Andreas Sörensen, ordförande för SKP/APK [i], har besvarat min kritik, Mycket förvirrat om Maos ”Motsättningar” [ii], av hans ursprungliga attack den 21/11 2019 [iii] på Mao Zedongs teori om motsättningar i form av en ny artikel, betitlad Maoismen är inte revolutionär, den 22/12 2019 i Riktpunkt. Hans svar [iv] bemöter inte min kritik i sak, han rumphugger citat och kommer med direkt lögnaktiga påståenden.
Huvudmotsättningen bestämmer strategin
Andreas Sörensen skriver:
”Mitt resonemang går ut på att teorin om huvudmotsättningar som Mao utvecklade cementerar den defensiva taktik som Komintern utvecklade framför allt under 30-talet och som byggde på enhets- och folkfronter”.
Sörensen tycks se teorin om huvudmotsättning som en restprodukt av folkfrontspolitiken på 1930-talet. Men den som förkastar folkfrontspolitiken överhuvudtaget hamnar i samma sällskap som trotskisterna. Sörensens linje är en ultravänsterlinje, vänster i ord och höger till innehållet. Skillnaden är att trotskisterna åtminstone förordar enhet med socialdemokratiska partier. I min förra artikel återgav jag ett långt citat från Mao Zedongs Om motsättningar [v], eftersom Sörensen hade rumphuggit ett citat från samma källa. Detta citat avfärdar han med att det bara ”vidareutvecklar mitt (d.v.s. hans – min anm.) resonemang”. Men hur detta Mao-citat ”vidareutvecklar” hans resonemang, vidareutvecklar han självfallet inte. Därför ska jag bara kort försöka sammanfatta Maos teori om huvudmotsättningen i denna artikel.
I ett kapitalistiskt samhälle framträder den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmera församhälleligade produktionen, mellan kapital och arbete, på den samhälleliga nivån som en motsättning mellan borgerskap och proletariat. Denna motsättning är normalt huvudmotsättning i det kapitalistiska samhället. Men denna huvudmotsättning kan ändras. Om ett fascistiskt maktövertagande hotar, ändras huvudmotsättningen. Då är styrkeförhållandena sådana, att huvuduppgiften för kommunisterna och den övriga arbetarrörelsen blir att förhindra ett dylikt maktövertagande. Då räcker det inte att endast vinna över arbetarklassen för en sådan kamp utan det finns också en möjlighet att vinna över mellankrafterna, d.v.s småborgerskapet, vars huvuddel utgjordes av bönder på 1920- och 1930-talet. Fascisterna i Italien lyckades krossa det kommunistiska partiet före maktövertagandet, nazisterna i Tyskland krossade KPD i samband med matövertagandet 1933 och i Spanien krävdes ett inbördeskrig 1936 – 1939 för att göra detsamma.
Huvudmotsättningen ändras också om ett land blir föremål för imperialistisk aggression. Då kommer huvudmotsättningen att gå mellan aggressorn och folket i det berörda landet. Det hände i land efter land, då Nazityskland, Italien och Japan gick till anfall före och under andra världskriget. I ett halvkolonialt land som Kina, som angreps av Japan, kunde som Mao Zedong skriver ”alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen”. I en del neo-koloniala länder, som Cuba och Nicaragua, där huvudmotsättningen gick mellan respektive arbetande folk och en korrumperad och reaktionär regim, lyckade också folken störta dessa regimer.
Teorin att motsättningen mellan arbete och kapital alltid utgör huvudmotsättningen är en ovetenskaplig dogm, som strider mot historiska fakta. Eller menar Sörensen att det överhuvudtaget inte går att tala om begreppet huvudmotsättning? Är alla motsättningar likvärdiga i betydelse? Finns det några motsättningar alls? Man måste också ställa frågan: Om inte huvudmotsättningen bestämmer strategin, vad bestämmer då strategin?
Varför skulle enhetsfronten enbart vara defensiv?
Varför använder kommunister överhuvudtaget enhetsfronttaktik? Det kommunistiska partiet kan varken genomföra en socialistisk revolution eller ett segerrikt befrielsekrig på egen hand. Partiet måste först och främst vinna proletariatet, den revolutionära klassen, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt samhälle; om huvudmotsättningen ändras, antingen i form av hot om ett fascistiskt maktövertagande eller i form av imperialistisk aggression, ökar förutsättningarna att enas med andra klasser, framför allt med småborgerskapet och de småborgerliga mellanskikten.
Enhetsfronttaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, eller i en nation som helhet, genom att ena alla som kan enas kring en i huvudsak riktig plattform, en i huvudsak riktig uppsättning krav eller en i huvudsak riktig gemensam målsättning. Kommunisterna använder sig alltid av någon form av enhetsfronttaktik. Så länge arbetarklassen inte är enad kring behovet av en socialistisk revolution, måste enhet inom klassen dessutom upprättas på en rad enskilda klasskampsavsnitt. I ett nationellt befrielsekrig är det likaledes en tvingande nödvändighet för arbetarklassen att upprätta enhet med andra klasser och skikt för att mobilisera maximalt motstånd mot en aggressor.
Den kommunistiska rörelsen har alltså alltid använt sig av enhetsfronttaktik. Marx/Engels Första International var i praktiken en enhetsfront, eftersom den också inrymde anarkister, vilket till sist blev dess fall. Det ryska socialdemokratiska partiet (bolsjevikerna) under Lenins ledning tillämpade konsekvent enhetsfronttaktiken. Sovjeterna, som först hade uppstått spontant under 1905 års revolution, var naturligtvis enhetsfronter, eftersom de samlade arbetare, soldater och bönder oberoende av partitillhörighet. Från och med februari 1917 och fram till oktober 1917 gällde det för bolsjevikerna att vinna majoritet i sovjeterna, så att till sist parollen ”All makt åt sovjeterna!” kunde resas. I den första sovjetregeringen ingick för övrigt företrädare för vänstersocialistrevolutionärerna, en form av enhetsfront ovanifrån.
