Pol Pot och Kambodja

Från ”A WORLD TO WIN”    #25   (1999)

Nedlåtande frälsare:

Vad som gick fel med Pol Pot-regimen

Av F.G.

I. EN ÖVERSIKT ÖVER DENNA ARTIKEL

Vår ståndpunkt

I april 1975, två veckor innan Saigon föll i Vietnam, besegrade en armé av trasiga, magra och mycket unga bönder, män och -kvinnor, den USA-stödda regeringen i grannlandet Kambodja. I januari 1979, cirka 44 månader senare, sveptes den nya regimen från makten och skingrades av invaderande vietnamesiska soldater.

Att denna period är så kort är en del av det som gör den svår att förstå. Dessutom finns det inga omfattande ögonvittnesskildringar, och till och med vissa grundläggande fakta är omstridda bland dem som studerar Kambodja (eller Kampuchea, som det kallas på khmerspråket i landet). En stor svårighet är att Kampucheas Kommunistiska Parti ( här förkortat KaKP, för att skilja det från Kinas Kommunistiska Parti KKP, öa), som leddes av Pol Pot, hemlighöll sin politik och sina mål och till och med sin existens under större delen av sin tid vid makten, och sedan dess har ingen av dess ledare kommit fram för att försvara sin linje. Men den främsta källan till förvirring om denna period är att ett reaktionärt samförstånd har genomdrivits, både på grund av att det har trummats in i folks huvuden av medierna och på grund av att det har funnits så få avvikande röster.

När Pol Pot nämns (ofta, med tanke på att det har gått två decennier sedan hans regim i Demokratiska Kampuchea upphörde) är slutsatsen alltid densamma: revolutionen är värre än de sociala problem som den påstår sig bota. Många studier fokuserar på ogrundade siffror om antalet människor som dog under Demokratiska Kampucheas period i ett försök att bevisa att de krafter som drev ut USA ur Sydostasien visade sig vara värre än imperialisterna själva.ⁱ

Sanningen – vem och vad man tror på – är en viktig fråga här. En läsare som inte frågar sig ”Varför ska jag tro på det?” är inte fullt medveten om hur denna fråga används.

Vi är ute efter att ifrågasätta den ”allmänna uppfattningen” i denna fråga. Till skillnad från andra som falskeligen hävdar att de inte har någon särskild ståndpunkt som de bedömer utifrån, är vår grundläggande ståndpunkt tydlig: som Mao sa, ”Det är rätt att göra uppror mot reaktionen”. Med andra ord är vår utgångspunkt här att det krig som de tre indokinesiska folken (Vietnam, Kambodja och Laos) förde mot imperialismen var rättfärdiga. Oavsett hur kritiska våra slutsatser om Pol Pot regimen än är, är det ett faktum att de var tvungna att hantera den fruktansvärda situation som USA skapade. Om någon borde ställas inför rätta för folkmord i Sydostasien borde det vara USA:s härskande klass. De anklagelser om folkmord som USA:s härskare vill rikta mot tidigare KaKP-ledare är ett försök att vända på vad som är rätt och fel.

MÅLSÄTTNING

Ett stort problem i andra analyser av denna händelse är den förutfattade slutsatsen att den var ”irrationell” och därför i princip oförklarlig. Vi har tittat på den genom det dialektiskt materialistiska perspektivet och undersökt vem som försökte göra vad – deras politik och riktlinjer – och vidare vad som var möjligt i den objektiva situationen och resultaten av dessa riktlinjer. Det är därför vi har fokuserat på grundläggande frågor som KaKP var tvunget att lösa.

Det finns fyra sammanlänkade nyckelfrågor:

• Förhållandet mellan Kambodja och Vietnam. Denna fråga var avgörande för hela den kambodjanska revolutionens utveckling. KaKP föddes och utvecklades i konflikt med Vietnams kommunistparti (tidigare känt som Vietnams arbetarparti), som försökte att strategiskt underordna den kambodjanska revolutionen under den vietnamesiska kampen mot imperialismen. Efter segern i Kambodja blev Vietnam, i KaKP-ledningens ögon, den största faran för deras revolution. Detta var en avgörande fråga, både objektivt sett och i KaKP-ledningens tänkande. Revolutionens förlopp i Kambodja berodde på den.

• Den typ av samhälle som KaKP försökte bygga upp och massornas roll i detta. Detta innebär revolutionens väg i Kambodja, särskilt den grundläggande frågan om tvåstegsrevolutionen, i det specifika sammanhanget av Indokina-kriget med centrum i Vietnam, med alla de särskilda möjligheter och begränsningar som detta medförde; enhetsfronten under och efter kriget, inklusive ett mycket komplicerat förhållande till Kambodjas prins Sihanouk; och socialistiskt uppbyggnad i skuggan av ett Vietnam vars misslyckande med att genomföra en social revolution hängde samman med ett ökande beroende av Sovjetunionen. Många har hört talas om hur det Demokratiska Kampucheas regering tömde städerna helt och hållet, till exempel. Här avser vi att undersöka denna politik och varför den genomfördes.

• Frågan om partiet: situationen i KaKP och ledarnas uppfattning om vad ett parti är till för. Fram till september 1977 visste det kambodjanska folket inte att det som de kallade ”organisationen” [Angkar] och det som dess motståndare kallade Röda Khmererna var ett kommunistparti. Ändå, till stor del på grund av den vietnamesiska segern över USA, fick detta parti plötsligt makten. Det var också tvunget att hantera en situation där dess egen linje och dess egna led var långt ifrån konsoliderade.

• Frågan om KaKP:s inställning till utländska erfarenheter i allmänhet och i synnerhet till maoismen. Det har ofta hävdats att KaKP vägleddes av maoismen och den kinesiska revolutionen. Detta grundar sig på föga annat än okunskap om fakta eller, i vissa fall, ett medvetet försök att förtala maoismen.ⁱⁱ Det kambodjanska partiet har aldrig gjort något sådant påstående. Även om Pol Pot levde i Kina under tiden just före den stora proletära kulturrevolutionen, och även om denna omskakande händelse, den proletära världsrevolutionens hittills största framsteg, hade en spontan inverkan på det kambodjanska politiska livet, saknas ändå helt och hållet allt stöd för den stora proletära kulturrevolutionen i KaKP:s dokument och andra uttalanden under Maos livstid.ⁱⁱⁱ KaKP var pro-kinesiskt eftersom Vietnam var pro-sovjetiskt (och av samma anledning hade man också förbindelser med Nordkorea, Albanien och Jugoslavien), men när KaKP-dokument hänvisar till den kinesiska revolutionen är det oftast för att förringa den genom att jämföra den med Kambodja. KaKP hävdade att det var så avancerad att den ”överträffar Lenin och överträffar Mao”,^iv och att den ledde en revolution som var så ”unik” att det ”i detta fall är bättre att inte lära sig något av utländska erfarenheter”.^v Men det ”utländska” i denna erfarenhet är inte det enda skälet till att KaKP:s ledning inte ville lära sig av Maos utveckling av marxismen. De gillade inte heller dess innehåll. Som vi ska se var den politik de förde motsatsen till den politik som Mao utvecklat. För det mesta behöll KaKP-ledningen sina förbehåll gentemot Kina fram till september 1977, då de upprättade entusiastiska förbindelser med Deng Xiaoping, mannen som störtade Maos efterträdare. Det spelade ingen större roll för Pol Pot vilken klass som styrde i Kina när han letade efter en allierad mot Vietnam.^vi

Samtidigt innebär vårt fokus att andra viktiga frågor måste försummas, särskilt det internationella sammanhanget för allt detta: USA:s (inklusive dess stöd till KaKP efter att de drevs bort från makten och dess avsikter i Kambodja i dag) och Sovjetunionens roll, samt Vietnams karaktär och utveckling, särskilt efter kriget. Även om Kina var den viktigaste utländska källan till stöd för Demokratiska Kampucheas regering är det omöjligt att här göra en övergripande sammanfattning av dess roll. Det skulle kräva en undersökning av Kinas bredare politik på global nivå. Det skulle också kräva en undersökning av hur Kinas politik gentemot Demokratiska Kampuchea involverade olika mål från höger och vänster i den kamp inom Kinas kommunistiska parti som nådde sitt slut under denna period, ett ämne som det har funnits spekulationer om men mycket lite dokumentation eller ens tillförlitlig information.

METOD

Det har påpekats att nästan allt tillgängligt material om Demokratiska Kampuchea (särskilt för icke-khmerspråkiga) kommer från fientliga källor. Det mesta av forskningen bygger på partiella och motstridiga rapporter (ofta från intervjuer med flyktingar i Thailand eller på annat håll), och intervjuarna själva är ibland uppenbart reaktionära. Men KaKP hade en linje, som kan urskiljas i dessa studier och, ännu viktigare, i de interna partidokument som översatts och publicerats av akademiker under det senaste decenniet. Vi har tagit några av de viktigaste akademiska studierna på detta område och tittat på dem genom perspektivet av KaKP:s uttalade linje och vår egen förståelse.^vii

Vårt centrala tema är detta: i detta stormande hav av motsättningar, ett samhälle som i slutändan inte var mer komplicerat än något annat utan bara fångat i en mer akut situation, fanns det bara en väg som kunde ha räddat Kambodja: Den revolutionära politiken måste konkretiseras i den materiella verkligheten, den medvetna aktivismen hos en växande del av massorna som i sin tur kunde lita på att de skulle förena den stora majoriteten av folket för att steg för steg besegra och upplösa det gamla samhället, i samklang med de revolutionära intressena hos folket i Indokina och världen. Detta är den standard enligt vilken vi har bedömt KaKP, och vår förståelse för komplexiteten, nödvändigheten och möjligheten att utföra denna uppgift har stärkts genom att granska denna erfarenhet.

