt sinnelag är kort sagt snicksnack.”

Vad menar Persson-Lahusen? Menar han att det inte skulle finnas ett svenskt folk, som formats av historien, och att Stalins definition inte stämmer? Finns det överhuvudtaget några folk enligt Persson-Lahusen? På samma sätt som konfucianismen har påverkat och påverkar Kinas kultur än idag liksom islam de muslimska länderna har vissa demokratiska traditioner påverkat svensk kultur. I ingetdera fallet ärvs dessa traditioner via blodet, d.v.s. generna. De demokratiska traditionerna i Sverige går tillbaka till tingen på vikingatiden och uppkomsten av sockenstämmor under tidig medeltid. Landskapslagar började nedtecknas på 1200-talet och den första riksdagen inkallades 1435. Konungaval skedde ända fram till Gustav Vasas trontillträde. Minst hälften av den svenska bondeklassen har alltid utgjorts av fria bönder; norr om Dalälven fanns överhuvudtaget ingen adel. Som den brittiska marxistiske historikern Percy Andersson påpekat rådde en maktbalans mellan bondeklass, adel och kungamakt i Sverige ända fram till 1800-talet; två av aktörerna kunde gå emot den tredje. När nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen växte fram på 1800-talet skolade de sig själva i demokratiska traditioner.

Det går att diskutera frågan om ursprung och etnicitet vetenskapligt. Redan 1901 upptäcktes blodgrupperna A, B och O och året därpå AB. Indelning på basis av blodgrupp är objektiv, men ger ändå otillräcklig kunskap om släktskap mellan stora människogrupper, men framför allt om migration. Genetiken och molekylärbiologin fick sitt genombrott i början av 1950-talet. Därefter skedde en närmast explosiv utveckling av forskningen. I människans genetik studeras framför allt Y-kromosomens haplogrupper och mitrokondrie-dna-haplogrupper. Både dessa kan användas för att bestämma genetiska populationer. Y-DNA ärvs endast längs den patrilinjära linjen (på fädernet), medan mtDNA endast ärvs på mödernet. Fördelen med DNA-sekvensering är att den inte inrymmer några subjektiva moment och således avdramatiserar frågan om härstamning.

Det skedde två stora utvandringar från Afrika för 60 000 – 70 000 år sedan, vilka dessutom innebär att alla icke-afrikaner är närmare släkt med varandra än med afrikaner. Den första skedde längs Asiens sydkust och nådde till sist Australien; den andra gick till Mellanöstern och sedan vidare till Centralasien och Europa.

Det är givet att folkslag ser olika ut; detta är ett resultat av mutation (en permanent förändring av nukleotidsekvensen i en organisms genom), anpassning och genetisk drift. Genetisk drift innebär att om grundarbefolkningen är liten kan ett visst särdrag, exempelvis blodgruppen O, dominera slumpmässigt.

När uppstår nationer?

I fortsättningen använder jag folk och nationer som synonymer. Uppkomsten av språket, som skedde för runt 100 000 år sedan, är en förutsättning för att det ska uppstå olika folk. Man vet inte om det bara fanns ett urspråk eller om det uppstod flera urspråk parallellt. Språket, speciellt om det enbart fungerar enbart som talspråk, undergår ständiga förändringar. Så fort en grupp människor, språkgrupp A, splittras i en grupp B och C, som åtskiljs av en flod, ett berg, oländig terräng överhuvudtaget eller havsvatten, kommer språket att utvecklas åt olika håll, särskilt om språkgrupperna B och C dessutom kommer i kontakt med andra språkgrupper. Om språket utvecklas åt olika håll, kommer också kulturen, seder och bruk och religionen att påverkas. Olika omgivningar kräver också olika ordförråd.

Den indoeuropeiska språkfamiljen är den bäst undersökta språkfamiljen av alla. Urindoeuropeiskan eller protoindoeuropeiskan uppstod norr om Svarta havet för 5 000 – 6 000 år sedan. Nyligen genomförda genetiska undersökningar konfirmerar att det skedde en omfattande utvandring från detta område. Om vi håller oss till de indoeuropeiska religionerna, så visar alla de äldsta skriftliga urkunderna att de var polyteistiska. Men redan c:a 1200 f.v.t. uppstår zoroastrismen, en monoteistisk religion, i Persien; buddhismen, som i sin ortodoxa form mer är en livsfilosofi än en religion, uppstår på 500-talet f.v.t. i Indien, och kristendomen, som sedan genomgår många splittringar, vinner insteg i romarriket och Europa fr.o.m. 100-talet e.v.t. Hela Europa kristnas först på 1300-talet. Förekomsten av olika religioner leder naturligtvis till kulturell splittring.

Detta illustrerar Stalins tes att det är ”självklart att en nation, såväl som varje annan historisk företeelse, är underkastad förändringens lag, äger sin historia, sin början och sitt slut.” (J. Stalin: ”Marxismen och den nationella frågan”, Förlag för litteratur på främmande språk Moskva 1950, sid. 15)

Jordbruksrevolutionen för c:a 11 000 år sedan leder så småningom till de första statsbildningarna. Jägar- och samlarsamhällen före jordbruksrevolutionen räknade enligt vissa forskare högst 5000 – 6000 individer, innan de splittrades. Jägar- och samlarsamhällen behöver i regel stora ytor för att försörja sig och därmed ökar tendensen till språklig och kulturell splittring. Dessutom producerar jägar- och samlarsamhällen sällan permanenta sociala överskott, som kan ge upphov till en mer avancerad arbetsdelning och till en samhällelig hierarki, d.v.s. klasser.