När Komintern bildades 1919, byggde man vidare på bolsjevikpartiets erfarenheter. År 1921 antog Kominterns exekutivkommitté 25 teser “om arbetarnas enhetsfront”, som handlade om förhållandet till reformistiskt sinnade arbetare och till anarkosyndikalistiska organisationer. Komintern utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap i de kapitalistiska länderna. På de efterföljande kongresserna togs frågan om enhetsfronttaktiken fortlöpande upp. De olika typer av enhetsfronttaktik, som utkristalliserades i dessa diskussioner, var aktionsenheter, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån. Aktionsenheter innebär helt enkelt att kommunisterna samarbetar tillfälligt med andra organisationer och enskilda i exempelvis demonstrationer. Enhetsfronter underifrån var framför allt proletära enhetsfronter, i vilka kommunisterna systematiskt försökte enas med socialdemokratiska, syndikalistiska och partilösa arbetare i gemenskap kamp mot kapitalisterna, ibland med hänvändelser om enhet till ledningarna för de reformistiska partierna och syndikalistiska organisationerna. Dessa hänvändelser hade naturligtvis ett dubbelt syfte: om enhet upprättades, förstärktes slagkraften. Om respektive ledningar avslog hänvändelserna, bidrog det till att avslöja dem som fiender till enheten. Enhetsfronter underifrån kan också formaliseras, d.v.s organisationer byggs upp kring en begränsad politisk plattform och individuellt medlemskap, som exempelvis De Förenade FNL-grupperna (DFFG)[vi] i Sverige fr.o.m 1964. Enhetsfronter ovanifrån innebär att partier samarbetar med varandra, reellt eller formellt, i kamp mot en gemensam motståndare eller fiende. Folkfrontsregeringarna i Frankrike och i Spanien och enhetsfronten mellan KKP och Guomindang är exempel på enhetsfronter ovanifrån. I övrigt hänvisar jag till artikeln ”Den kommunistiska rörelsen och enhetsfronten” för en utförlig genomgång i denna fråga. [vii]
Enhetsfronten i sig leder inte automatiskt till en viss bestämd politik; varje enhetsfront skapas i en viss bestämd politisk situation och med bestämda politiska mål. Under 1920-talet och fram till Kominterns femte kongress 1935 syftade den proletära enhetsfronten framför allt till ena alla arbetare på klasskampens grund, vinna majoriteten av arbetarklassen och därigenom reducera socialdemokratins – och i vissa fall syndikalismens/anarkismens – inflytande. Kominterns fjärde kongress fastslog:
”Huvudsyftet med enhetsfronttaktiken är att ena arbetarklassen genom agitation och organisation. Enhetsfronttaktikens framgångar är beroende på rörelsen ’underifrån’, de vanliga arbetande.”[viii]
Huvudsyftet var alltså inte att ena arbetarpartierna, de kommunistiska partierna och de socialdemokratiska partierna, som Sörensen påstår. Det blir därför direkt fånigt när Sörensen påstår att SKP:s linje under andra världskriget om att det borde bildas ett ”marxistiskt enhetsparti”, d.v.s en sammanslagning av SKP och SAP, var en direkt följd av folkfrontspolitiken. SKP överskattade i stället helt sin styrka, underskattade det svenska borgerskapets och socialdemokratins styrka och började redan under världskriget att underordna sig socialdemokraternas politik, vilket också ledde till stöd till det socialdemokratiska efterkrigsprorammet. SKP bedrev en allt-igenom-fronten-politik. Detta var ingen automatisk följd av folkfrontspolitiken utan av att en högeropportunistisk strömning i SKP tog överhanden. Efter andra världskriget skapades en rad socialistiska enhetspartier i Östeuropa, i Bulgarien, Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern och Östtyskland. Det var inget problem, eftersom de lokala kommunistpartierna hade Röda armén i ryggen.
Sörensen påstår att enhetsfronterna ”till sin natur varit defensiva”. Detta är politiskt nonsens. Därmed förnekar han dialektiken, att allt har två sidor och att ett delar sig i två. På vilket sätt var de enhetsfronter underifrån, som Komintern uppmanade de ingående partierna i den kapitalistiska världen att försöka skapa fr.o.m 1921, till sin natur ”defensiva”? De syftade alla till att vinna arbetarklassens majoritet och överflygla de reformistiska partierna. Folkfrontspolitiken hade naturligtvis två sidor. Den utarbetades mot bakgrund av Horthy-regimens maktövertagande i Ungern, Mussolinis och Hitlers maktövertagande i Italien respektive Tyskland. Clara Zetkin framhöll i ett tal vid Kommunistiska internationalens exekutivkommittés tredje plenarmöte 20 juni 1923:
”Objektivt sett, om vi betraktar frågan historiskt, så uppstår fascismen som en bestraffning för att proletariatet inte har fört vidare den revolution som började i Ryssland.” [ix]
Om kommunisterna inte är tillräckligt starka för att leda proletariatet i en segerrik socialistisk revolution, och om fascistiska rörelser i stället hotar att gripa statsmakten, så befinner sig proletariatet i en defensiv situation. Den situationen inträffade i Italien, Ungern, Tyskland och Spanien med flera före andra världskriget. Då gäller det att åtminstone förhindra ett fascistiskt maktövertagande. Facit visar konsekvenserna av de fascistiska maktövertagandena i form av massavrättningar och fängslanden av kommunister och andra progressiva, utrotning av hela folkgrupper och massdöd och massförstörelse under andra världskriget.
För att segra måste naturligtvis en enhetsfront gå till offensiv. Detta var exakt vad som hände i Kina, där enhetsfronten mellan KKP och Guomindang segrade mot de japanska ockupanterna. Att påstå att folkfronten ”till sin natur” varit defensiv, är lika naivt som att påstå att Sovjetunionens försvarskrig mot Nazityskland enbart var ett försvarskrig. I samband med Hitlertysklands angrepp på Sovjetunionen den 21 juni 1941 befann sig Sovjetunionens militära styrkor på en strategisk defensiv fram till slaget om Moskva december 1941, varvid strategisk jämvikt upprättades varpå en strategisk offensiv sedan kunde inledas. I de icke-socialistiska länder under andra världskriget, som utsattes för aggression från Tyskland, Italien eller Japan och som sedan befriade sig av egen kraft, exempelvis Kina, Jugoslavien, Albanien och Vietnam, befann sig de nationella befrielserörelserna under kommunistisk ledning till att börja med i ett direkt underläge, i en strategisk defensiv. Samtliga kunde efter en tid upprätta strategisk jämvikt för att senare övergå till en strategisk offensiv och befria sitt land (utom Vietnam, som gjorde halt halvvägs 1954 och senare återupptog befrielsekampen). Grekland – ett undantag – lyckades däremot slå tillbaka ett anfall från fasciststaten Italien, som tvingades tillkalla hjälp från Nazityskland.
Defensiv kan alltså slå över i offensiv och offensiv i defensiv.
Vad är kriteriet på en lyckad enhetsfront?
Sörensen påstår att:
”Det är just detta som är poängen: den kinesiska revolutionen bygger på misslyckandet att upprätta enhetsfronten!”
Detta påstående är enastående stolligt! Enligt Sörensen är kriteriet på en lyckad enhetsfront att den samarbetande organisationen, eller de samarbetande organisationerna, i det här fallet Guomindang, inte bedriver någon kamp inom enhetsfronten utan håller alla överenskommelser fram till befrielsen. Det finns ingen klassiker, varken Marx/Engels, Lenin, Stalin, Mao Zedong eller Komintern/Kominform som har formulerat något sådant kriterium på en lyckad enhetsfront. Det avgörande kriteriet är naturligtvis om enhetsfronten leder till seger eller inte. Samtidigt är upprättandet av en enhetsfront självfallet ingen garanti för seger.
Varför skapades enhetsfronten mellan KKP och Guomindang? Därför att det kinesiska folket önskade enhet i kampen mot de japanska aggressorerna i stället för ett regelrätt inbördeskrig mellan KKP och Guomindang. Det var KKP som tog initiativet till enhetsfronten; det var Guomindang som tvingades att ingå i denna enhetsfront. Zhang Xueliang lät 1936 tillfångata Chiang Kai-shek, Guomindangs ledare, för att tvinga honom att prioritera kampen mot Japan.