Därför är del II av denna artikel en kronologiskt baserad undersökning av det sammanhang i vilket KaKP vann segern, och del III en analys av deras politik när de väl var vid makten. Del IV tar en närmare titt på viktiga teoretiska frågor som uppstod i Kambodja. Den sista delen är en kort beskrivning av vad som hände efter störtandet av Demokratiska Kampuchea 1979, särskilt Kambodjas öde under det senaste decenniet [ dvs 90-talet(öa)] under vilket landet har varit i klorna på FN, IMF och andra västerländska imperialistiska institutioner.

II. BAKGRUND TILL SEGERN

KUNGARIKET ANGKOR

Kambodja uppstod ur Angkor-riket som blomstrade från nionde till fjortonde århundradet. Ett halvt årtusende senare, när den moderna nationen växte fram, skulle det tempelkomplex som dessa kungar hade byggt (som nu kallas Angkor Wat) bli en ikon för khmerernas nationella identitet, för alla som försökte resa den nationella fanan.

När den hinduiska civilisationen, som spreds från Indien, för första gången togs upp av khmermonarkerna, ledde det till en förändring. Uppkomsten av en stark centralstat gjorde det möjligt att bygga ett omfattande bevattningssystem för att kontrollera monsunöversvämningar och använda dem för bevattning. Ingenting kunde vara viktigare i ett land som är översvämmat halva året och torrt den andra halvan. Vissa historiker säger att Angkor-riket kunde behärska risodling under torrperioden, vilket gjorde det möjligt att få ut två eller tre skördar per år. Khmerhovets rikedomar var legendariska, och dess herravälde spred sig österut över Mekongdeltat (nu södra Vietnam) till havet, norrut genom stora delar av Laos till Kina och västerut genom Thailand och en del av Burma. Men templen föll i ruiner, eftersom de liksom dammarna och kanalerna byggdes med hjälp av corvée-arbete, böndernas tvångsarbete, och denna exploateringsordning kunde inte bestå. Folket övergav den hinduiska religionen som var kärnan i Angkors sociala system och anammade buddhismen.

Ett starkt Siam (Thailand) pressade hårt från väst. Vietnam tog över den nedre delen av Mekongfloden och trängde sig fram genom Kambodja. Senare skulle kambodjaner säga att vietnamesiska erövrare begravde khmerer levande upp till halsen och fyllde deras munnar med glödande kol för att värma tekannor som sattes på deras huvuden. Oavsett om redogörelsen var sann eller inte skulle den bli en central referenspunkt för alla kambodjanska politiska partier.

När fransmännen anlände i mitten av 1800-talet hade det gamla Angkor-riket skurits ner till en spillra. Frankrike började kolonisera alla länder vid Mekong, delvis för att utmana britternas grepp om Kina. År 1863 tvingade Frankrike Kambodjas kung Norodom att acceptera ett fördrag som gjorde landet till ett franskt ”protektorat” i utbyte mot att rädda sin tron.

EN FRANSK KOLONI

Fransmännen började (precis som britterna) med att hämta sina vinster från opiumhandeln och alkohol, men snart var inte detta tillräckligt. År 1884 seglade franska kanonbåtar uppför Mekong floden från Vietnam. Deras trupper marscherade in i palatset och tvingade kungen att skriva över praktiskt taget all makt. Syftet var att fastställa äganderätten till marken i Kambodja så att franska plantager kunde anläggas, tillsammans med införandet av hårda skatter. När bönderna reste sig mot fransmännen sände kolonialisterna in trupper från Vietnam. Enligt vissa historiker dödade de tvåhundratusen människor, 20 procent av befolkningen. Norodom, som först hade uppmanat till revolten, förrådde den två år senare, återigen i utbyte mot att få behålla sitt kungadöme.

Fransmännen tog med sig vietnameser till Kambodja för att administrera landet, och förutom det kungliga hovet utvecklade de ingen lokal elit. De skatter som samlades in i Kambodja gick till administrationen av Frankrikes koloni i Vietnam. Fransmännen rättfärdigade sin politik genom att beteckna khmererna som lata, ”en dekadent ras”. Till skillnad från Vietnam, där fransmännen fann det lämpligt att åstadkomma en viss begränsad grad av modernisering då det gynnade profiten och och deras övergripande sydostasiatiska imperium, genomfördes praktiskt taget ingen utveckling i Kambodja, med undantag för gummiplantager och andra exportinriktade grödor. Ingenting gjordes för att underhålla bevattningssystemet. Fransk import dödade det nationella hantverket (siden- och bomullsvävning) och den begynnande lokala industrin. Införandet av skatter ledde till en spridning av ockerande penningutlånare, eftersom bönder utan tidigare koppling till marknaden var tvungna att låna kontanter för att betala denna tribut. Marken delades upp i allt mindre skiften och många bönder blev slavarbetare, som tvingades arbeta för andra som de praktiskt taget tillhörde, i stället för att bruka sin egen mark. Risproduktionen per capita sjönk till den lägsta nivån i Sydostasien.

Kungens sonson, Norodom Sihanouk, kröntes till kung av den franska Vichy-regimen och regerade sedan under den efterföljande japanska ockupationen. Efter andra världskriget ”bjöd” han in Frankrike att återvända. Både kapitalismen och feodalismen blev alltmer betungande under de kommande decennierna. Det kungliga hovet blev sagolikt uppblåst. I vissa områden på landsbygden, särskilt i Battambang och Svay Rieng, blev godsägarväldet blev allt vanligare. I allmänhet ökade antalet bönder som inte längre ägde mark utan levde som arrendatorer eller andelsägarna i en allt snabbare takt, särskilt under 1950- och 60-talen, och nådde ungefär en av fem vid slutet av Sihanouks regeringstid 1970. Även om huvuddelen av bönderna fortfarande ägde en del mark, hade många familjer mindre än en hektar (vilket anses vara ett minimum för att föda en familj på fyra personer) och var tvungna att hyra både mark och redskap. Den överväldigande majoriteten hade skulder hos penningutlånare och affärsinnehavare. Många bönder var skyldiga mer än vad de kunde tjäna på ett år. Penningutlånare tog vanligen ut 12 procent i månaden i ränta och arbetade tillsammans med handlare, som köpte ris billigt i början av säsongen när det fanns gott om ris och sålde tillbaka det till högre priser och på kredit till bönderna i slutet av säsongen när maten tog slut. Övervägande delen av dessa långivare och köpmän var kineser eller kines-khmerer.

Som Mao sa: när produktivkrafterna hålls tillbaka av sociala relationer talar de genom folket. Motstånd uppstod mot dessa sociala förhållanden som dömde folket till fattigdom i det som en gång hade varit ett rikt land.

Buddhistiska munkar hade spelat en framträdande roll i krigen mot fransmännen på 1800-talet. På 1930- och 1940-talen blev buddhistiska wats (tempel) centrum för nationellt motstånd, först mot fransmännen och sedan mot japanerna. Samtidigt som buddhismen som ideologi var en viktig stöttepelare för det sociala systemet var den buddhistiska kyrkan också den enda källan till utbildning (fransmännen inrättade inga skolor), centrum för det intellektuella livet och den enda verkliga nationella institutionen vid sidan av monarkin. De flesta unga män tillbringade några år som munkar. Detta innebar att olika politiska riktningar fostrades i klostren.

DEN TIDIGA KOMMUNISTISKA RÖRELSEN

1930, när revolutionens vindar började blåsa upp i världen och i samband med det revolutionära kriget i Kina, gav Komintern (Kommunistiska internationalen) den vietnamesiske ledaren Ho Chi Minh i uppdrag att grunda Indokinesiska kommunistpartiet (IKP). Partiets kärna låg i Vietnam, där den kommunistiska rörelsen var den överlägset mest avancerade i regionen. Laos var och förblev det indokinesiska land där den var minst utvecklad. I Kambodja var till en början de enda partimedlemmarna vietnamesiska gummiplantagearbetare i öster och etniskt kinesiska stadsbor från medelklassen. Senare, i kölvattnet av den buddhistledda antikoloniala rörelsen på 1940-talet, började partiet rekrytera bland unga munkar, och under de följande två decennierna var många av partiets kadrer och ledare före detta munkar.

Andra världskriget förändrade denna kamp för självständighet. Kort därefter inledde vietnameserna ett väpnat uppror mot fransmännen. Vid den tiden rådde den internationella kommunistiska rörelsen både vietnameserna och kineserna att inte söka nationell frigörelse genom revolutionärt krig. Inget av de båda partierna höll med. Efter den kinesiska revolutionens seger 1949 blev kineserna den viktigaste externa källan till stöd för de vietnamesiska revolutionärerna, precis som de också blev för det koreanska folket i deras krig mot den amerikanska invasionen under samma period. När vietnameserna drev ut fransmännen 1954 betalade USA 80 procent av Frankrikes utgifter i denna konflikt, som de ansåg vara en viktig del av omringningen av Kina.