De första kända statsbildningarna var alla jordbrukscivilisationer. Dessa uppstod tidigast i Mesopotamien, Egypten, Indusdalen och i Kina. I Amerika uppstod senare liknande jordbrukscivilisationer i Mellanamerika och på Sydamerikas västkust. Skriftliga källor förutsätter uppkomsten av ett skriftspråk, vilket skedde tidigast i Mesopotamien 3400 – 3200 f.v.t. Kina utvecklade självständigt ett skriftspråk runt 1600 f.v.t. Det betyder att vi vet en hel del om den historiska utvecklingen sedan 5000 år tillbaka. Kunskapen om skriftlösa jägar- och samlarsamhällen är däremot begränsad till genetiskt, lingvistiskt och arkeologiskt vetande.

De första rikena framträder ofta som flernationella, även om det är stor skillnad mellan det faraonska Egypten som huvudsakligen bestod av en nationalitet och de olika riken som uppstod i Mesopotamien. De senare rikena baserades ofta på att härskare från olika etniska grupper, sumerer, babylonier, assyrier, hade tagit makten och avlöst varandra och underkuvat och inkorporerat tidigare härskande och närliggande folk.

Slaget vid Kadesh 1274 f.v.t., som ligger i nuvarande Syrien, mellan två välorganiserade riken, det faraonska Egypten och hettitriket, är väldokumenterat (bl.a. genom att det efterföljande fredsfördraget finns bevarat) och intressant. Det som är intressant i detta sammanhang är att dokumenten namnger en rad allierade folk på båda sidor och att fredsfördraget reglerar gränsen mellan Egypten och hettitriket. Det är alltså helt uppenbart att det redan under forntiden finns folk, som uppfattar sig själva som ett folk och kan särskilja andra folk. Den grekiska historieskrivningens fader, Herodotos (484 – 425 f.v.t), som dessutom gjorde många resor i närområdet, namnger och beskriver också en rad folk.

Den första helt bekräftade dynastin i Kina, Shangdynastin, härskade c:a 1600 – 1000 f.v.t.. Konceptet om ett Kina som ett enat rike uppstod däremot inte förrän 221 f.v.t., då kejsaren av Qin tog makten genom att med militära medel krossa allt motstånd och ena Kina under en kejsare. Under 2000 år varvades perioder av splittring och decentralisering med upprättandet av nya kejsardynastier (vanligen efter en invasion norrifrån) med centralisering och många blomstringsperioder inom kultur, vetenskap och jordbruk. Kina som enat rike förutsatte att hankineserna fr.a. expanderade söderut och västerut och inlemmade en rad minoritetsfolk. Mot norr byggdes kinesiska muren för att stänga ryttarfolken ute. Det viktiga med Kina är den mer än 2000 år gamla kontinuiteten i fråga om språk och kultur.

Romarriket (509 f.v.t – 476 e.v.t) uppfyller faktiskt Montevideokonventionens fyra nödvändiga och tillräckliga statskriterier: en permanent befolkning, ett definierat territorium, en regering och kapacitet att ingå relationer med andra stater. Det var ett flernationellt rike, men med romarna som det dominerande befolkningselementet. Administrationen var välutvecklad och staten slöt avtal med andra stater och folk. Gränserna, särskilt gentemot Skottland och limes vid Rhen, var väl utstakade, även om det fanns områden, exempelvis i Nordafrika, där gränserna var mer flytande. Det romerska språket, latinet, hade ett så stort inflytande att dess olika kreolvarianter utvecklades till regelrätta språk i Italien, Spanien, Portugal, Frankrike och Rumänien.

Fr.o.m. 1500-talet växer det fram olika stormakter i Europa, i tur och ordning Spanien, Portugal, Frankrike, Nederländerna, England, Tsarryssland och Tyskland, som är relativt stabila statsbildningar, men alla utom Portugal är flernationella stater. Parollen ”Ett land, ett folk, ett språk”, som formuleras under tidigt 1800-tal, bl.a. i samband med Greklands frigörelsekamp, har sällan förverkligats. Fram till dags dato har det skapats en rad nationalstater i Europa, men dessa har nästan undantagslöst innehållit nationella minoriteter.

Befolkningen i Sverige har varit stabil

De dominerande haplogrupperna i Europa är R1b I Västeuropa, R1a1 i Östeuropa, och N i nordöstra Europa. I-M170 och dess avläggare är också väl företrädd i Europa med de största koncentrationerna i Sverige, Norge och Jylland liksom i Bosnien-Hercegovina. I-M170 uppstod i Europa för 25000 – 30000 år sedan. I-M253, en avläggare till I-M170, är koncentrerad till Skandinavien, västra Finland, norra Tyskland och Nederländerna och östra England. Denna undergrupp uppstod för 4000 – 6000 år sedan. I-M253:s spridningsområde sammanfaller till stor del med det germanska språkområdet. De som har bott i Sverige bara ”tre eller fyra” generationer är få till antalet. Tre till fyra generationer tillbaka så var inte ens en procent av befolkningen utrikes födda. De med svenskt ursprung har i regel förfäder som befann sig i landet när Gustav Vasa var kung, och i många fall mycket längre tillbaka.