Givetvis bröt Guomindang vid upprepade tillfällen mot enhetsfronten och angrep i stället kommunisterna. Men vem vann på det? Varje gång Goumindang angrep kommunisterna, visade Guomindang att de ansåg att denna kamp var viktigare än kampen mot de japanska imperialisterna och varje gång minskade deras inflytande hos det kinesiska folket. KKP och Röda armén tog aldrig initiativ till dylika attacker utan försvarade sig endast mot Guomindangs attacker. På så sätt kunde KKP och Röda armén hela tiden ackumulera styrka inför den slutliga uppgörelsen 1945 – 1949. Sörensen förstår inte att tillämpa dialektiken i praktisk politik.
Sörensen skriver också:
”En logisk följd av fronterna är också införandet av delmål.”
Men kommunisterna ställer alltid delmål; kärnfrågan är om delmålen är korrekta eller inte, inte att de överhuvudtaget ställs. Till skillnad från reformister och revisionister nöjer sig inte kommunister med bara delmål utan har ett klart utstakat slutmål, nämligen den socialistiska revolutionen, exakt vad som hände i Kina. Mensjeviker och socialistrevolutionärer ville nöja sig med en borgerligt-demokratisk revolution för att underlätta för en kapitalistisk utveckling i Ryssland 1917, ett felaktigt delmål. Bolsjevikerna såg däremot till att ta ledningen i den borgerligt-demokratiska revolutionen och omvandla den till en socialistisk revolution.
Att ställa delmål kan aldrig vara fel i sig; problem uppstår om man nöjer sig med att uppnå ett delmål. Under andra världskriget var Sovjetunionens delmål att besegra Nazityskland liksom att de folk, som var ockuperade av Nazityskland, Japan och Italien, uppställde delmålen att först befria sig från inkräktarna. Efter andra världskriget uppställde folken i rad kolonier i Afrika och Asien delmålen att vinna statlig suveränitet, vilket de också lyckades med. Eftersom de i de flesta fall leddes av borgerliga nationalister, nöjde de sig med detta delmål.
Vad är alternativet till delmål? Direkt aktion? Att genomföra socialistiska revolutioner på fortfarande ockuperad mark? Sörensen lär vara f.d syndikalist. Det är möjligt att detta är en reminiscens från hans tid som syndikalist, eftersom idén om direkt aktion hyllades av tidiga syndikalistiska teoretiker. Som bekant har syndikalister lika lite som trotskisterna lett arbetarklassen i någon segerrik socialistisk revolution.
Sörensen kritiserar också Dimitrov:
”Samtidigt var man också tvungen att dela upp kapitalisterna i bra och dåliga, vilket har sin utgångspunkt i Dimitrovs resonemang om fascismen som presenterades på Kominterns sjunde världskongress. Där skrev han att fascismen ’agerar i de extrema imperialisternas intressen’ och att den är den ’mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska delarna av finanskapitalets öppet terroristiska diktatur.’
Det som här blir tydligt är att Dimitrov gör skillnad på kapitalister och kapitalister; på imperialister och imperialister. När han skriver om de ’extrema imperialisterna’ förutsätter det existensen av icke-extrema imperialister, eller mer måttfulla imperialister. På samma sätt förutsätter existensen av en ’mest reaktionär’ och ’mest chauvinistisk’ del av finanskapitalet en mindre reaktionär och mindre chauvinistisk del. Framför allt förutsätter det existensen av en mindre imperialistisk del av finanskapitalet – som om imperialismen kunde vara mer eller mindre imperialistisk!”
Sörensen angriper här Dimitrovs, Kominterns och Sovjetunionens politik från ”vänster”. Han tycks vara helt omedveten – eller okunnig – om att Sovjetunionen före Münchenöverenskommelsen 1938 strävade efter att åstadkomma en allians med Storbritannien, Frankrike, Polen och Tjeckoslovakien mot Nazityskland. Om denna hade kommit till stånd, skulle Nazityskland ha mötts av ett tvåfrontskrig redan vid angreppet mot Tjeckoslovakien. I och med Münchenöverenskommelsen, där Tjeckoslovakien såldes ut, stod det klart att Storbritannien och Frankrike gärna såg att Hitlertyskland först anföll Sovjetunionen. Därför återstod inget annat alternativ för Sovjetunionen än att förekomma dessa planer genom att sluta en icke-angreppspakt med Nazityskland för att vinna tid. Efter Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen juni 1941och Japans på Pearl Harbor december 1941 bildade Sovjetunionen en allians med USA och Storbritannien.
Menar Sörensen att Sovjetunionens allianspolitik före Münchenöverenskommelsen var felaktig? Sovjetunionen och Komintern gjorde den analysen att Nazityskland – och Japan och Italien – var de farligaste krigsanstiftarna. Situationen skilde sig jämfört med läget inför första världskriget, då två block som var lika goda kålsupare stod mot varandra. Den efterföljande utvecklingen bekräftade denna analys, eftersom Nazityskland, Japan och Italien inledde angreppskrig mot en rad länder och folk. Nazitysklands och Japans krigföring var sällsynt grym mot civilbefolkningen, även om Italiens krig speciellt mot Abessinien också utmärktes av exceptionell grymhet. Nazityskland bedrev dessutom systematisk folkutrotning av sällan skådat slag. Totalt dog 50 – 60 miljoner människor under andra världskriget, varvid Sovjetunionen stod för 20 miljoner. Menar Sörensen att alliansen mellan Sovjetunionen och USA/Storbritannien var felaktig? Sörensen kanske menar att den var misslyckad (se hans resonemang om relationen mellan KKP och Guomindang), eftersom enigheten inte bestod efter att Nazityskland/Japan/Italien hade besegrats. Redan 1945 började USA exempelvis att ge militärt stöd till Guomindang i samband med inbördeskriget mot Kinas Kommunistiska Parti.
På samma sätt som det finns gradskillnader i helvetet finns det gradskillnader i fråga om kapitalistisk och imperialistisk aggression och i samband med andra världskriget spelade dessa gradskillnader en avgörande roll.
Den ny-demokratiska revolutionen i Kina
Sörensen skriver – och han utgår från Mao Zedongs artikel Ny-demokrati, som skrevs 1940 [x]:
”Det är uppenbart att det Mao ser som kännetecknande för de koloniala, halvkoloniala och halvfeodala länderna också sågs som kännetecknande för de avancerade kapitalistiska länderna. Behovet av ett borgerligt demokratiskt stadium såg man även här: det ligger i själva sakens natur.”
Detta är naturligtvis en ren lögn, vilket är uppenbart för var och en som kan läsa innantill. Redan i ”Om motsättningar” (1937) skriver Mao Zedong:
”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder (min fetstil). Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;…” [xi]
I Kinas Kommunistiska Partis Ett förslag rörande den kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963) [xii] separerades avsnitten Frågan om de revolutionära strider som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika och Frågan om folkens revolutionära kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna från varandra. I det senare avsnittet heter det:
”I de imperialistiska och kapitalistiska länderna är den proletära revolutionen och den proletära diktaturen oundgängliga för en fullständig lösning av motsättningarna i det kapitalistiska samhället.”