Efter IKP:s upplösning 1951 hade vietnameserna bildat sitt eget kommunistparti (Vietnams arbetarparti [VAP], omdöpt till Vietnams kommunistiska parti 1976). De hade också en egen armé. Situationen för de kambodjanska kommunisterna var mycket annorlunda. Det var inte bara så att de kambodjanska revolutionärerna var mindre utvecklade politiskt, organisatoriskt och militärt än sina vietnamesiska motsvarigheter. Deras externa beroende av Vietnam motsvarade det faktum att de inte hade någon tydlig kommunistisk organisation. I stället för ett kommunistparti följde kambodjanerna Vietnams råd och bildade en enhetsfrontsorganisation, Khmer Folkets Revolutionära Parti. I stället för att bilda en egen armé, en armé som samtidigt som den förenades kring revolutionens omedelbara uppgifter också skulle vara en viktig skolningsplats för kommunismens långsiktiga mål och ideologi, samarbetade de helt enkelt med den buddhistiska och nationalistiska Issarak-gerillan som hade uppstått i kampen mot Japan. Med andra ord behandlade både de vietnamesiska och kambodjanska kommunisterna Kambodja som om uppgiften där inte var att organisera en revolution som skulle vara en del av den världsomspännande proletära revolutionen, utan bara ett bihang till den vietnamesiska kampen.

VAP-ledningen hade en teoretisk motivering för detta och vann många kambodjaner för det. De ansåg att förhållandena i Kambodja var olämpliga för en revolution, eftersom, menade de, så många kambodjanska bönder var små jordägare och den sociala antagonismen var otillräckligt utvecklad där. Den kommunistiska rörelsen i Kambodja var likaså dömd till svaghet, ansåg de, så att de alltid skulle vara tvungna att agera som ett faderspartiet. I ett VAP-dokument från 1951 står det: ”Det vietnamesiska partiet förbehåller sig rätten att övervaka verksamheten hos sina broderpartier i Kambodja och Laos”.^viii

Följande motsägelse skulle komma att prägla de kommande decennierna: å ena sidan var den vietnamesiska rörelsen stark och drog den kambodjanska rörelsen framåt, å andra sidan passade kambodjanernas svaghet vietnameserna, som försökte institutionalisera denna svaghet. Vietnameserna skulle bära huvudbördan av kampen, först mot fransmännen och sedan mot amerikanerna, med alla de heroiska uppoffringar som detta innebar, och samtidigt skulle de underordna kampen i grannländerna under sin egen kamp. Huruvida man ska göra det taktiskt eller inte är en fråga (till exempel om man ska koncentrera styrkorna i ett eller annat land osv. för att gynna den indokinesiska kampen i sin helhet), men VAP gjorde detta till en strategi där revolutionen i Kambodja eller Laos aldrig skulle kunna äga rum annat än genom vietnamesisk intervention.

Vietnameserna fångade och krossade fullständigt den franska kolonialarmén i slaget vid Dien Bien Phu. Frankrike tvingades acceptera ett förhandlingsbaserat tillbakadragande från Vietnam 1954. En Genèvekonferens fastställde villkoren för Indokina-krigets slut: Vietnam delades, med en revolutionär regering i norr och planerade val i söder för att skapa ett återförenat, oberoende land. Situationen i Kambodja var mer tvetydig. Issarak-rörelsen var väl förankrad och dess stridande styrkor uppgick till tusentals. Men Sihanouk spelade, som han så ofta gjorde, ett dubbelspel. Han hade övertalat fransmännen att bevilja Kambodja självständighet 1953 och sagt till dem att de antingen kunde göra upp med honom eller förlora Kambodja till de kommunister som Frankrike bekämpade i Vietnam. Vid Genèvekonferensen lyckades han få till stånd ett avtal som garanterade hans regims fortbestånd i utbyte mot Kambodjas neutralitet.

BITTRA LÄRDOMAR

De kambodjanska kommunisterna stod med tomma händer. De var tvungna att upplösa sina väpnade styrkor. Omkring tusen personer, ungefär hälften av de revolutionära aktivisterna vid den tiden, lämnade Kambodja på fartyg med destination norra Vietnam tillsammans med de vietnamesiska trupper som hade stridit i Kambodja. Det som var en partiell seger för Vietnam var ett enormt bakslag för Kambodja. Denna erfarenhet hade en långtgående inverkan på KaKP:s framtida ledarkärna, både de som tillbringade dessa krigsår på universitetet i Paris och de som Pol Pot som återvände precis i tid för att se sina förhoppningar fullständigt frustrerade.

Detta var början på det som kallas Sihanouk-perioden, då kungen abdikerade till förmån för sin far och blev en ren prins, och styrde landet genom en kombination av parlamentariska manövrer, fasta val och våld fram till sitt störtande 1970. Det är en ytterst komplicerad period som bara blev mer komplicerad när vietnameserna återvände till den väpnade kampen 1959, efter att USA vägrade att tillåta de utlovade valen i södra Vietnam. Sihanouk deklarerade vad han först kallade ”khmersocialism” och senare ”buddhistisk socialism”. Kärnan i hans doktrin var att bevara ”den barriär som bevarar originaliteten hos vår ras, våra traditioner och vår religiösa tro och som skyddar vårt oberoende gentemot vissa av våra grannar”. Syftet med denna ”socialism”, förklarade han, var ”att förhindra kommunismens triumf i Kambodja”.^ix Han menade vad han sa: syftet med hans politik, utrikes och inrikes, var att föreviga hans styre och hela det system som det representerade.

Saker och ting blev allt värre för de kambodjanska kommunisterna. De bildade det lagliga Pracheachonpartiet och deltog i valet 1955. ”Pracheachons största bedrift var att fylla polisens akter med namnen på alla vänstermänniskor som avslöjade sig i valet”, skriver en observatör.^x10 Partiet fick en laglig existens och vissa medlemmar arbetade i hemlighet inom regimen, men Sihanouk förde en hänsynslös politik med att jaga och mörda kommunister, särskilt på landsbygden. Kommunisterna hade vissa framgångar med att organisera industriarbetare tills Sihanouk gjorde en helomvändning och krossade strejkrörelsen. Hans polis mördade fräckt utgivaren av tidningen Pracheachon på trottoaren framför dess kontor. Partiets ledare förrådde i hemlighet information till Sihanouks polis i flera år innan han öppet gick över till regeringen. Det sägs att 90 procent av partiets medlemmar på landsbygden försvann i slutet av 1950-talet. Många dödades eller skingrades av fienden, andra bara försvann. I ett utkast till KaKP:s historia tillskrivs de flesta av dessa förluster den passiva attityd som rådde inom partiet.^xi

Kampucheas kommunistiska parti [KaKP] grundades 1960. Det kallades då Kampucheas arbetarparti, i likhet med det vietnamesiska partiet. Det var hemligt och dess existens var hemlig; offentligt arbetade det genom det lagliga Pracheachonpartiet. Den märkliga dansen med Sihanouk fortsatte; prinsen tog in två ledande kommunister i sitt kabinett och en i den lagstiftande församlingen, men lät kidnappa och mörda partiets ordförande. Studentuppror mot polisförtryck bröt ut 1963. Som svar publicerade Sihanouk en lista över medlemmarna i partiets centralkommitté och lovade att utplåna vad han kallade ”Khmer Rouge” (Röda Khmerer).

Händelser utomlands hade en långtgående inverkan på båda sidor under denna period. Sihanouk var upprörd över mordet på Diem 1963, USA:s lakej i Sydvietnam som dödades av CIA när han inte längre ansågs vara till nytta. Prinsen bröt förbindelserna med USA och ingick ett avtal med den nordvietnamesiska regeringen och den nationella befrielsefronten i söder som skulle tillåta dem att använda kambodjanskt territorium i utbyte mot ett löfte om att respektera Kambodjas gränser.^xii De kambodjanska kommunisterna å sin sida sägs ha tagit skarpt notis om debaklet i Indonesien 1965. Indonesiens lagliga, öppna kommunistparti hade hoppats på att uppnå befrielse utan väpnad kamp genom sitt samarbete med den nationalistiska Sukarno-regimen. I stället krossades både regimen och partiet av en USA-organiserad högerkupp och oräkneliga människor slaktades.

POL POT BLIR ORDFÖRANDE

Det kambodjanska partiets andra partikongress 1966 markerade en vändpunkt. Partiet bytte namn och Pol Pot blev KaKP:s ordförande. Större delen av partiledningen och en stor del av dess baspersonal (som omfattade många studenter och lärare) drog sig tillbaka till landsbygden. Tyngdpunkten började förskjutas, först till den östra gränsen, där kontakt och samarbete återupptogs med de vietnamesiska kommunisterna, och sedan till Ratanakari-provinsen, i de isolerade nordöstra kullarna. Partiet började bygga upp en hemlig organisation på landsbygden som förberedelse för väpnad kamp. Partiet vann stöd från stamfolket i bergen som länge hade lidit under centralregeringen. Med dessa åtgärder avlägsnade sig KaKP från det vietnamesiska partiet, som fortfarande hävdade att det inte fanns någon revolutionär situation i Kambodja och att det därför var fel att äventyra samarbetet med Sihanouk.^xiii Men ironiskt nog blev situationen i Kambodja alltmer betingad av kriget i Vietnam, och denna uppvärmning kom att intensifiera Kambodjas interna motsättningar till bristningsgränsen.