Tidigare invandrargrupper har alla assimilerats. Detta är vad som har hänt med de lågtyskar, svedjefinnar, valloner, skottar och holländare som invandrade till Sverige fr.o.m. tidig medeltid till första världskriget. De tyska invandrarna under medeltiden utgjorde kanske 0,5 – 1 % av Sveriges befolkning; svedjefinnarna uppgick till12 000 – 13 000 individer fr.o.m. slutet av 1500-talet (eller c:a 1,5 % av befolkningen 1620); valloninvandringen under 1600-talet på en eller två tusen individer motsvarade ungefär 0,1 – 0,2% av rikets befolkning.

Det går att följa svensk historia via skriftliga källor tillbaka 400 e.v.t, eftersom den äldsta runstenen, Kylverstenen på Gotland, är från detta århundrade. Språket är fortfarande detsamma i hela Skandinavien. Källmaterialet från tiden fram till 1000-talet är mycket magert; det består texter från utländska historieskrivare med Tacitus (55 – 120 e.v.t) som första namn och av runstenar. Från och med 1200-talet utvecklas en samnordisk historieskrivning i och med de isländska sagorna (egentligen berättelserna) och Saxo Grammaticus. Denna historieskrivning beskriver tiden från och med vikingatiden. Det framgår klart av dessa källor att den samhälleliga organisationen, mytologi och seder och bruk är likartade i hela Skandinavien. Danska, norska och svenska är fortfarande sinsemellan förståeliga språk och den gemensamma övergången till protestantismen på 1500-talet innebär fortsatt stora likheter i fråga om nordbornas föreställningsvärld.

Först runt 1000-talet uppstår olika maktcentra i Norden, i Norge i Trondheim och Östfold, i Danmark på Själland och i Sverige runt Uppland och mälarlandskapen, vilka utvecklas till kungadömen. Dessa kungadömen är instabila och har ingen säker kontroll över sina territorier. Första gången som det upprättas ett gränsfördrag sker i samband med trekungamötet i Kungahälla 1101. De olika kunga- och stormannasläktena i Norden var såväl sammanflätade som ofta i konflikt med varandra. Detta tillstånd fortsätter sedan under Kalmarunionens tid (1389 – 1520), som präglas av ständiga inbördeskrig. Först i och med Gustav Vasas trontillträde 1523 kan man tala om en svensk nationalstat. Sverige bestod då av huvuddelen av det nuvarande Sverige inklusive huvuddelen av det nuvarande Finland. Det fanns två jämbördiga etniska grupper, nationer, svenskar och finnar, som talade olika språk, men som stod varandra nära kulturellt. Samma lag gällde i hela riket; båda grupper var representerade i riksdagen och hade tillträde till alla poster inom administrationen och de stridande styrkorna. Sedan Gustav Vasas trontilltillträde har den västra rikshalvan aldrig varit föremål för en fullskalig ockupation av utländsk makt. Dagens Sverige har fem erkända nationella minoriteter, varav två är territoriella, d.v.s. den samiska och den tornedalsfinska minoriteten.

Nationalstaten är den viktigaste klasskampsarenan

Fredrik Persson-Lahusen skriver i samma artikel i Aftonbladet:

”Det nationella självbestämmandet är, tvärtemot vad Palm hävdar, inte någon garanti för demokrati. Att demokratin hittills i huvudsak varit organiserad på nationalstatsnivå beror på det enkla faktum att Europas nationalstatliga ordning redan var etablerad när rösträttsrörelserna formerade sig och rönte sina första framgångar. Nationalstaten var den politiska enhet socialister och liberaler hade att verka inom.

Detta – inte minst användandet av alternativa nationella myter – bidrog helt visst till att göra nationalstaten naturlig, men sambandet mellan nationalism och demokrati är likväl främst kronologisk och står inte att finna i förment historiska gemenskaper med givna egenskaper.”

Detta är naturligtvis nonsens. För övrigt påstår heller inte Lennart Palm i sin artikel(3) att det nationella självbestämmandet skulle vara en ”garant” för demokratin; snarare en förutsättning.

Lenin skriver i ”Nationernas självbestämmanderätt” 1914:

Varje nationell rörelse har därför en tendens att bilda nationalstater, vilka bäst tillfredsställer dessa den moderna kapitalismens krav. Mycket djupgående ekonomiska faktorer driver fram detta, och för hela Västeuropa – än mer: för hela den civiliserade världen – är därför nationalstaten typisk, normal under den kapitalistiska perioden.

Om vi alltså vill förstå betydelsen av nationernas självbestämmande, inte genom att leka med juridiska definitioner och ”fundera ut” abstrakta definitioner utan genom att analysera de nationella rörelsernas historiska och ekonomiska betingelser, så drar vi oundvikligen slutsatsen att med nationernas självbestämmande menas deras statliga avskiljande från kollektiv av annan nationalitet, upprättandet av en självständig nationalstat.(4)

Före första världskriget fanns det tre stora imperier i Europa och dess utkant, nämligen Tsarryssland, Österrike-Ungern och det Ottomanska imperiet, som samtliga var flernationella. Det var därför som frågan hur den andra internationalen skulle förhålla sig till de nationella självständighetssträvandena som förekom före första världskriget blev så viktig.

I den tidigare nämnda artikeln skriver Lenin också:

”I det kontinentala Västeuropa omfattar de borgerligt demokratiska revolutionernas epok en tämligen bestämd tidsperiod, ungefär från 1789 till 1871. Just under denna epok utvecklades de nationella rörelserna och bildades nationalstaterna. Vid slutet av denna epok hade Västeuropa förvandlats till ett utformat system av borgerliga stater, vilka dessutom i regel var nationellt enhetliga. Att nu leta efter självbestämmanderätten i de västeuropeiska socialisternas program betyder därför att inte förstå marxismens ABC.