Situationen i Kina 1940 skilde sig radikalt från den i Europa. Som Mao Zedong påpekar i Om ny-demokrati hade den borgerligt-demokratiska revolutionen inletts men aldrig slutförts i Kina. Den hade avbrutits av inbördeskrig, ytterst ett resultat av att de fascistiska elementen tagit makten i Guomindang, och den japanska ockupationen. I Europa hade den borgerligt-demokratiska revolutionen genomförts antingen före första världskriget eller så hade borgerlig parlamentarism upprättats i rad länder omedelbart efter första världskriget som ett svar på oktoberrevolutionen.
Den ny-demokratiska revolutionen i Kina var en fortsättning på den avbrutna borgerligt-demokratiska revolutionen, men under ledning av Kinas Kommunistiska Parti. Bara detta förhållande innebar en avgörande skillnad gentemot de traditionella borgerligt-demokratiska revolutionerna i Europa. Den ny-demokratiska revolutionen var en tvåstegsrevolution:
”Det är klart att av det nuvarande kinesiska samhällets koloniala, halvkoloniala och halvfeodala karaktär följer, att den kinesiska revolutionen måste uppdelas i två stadier (min fetstil). Första steget är att omvandla den koloniala, halvkoloniala och halvfeodala samhällsformen till ett självständigt demokratiskt samhälle. Det andra är att föra revolutionen vidare och bygga upp ett socialistiskt samhälle. För närvarande tar den kinesiska revolutionen det första steget.” [xiii]
De ny-demokratiska revolutionen inleddes alltså redan 1940 i de områden som KKP och Röda armén kontrollerade. Dess mål gick längre än en sedvanlig borgerligt-demokratisk revolution. Ny-demokratin uppställde som mål att monopolföretag, banker, järnvägar och flygbolag skulle förstatligas och att godsägarnas jord skulle konfiskeras för utdelning av den till bönderna. Men det var självfallet omöjligt att genomföra den ny-demokratiska revolutionen i hela Kina förrän efter befrielsen 1949. 1953 slog KKP fast att övergången till socialismen hade inletts och 1956 hade nästan all kapitalistisk egendom förstatligats. Det nationella borgerskapets egendom köptes ut. Detta kan jämföras med utvecklingen i Sovjetunionen. Sovjetunionen tvingades 1921 att göra en ekonomisk reträtt, Ny ekonomisk politik (NEP), som varade fram till 1928. Under denna period tilläts privathandel och marknadsekonomi, men sovjetstaten behöll kontrollen av de stora industriföretagen, banker och järnvägar liksom att den utdelade godsägarjorden förblev i böndernas händer. Om det var fel av KKP att dela upp den kinesiska revolutionen i två stadier, så var det naturligtvis också fel av SUKP att införa NEP. I båda fallen blev emellertid resultatet detsamma: socialismen upprättades.
Sörensen jämför den ny-demokratiska revolutionen med SKP:s och Sven Linderots politik:
”På samma sätt som maoisterna såg upprättandet av ny-demokratin som en röjning av vägen för socialismen såg exempelvis också de svenska kommunisterna, genom Sven Linderot, att ”ull sysselsättning, effektivitet i näringslivet, demokrati, höjd levnadsstandard, statlig planläggning och ledning av produktion och konsumtion […] öppnar vägarna för en fredlig övergång till socialismen.” [xiv]
Jämförelsen är självklart fullständigt befängd. KKP hade bedrivit väpnad kamp mot såväl de japanska angriparna som Guomindang och upprättat stora befriade områden, så att KKP och Röda armén kunde gå till offensiv 1945 för att befria hela Kina. SKP var ett parti, vars röstetal som mest uppgick till 10,6 % i riksdagsvalet 1944, och som under slutskedet av andra världskriget började tillämpa en principlös eftergiftspolitik gentemot socialdemokratin. SKP kontrollerade inga befriade områden. SKP:s valresultat, liksom de finländska, franska och italienska kommunistpartiernas etcetera, under slutskedet av andra världskriget eller omedelbart efteråt, gynnades av Sovjetunionens framgångar under andra världskriget, men inget av dem gjorde något revolutionsförsök. KKP hade deltagit i väpnad kamp sedan 1924; SKP inbillade sig att om partiet stödde socialdemokraterna kunde SKP genomföra socialismen på fredlig väg tillsammans med socialdemokraterna.
Jämförelsen är illasinnad och i strid med historiska fakta.
Sörensen sätter en ära i att falskcitera eller förvränga citat från Mao Zedong. Han skriver:
”Det ny-demokratiska stadiet, såsom Mao föreställde sig det, innebar
’att upprätta ett kapitalistiskt samhälle under den kinesiska bourgeoisiens diktatur, utan kommer att resultera i upprättandet av ett ny-demokratiskt samhälle under en diktatur gemensam för alla revolutionära klasser i Kina och med det kinesiska proletariatet i spetsen’.” [xv]
Men varför stryker Sörensen meningens inledning ”Det första steget eller stadiet i vår revolution är definitivt inte, och kan inte vara (min fetstil) att upprätta ett kapitalistiskt samhälle under den kinesiska bourgeoisiens diktatur”?
Sörensen skriver också:
”Istället för kapitalets diktatur och den kinesiska kapitalismens upprättande handlar det istället om att ”Kinas ekonomi måste utvecklas längs vägen ’kapitalets reglering’”. [xvi]
Sörensen vill få läsarna att tro att Mao Zedong ansåg att kapitalisterna skulle utöva denna reglering, eftersom han skriver följdkommentaren: ” Utöver det faktum att den nuvarande kinesiska kapitalismen uppenbarligen verkar sprungen ur maoismen själv och att de idéer som idag förfäktas av det kinesiska kommunistpartiet redan delades av Mao själv.”
Men som redan visats innebar den ny-demokratiska revolutionen att förstatligandet av den viktigaste industri- och banksektorn inleddes liksom att godsägarjorden konfiskerades. Socialiseringsprocessen avslutade i princip 1956. Citatet i sin helhet lyder för övrigt:
”Kinas ekonomi måste utvecklas längs vägen ’kapitalets reglering’ och ’utjämning av äganderätten till jorden’, och den får aldrig bli ’privatägd av ett fåtal’; vi får aldrig tillåta de få kapitalisterna och godsägarna att ’dominera folkets försörjning’; vi får aldrig upprätta ett kapitalistiskt samhälle av europeisk-amerikansk typ eller låta det gamla halvfeodala samhället fortleva.”[xvii]
Det är inte kapitalet som ska utöva denna reglering; vad som gäller är reglering av kapitalet; det är kapitalet som är föremål för regleringen, inte den aktör som utövar regleringen. Det framgår tydligt av det engelska originalet. [xviii] Tyvärr är Nils Holmbergs översättning, som skedde från engelskan, mindre lyckad här, även om ärliga människor av sammanhanget fattar vilken tolkning som gäller.