Kina levererade vapen till vietnameserna via Kambodjas hamnar. Sihanouk drog av en viss procentuell andel från intäkterna. På samma sätt såldes en stor mängd kambodjanskt ris till den nationella befrielsefrontens styrkor i södra Vietnam. Detta var ett problem för Sihanouk, eftersom det innebar en förlust av statliga inkomster från risexportskatter. Han införde ett system som kallades ramassage, enligt vilket regeringssoldater åkte till byarna och tvingade bönderna att sälja riset till dem till lägre priser än marknadspriset. I Samluat, i västra delen av landet nära Battambang, reste sig bönderna och attackerade militärposter. KaKP stödde detta uppror, trots att det var centrerat i den motsatta delen av landet.

Pol Pot förklarade senare: ”Det var i denna mognande revolutionära situation som ett väpnat uppror bröt ut 1967 i Samluat…. Detta utlöstes av folket genom deras egen rörelse. Partiets centralkommitté hade ännu inte beslutat om ett allmänt väpnat uppror i hela landet. ”^xiv I själva verket hade partiet ännu inte formellt ändrat den mer eklektiska linje som hade varit förhärskande sedan början av årtiondet, nämligen ”kombinerad politisk kamp och väpnad kamp”, och det är oklart i vilken utsträckning partiet var enigt om att bryta fullständigt med sin tidigare praxis. (Särskilt KaKP:s östra zon sägs ha varit ovillig.) Men omständigheterna kom emellan. ”Det är helt sant att vårt parti ännu inte hade tagit upp principen om väpnad kamp, men inför detta massiva inbördeskrig från fiendens sida var vårt parti tvunget att slå tillbaka med vapen. ”^xv

Sihanouk använde flygplan som kineserna hade gett honom för att motstå USA och bombade i stället byar i västra Kambodja. Han vände de vapen som han hade fått som pris för samarbetet med vietnameserna mot de kambodjanska bönderna. Han tog offentligt ansvar för en order om att alla tillfångatagna rebeller skulle avrättas på plats. Prinsen skröt om att de skulle stekas och utfodras till gamarna. Han gav instruktioner om att filma fångar som hackades ihjäl och lät visa dessa journalfilmer på teatrar i städerna. På landsbygden lämnade hans trupper avhuggna huvuden på stolpar för att visa samma sak.

Upproret varade från april till maj.

Nu började KaKP på allvar organisera ett landsomfattande uppror. I januari 1968 inledde den sin första offensiv. Revolutionärerna hade vid denna tidpunkt mycket få moderna vapen och partiledningen var tvungen att fly från Sihanouks styrkor ännu en gång, men ett inbördeskrig hade utlösts.

Vietnameserna välkomnade inte denna utveckling, men samarbetet med KaKP fortsatte. FNL var upptagen med att förbereda Tet-offensiven i februari 1968, en satsning på uppror i städerna som var avgörande och vars nederlag skulle signalera slutet på ett stort mått av tillit till strategin och taktiken för ett långvarigt folkkrig och början på ett mer konventionellt krig med målet att nå en förhandlingslösning.

Men återigen ironiskt nog, och säkerligen mot deras vilja, rörde sig Sihanouk, KaKP och vietnameserna mot en trepartsallians.

USA:S ”HEMLIGA KRIG” I KAMBODJA

I mars 1969 inledde USA sin ”hemliga” bombkampanj mot Kambodja. I panik bjöd Sihanouk in Jackie Kennedy (den amerikanske presidentens änka) på besök och återupprättade förbindelserna med USA. I mars 1970 störtade Sihanouks premiärminister, general Lon Nol, som Sihanouk hade förlitat sig på när det gällde att undertrycka kommunisterna redan från början, honom i en av USA iscensatt kupp. I slutet av april invaderade USA Kambodja. Omkring 30 000 amerikanska trupper och 40 000 trupper från Sydvietnam härjade i östra Kambodja i två månader med det uttalade målet att utrota de vietnamesiska FNL kämparna, som flyttade västerut för att undvika en avgörande strid. Sihanouk flydde till Paris och sedan till Peking. Kina erbjöd sig att stödja honom på villkor att han tog upp kriget mot den amerikanska imperialismen. Några dagar senare utfärdade Sihanouk en uppmaning till det kambodjanska folket, som ledare för Kampucheas nationella enhetsfront (vanligen känd under sina franska initialer, FUNK) vars kärna utgjordes av de Röda Khmererna. Han uppmanade också till en toppkonferens för att ena de indokinesiska folken mot USA:s imperialism. Sihanouk utsågs till statschef för FUNK:s exilregering, den kungliga regeringen för nationell union, men FUNK:s program var tyst om vilken roll Sihanouk skulle spela i en regering efter befrielsen.

Vid den tidpunkten hade KaKP omkring 50 000 lokala miliskämpar och en armé på omkring 5 000 man. Detta skulle fördubblas inom ett år. Ett nära militärt samarbete upprättades mellan de två ländernas befrielsestyrkor. ”De var dåligt utrustade; de förlitade sig lika mycket på erövrade amerikanska vapen som på vapen och ammunition som levererades av kineserna eller vietnameserna”, kommenterar en amerikansk författare som var journalist i Phnom Penh vid den tiden.^xvi Men hon tillägger: ”Tid var det viktigaste stödet som vietnameserna gav dem, och de använde det effektivt”.

Det är uppenbart att det fanns två sidor i denna process. KaKP var tvungen att bygga upp sina väpnade styrkor steg för steg och hade inte mycket annat att förlita sig på än det kambodjanska folkets stöd. Detta stöd var enligt alla seriösa observatörer brett, djupt och starkt. Inget annat kunde förklara den stadiga expansionen av den revolutionära armén, som 1973 nådde 40 000 personer. Till och med deras inköp av mycket material och vapen från korrupta Lon Nol-tjänstemän och -officerare är ett bevis på det stöd de fick från arbetare på gummiplantager (som gjorde det möjligt för dem att sälja gummi). Men vietnameserna stod för huvuddelen av striderna mot Lon Nol-armén fram till slutet av 1972, och vid det laget hade de knäckt reaktionärernas klor. Ännu viktigare är att de besegrade den amerikanska imperialismen i Vietnam. Annars hade Kambodjas befrielse inte kunnat äga rum vid den tidpunkten.

1973 hade vietnameserna tvingat USA till förhandlingsbordet i Paris och ville att KaKP skulle ansluta sig till dem. Vietnameserna begärde och fick ett slut på bombningarna och ett tillbakadragande av de amerikanska trupperna. USA var inte villigt att erkänna sig besegrat och kriget skulle fortsätta i mer än två år, men de hade ändå satt en gräns för vad de var villiga att riskera för att nå seger. I samband med USA:s Indokina-krig som helhet sett, var detta en avgörande tidpunkt. Men när det gällde deras egna omedelbara krigsmål såg kambodjanerna ingen anledning att gå med på ett eldupphör som bara skulle lätta på deras strypgrepp om ett nästan isolerat Phnom Penh, som verkade vara på väg att falla i deras händer. Detta var anledningen till att Lon Nol var angelägen om ett eldupphör även om KaKP inte deltog i Parisöverenskommelserna, och till att KaKP avvisade båda erbjudandena.

Precis som de två viktigaste indokinesiska befrielsekrafterna hade olika mål vid tiden för Parisförhandlingarna var de omedelbara resultaten dramatiskt olika. USA:s tillbakadragande från Vietnam innebar ingen lättnad för Kambodja. Tvärtom. Enligt Parisavtalen kunde USA inte längre bomba Vietnam, där man hoppades att ett massivt amerikanskt stöd skulle göra det möjligt för den reaktionära regimen att hålla ut under en ”anständig period”, men man fruktade att en seger för de Röda Khmererna var nära förestående. CIA-chefen William Colby kallade bombning av Kambodja för ”det enda som spelade någon roll”.^xvii

En stor del av Kambodja förklarades vara en ”fri eldgivningszon”.^xviii Fredssamtalen i Paris ägde rum i januari; i februari skickade USA tillbaka sina krigsflygplan över Kambodja. En kvarts miljon ton bomber föll i raider som pågick varje dag i 140 dagar. Detta var mer än tre gånger så mycket som den mängd som släpptes över Japan under den sista, totala bombkampanjen under andra världskriget som kulminerade med atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Målet var att bygga en brandmur runt Phnom Penh. Det gav Lon Nol-regimen två års respit.