I Östeuropa och i Asien började de borgerligt demokratiska revolutionernas epok först 1905. Revolutionerna i Ryssland, Persien, Turkiet och Kina samt Balkankrigen är världshändelsernas kedja under vår epok i vårt ”östern”. I denna händelsekedja kan endast en blind undgå att se uppvaknandet av en hel rad borgerligt demokratiska nationella rörelser samt strävandena att skapa nationellt oavhängiga och nationellt enhetliga stater. Just därför och endast därför att Ryssland tillsammans med sina grannländer upplever denna epok behöver vi i vårt program en punkt om nationernas självbestämmanderätt.”

Persson-Lahusen påstående att demokratin hittills i huvudsak varit organiserad på nationalstatsnivå beror på att Europas nationalstatliga ordning redan var etablerad när rösträttsrörelserna formerade sig är en våldsam förenkling. Det kan på sin höjd inskränkas till Västeuropa. Det ottomanska imperiet hade börjat sönderfalla i olika nationalstater (Grekland, Serbien, Rumänien, Bulgarien och Albanien) på den europeiska sidan redan före första världskriget; första världskriget ledde till att Österike-Ungern och Tsarryssland upplöstes och en rad nationalstater bildades. Sovjetunionen blev en flernationell stat, men de tidigare tsarryska provinserna Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen bildade egna stater. I Sydamerika sönderföll det spanska kolonialimperiet fr.o.m. 1810, då Argentina utropade sin självständighet och under 1800-talet bildades en rad nya stater på den amerikanska kontinenten. Det överväldigande flertalet av dessa stater var flernationella, eftersom de – med undantag för någon karibisk östat, där ursprungsbefolkningen var utrotad – rymde en rad indianska folk. I vissa av de nya staterna var indianerna dessutom i majoritet, som i Paraguay, Bolivia och Guatemala. Efter andra världskriget, speciellt på 1960- och 1970-talet, avkoloniserades slutligen Afrika och självständiga stater bildades. Detta visar att det nationella avskiljandet är en förutsättning för att det överhuvudtaget ska bli tal om vilken styrelseform som ska gälla.

Lenins och bolsjevikpartiets linje var att varje nation hade rätt till statligt avskiljande. Om däremot ett statligt avskiljande var lämpligt eller inte, var en helt annan fråga. Under alla förhållandena skulle proletariatet i den dominerande nationen i en flernationell stat särskilt respektera vad proletariatet i den förtryckta nationen ansåg. Därför framhöll också Lenin det svenska proletariatets hållning i samband med unionsupplösningen mellan Sverige och Norge 1905 som föredömlig, eftersom det svenska proletariatet via det socialdemokratiska partiet gick emot det egna borgerskapets planer på att upprätthålla unionen med vapenmakt.

Person-Lahusen påstår förnumstigt att ”det nationella självbestämmandet … inte (är) någon garanti för demokrati”. Nej, men vem har inbillat sig det? Vilket är alternativet? Att nationerna i stället fortsatt skulle ha ingått i flernationella imperier eller att de västeuropeiska staterna tillsammans skapar en federal stat, som vissa inom EU drömmer om, med en gemensam regering? Nationalstaten har den stora fördelen framför en federal stat att avståndet mellan regering och folk är betydligt kortare och att klasskampen gynnas av att majoriteten talar och förstår samma språk. Persson-Lahusen påpekar också att ”alla skatteparadis (…) skyddas av nationellt självbestämmande”. Här är frågan om den nationella suveräniteten ska upphävas för att komma åt de s.k. skatteparadisen och vem som ska upphäva den nationella suveräniteten i så fall. Det finns som bekant ingen världsregering och Förenta Nationerna saknar maktmedel och är helt beroende av stormakternas välvilja, särskilt i säkerhetsrådet. Frågan om olika länders skatteregler och eventuella ställning som skatteparadis påverkas och regleras genom internationella avtal, varvid vissa stater kan vara mer pådrivande än andra och dessutom kan utöva påtryckningar. För övrigt är det det internationella finanskapitalet, med stöd av vissa imperialistiska stater som möjliggjort dessa skatteparadis, inte det nationella självbestämmandet i sig.

Arbetarklassen är den enda verkliga och varaktiga garantin för försvaret av självbestämmanderätten och suveräniteten

Person-Lahusen skriver också att

”Det är nu inte bara han och den akterseglade kretsen kring Clarté och Folket i Bild/Kulturfront som argumenterar på detta sätt. EMU-omröstningen för tio år sedan utlöste nationalistisk eufori hos stora delar av vänstern i Sverige och nu har alltså de senaste skeendena i Skottland fått allt från protestsångaren Billy Bragg till Aftonbladets ledarredaktion att betrakta nationalismen som en framkomlig väg för vänsterpolitik.”

Menar Person-Lahusen att det svenska folket inte skulle ha röstat nej i EMU-omröstningen utan i stället anslutit sig eurosamarbetet? I så fall företräder Person-Lahusen det svenska monopolborgerskapets intressen, trots att han draperar sin ståndpunkt i vänsterfraser. Euforin utlöstes av det faktum att folket (majoriteten av partiledningarna var nämligen för euron) besegrade etablissemanget i denna folkomröstning, trots att ja-sidan hade ett fullständigt propagandaövertag. Svenskt näringsliv pytsade exempelvis in en halv miljard i valpropaganda. Majoriteten av de LO-anslutna hade redan röstat nej till svenskt medlemskap i EU; i EMU-omröstningen anslöt sig dessutom andra befolkningsskikt i ökad utsträckning till nej-sidan. Nej-sidan, som fick 55,9 procent av rösterna, vann i 255 kommuner av 290. Idag finns det ett kompakt motstånd mot införandet av euron i Sverige.