Kontrafaktisk historieskrivning
Kontrafaktisk historieskrivning innebär att man diskuterar ”om inte om hade varit”. Skulle det ha vuxit fram ett nazistiskt parti i Tyskland, även om Hitler hade dött under första världskriget? Vad skulle ha hänt om Hitler hade lyckats invadera Storbritannien? Det enda som är säkert i detta sammanhang är att Hitler inte dog under första världskriget och att Nazityskland inte lyckades invadera Storbritannien. Allt annat är bara spekulation eller fria fantasier.
Kommunister analyserar naturligtvis också segerrika revolutioner och befrielsekamper liksom misslyckade sådana. Om man kommer fram till att visst parti eller rörelse begick det eller de misstagen, så är det ändå inte säkert om detta parti eller rörelse skulle ha segrat om just dessa misstag hade undvikits. Man måste också ta hänsyn till klasskrafternas styrkeförhållanden. Ett klassiskt exempel är den ungerska revolutionen och den ungerska rådsrepubliken 21 mars – 6 augusti 1919 under Bela Kuns ledning. Två faktorer brukar anges för att förklara nederlaget. Den ena var att kommunistpartiet var alltför oenhetligt politiskt och att det fanns alltför många reformister inom ledningen; den andra var att rådsregeringen omedelbart förstatligade godsägarnas jord i stället för att dela ut den bland bönderna. På det sättet ledde inte revolutionen till någon omedelbar vinst för de ungerska småbönderna i motsats till oktoberrevolutionen. Även om dessa misstag inte hade gjorts, är det naturligtvis omöjligt att hävda att den ungerska revolutionen annars skulle ha lyckats. Det är omöjligt att veta. Utländska makter intervenerade till förmån för det ungerska borgerskapet och den ungerska feodaladeln och Sovjetunionens förmåga att bistå den ungerska rådsrepubliken försvårades på grund av inbördeskriget i Sovjetunionen.
Sörensen hänvisar till en analys 2019 av det nuvarande Spaniens Kommunistiska Parti (PCE), SKP/APK:s systerparti, i vilken det hävdades att ”PCE hade möjligheten att genomföra en annan strategi under kriget. I synnerhet under andra halvan av 1937och efter att ha blivit det starkaste partiet och efter att ha skaffat sig ett enormt inflytande i Folkarmén och dess Kommissariat.” Det är uppenbart att Sörensen och PCE menar att PCE i stället borde ha lett den spanska arbetarklassen i en socialistisk revolution i stället för att fortsätta i folkfrontsregeringen.
Detta är i grund och botten kontrafaktisk historieskrivning, eftersom detta helt enkelt inte inträffade.
För det första tillhörde PCE Komintern, som var ett världsparti med demokratisk centralism. Komintern hade redan fastslagit den politiska linjen i fråga om det spanska inbördeskriget. PCE kunde naturligtvis ha fronderat mot Komintern, men gjorde det inte. Detta i motsats till Kinas Kommunistiska Parti, som inte följde dåliga råd från SUKP och Kominform under inbördeskriget mot Guomindang 1945 – 1949. Trotsky var helt emot folkfrontsregeringen och dess politik i Spanien:
”Den spanska revolutionen visar återigen att det är omöjligt att försvara demokratin mot den fascistiska reaktionens metoder. Och omvänt är det omöjligt att föra en verklig kamp mot fascismen på annat sätt än genom den proletära revolutionens metoder.”
Trotsky förordade en direkt socialistisk revolution, men eftersom han var emot såväl ”stalinisterna” i PCE, socialdemokraterna, anarkosyndikalisterna, två borgerliga republikanska partier och t.o.m POUM, återstod bara en mycket liten trotskistisk sekt som skulle ha kunnat tillämpa hans politik, vilket den givetvis inte lyckades med.
För det andra fick folkfrontsregeringen sitt främsta militära stöd från Sovjetunionen, ett visst stöd från Mexiko och frivilliga oftast genom Frankrike. Om PCE hade lagt om politiken på egen hand, är det osäkert hur Sovjetunionen skulle ha reagerat. Trotsky menade för övrigt att PCE:s växande inflytande inom folkfrontsregeringen enbart berodde på att Sovjetunionen köpte sig inflytande genom sitt militära stöd.
För det tredje: Om man tittar på en karta över det militära styrkeläget i Spanien 1937, så behärskade falangisterna, Franco-sidan, västra Spanien, och den republikanska regeringen östra Spanien, i nord-sydlig riktning. Varför skulle en revolution i Spaniens östra halva stärkt kampen mot falangisterna i den västra halvan? PCE samarbetade med andra partier i folkfrontsregeringen, bl.a det socialdemokratiska partiet och två republikanska mittenpartier. Folkfrontsregeringen stöddes också av anarkosyndikalisterna och POUM, en ursprungligen trotskistisk organisation (båda dessa hade sina egna agendor), och katalanska och galiciska nationalister. Ett revolutionsförsök lett av PCE i den östra halvan, som inte haft stöd av dess samarbetspartner, skulle ha kunnat utlösa ytterligare ett inbördeskrig, men nu inom den östra halvan.
För det fjärde finns det andra teorier om varför den republikanska regeringen inte lyckades besegra falangisterna. Man måste komma ihåg att falangisterna hade ett mycket omfattande militärt stöd från Tyskland, Italien och Portugal, och att falangisterna tack vare detta stöd lyckades upprätta luftherravälde och i praktiken också marint herravälde. Vissa menar nämligen att den republikanska regeringen i alltför hög grad förlitade sig på reguljär krigföring utan att den i stället borde ha satsat mer på partisankrig bakom falangisternas linje och att den fokuserade alltför mycket på försvaret av Madrid.
Slutligen: Vilka slutsatser drar dagens PCE av detta? Enligt deras webbplats (jag hittar inte deras program) är dess mål:
”Vi strävar efter att organisera revolutionen som störtar borgarklassen och dess monarki, för att bygga socialismen med den folkliga enhetens kraft.”[xix]
Men hur ska revolutionen gå till enligt PCE? Ingenting om väpnad revolution, ingenting om krossandet av den borgerliga statsapparaten, ingenting om proletariatets diktatur.
Sak samma med läget i Italien i andra världskrigets slutskede. Sörensen skriver att kommunisterna upprättade ”praktisk dubbelmakt i stora delar av norra Italien där partisanernas egna organ styrde och den gamla, fascistiska staten var mer eller mindre åsidosatt bidrog kommunisterna till en återgång och ett återupprättande av den borgerliga staten…”. Detta menar Sörensen var en konsekvens av folkfrontspolitiken. Men en viss taktik, vare sig folkfrontspolitik, arbete i massorganisationer eller parlamentarisk verksamhet genererar inte med nödvändighet en viss bestämd politisk linje. Detta är mekanisk materialism. Man kan arbeta i fackföreningar, som leds av högersocialdemokrater, utan att själv bli fackföreningskommunist; bolsjevikerna hade sex företrädare i duman fram till 1917 utan att bolsjevikernas politiska linje blev mindre revolutionär för den skull.