Det hade funnits friktioner mellan de två indokinesiska partierna under de bästa av tider, men nu försämrades relationerna snabbt. Enligt KaKP föreslog vietnameserna att man skulle inrätta gemensamma militära kommandon och enheter, men kambodjanerna föredrog att behålla sitt oberoende.^xix Från och med början av 1970-talet, efter USA:s invasion av Kambodja och bildandet av FUNK, hade vietnameserna börjat skicka tillbaka hundratals kambodjaner som hade varit i exil i norra Vietnam i 15 år. Vietnameserna ville bygga upp de revolutionära krafterna i Kambodja, men de ville göra det genom att bygga upp sitt eget inflytande inom KaKP. Många av dessa återvändande kambodjanska kadrer hade genomgått utbildning i vietnamesernas politiska inställning och även på andra områden. Till en början välkomnades de hem och integrerades i KaKP-ledda enheter. Inom några år avlägsnades nästan alla från partiet och många av dem avrättades. ”Gruppen av före detta kombattanter som utbildades i Hanoi”, skulle det senare stå i ett dokument från 1976, ”…blev 100 procent vietnamesiska och var inte längre khmerer. De var underordnade lakejer åt vietnameserna. ”^xx Denna bittra motsättning återspeglades inom själva KaKP, då eldstrider utbröt mellan trupper från KaKP:s sydvästra zon och KaKP:s ledning i den östra zonen, som ansågs vara pro-vietnamesiska, ”khmerkroppar med vietnamesiska sinnen”. I den sydvästra zonen ska ledningen ha sagt till folket att det fanns två sorters fiender, akuta och icke-akuta. ”Vietnameserna var ännu inte vår akuta fiende, som var USA-Lon Nol, men på den tiden sades det att Vietnam var vår fiende nummer två”. Vietnam kallades ofta för ”arvsfienden”.^xxi

RISKRIGET

Om KaKP inte hade något annat stöd än folkets stöd, hade USA inte mycket annat än B-52:or för att stödja Lon Nols regim. Till och med hans amerikanska rådgivare ansåg att hans regim var en katastrof. Den var så korrupt och inkompetent att så mycket som hälften av soldaterna på dess lista egentligen inte existerade, utan bara var ett sätt för generalerna att få deras lön i sina fickor. Proportionellt sett var hans armé många gånger mer generalspäckad än någon annan armé i världen. För att klara USA:s ständiga bombmattor använde KaKP, i likhet med vietnameserna, en effektiv taktik: dess soldater rörde sig så nära regeringsstyrkorna som möjligt. De flesta av offren var civila, och dessutom förvandlade sprängämnenas och napalmens härjningar stora delar av landsbygden till ödemarker, medan unga män med god hälsa tvingades slåss för den ena eller andra sidan. Frågan om att försörja folket och trupperna blev alltmer akut på båda sidor. Risuppror skakade det flyktingfyllda Phnom Penh. Vid det här laget var USA tvunget att leverera ris i stora mängder. Lon Nols överlevnad berodde i så hög grad på detta att den amerikanska ambassaden skickade hem rapporter varje vecka om rislagren

I vissa befriade områden hade risproduktionen förbättrats trots bombningarna, men krigets krav var större än tillgången. Fram till dess hade mark som tagits från godsägare och andra förrädare som stödde USA:s och Lon Nols regim delats ut individuellt till jordlösa bondefamiljer. Bönderna anslöt sig entusiastiskt till grupper för ömsesidig hjälp där var och en hjälpte till att odla allas mark. Hälften av landets befolkning bodde i befriade områden, som administrerades av massorganisationer som t.ex. bondeföreningen och patriotiska munkföreningen. (Existensen av Alliansen för kommunistisk ungdom, genom vilken partiet gjorde en stor del av sin rekrytering, var fortfarande hemlig, liksom partiets egen existens). Penningutlåning och lån på risodlingar avskaffades, även om köpmännen fortsatte att bedriva sin handel. Bönderna plågades inte längre av korruption, våldtäkt, stöld, fylleri och spelande. På vissa platser hade bönderna frivilligt bildat kooperativ med 10 – 30 familjer som höjde levnadsstandarden.

I maj 1973 inledde Angkar [organisationen senare tillkännagavs som KaKP (öa)] vad de kallade den ”demokratiska revolutionen”. Nu skulle dessa kooperativ flyttas till en ”högre nivå” och göras universella. Termen kooperativ är missvisande, eftersom den privata egendomen i princip avskaffades. Samma sak gällde också städerna i de befriade områdena.

Den interna KaKP-publikationen Tung Padevat (Revolutionära fanor) skulle senare förklara situationen på följande sätt: ”Det fanns framsteg å ena sidan och samma gamla samhälle å den andra…. De som ägde marken behöll sin privata äganderätt. Dessutom fick tidigare jordlösa bönder och tidigare jordlösa arbetare nu mark från den [revolutionära] staten. Därför förblev marken i allmänhet i privat ägo.” I den nordöstra staden Kratie, som var en del av ett befriat område som leddes av KaKP, ”var vår stat deras [kompradorkapitalisternas] satellit”. ”Staden Kratie visade samma tecken som det gamla samhället. Honda-motorcyklar körde upp och ner på gatorna som tidigare, medan våra trasklädda gerillasoldater trampade på i dammet. Detta visade att de fortfarande var herrarna… Om vi hade följt den vägen hade vi inte kommit någonstans. ”^xxii

Kratie evakuerades helt och hållet och förvandlades till en spökstad. På landsbygden avskaffades pengar, krediter och handel; ris och andra basprodukter samlades in direkt av den nya staten. Det privata ägandet av mark, jordbruksredskap, motorfordon och så vidare försvann.

Det var aldrig vanligt, vilket det ovan citerade KaKP-dokumentet medger, att privat egendom helt och hållet konfiskerades under ett nationellt befrielsekrig, när uppgiften är att förena alla som kan förenas mot imperialisterna och deras marionettregim, inklusive den nationella bourgeoisien och till och med vissa patriotiska storkapitalister och godsägare vars existens är helt och hållet knuten till det reaktionära samhället men som ibland kan vinnas för att agera mot huvudfienden (som Sihanouk själv). Dessutom behandlade detta all egendom på samma sätt, oavsett om den tillhörde feodala godsägare och plantageägare (som i slutändan var revolutionens måltavlor) eller bönder, som bara kunde vinna sin egen frigörelse mot dessa krafter genom att ta jorden i besittning. Vad var då syftet med dessa åtgärder?

Pol Pot beskrev senare syftet på följande sätt: ”Markägarna och köpmännen samlade in allt ris för att sälja det till Lon Nol-klicken och till vietnameserna. De fattiga skikten av vårt folk fick slut på ris … Kampucheas revolutionära armé, som kämpade vid fronten, fick slut på ris och matades med rissoppa vid varje måltid … det var därför som vårt partis centralkommitté 1973 beslutade att skapa kooperativ på lägre och högre nivåer i hela det befriade området. ”^xxiii En annan KaKP-ledare förklarade 1973 års beslut mer rakt på sak: ”Vietnameserna var det största problemet. De skulle köpa riset. Så vi avskaffade pengar. Om folket inte behövde pengar, om de levde i ett kooperativ där allting tillhandahölls dem av staten, skulle de inte sälja ris till vietnameserna”.^xxiv

Dessa åtgärder vidtogs under krigets desperata dagar och i hettan av ett revolutionärt uppsving. Uppenbarligen genomfördes de inte överallt i de befriade områdena eller på en gång. I vissa områden tillämpades de endast i avancerade byar, i andra var de obligatoriska för alla. Men de var inte avsedda som tillfälliga eller taktiska åtgärder; de var snarare ett förebud om den kommande KaKP-regimen. KaKP:s viktigaste kännetecken och de viktigaste politiska och ideologiska frågor som dess styre skulle ge upphov till hade kommit i förgrunden, liksom det särskilda sätt på vilket de skulle sammanflätas.

NATIONALISM OCH REVISIONISM

För att återgå till de fyra frågor som ställdes i början av denna artikel:

För det första, KaKP:s hantering av Vietnamfrågan: Vietnamesernas förakt för revolutionen i Kambodja och försöken att underordna den under sina egna nationella intressen blev den viktigaste faktorn för utvecklingen av den kambodjanska revolutionen. Att detta var ett villkor, en yttre faktor, kan inte betonas för mycket, eftersom denna yttre faktor inte avgjorde de kambodjanska revolutionärernas agerande.

Man bör komma ihåg att den militära kopplingen och sammanflätningen av de två nationella befrielsekampen gjorde det möjligt för vietnameserna att påverka den kambodjanska kampens förlopp, men motsatsen var inte heller omöjlig, och om en alltmer felaktig linje från VAP:s sida var ett stort problem för Kambodja, så skulle det visa sig vara ännu mer katastrofalt för folkmassorna i Vietnam.^xxv Vietnam var ett problem för den kambodjanska revolutionen, men det var också en stor fördel. USA hade besegrats där och det var fullt av människor som hade offrat allt för den antiimperialistiska kampen. Det faktum att så många kambodjaner bodde i Vietnam och vice versa var en potentiellt vidöppen dörr genom vilken en revolutionär linje i Kambodja kunde få genomslag i hela regionen. Men KaKP kunde inte se det. Allt de kunde se var den negativa aspekten av situationen. De kunde inte se bortom sin egen uppfattning om Kambodjas nationella intressen, lika lite som de vietnamesiska revisionisterna kunde förstå varför de skulle bekymmra sig om en revolution i Kambodja. Som svar på den vietnamesiska linjen som tenderade att reducera den indokinesiska kampen till revolution i Vietnam och stöd för den i de andra två länderna, var KaKP lika oförmöget att se behovet av och möjligheten att sprida en genomgripande, proletärt internationalistisk revolution i hela Indokina, i enighet med världens folk (inklusive det maoistiska Kina, ett mycket viktigt element i denna situation).