I uttalandet ”Norden mellan supermakterna”, som de nordiska marxist-leninistiska partierna och partibyggande organisationerna antog på en konferens januari 1975, heter det:

”Således är det bara arbetarklassen och folket och deras kamp, som under imperialismen förmår försvara den nationella självbestämmanderätten. Likaså är det bara arbetarklassens och folkets kamp som kan garantera nationens suveränitet och självständighet.

Försvaret av den nationella självbestämmanderätten och suveräniteten är inte bara ett försvar mot ökat förtryck och ökad utsugning av arbetarklassen och folket, utan även ett nödvändigt villkor för den socialistiska revolutionens seger. Samtidigt är det så, att den enda verkliga och varaktiga garantin för försvaret av självbestämmanderätten och suveräniteten i våra länder är att arbetarklassen och folket genomför den socialistiska revolutionen.”(5)

Det svenska medlemskapet i EU ledde inte bara att en stor del av lagstiftningsmakten överflyttades till Bryssel utan också till att EU som stormaktsallians stärktes. Sak samma med svenskt NATO-medlemskap: Sveriges möjligheter att överhuvudtaget bedriva en självständig utrikespolitik kommer radikalt att minskas och Sverige kommer att tvingas delta i gemensamma militära operationer. Dessutom kommer en formell svensk anslutning till NATO att ytterligare stärka den alliansen. Det sker idag en successiv tillnärmning av svenska regeringar till NATO; den nuvarande regeringen har ännu inte vågat svänga på klacken på grund av det omfattande motstånd som finns hos arbetarklassen.

Redan i Kommunistiska Manifestet skrev Marx/Engels: ”Proletariatets kamp mot bourgeoisien är att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdig med sitt eget lands bourgeoisie”. (Oktoberförlaget, sid.35)

Det betyder att klasskampen med nödvändighet utspelar sig inom ramen för en stat, men att denna kamp har betydelse och återverkningar för det internationella proletariatet och de förtryckta folken. Persson-Lahusen är emellertid ett annat förslag i sin avslutande artikel i Aftonbladet den 8 juli: ”Vad vi och vår värld med säkerhet behöver är en gränslös solidaritet där universalismen ger kraft åt det alltjämt aktuella kravet: Åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”

Detta är bara snömos. Vilka styrkor förfogar ”universalismen” över? Begrepp kan inte genomföra revolutioner eller befrielsekrig. Samtliga revolutioner och befrielsekrig (och här räknar jag bara upp sådana som har skett under kommunistiska förtecken) har ägt rum inom nationalstatens rum, även om de flesta av dessa stater egentligen varit flernationella: Tsarryssland, Kina, Vietnam/Laos/Kampuchea, Jugoslavien, Albanien och Kuba. Det hjälper inte att Persson-Lahusen kryddar anrättningen med Marx paroll ” Åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Den parollen kan bara genomföras efter en socialistisk revolution, men ingenstans i Persson-Lahusens artiklar talar han om nödvändigheten av ett kommunistiskt parti som har denna paroll i sitt program. Vägen till en socialistisk revolution går definitivt inte via Aftonbladets kultursidor.

Majoriteten i den andra internationalen ställde sig som bekant på det egna borgerskapets sida i första världskriget. Men inte bara det: majoriteten av de socialdemokratiska partierna i de imperialistiska länderna ställde sig också bakom det egna borgerskapets kolonialpolitik. Vänstern inom andra internationalen, som senare deltog i bildandet av Komintern, insåg däremot betydelsen av den nationella frågan inom såväl de imperialistiska länderna som i synnerhet inom de imperialistiska ländernas kolonialvälden.

Nationalismen delar sig i två

Nationalism delar sig enligt dialektiken i två; det finns en progressiv nationalism och en reaktionär nationalism. Enligt Persson-Lahusen bär ”nationalismen … en kärna som förr eller senare hamnar i konflikt med det universella människovärdet. Solidaritet beslås med obrytbara bojor.”

Men nationalismens kärna är – nationen. Utan nationer ingen nationalism. Detta är ett objektivt faktum. Nationer har alltså funnits lika länge som olika folkgrupper särskilt sig i fråga om språk, kultur, bebott olika territorier och utvecklat separata ekonomier.

När Marx/Engels förordade Irlands frigörelse från England och Polens frigörelse från Tsarryssland, var detta ett uttryck för en progressiv nationalism. När Lenin och senare Komintern förfäktade teorin om nationernas ovillkorliga rätt till statligt avskiljande representerade detta en progressiv nationalism. När Norge avskilde sig från Sverige 1905 med stöd från det svenska proletariatet var detta uttryck för en progressiv nationalism. Efter oktoberrevolutionen lät för övrigt Sovjetunionen Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen avskilja sig som stater.