Nej, det finns faktiskt en annan och mycket enkel förklaring till varför de italienska kommunisterna inte försökte gripa statsmakten. De vågade helt enkelt inte. Om de italienska kommunisternas praktiska politik var en direkt följd av folkfrontspolitiken, varför lyckades då de kinesiska, jugoslaviska, albanska och vietnamesiska kommunistpartierna (det senare bara till hälften 1954) leda de egna folken i framgångsrika befrielsekrig och senare upprätta socialistiska stater. Dessa partier hade också varit medlemmar av Komintern/Kominform och stött folkfrontspolitiken.
Man måste beakta Sovjetunionens och Kominforms roll under och strax efter världskriget. Det är känt från Norge att ”Sovjet 1944 erkände britternas motståndspolitiska dominans i Syd-Norge, och inte önskade utmana den i slutet av kriget”. [xx] Därför motsatte sig också NKVD, den ryska säkerhetstjänst som samordnade sabotageverksamheten mot Tyskland utomlands, att den ledande motståndsgruppen i Norge, Osvald-gruppen skulle övergå från sabotageverksamhet till partisankrig.
Det är högst troligt att Sovjetunionen och Kominform inte uppmuntrade eller stödde revolutionsförsök i Italien eller Frankrike i andra världskrigets slutskede. Sovjetunionen hade besegrat Nazityskland till priset av 20 miljoner människoliv; Sovjetunionen hade flyttat fram sina positioner i Central- och Östeuropa i form av rad buffert- och allierade stater: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och Albanien. Sovjetunionen ville inte riskera en omedelbar fortsättning på andra världskriget genom att bli involverat i kommunistiska maktövertaganden i Italien och Frankrike. ”Procentavtalet” [xxi] mellan Churchill och Stalin 1944 innebar att Stalin erkände att Grekland ingick i Storbritanniens intressesfär, vilket innebar att den kommunistledda motståndsrörelsen prisgavs.
Komintern/Kominform och Stalin gav också en del felaktiga råd till de kinesiska kommunisterna:
”Till och med 1949 när vi var på väg att gå över Yangtzefloden (delar Kina på mitten – min anm.), ville någon (d.v.s ytterst Stalin – min anm.) fortfarande hindra oss. Enligt honom borde vi inte under några omständigheter gå över Yangtze. Om vi gjorde det, skulle Amerika skicka trupper och bli direkt involverat i Kinas inbördeskrig och de sydliga och norra dynastierna skulle återuppstå. Jag lyssnade inte till vad de (sic!) sade.” [xxii]
Mao Zedongs uppfattning var dock att det var Kinas Kommunistiska Partis eget fel, om det lyssnade på felaktiga råd från Komintern/Kominform eller Stalin. I det här fallet lyssnade inte Mao på Stalins dåliga råd. Hade KKP gjort det, skulle inte Guomindang ha besegrats och Folkrepubliken inte kunnat upprättas 1949. Stalin medgav dock senare att han hade haft fel (se fotnoten).
Alla kommunistpartier, som tillhörde Kominform, hade givetvis möjlighet att frondera mot SUKP och Kominform liksom KKP. De italienska och franska kommunisterna gjorde det inte, vilket faktiskt var deras eget ansvar. Om de saknade stöd från SUKP/Kominform, är det fullt tänkbart att de ansåg att oddsen för ett framgångsrikt maktövertagande var dåliga, speciellt som det italienska respektive det franska borgerskapet skulle fått direkt stöd av de allierade styrkor som redan befann sig i länderna i fråga. I Jugoslavien och Albanien, som i huvudsak befriade sig från de nazityska ockupanterna av egen kraft, fanns i princip inga allierade styrkor.
Det är lätt att kritisera de italienska kommunisterna 75 år senare och från skrivbordet. Det är ingen större bedrift. Det enda vi kan konstatera är att det italienska kommunistpartiet aldrig försökte gripa statsmakten. Därför blir det ointressant att diskutera vad de kunde ha gjort i stället. Att de italienska kommunisterna med utgångspunkt från det uteblivna revolutionsförsöket försökte rättfärdiga sitt handlande genom att successivt utveckla diverse revisionistiska teorier ingick i spelet. Det italienska kommunistpartiet utvecklade senare en revisionistisk politik i samma takt som Chrusjtjov.
Patetisk kritik mot maoismen från ”vänster”
Sörensen skriver:
”Enkelt uttryckt: att maoismen löper som en historisk parallell till eurokommunismen. Samma politik som kännetecknade de partier som senare blev eurokommunistiska och därmed reformistiska kännetecknar också maoismen. I maoismen finns klassamarbetet inbyggt och tendensen till kompromisser och att i varje enskilt läge hitta andra och viktigare motsättningar än de revolutionära är ett ständigt hot.”
Sörensen kritiserar inte bara folkfrontspolitiken från ”vänster” och hamnar därmed i samma sällskap som trotskisterna. Han försöker också bunta maoismen med eurokommunismen, vilket är såväl patetiskt som magstarkt.
Efter Stalins död 1953 utvecklades kampen mellan de två linjerna i Sovjetunionens Kommunistiska Parti (SUKP), varvid Chrusjtjovs revisionistiska linje segrade 1956. Chrusjtjov förordade den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen, förespråkade hela folkets stat i stället för proletariatets diktatur och fredlig samexistens med USA och andra imperialistiska stater. Chrusjtjov använde kritiken mot Stalin som en språngbräda för att lansera sin revisionistiska politik. Mao Zedong och KKP gjorde en annan bedömning; visserligen hade Stalin gjort många fel, varav en del även drabbat KKP. Men Stalin höll fast vid en marxist-leninistisk princippolitik – se ovanstående kärnfrågor – i motsats till Chrusjtjov. Därför ansåg Mao Zedong att Stalin var 70 procent bra och 30 procent dålig, d.v.s i huvudsak bra.
Redan 1956 yttrade Mao Zedong internt i KKP:
”Kommunistpartierna i många europeiska länder kritiserar också Sovjetunionen (d.v.s. Sovjetunionen under Stalin – min anm.); ledaren (för dessa partier) är Togliatti.” [xxiii]
Redan i ledarartikeln Om den historiska erfarenheten av proletariatets diktatur [xxiv] i Folkets Dagblad 1956 ger KKP en betydligt mer nyanserad bild av Stalin än Chrusjtjov.
