Fanns det överhuvudtaget någon i KFML/SKP som förespråkade folkkrigets universalitet?

Men hans inlägg är absolut inte invändningsfritt.

Sven Laurin (SL) skriver i polemik mot Thomas Berg:

”Thomas Berg påstår att ’gonzalismen’ kännetecknas av ’avvikelser’. Han reviderar tydligen teorin om ’folkkrige’. Man kan förmoda att det som avses är att Gonzalo påstått att folkkriget är proletariatets militära teori och att det bör tillämpas kreativt i olika länder, sannolikt inkluderat ett väpnat uppror vilket de tänkte sig i Peru.

Gonzalo är dock inte ensam i att ha påstått detta. Det gjorde redan KFML/SKP före honom. Var de också präglade av ’vänsterrevisionism’?”

Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong har absolut aldrig hävdat att folkkriget är ”proletariatets militära teori”. Tvärtom förespråkade de alltid en väpnad socialistisk stadsrevolution  i kapitalistiska och imperialistiska länder som huvudlinje. Inför första världskriget uppmanade Lenin och de övriga revolutionärerna de socialdemokratiska partierna att utlösa inbördeskrig och störta den egna regeringen för att förhindra ett deltagande i världskriget. SL är välkommen att leta efter ett citat hos klassikerna, där de påstår att folkkriget är ’proletariatets militära teori’.

Sedan påstår SL att KFML på fullt allvar diskuterade folkkriget som framkomlig väg i Sverige och citerar en artikel från Marxistiskt Forum nr 3/70. Det stämmer inte.

Jag råkar ha varit medlem i KFML 1970 och medlem av dess förbundsstyrelse sedan 1972 och vet att denna artikel inte satte några som helst avtryck i organisationen.  Den skrevs förmodligen av Kurt Wickman, som lämnade KFML 1972 och bildade det vänsteropportunistiska MLF, men släpptes aldrig sedan in i KFML(r). Han är numera moderat och tar avstånd från sitt politiskt förflutna. Jag har läst alla nummer av MF sedan 1964, alla Gnistan sedan 1967, alla nummer av Informationsbulletinen, KFML/SKP:s interna medlemorgan 1970 – 1978, och jag kan försäkra SL att ingen medlem någonsin förfäktade teorin att folkkriget var universellt. Om inte läsarna tror mig, föreslår jag att ni kontaktar någon annan f.d medlem i KFML/SKP.

Varför förespråkade ingen teorin om folkkrigets universalitet? Därför att KFML/SKP:s delade Mao Zedongs och KKP:s uppfattning att huvudmotsättningen bestämmer strategin och att huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerskapet i kapitalistiska och imperialistiska länder bara kan lösas genom den socialistiska revolutionens metod. Inom den internationella marxist-leninistiska rörelsen, som växte fram efter 1963 och bestod fram till 1977, fanns det inget parti som förespråkade att folkkriget var universellt. KFML/SKP hade regelbundna kontakter med Kinas Kommunistiska Parti på partistyrelsenivå från 1964 och fram till Mao Zedongs död. Delegationer från  KFML/SKP besökte Kina med jämna mellanrum och KFML/SKP:s dagliga ledning hade löpande kontakt med KKP:s represntanter på Kinesiska ambassaden i Stockholm. Jag kan försäkra att ingen företrädare för KKP någonsin lade fram teorin om att folkkriget var universellt. Denna teori har absolut inget med Mao Zedong att göra.

Redan Lin Biao gjorde en åtskillnad mellan oktoberrevolutionens och folkkrigets väg i ”Leve segern i folkkriget” (1965) [ii] och som utgavs av KFML/SKP.

”Naturligtvis hade den kinesiska revolutionen sina egna särdrag. Oktoberrevolutionen ägde rum i det imperialistiska Ryssland, medan den kinesiska revolutionen bröt ut i ett halvkolonialt och halvfeodalt land. Den förra var en proletär socialistisk revolution, medan den senare utvecklades till en socialistisk revolution efter den fullständiga segern i den nydemokratiska revolutionen. Oktoberrevolutionen började med väpnade resningar i städerna och spridde sig därefter till landsbygden, medan den kinesiska revolutionen vann sin landsomfattande seger genom inringning av städerna från lantdistrikten och den slutliga erövringen av dem.”

Denna skrift var auktoriserad av KKP och har, mig veterligt, aldrig kritiserats av KKP i efterhand.

SKP diskuterade naturligtvis frågan om folkkrig i rätt sammanhang, nämligen i den händelse huvudmotsättningen i Sverige skulle ändras i samband med ett eventuellt angrepp av det socialimperialistiska Sovjetunionen. SKP:s andra kongress 1976 slog fast:

”Eftersom krigsfaran härrör från rivaliteten mellan de båda supermakterna vore det felaktigt om det svenska folket sökte stöd eller satte sin tillit till den ena supermakten mot den andra. Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig.”[iii]

Detta perspektiv präglade också vårt soldatarbete. SKP:s soldatarbete var mycket avancerat; exempelvis stöddes SKP:s linje av en majoritet av delegaterna på värnpliktsriksdagen 1975. SKP:s arvtagare, Sveriges Kommunistiska Arbetarparti, var ännu tydligare i fråga om perspektiver för folkkriget:

”Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”[iv]

Rickard B. Turesson