Den kamp som Kinas Kommunistiska under ledning av Mao Zedong förde mot den japanska imperialismens ockupation av delar av Kina var naturligtvis också ett fall av progressiv nationalism. På frågan om en kommunist, som är internationalist, på samma gång kan vara patriot, svarade Mao Zedong:

”Vi menar att han inte bara kan vara patriot, men att han måste vara det. Innehållet i patriotismen är bestämt av speciella historiska förhållanden. Vi har den falska patriotismen till Hitler och de japanska, och vi har vår patriotism.” (Citerat via Tjen folkets ”MLM mot Trotskisme” del 1 av 2, sid. 52 – min översättning från norskan)

I artikeln ”Om storryssarnas nationalstolthet”(6) 1914 skrev Lenin:

”Är känslan av nationalstolthet främmande för oss, storryska klassmedvetna proletärer? Självklart inte! Vi älskar vårt språk och vårt land, och vi gör vårt yttersta för att höja de arbetande massorna (d.v.s. nio tiondelar av dess befolkning) till en demokratisk och socialistisk medvetandenivå.” (Min översättning från engelskan)

Den som har läst Lenin vet också att Lenin definitivt inte skonade storrysk chauvinism gentemot nationella minoriteter i Tsarryssland och senare i Sovjetunionen. Det är heller ingen tillfällighet att andra världskriget i Sovjetunionen kallades för Det stora fosterländska kriget. Både Lenin och Mao Zedong var internationalistiska patrioter eller patriotiska internationalister. Detta har småborgerliga socialister, vänsteropportunister och trotskister mycket svårt att fatta.

Under andra världskriget uppstod motståndsrörelser i en rad länder, som ockuperades av Nazityskland. Det gäller Grekland, Albanien, Jugoslavien, Frankrike, Belgien, Holland, Polen, Tjeckoslovakien, Danmark och Norge – och t.o.m. i Italien efter att de allierade landstigit i södra Italien. Detta var naturligtvis uttryck för en rättfärdig nationalism. Det fascistiska Italien möte omedelbart motstånd i Libyen, Abessinien (nuvarande Etiopien), Albanien och Grekland (som Italien inte ens lyckades betvinga). De japanska imperialisterna mötte överallt motstånd i Sydostasien. Denna motståndskamp i Europa, Afrika och Asien var naturligtvis ett uttryck för progressiv nationalism.

Efter andra världskriget frigjorde sig en rad kolonier, fr.a. i Afrika, och bildade egna stater. Detta var självfallet en alltigenom progressiv utveckling, eftersom nationalstaten som arena är en förutsättning för att de berörda folken inom denna ska kunna gå vidare för att överhuvudtaget upprätta en borgerlig demokrati eller genomföra en nydemokratisk revolution och en efterföljande socialistisk revolution.

Det går inte att utställa några garantier för utfallet av kampen

Persson- Lahusen skriver:

”Raden av regimer som legitimerat auktoritärt styre och regionala maktanspråk med nationalistisk antiimperialistisk retorik är så lång (det kommunistiska Vietnam, Nassers Egypten, Baathpartiets Syrien och Irak, för att nämna ett fåtal) att det inte går att tala om olycksfall i arbetet.”

Detta är sanslöst och direkt reaktionärt. Menar han att det vietnamesiska folket borde ha avstått från att ta upp befrielsekampen mot fransk, japansk, fransk och amerikansk imperialism, som resulterade i befrielsen av Vietnam 1975? Först fr.o.m. detta år avgör det vietnamesiska folket sitt eget öde. Skulle Nasser, som stod för en sekulär borgerlig nationalism, avstått från att nationalisera Suezkanalen 1956, vilket ledde till ett samfällt angrepp från Storbritannien, Frankrike och Israel? Skulle Baath-partierna, som också var sekulära borgerliga nationalister, vissa med socialistiska förtecken, avstått från att bekämpa Frankrikes intressen i Syrien och Storbritanniens i Irak? Det finns aldrig några garantier för utfallet av kampen, men trots detta måste alltid den anti-imperialistiska kampen inledas och genomföras. Den som vill ha förhandsgarantier för att kampen ska lyckas är garanterat en småborgare.

Persson-Lahusen har uppenbarligen ett gott öga till den maoistiska rörelsen på 1960- och 1970-talet, eftersom han apostroferar den ”akterseglade kretsen kring Clarté och Folket i Bild/Kulturfront”. Alla vet att FIB/Kulturfront som enhetsfront en gång bildades av medlemmar och närstående till KFML/SKP och att Clarté var KFML/SKP:s studentorganisation, numera partipolitiskt obunden.

Faktum var att KFML/SKP ända fram till 1978 kombinerade den inhemska klasskampen med kampen för Sverige nationella oberoende, ett omfattande solidaritetsarbete, särskilt med de indokinesiska folken, och ett samarbete med den internationella marxist-leninistiska rörelsen med Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i spetsen. KFML/SKP:s fackliga huvudlinje ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” ledde till att den fackliga kampen revitaliserades; DFFG utvecklades till västvärldens starkaste solidaritetsorganisation, som t.o.m. tvingade den socialdemokratiska regeringen att frondera mot USA-imperialismen. Försvaret av det nationella oberoendet kom fr.a. till uttryck i kampen mot den sovjetiska socialimperialismen, som var den uppåtstigande supermakten på 1970-talet. KFML/SKP:s inställning till det nationella oberoendet utsattes för konstant ”vänster”kritik från KFML(r) och trotskisterna; man kan lugnt påstå att all kritik mot marxist-lenisternas syn på den nationella frågan från föregivet vänsterhåll per definition kommer att vara vänsteropportunistisk och trotskistisk.