Från och med Moskvakonferensen 1957 skärptes motsättningarna inom den världskommunistiska rörelsen, men motsättningarna hölls internt för en tid framåt. Men i början av december 1962 gick Togliatti till frontalangrepp mot Kinas Kommunistiska Parti på det italienska kommunistpartiets tionde kongress. Detta skedde naturligtvis i maskopi med Chrusjtjovrevisionisterna. Detta angrepp bemöttes den 31 december 1962 i Folkets Dagblad (Renmin Ribao) i form av artikeln Skiljaktigheterna mellan kamrat Togliatti och oss [xxv]. I denna artikel riktades en förintande kritik mot Togliattis förordande av den fredliga vägen till socialismen i form av ”strukturreformer – se särskilt avsnitt V. Men KKP:s kritik av Togliattis revisonistiska linje svepte över ett brett fält; den gällde synen på imperialismen, krig och fred och fredlig samexistens, Togliattis hysteriska syn på kärnvapenhotet, försonlighetspolitiken gentemot titorevisionisterna och försöken att skilja på marxism och leninism. Togliatti angrep också – liksom Sörensen – den kinesiska vägen till socialismen; Kinas Kommunistiska Partis linje ”överensstämde inte med den strategiska och taktiska linje, som bolsjevikerna tillämpade under revolutionen från mars till oktober (1917).” [xxvi]
1963 blev splittringen mellan SUKP på ena sidan och KKP och Arbetets Parti (AAP) å andra sidan offentlig i form av Den stora polemiken. [xxvii] I denna drar KKP i en serie artiklar en avgörande skiljelinje gentemot Chrusjtjovs revisionistiska linje.
Varför försöker Sörensen bunta ihop eurokommunismen med maoismen? Beror det på ren okunnighet, trots att han sätter sig på höga hästar? Knappast. I praktiken skyddar han chrusjtjovrevisionismen, som inte nämns med ett ord i hans artikel.
Chrusjtjovrevisionismen är av naturliga skäl en blind fläck hos Sörensen och SKP/APK. Faktum är att motsättningen mellan chrusjtjovrevisionismen och eurokommunismen var icke-antagonistisk, medan motsättningen mellan dessa båda å ena sidan och Kinas Kommunistiska Partis linje å andra sidan var antagonistisk. Det fanns inga principiella skiljelinjer mellan den revisionistiska linje som företräddes av Chrusjtjov och Togliattis. Om Togliatti talade om strukturreformer, så talade Chrusjtjov om en anti-monopolistisk revolution, men i båda fallen krävdes ingen väpnad revolution. Båda förordade den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen. Eurokommunismen uppstod på grund av att vissa partier i Europa ansåg att det var taktiskt olämpligt att fortsätta stödja Sovjet i vått och torrt, särskilt inte dess utrikespolitik – se till exempel Ungernrevolten 1957 och invasionen av Tjeckoslovakien 1968. De eurokommunistiska partierna, typ Vänsterpartiet Kommunister (efter 1967). och APK (efter 1977), det nuvarande SKP:s föregångare, hade regelbundna förbindelser med SUKP ända fram till Sovjetunionens kollaps 1991. SUKP kunde ha kontakt med två s.k kommunistiska partier, ett s.k eurokommunistiskt parti och ett moskvatroget parti som APK, i vissa länder.
Splittringen mellan SUKP och KKP/AAP resulterade i att det växte fram en internationell revolutionär marxist-leninistisk rörelse, som framförallt inspirerades av Mao Zedongs vidareutveckling av marxismen-leninismen och kulturrevolution. Dessa partier bedrev alla oförsonlig kritik gentemot de lokala revisionistpartierna, tillämpade masslinjen och enhetsfronttaktiken i varierande utsträckning. Maoistiska partier i Indien och Filippinerna inledde folkkrig redan på 1960-talet och Khmer Rouge, som var maoistiskt influerat, lyckades befria Kampuchea 1975. Folkkrigen i Indien och Filippinerna pågår fortfarande och det har dessutom tillkommit nya folkkrig. I vilka länder bedriver SKP/APK:s syskonpartier väpnad kamp?
Den maoistiska rörelsen i det västimperialistiska blocket var framgångsrik ända till 1978, då det stod klart att Deng Xiaoping hade genomfört ett revisionistiskt maktövertagande i KKP. Dessförinnan hade det skett en splittring mellan KKP och AAP. I Sverige byggde KFML/SKP snabbt upp en stark rörelse, som vid sin höjdpunkt 1977 omfattade 2 500 medlemmar och som lyckades bygga upp västvärldens starkaste solidaritetsrörelse med Indokinas folk, DFFG. Detta kan jämföras med den pacifistiska Svenska Vietnamkommittén, vars huvudparoll var ”Fred i Vietnam” och som bara överlevde något år. Denna kommitté stöddes av VPK, framförallt av företrädare, som senare bildade APK.
Slutord
Sörensen försöker angripa maoismen från ”vänster”, men misslyckas kapitalt. Samma taktik försökte KFML(r), trotskisterna (Revolutionära Marxister/Socialistiska Partiet) och Förbundet Kommunist tillämpa på 1970-talet gentemot det maoistiska KFML/SKP. Det oroar naturligtvis SKP/APK att det på nytt växer fram en maoistisk rörelse i Sverige.
SKP/APK är ett revisionistiskt parti, som aldrig gjort upp med chrusjtjovrevisionismen. APK var dessutom ett parti som stödde Sovjetunionen efter 1956 i vått och torrt. APK gjorde dessutom sig aldrig känt för att leda några masstrider och strejkkamper och stod på 1980-talet för en del udda ståndpunkter som fortsatt utbyggnad av kärnkraften, en illustration av den revisionistiska teorin om produktivkrafternas företräde.
Idag måste SKP/AKP vara ett schizofrent parti. Samtidigt som det aldrig gjort upp med den moderna revisionismen, riktar dess ordförande en trotskistiskt influerad kritik mot Kominterns folkfrontspolitik och poserar med ”vänster”kritik. Sörensen påstår sig stå för ”en leninism som inte är nedtyngd av fronterna”, trots att Lenin var en mästare på att utveckla enhetsfronttaktiken. Han menar att leninismen karaktäriseras av just sentensen om att förvandla ”det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”. Vad menar han egentligen? Skulle de norska kommunisterna ha uppmanat arbetarklassen att rikta huvudslaget mot det egna borgerskapet, när Nazityskland angrep Norge? Skulle de franska kommunisterna ha inriktat kampen för att störta det franska borgerskapet, när Nazityskland anföll? I båda fallen skulle det ha varit en utmärkt hjälp till Nazityskland, som i inledningsskedet var helt överlägset militärt. Skulle KKP ha riktat huvudslaget mot Guomindang efter 1937 i stället för mot den japanska imperialismen? Skulle de albanska och jugoslaviska kommunisterna ha riktat huvudslaget mot de inhemska reaktionärerna i stället för mot de italienska och nazityska aggressorerna? Det är ABC att kunna skilja på situationen under första världskriget, då det stod två jämnstarka imperialistiska block mot varandra och som var lika goda kålsupare och situationen inför och under andra världskriget. Det nazityska angreppet på Sovjetunionen ledde till att omfördelningskriget omvandlades till ett anti-fascistiskt världskrig mot Nazityskland, Japan och Italien. Det finns dessutom en blodig facit vad gäller dessa tre stater åstadkom i fråga om förluster av människoliv och massförstörelse.