För det andra väcker detta naturligtvis frågan om vilken typ av revolution de ville genomföra. Detta skulle bli allt tydligare under de få år då KaKP hade den politiska makten i hela landet, vilket vi kommer att se i nästa avsnitt. Men redan nu förebådar dessa åtgärder som vidtogs 1973 den linje som krävde att man skulle hoppa över den nationellt demokratiska revolutionens etapp och till och med socialismen, som skulle ta en häpnadsväckande form efter den landsomfattande befrielsen. Målet var skevt: i stället för att rikta den revolutionära elden mot USA och Lon Nols regim förklarades privat egendom i allmänhet som fienden, i ett land där de flesta människor hade någon egendom, och den största förödmjukelsen skildrades som det faktum att vissa unga män från medelklassen hade motorcyklar medan Röda Khmerernas kämpar gick i dammet. (Observera att för Tung Padevat anses inte det faktum att tidigare jordlösa bönder hade fått mark vara en faktor som skulle kunna blåsa upp deras entusiasm för att revolutionen skulle gå vidare; slutsatsen är snarare att deras mark borde konfiskeras). KaKP:s oförmåga att ens föreställa sig möjligheten att förena det indokinesiska folken på en revolutionär grund motsvarades av dess oförmåga att förstå vikten av att förena den stora majoriteten av folket för att göra revolution i Kambodja.

För det tredje var ett annat allvarligt tecken hanteringen av motsättningar inom partiet (särskilt den orättvisa hanteringen av återvändande kadrer från Vietnam). Som vi har sett var kampen mot det ”vietnamesiska” inflytandet i KaKP i själva verket en tvålinjekamp inom det kambodjanska partiet, en strävan att utforma en revolutionär linje i konflikt med den icke-revolutionära linje som hade dominerat. Men eftersom denna kamp i sig självt betraktades ur ett nationalistiskt perspektiv sammanfattades den felaktigt som huvudsakligen en kamp mot en yttre fiende (Vietnam och ”vietnamesiska sinnen”). Denna sammanfattning blev i sig själv ett enormt hinder för partiets utveckling och underminerade den mer revolutionära inriktning som hade vunnit. Eftersom dessa frågor inte behandlades politiskt på ett rättframt sätt, vilket kunde ha stärkt förståelsen och enheten inom KaKP, försvagade denna situation partiet. Istället för att lära sig av detta misstag skulle man systematisera detta tillvägagångssätt.

Slutligen behövde KaKP utveckla en kritik av det vietnamesiska partiets politiska, ideologiska och militära linje, vars inriktning aldrig var fast och som alltmer hade dragits in i Sovjetunionens politiska och ideologiska omloppsbana. En sådan kritik skulle ha varit nödvändig för att klargöra vägen till befrielse och socialism i Kambodja och för att ena partiet, men den var inte mindre desperat nödvändig i Vietnam och Laos också. Detta var en aspekt av ”utländsk erfarenhet” som KaKP kunde ignorera endast med risk för att förlora sin egen orientering och sin förmåga att leda någon revolution överhuvudtaget. Den andra var Maos polemik mot den sovjetledda moderna revisionismen och hans utvecklande sammanfattning av den internationella kommunistiska rörelsens historiska erfarenheter och linjen och erfarenheterna från Kulturrevolutionen.. Men i stället för att göra det internationella proletariatets ideologi och intressen till sin utgångspunkt reagerade de själva på den vietnamesiska chauvinismen på en nationalistisk grund, vilket gjorde denna motsättning olöslig. Trots KaKP:s mycket reella och erkända ledarskap över breda massor av det kambodjanska folket och dess värdefulla och heroiska roll i kampen mot USA-imperialismen, som gav ett viktigt bidrag till den internationella proletära revolutionen, var KaKP, i takt med att det utvecklade en konsoliderad linje under krigets lopp, på väg längre och längre in i en återvändsgränd.

III. SEGERN BORKASTAD

BEFRIELSEN

Phnom Penh befriades den 17 april 1975. Det slutliga angreppet hade påbörjats den första dagen på året. Revolutionära trupper skar av riksväg 1 som förbinder Phnom Penh med Saigon. De fäste kinesiska undervattensminor på kablar över Mekongfloden och drog upp dem mot ytan när fartyg närmade sig, så att även den vägen blev avstängd. Tunga haubitsar (som levererades av vietnameserna, som hade erövrat dem från amerikanerna) besköt huvudstadens flygplats, som var den enda kvarvarande förbindelsen med USA. Då USA fruktade vad dess ambassadör kallade en ”okontrollerad lösning ”^xxvi, skickade de därför Lon Nol i exil och försökte ingå en separat överenskommelse med Sihanouk att han skulle bryta sin allians med KaKP. Han avvisade det erbjudandet, vilket kanske berodde på att det var för sent. Den hatade reaktionära armén – den armé som hade våldtagit och rånat i städerna precis som på landsbygden – kollapsade, medan de väpnade styrkorna under ledning av KaKP omringade städerna och närmade sig dem. Med cirka 60 000 man, inklusive flera bataljoner kvinnor, tillsammans med många fler bönder i lokala miliser, var den revolutionära armén flera gånger mindre än Lon Nols, men under KaKP:s ledning hade rättvisan i dess sak blivit en oemotståndlig materiell kraft.

USA och deras marionettregim hade försökt framställa kriget som ett krig för att rädda Kambodja från en vietnamesisk invasion, men nu, för första gången i modern historia, var Kambodja helt och hållet i kambodjanernas händer. Till och med en tjänsteman från USA:s utrikesdepartement i Phnom Penh var tvungen att erkänna: ”Befolkningen i [Lon Nols] republikanska zon välkomnade kapitulationen när den 17 april 1975 kom. ”^xxvii

Ändå kan man säga att två olika Kambodja, eller två olika delar av det som hade genomgått en divergerande utveckling, konfronterade varandra den dagen. Först under fransmännen (och även tidigare) och sedan under Sihanouks år av ekonomisk blomstring hade Phnom Penh, som så många stadskoncentrationer i tredje världen, alltid varit en stad åtskild från resten av landet. Dess ekonomi var knuten till utländskt kapital, till export av ris och gummi och några få tillverkade produkter, och dess viktigaste roll var att fungera som lager och distributionsplats för utländska varor. Under större delen av 1900-talet hade majoriteten av befolkningen varit kambodjanskfödd men icke-khmerisk, särskilt kineser och vietnameser. Efter självständigheten från Frankrike utfärdade Sihanouk, i en av sina ”moderniserande” sinnesstämningar, ett dekret som förbjöd att man bar på traditionella bondekläder i staden eller att gå barfota. Den miljon flyktingar som strömmade in under åren av amerikanska bombmattor förändrade detta – stadens befolkning fördubblades till omkring två miljoner – men samtidigt blev staden ännu mer avskuren från landsbygden. Medan miljontals bönder hade varit en del av revolutionen i flera år vid tiden för intagandet av Phnom Penh, hade människorna i huvudstaden nästan uteslutande levt av det reaktionära kriget eller av den välgörenhet som den amerikanska ambassadörens hustru delade ut medan hennes man hjälpte till att styra förstörelsen av landet.

Den stad som erövrades av befrielsestyrkorna var inget byte i någon omedelbar mening. Det fanns få vapen- och ammunitionslager och inga stridsflygplan, stridsvagnar eller tungt artilleri. Inga råvaror, inga reservdelar och i brist på bränsle nästan ingen elektricitet. En stor del av staden var utan vatten. Det fanns inga mediciner eller andra sjukhusförnödenheter. Och framför allt ingen mat. De risförråd som fanns tillgängliga räckte bara till för att mätta staden i mindre än en vecka.

Landet som helhet var inte i mycket bättre skick. Lon Nol-regimen hade angett en halv miljon döda på sin sida; ytterligare 600 000 rapporterades ha dödats i de befriade områdena (av en total befolkning på mellan sju och åtta miljoner). Hundratusentals av de överlevande var svårt lemlästade eller invalidiserade. I det sista meddelandet från USAID (USA:s officiella biståndsorganisation öa) rapporterades att Kambodja ”på mindre än fem år hade glidit från en betydande exportör av ris till storskalig import, och när denna upphörde i april 1975, till svältgränsen”.^xxviii Minst hälften av risfälten hade förstörts av bomber eller låg obrukade. De amerikanska flygräderna och striderna hade dödat huvuddelen av de vattenbufflar som användes för att dra plogar, tillsammans med nötkreatur och andra husdjur. Nästan hälften av landets befolkning hade fördrivits från sina hem. Landets vägar och järnvägar var sönderslagna och floderna var blockerade med vrakdelar från sjunkna fartyg.

Det var under dessa omständigheter som befrielsestyrkorna evakuerade Phnom Penh och andra större städer nästan så snart de kommit in. Dessutom kunde de inte veta om USA skulle återuppta sina bombningar eller inte. Kriget rasade fortfarande i Vietnam. Bara några veckor senare, den 12 maj, skulle USA iscensätta Mayaguez-incidenten, där kapningen av ett amerikanskt fraktfartyg med militära förnödenheter på kambodjanskt vatten var en förevändning för en ny amerikansk attack, som förstörde de flesta kambodjanska flottanläggningar och slog ut landets enda oljeraffinaderi i Kampong Song.