Rasismen fortlever

En ledande genetiker, Spencer Wells, skriver:

“Under det att vi inte vet något om vår förfaders hudfärg, hårtyp eller andra yttre drag, anger bevisen från skelettdelar att vår uppfattning om ras är ett sentida fenomen.”(7)

Rasbegreppet är alltså av relativt sent datum. Däremot finns det gott om generaliseringar om andra folkslag i historiska källor. Detta beror naturligtvis på att dylika föreställningar uppkommer om ett folk upplever sig som överlägset ett annat, ofta befinner sig i konflikt med ett annat folk, har besegrat och underkuvat ett annat folk eller besegrats och underkuvats av ett annat folk.

Det är först under kolonialismen fr.o.m. 1500-talet och under imperialismen som rasismen upphöjdes till ideologi just för att legitimera erövringen av Amerika, Afrika, Australien och stora delar av Asien. En grundtanke i den ursprungliga rasismen var att vildarna var icke-människor eller helt underlägsna varelser.

Folkliga föreställningar och rasforskningen utgick tidigare från förhärskande fysionomier bland olika folk och generaliseringar om folkkaraktärer. Typisk är Nordisk Familjeboks (1913) beskrivning:

”I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåfning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingifvelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska.”(8)

Faktum är dock att registrering enligt ras lever kvar i USA. I USA efterfrågas nämligen i samband med folkräkningar inte bara självupplevd etnicitet utan även självupplevt etniskt ursprung. USA erkänner officiellt sex etniska och raskategorier: White American, Native American and Alaska Native, Asian American, Black or African American, Native Hawaiian and Other Pacific Islander, och människor från två eller fler raser: en ras kallad “Some other race” används också i folkräkningen och andra undersökningar, men är inte officiell.(9)

Denna indelning går ytterst till bosättarkolonialismens dagar, då skapandet av en särskild indiansk ras användes för att legitimera den fortgående fördrivningen av indianer och övertagandet av deras land. Konstruktionen av en svart ras, ”Black or African American”, legitimerade slaveriet i Sydstaterna. Kriteriet för tillhörighet i grupperna vit, svart och indian byggde på en persons utseende, vederbörandes sociala status och känt icke-vitt släktskap.

Inom rasforskningen tillämpades fr.o.m. slutet av 1800-talet ovetenskapliga metoder som skallmätning och dylikt. Det uppstod samtidigt en rörelse i Europa och USA, som förordade rashygien eller eugenik, d.v.s. att mindervärdiga ärftliga anlag skulle rensas bort ur folkstammen. Som en följd därav inleddes tvångssteriliseringsprojekt, först i USA, men som sedan spred sig till Europa, inkl. Sverige (1934 – 1976). Faktum var att nazisterna inledde sin systematiska utrotning av folkgrupper genom att i stor skala gasa ihjäl förståndshandikappade, andra handikappade och svårt sjuka. Denna systematiska utrotning stoppades på grund av protester från tyskarna själva. Nazisterna framställde tyskarna som överlägsna alla andra folk; slaverna var ett underlägset folk och judar och romer var icke-människor. I propagandafilmer framställdes t.ex. judar som råttor. Förutsättningen för förintelsen var naturligtvis att offren inte sågs som människor med ett inneboende värde.

Rasistisk kategorisering, åtminstone inom vetenskapssamfundet, diskrediterades i och med Nazitysklands fall.

Högerextrema och högerpopulistiska partier återuppstår igen i Europa fr.o.m. slutet av 1970-talet. Idag har vissa av dessa partier t.o.m. över 20 procent i röstetal. Orsakerna till deras framväxt är mångfaldiga. I Europa har näringslivet omstrukturerats sedan 1970-talet, vilket fr.a. drabbat tillverkningsindustrin med omfattande arbetslöshet som följd i gamla industriorter. Nyliberalismen igångsatte en ideologisk offensiv på 1980-talet, eftersom Sovjetunionen och Kina inte längre kunde tjäna som föredömen eller inspirationskällor för arbetarklassen. Nyliberalismen ledde till nedskärningar av den offentliga sektorn, ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader och omfattande privatiseringar. Idag är inkomst- och förmögenhetsskillnaderna lika stora i Europa som före första världskriget. EU är själva sinnebilden för ett toppstyrt elitprojekt, som sätter det europeiska monopolborgerskapets intressen främst. De socialdemokratiska partierna i Europa har hela tiden anpassat sig till de borgerliga partierna. De gamla revisionistpartierna (d.v.s. de sovjettrogna) har antingen förvandlats till socialdemokratiska partier eller försvunnit från den politiska kartan.

I detta läge har det uppstått högerextrema och högerpopulistiska partier, som inte angriper huvudfienden, d.v.s. det egna monopolborgerskapet, utan angriper invandrare och nationella minoriter och således avleder uppmärksamheten från klasskampen. Om de inte fanns, skulle borgerskapen vara tvungna att uppfinna dem. Nazismens maktövertagande i Tyskland och fascismens i Italien och Spanien förutsatte dock direkt stöd från borgerskapet; där är vi inte än, även om Ungern är ett gränsfall.

Den svenska flaggan – en viktig symbolfråga?

På Kominterns sjunde kongress 1935 uttalades med anledning av kampen mot fascismen:

”Det måste visas att arbetarklassen som bekämpar varje slag av underkuvande och nationellt förtryck, är den enda sanna förkämpen för nationell frihet och folkets oavhängighet…

Kongressen varnar för varje underskattning av frågan om den nationella oavhängigheten och de breda folkmassornas nationella känslor som underlättar för fascismen att utveckla sin chauvinistiska kampanj (Saar-området, tyska områden i Tjeckoslovakien, o.s.v.) och håller fast vid en riktig konkret tillämpning av den leninsk-stalinska nationella politiken.