Sörensen påstår att ”där Lenin sett en revolutionär situation, hade maoisterna sett ett nationellt försvarskrig”. Detta är trams. En direkt socialistisk revolution kan bara ske i kapitalistiska och imperialistiska länder och än så länge har det bara skett en, nämligen oktoberrevolutionen. Nationella försvarskrig blir först aktuella, då en imperialistisk stat, eller allians av imperialistiska stater, inleder ett orättfärdigt angreppskrig mot en annan stat (se senast USA:s och västalliansens eller andra ombuds attacker mot Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen). Lenin menade t.o.m på Kominterns andra kongress 1920 att det självklart var riktigt att stödja borgerligt-demokratiska befrielserörelser i kolonierna, ett typiskt delmål.[xxviii]
Sörensens kritik mot maoismen är ”vänster” i ord och höger i handling. Det är teoretisk förvirring på låg nivå, men satt på pränt.
Rickard B. Turesson
P.S Sörensen och några av hans eftersägare i SKP hävdar att jag spred en personlig anekdot, då jag i min förra artikel skrev att Mao Zedong ”hade personligen dessutom mycket höga tankar om Dimitrov”. Varför inbillar de sig att jag inte hade en källa?: ”Efter Lenins död var Tredje Internationalens ledare dogmatiska ledare (exempelvis ledare [som] Stalin, Bucharin var inte särskilt bra). Bara perioden under Dimitrov leddes väl. Dimitrovs rapporter var väl grundade.” [xxix]
[i] Jag skriver SKP/APK, eftersom det har funnits flera SKP (Sveriges Kommunistiska Parti). Dels SKP 1921 – 1967, då det bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna, sedermera Vänsterpartiet – dels det maoistiska SKP 1973 – 1987, då det bytte namn till Solidaritetspartiet. Sörensens parti är den direkta arvtagaren till det moskvatrogna och revisionistiska Arbetarpartiet Kommunisterna (APK).
[ii] https://kommunisten.nu/?p=9147
[iii] https://riktpunkt.nu/2019/11/mao-och-motsattningarna/
[iv] https://riktpunkt.nu/2019/12/maoismen-ar-inte-revolutionar/
[v] ”Om motsättningar” finns i ”Mao Zedong om filosofiska frågor” (Oktoberförlaget 2015), i ”Mao Tsetung Skrifter i urval” (Oktoberförlaget 1979), ”Valda verk av Mao Tsetung band 1” (Danelius bokförlag 1966) eller på nätet: kommunisten.nu/?p=9149
[vi] Se ytterligare information här: https://sv.wikipedia.org/wiki/De_f%C3%B6renade_FNL-grupperna
[vii] http://nyaarbetartidningen.bloggagratis.se/2018/11/29/11576530-den-kommunistiska-rorelsen-och-enhetsfronten/
[viii] Teser om internationalens taktik, Antagna på IV världskongressens 31:sta sammanträde den 5 december 1922. På denna kongress deltog Lenin.
[ix] https://marxistarkiv.se/klassiker/zetkin/Zetkin-kampen_mot_fascismen.pdf
[x] Valda verk av Mao Tsetung, band II, Danelius bokförlag, 1970, sid. 326 – 370 eller http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV2/vv2_art26.htm
[xi] http://www.marxistarkiv.se/klassiker/mao/mao_om_motsattningar.pdf
[xii] https://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm
[xiii] http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/ordf%20mao/valda_verk/VV2/vv2_art26.htm
[xiv] Linderot, ”Demokratiskt handlingsprogram”, 1972, sid. 270
[xv] Valda verk, band II, sid. 334
[xvi] Valda verk, band II, sid. 340.
[xvii] A.a
[xviii] “China’s economy must develop along the path of the ‘regulation of capital’ and the ’equalization of landownership’, and must never be ‘privately owned by the few’; we must never permit the few capitalists and landlords to ‘dominate the livelihood of the people’; we must never establish a capitalist society of the European-American type or allow the old semi-feudal society to survive. Whoever dares to go counter to this line of advance will certainly not succeed but will run into a brick wall.” (“Selected Works of Mao Tse-tung”, Volume II, Foreign Languages Press Peking 1967, sid.353)
Det borde ha stått “genom ‘reglering av kapitalet’”, varvid det framgår det är kapitalet som är föremål för handlingen.
[xix] “Aspiramos a organizar la Revolución que derroque a la burguesía y a su monarquía, para construir el socialismo con la fuerza de la unidad popular.” https://www.pce.es/
[xx] Lars Borgersrud, citerad i ”Röde Fane” nr 1/2019.
[xxi] https://sv.wikipedia.org/wiki/Procentavtalet
[xxii] “Even in 1949 when we were about to cross the Yangtze River, someone [emphasis added] still wanted to prevent us. According to him we should under no circumstances cross the Yangtze. If we did so America would send troops to China and become directly involved in China’s Civil War and the South and North dynasties would reappear in China.
“I did not listen to what they [sic] said. We crossed the Yangtze. America did not send troops to China and there were no South and North dynasties. If we really had followed his words surely there would be a situation of South and North dynasties.
“Later on I met that person who intended to prevent us from crossing the Yangtze. His first words in our conversation were: ‘The victor bears no blame.’
“I had not listened to him. As a result he not only did not blame me. On the contrary, he recognized me as the victor. It is very important that one should analyze and solve problems on one’s own and always seek truth from facts.”
—Mao’s comments in 1957, as recorded by Wang Fangming of Beijing People’s University, People’s Daily, Jan. 2, 1979. English translation in NE, p. 15. The “someone” referred to was of course Stalin.
[xxiii] “The Communist parties of many European countries are also criticizing the Soviet Union; the leader [of these parties] is Togliatti.” Speech at the Second Plenum of the Eight Central Committee (Nov. 15, 1956), Version I, WMZ2, sid. 166 – 167.
[xxiv] https://www.marxists.org/history/international/comintern/sino-soviet-split/cpc/hedp.htm
[xxv] https://www.marxists.org/history/international/comintern/sino-soviet-split/cpc/togliatti.htm
[xxvi] A.a
[xxvii] https://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_00_Inneh%C3%A5ll.htm – se också ”Den stora polemiken”, Oktoberförlaget 1977.
[xxviii] 11) “With regard to the more backward states and nations, in which feudal or patriarchal and patriarchal-peasant relations predominate, it is particularly important to bear in mind:
first, that all Communist parties must assist the bourgeois-democratic liberation movement in these countries, and that the duty of rendering the most active assistance rests primarily with the workers of the country the backward nation is colonially or financially dependent on;” https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/jun/05.htm
[xxix] “Without the demise of the Third International, the Chinese revolution could not have succeeded. When Lenin was alive, the Third International was well led. After Lenin’s death, the leaders of the Third International were dogmatic leaders (for instance, leaders [like] Stalin, Bukharin were not that good). Only the period under Dimitrov was well led. Dimitrov’s reports were well reasoned. Of course, the Third International had [its] merits as well, for instance, helping various countries to establish a [communist] party. Later on, [however] the dogmatists paid no attention to the special features of various countries [and] blindly transplanted everything from Russia. China [for one] suffered great losses.”
—Summary of a Talk with the Representatives of Press and Publishing Circles, (March 10, 1957), SSCM, p. 255.