Den amerikanska och annan imperialistisk press hävdade att denna evakuering var en dödsmarsch, men inte ens de mest ogynnsamma rapporterna ger några belägg för detta. Som en reporter i New York Times beskrev det: ”I själva verket var det en resa bort från en säker död genom svält… [som] redan var en realitet i stadskärnorna. ”^xxix Befrielsekämpar gick från dörr till dörr och bad människor att ge sig av så snart de kunde samla ihop sina ägodelar. Det förekom inget våld. Folk gick ut ur staden i familjer och fick mat och dryck på vägen. En del medicin delades också ut. Visserligen, som den västerländska pressen beklagade sig över, evakuerades de sårade och sjuka från sjukhusen, men åtminstone för tillfället var de inte mycket sämre ställda någon annanstans. Tillfångatagna höga tjänstemän och officerare från Lon Nol-regimen avrättades, men de enda rapporterna om massavrättningar av före detta soldater kom från Battambang och andra platser i den nordvästra zonen, och particentret beordrade snart att de skulle upphöra. Eftersom den amerikanska pressen gick i täten för att yla om ”röda khmerernas grymheter” i spåren av det amerikanska nederlaget, verkar det lämpligt att citera en rapport från den amerikanska ambassaden i Thailand, som en gång i tiden var klassificerad och som ansvarade för ”övervakningen” av händelserna i Kampuchea, och som sade att efter den första månaden ”upphörde mer eller mindre rapporterna om avsiktliga avrättningar av före detta regeringstjänstemän och soldater”.^xxx

Men tömningen av städerna var inte tänkt som ett krigsrelaterat steg, inte ens som en nödvändig anpassning till en ohållbar situation. De kämpar som organiserade utflyttningen berättade för folk att detta bara var en tillfällig åtgärd, men det var det inte, och det var heller aldrig meningen att det skulle vara det. Vid en partikonferens i maj 1975 hade man beslutat att sätta stopp för städerna en gång för alla. Evakueringen var fullständig och permanent. Senare skulle några kvalificerade arbetare kallas tillbaka och bönder skickas för att ersätta fabriksarbetare, några regeringskontor och utländska ambassader skulle öppnas igen, men under nästan fyra år reducerades den levande delen av huvudstaden till några få kvarter. Resten städades upp och övergavs sedan åt ogräset.

Evakueringen av städerna var bara det första steget i ett mer omfattande program som antogs under månaderna före befrielsen. Marknader, privat egendom, pengar och religion avskaffades. Tömningen av städerna sågs som ett avgörande steg i detta. ”Om vi hade behållit Phnom Penh”, skrev KaKP i sitt interna organ, ”skulle den [den privata egendomen] ha haft stor styrka. Det är sant att vi var starkare och hade mer inflytande än den privata sektorn när vi befann oss på landsbygden. Men i Phnom Penh skulle vi ha blivit beroende av den”.^xxxi

EN ”UNIK” REVOLUTION?

KaKP förstod mycket väl att detta stod i strid med den politik och de erfarenheter som varje socialistisk revolution har gjort. ”Fördrivningen av befolkningen i Phnom Penh är en åtgärd som man inte kommer att finna i något annat lands revolution”, står det i ett internt KaKP-dokument. Utrikesminister Ieng Sary förklarade senare för en utländsk korrespondent: ”Khmerrevolutionen har inget föregångsexempel. Det vi försöker göra har aldrig gjorts tidigare i historien. ”^xxxii

I själva verket ansåg KaKP-ledningen att deras revolution var helt unik. I juli berättade Pol Pot vid ett möte med 3 000 arméföreträdare: ”Vi har vunnit en total, definitiv och ren seger, vilket innebär att vi har vunnit den utan någon utländsk koppling eller inblandning. Vi vågade föra en kamp utifrån en ståndpunkt som var helt annorlunda än världsrevolutionens…. I hela världen, sedan det revolutionära krigets tillkomst och sedan USA-imperialismens födelse, har inget land, inget folk och ingen armé kunnat driva ut imperialisterna till sista man och nå en total seger över dem. Ingen kunde göra det. ”^xxxiii

Pol Pot gjorde två separata påståenden som måste analyseras. För det första var idén om att ingen annan någonsin tidigare hade besegrat USA helt enkelt falsk – hur är det med Kina, Korea och Vietnam? Det verkar som om den verkliga poängen här är att kontrastera Kambodja med Vietnam, som hade fått hjälp från Sovjetunionen och Kina och därför vunnit en oren seger. Det är sant att det vietnamesiska ledarskapet hade vänt sig bort från den revolutionära marxismen på alla fronter (inklusive den militära doktrinen) och i kampen för att befria Vietnam från USA:s klor äventyrade sitt land och sålde sin själ till det lika imperialistiska Sovjetunionen. (Efter Sovjetblockets fall ledde detta tillvägagångssätt till att de återigen föll i västvärldens händer). Men Kambodja vann inte sin befrielse oberoende av världssammanhanget.^xxxiv

Detta första påstående, med sin uppenbara nationalism, var oupplösligt kopplat till det andra, som var sant: KaKP anpassade inte marxismens lärdomar (baserade på historisk och världsomspännande erfarenhet) till Kambodjas specifika och unika förhållanden utan utgick istället från ”en ståndpunkt som var helt annorlunda än världsrevolutionens”. Kambodjaner som återvände från Europa fick föreläsningar om ”khmerrevolutionens överlägsenhet, särskilt på grund av avskaffandet av pengar och evakueringen av städerna”.^xxxv Detta var uttryckligen en kritik av Kinas revolution: ”Kineserna betalar nu löner till statsanställda osv. Löner leder till privat ägande, för när man har pengar sparar man för att köpa det ena eller andra”.^xxxvi

Skillnaden – Kambodjas unika karaktär – var att kampen inte riktades mot de gamla härskande klasserna, som ansågs ohjälpligt krossade, utan mot all privategendom i allmänhet och alla som hade blivit besudlade av den, inklusive alla klasser i städerna. ”Vi har redan slagit ner kapitalisterna och de feodala klasserna och vi fortsätter att slå dem ytterligare. Och vi slår också mot småbourgeoisiens, böndernas och arbetarnas privata egendom….. Vi har evakuerat folket från städerna, vilket är vår klasskamp. ”^xxxvii

Den andra sidan av denna ”klasskamp” är vad som gjordes med de människor som evakuerades från städerna. Landets befolkning delades upp i två kategorier, ”gamla människor” (de som bodde i de revolutionära basområdena före april 1975) och ”nya människor” (stadsbor och bönder som bodde i områden under Lon Nols kontroll, cirka 30 % av befolkningen enligt ett KaKP-dokument^xxxviii och närmare 40 % enligt andra beräkningar^xxxix ).

EN LÖNSAM DELNING

Dessa två kategorier motsvarade inte social klass. Det fanns mycket olika klasser i den första kategorin, från fattiga och jordlösa bönder till rika bönder (vid befrielsen hade de flesta som inte var bönder flytt från landsbygden). Den andra innefattade ett ännu bredare spektrum av klasser, från kapitalister och feodalherrar, till butiksägare och intellektuella, till industriarbetare och rickshawförare.^xl Klassificeringen motsvarade inte heller någon politisk kategori, eftersom den slängde ihop människor som sympatiserade med revolutionen och de som motsatte sig den. Till exempel stämplades nästan hela Kambodjas kinesiska minoritet (cirka 430 000), som nu befann sig i städerna, som ”nytt folk” och blandade ihop stora och små penningutlånare, affärsinnehavare och studenter. Många kinesisk-khmeriska studenter hade påverkats av kulturrevolutionen i Kina och blev radikala. (Sihanouk hade förbjudit den Kambodja-Kinesiska vänskapsförening, trots att han fick hjälp från Kina). Det var förbjudet att tala kinesiska.

Studenterna hade i själva verket gett viktigt stöd och många var medlemmar till KaKP. Gymnasieutbildningen hade varit mycket begränsad fram till 1954. (Khieu Ponnary, gift med Pol Pot, var den första kambodjanska kvinnan som tog examen från en sekulär gymnasieskola och drev senare själv en gymnasieskola för att ge arbete och inkomster åt KaKP-ledarna). I ett fruktlöst försök att modernisera sitt land utan revolution spenderade Sihanouk upp till en fjärdedel av statsbudgeten på utbildning och producerade en miljon utbildade ungdomar. Många av dem, utan arbete eller framtidsutsikter, var mottagliga för revolutionära idéer, även om partiet vid befrielsen inte hade bedrivit massarbete i städerna på flera år. Alla skickades iväg för att bli ”nya människor”.

Till att börja med kunde många av dem som ursprungligen hade kommit från byarna återvända dit, och resten koncentrerades till ett antal områden, särskilt de sydvästra och östra zonerna. Alla placerades i kooperativ och gick, som alla andra, till arbetet på fälten. Men de två kategorierna behandlades inte lika. Kooperativen var såväl politiska som ekonomiska enheter – de var det grundläggande lokala styret, den enda massorganisationen och den form i vilken nästan hela det dagliga livet organiserades. De ”gamla” var ”medlemmar med fullständiga rättigheter”. De ”nya människorna” var det inte. De kunde inte kandidera till de kommittéer som ledde kooperativen eller till någon annan post. När landet året därpå, i en manifestation av nationell enighet och institutionsuppbyggnad, antog en konstitution och en nationalförsamling fick de inte rösta. I partidokumenten beskrivs en ytterligare uppdelning av det ”nya folket” i ”kandidatmedlemmar” och ”deponerade”. Det är oklart i vilken utsträckning detta genomfördes eller vilka konsekvenser det fick. Men partidokumenten själva gör ingen större skillnad. ”Nya människor” förväntades i bästa fall vara neutrala, och om de inte alla var fiender, så var de inte heller potentiellt avancerade.^xli Ofta fick de höra: ”Att behålla dig är ingen vinst, att göra sig av med dig är ingen förlust.”