Kommunisterna är oförsonliga principiella motståndare till den borgerliga nationalismen i alla dess former, men kommunisternas är ingalunda anhängare av den nationella nihilismen, den ringaktande inställningen till det egna folkets öde.”(10)

För Persson-Lahusen symboliserar den svenska flaggan ett ”bärande ideologiskt fundament”, som man måste avstå ifrån. Detta är plakatpolitik.

Alla stater har flaggor. De nordiska staternas korsflaggor stammar från medeltiden. Den första kända användningen av den svenskan flaggan, och då som örlogsflagga, skedde på 1500-talet. Sista gången den användes i samband med fullskaliga krig var i samband med Napoleonkrigen och tvångsanslutningen av Norge 1814. Det svenska folket har inte alls samma emotionella band till den svenska flaggan som norrmännen till sin, vilket till stor del beror på att det snart är 500 år sedan Sverige var ockuperat. Flaggan används i samband med nationaldagen och andra högtidliga sammanhang, men framförallt i samband med landskamper. De svenska landslagens standardfärger för sina dräkter är också gult och blått, vilka deltagarna, oberoende av ursprung, iklär sig.

Jag känner inte exakt till vilken inställning som SKP (1921 – 1967), som tillhörde Komintern och Kominform, hade till den svenska flaggan. Självklart användes den röda flaggan och hammaren och skäran i samband med alla partievenemang. Detsamma gällde KFML/SKP/SKP(m-l)/SKA. Den enda gång som SKP i mitten av 70-talet medvetet lät trycka propagandamaterial i färgerna gult och blått var i samband med motsättningar mellan Sverige och Sovjetunionen om sjömilsgränserna i Östersjön, då Sovjetunionen inte betraktade Gotland som en del av Sverige. Frågan om den svenska flaggan behandlades alltså som en icke-fråga, en strid som inte var värd att utkämpa. Vilken flagga som ett socialistiskt Sverige ska ha, är en helt annan fråga som dessutom hör framtiden till.

Den rörelse som vill bekämpa rasism, högerextremism och högerpopulism i stället för att ägna sig åt meningslös plakatpolitik måste

• prioritera proletariatets frågor, d.v.s. kämpa för att förbättra proletariatets levnadsstandard, bekämpa de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, lönedumpning, avskaffandet av fackliga minimilöner och bekämpa bemanningsföretagen och försämrade anställningsvillkor och öka den fackliga organisationsgraden;
• måste finnas ute på LO- och TCO-kollektivets arbetsplatser och inte instängda i medelklassghetton;
• kräva och verka för att Sverige utträder ur EU. I och med medlemskapet i EU dikteras den ekonomiska politiken i Bryssel och det går aldrig att uppnå full sysselsättning igen i Sverige, eftersom EU:s anti-inflationistiska politik går stick i stäv mot denna;
• bekämpa den nuvarande bostadspolitiken, som har lett till att andelen villor och bostadsrätter ökar på bekostnad av andelen hyresrätter, vilket leder till ökad segregering;
• bekämpa den nuvarande skolpolitiken med fritt skolval och friskolor, vilket leder till ökad segregering;
• fokusera på befrielsekampen i de neo-koloniala länderna och stödja de folk och nationer som intar en konsekvent anti-imperialistiska hållning;
• föra en skoningslös ideologisk kamp i sak mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska föreställningar.

På 1960- och 1970-talet existerade knappt några högerextremistiska organisationer i Sverige; Nordiska Rikspartiet och Nysvenska rörelsen var försvinnande små. Bevara Sverige svenskt (BSS), förlagan till Sverigedemokraterna, bildades först 1979, d.v.s. efter att vänsteruppsvinget börjat avta. Avsaknaden av högerextremism berodde dels på att Sverige upplevde en kontinuerlig ekonomisk expansion 1950 – 1973 och dels på att den utomparlamentariska vänstern i Sverige med KFML/SKP i spetsen gjorde korrekta politiska prioriteringar. Den utomparlamentariska vänstern hade helt enkelt tolkningsföreträde. KFML/SKP prioriterade den inhemska klasskampen fram till 1978 och förenade den med den proletära internationalismen, vilket främst kom till uttryck i solidaritetsarbetet med Indokinas folk. KFML/SKP bedrev alltså ingen plakatpolitik utan fokuserade på arbetarklassen och dess intressen.

Rickard B. Turesson
12/7 2015

1 https://sv.wikipedia.org/wiki/Stat

2 http://www.aftonbladet.se/kultur/article20940991.ab

3 http://www.aftonbladet.se/kultur/article20932394.ab

4 https://www.marxists.org/svenska/lenin/1914/05.htm

5 http://kommak.org/?p=3358, sid. 11

6 https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1914/dec/12a.htm

7 “The Journey of Man”, sid. 191 – ISBN 0-8129-7146-9 – min översättning

8 http://runeberg.org/nfbs/0410.html – sid. 727 – 731

9 http://en.wikipedia.org/wiki/Race_and_ethnicity_in_the_United_States_Census

10 Citerat via Jan Sandegren ”Arbetarklassen och de förtryckta folken”, Bokförlaget Oktober 1974, sid. 292 – 293

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...

Kommunistiska Arbetarföreningens Nyhetsbrev