Det finns många bevis för att ”basfolket” (som de ”gamla” ofta kallades) betraktade de ”nya människorna” som en börda, oförmögna att bedriva jordbruk på ett bra sätt. I vissa områden togs de väl emot och behandlades väl. I andra områden fick de mindre mat, sämre skydd och hård behandling. Till en början koncentrerades de till de områden där partiet var starkast. I september 1975 ägde en andra massutvandring rum. ”Nya människor” skickades till fots och på järnväg från sydväst och öst till de mindre tätbefolkade norra och nordvästra zonerna. Omkring 800 000 skickades enbart till nordvästra zonen, vilket nästan fördubblade dess befolkning inom loppet av några månader. Här skulle förhållandena bli särskilt hårda.

EN NY STATSRELIGION

Samtidigt genomförde KaKP ytterligare en massiv befolkningsflytt. Tidigare hade Lon Nol-regimen, som träffande nog beskrevs som ”buddhistisk fascism”, startat pogromer mot etniska vietnameser som bodde i Kambodja som en del av sitt heliga krig mot de vietnamesiska ”thimilerna” (sanskritordet för ”otrogna” – en term som var tänkt att samtidigt skälla ut vietnameserna för att de var kommunistiska ateister och även omfatta det folkliga kambodjanska föraktet för vietnameserna för att de, i kambodjanska ögon, hade kapitulerat till kristendomen). 300 000 bondebosättare, plantagearbetare och andra vietnameser fördrevs under en våg av rasistisk hysteri som piskades upp av USA:s marionettregim, som drog nytta av de fientligheter som ackumulerats under tidigare århundraden av vietnamesisk ockupation. Inom fem månader efter befrielsen i Kambodja förflyttades också de flesta av de återstående 150 000 etniska vietnameserna till Vietnam. Demokratiska Kampucheas regering betecknade dem som ”vietnamesiska invånare som Vietnam i hemlighet hade infiltrerat i Kampuchea och som levde gömda, blandade med befolkningen”.^xlii Få av de 10 000 som stannade kvar (mestadels med khmeriska makar och familjer) överlevde de kommande åren.

En annan icke-khmerminoritet som DK-regimen riktade in sig på var chamerna, ett muslimskt folk på flera hundra tusen personer, med egna särpräglade seder och bruk, som lever i hela Kambodja, särskilt längs floderna. Förutom att fiska arbetade många av dem som slaktare (ett arbete som buddhisterna föredrog att överlåta åt dem) eller som småhandlare. De ansågs vara hårda kämpar, och under kriget rekryterade båda sidor många cham-soldater. Det har sagts att de till en början stödde de röda khmererna på grund av den diskriminering de hade utsatts för av de buddhistiska regeringarna, men att de vände sig mot revolutionärerna efter 1973 när deras språk, särpräglade klädsel, religion och religiösa attribut (t.ex. skägg) förbjöds i de nya kooperativen – och sedan ändrade Lon Nol-regimen sin linje och uppvaktade dem.^xliii Även om det kan vara sant att de som en särskilt traditionell och religiös grupp tenderade att motsätta sig revolutionen, är det säkert att när den nya regeringen förföljde dem gjorde de våldsamt motstånd och ibland dödade KaKP-kadrer, både khmerer och cham. Deras byar upplöstes och de spreds bland det ”nya folket” i kooperativ. Man försökte inte utrota dem så länge de åt fläskkött (ett test som upprepade gånger utsattes för) och övergav sina sedvänjor. Men de tvingades att acceptera khmeriseringen.

Khmerminoriteterna (de ”övre khmererna” eller stamfolken i bergen) gynnades dock som ”riktiga” kambodjaner, vars mörka hudfärg stod i positiv kontrast till ”vita” kineser, vietnameser och andra.

Allt detta sammantaget ger ett systematiskt tillvägagångssätt: religionen avskaffades genom ett dekret, men KaKP tvekade inte att använda sig av de mest efterblivna religiösa och etniska fördomarna, som sammanfattades i den (inte särskilt) nya statsreligionen: Khmeröverlägsenhet.

Det stämde också mycket väl överens med en annan aspekt av Demokratiska Kampucheas regim som, medvetet eller omedvetet, också representerade en ovilja att grundligt bryta med traditionella idéer. Regeringen i Demokratiska Kampuchea upprepade inte Sihanouks slagord om ”buddhistisk socialism”, men han var åtminstone till namnet chef för den nya staten (tills han i tysthet skickades i pension i september 1977), och hela det där begreppet kommunism (som Sihanouk ofta fördömde som ett förräderi mot buddhismen) aldrig nämndes offentligt. I denna situation var det lätt för många människor att få intrycket att ”Organisationen” helt enkelt var en mer nationalistisk och radikal del av den enhetsfront som den buddhistiska monarken var den skenbara ledaren för.

PLANEN FÖR SOCIALISM

Kort efter befrielsen förklarade den nya regeringen att de gamla Lon Nol-sedlarna inte längre var lagliga. Nya sedlar med en bild av Angkor Wat-templen hade tryckts upp, men i sista minuten beslutade regeringen att inte sätta dem i omlopp. Pengar, meddelade de, var historia i Kambodja.

Detta var en radikal åtgärd, men inte ett särskilt revolutionärt beslut.

För det första var det inte bara ett förhastat steg som grundade sig på ett hat mot det som Marx kallade ”kopplingen till obehaglig kontantbetalning” som förvandlar alla mänskliga relationer till relationer som präglas av naket egenintresse.^xliv Liksom 1973 års språng till kooperativ rättfärdigades det som en åtgärd mot nationella fiender som kunde komma att använda det: ”Om vi använder pengar kommer de att falla i händerna på individer…. Om pengarna hamnar i händerna på dåliga människor eller fiender kommer de att använda dem för att förstöra våra kadrer genom att muta dem med det ena eller andra…. De har pengar för att muta folkets känsla. Då kommer vårt rena kambodjanska samhälle om ett år, tio år, tjugo år att bli Vietnam. ”^xlv

För det andra avskaffades valutan, men som vi kommer att se, fanns pengar som kategori kvar – och när det gällde att bestämma statens planer och folkets liv, så var det pengar som styrde.

År 1976 antog KaKP en fyraårig plan för landets utveckling, som i ett nästan komiskt nationalistiskt uppkäftighetstänkande gentemot Kina kallades för ”Det jättestora språnget framåt”. Huvudmålet var att fördubbla risproduktionen under åren 1977-1980 så att Kambodja skulle kunna exportera jordbruksvaror för 1,4 miljarder dollar. Nittio procent av detta skulle vara ris som såldes till de traditionella köparna (Hongkong, Singapore och afrikanska länder), med Thailand som en viktig marknad för andra produkter. Vinsten skulle användas för att köpa de maskiner och råvaror som behövdes för att uppnå ett modernt (mekaniserat) jordbruk inom 10-15 år och en modern industri inom 15-20 år.

Nyckeln till att fördubbla risproduktionen skulle vara att ”lösa vattenfrågan” genom att bygga ett omfattande system av vattendammar och bevattningskanaler i hela landet, så att man kunde gå från ett genomsnittligt ett ton per år och hektar före befrielsen till ett genomsnitt på tre ton i områden där man odlade en skörd per år och sex ton eller mer i ett växande antal områden där bevattning skulle göra det möjligt att skörda två gånger om året. Inom ett år övergick kooperativen därför till en ”högre nivå” – större gårdar med upp till tusen personer och ambulerande arbetsgrupper som kunde genomföra storskaliga projekt. All privat egendom avskaffades utom kläder, mat- och hygienartiklar, anteckningsböcker och några andra personliga föremål. Kollektiva måltider blev allmänna och obligatoriska. Människor förbjöds att utöva sidoverksamheter som fiske, samla frukt och nötter, uppfödning av höns etc., som hade gjort en stor skillnad i deras levnadsstandard.

Vissa kritiker av Demokratiska Kampuchea har förlöjligat dess ambitiösa ekonomiska mål som ouppnåeliga eller onödiga, men det är inte vårt syfte här. Det som var fel med KaKP:s plan för att ”bygga socialismen snabbt” var inte att den var för snabb, utan att den inte kunde leda till socialism.

För det första är det omöjligt att bygga socialismen i ett land som inte har gjort upp med feodalismen och byråkratkapitalismen (kapitalism som är sammanflätad med feodalism och imperialism). KaKP hade inte för avsikt att bygga upp ett ”autarkiskt [självständigt] bondesamhälle”, som vissa kritiker har hävdat; i stället för att befria bönderna planerade de att modernisera uteslutande på böndernas bekostnad. (Detta kommer att diskuteras ytterligare i del IV).

För det andra förväxlade planen socialism med modernt maskineri. Det är därför som dess slagord är så lika den uppmaning till ”fyra moderniseringar” som vid samma tidpunkt utfärdades av högern i det kinesiska partiet, som hävdade att ökad produktion var den viktigaste aspekten av att bygga socialismen. I motsats till detta föreslog den maoistiska parollen ”Ta tag i revolutionen, främja produktionen” att revolutionen av produktionsförhållandena (vilket i slutändan innebär förhållandet mellan människor) skulle vara nyckeln till att utveckla produktivkrafterna (vilket innefattar både verktyg och människor). Även detta kommer att tas upp igen i del IV, men åtminstone för tillfället måste det sägas att KaKP genom att bygga upp ett samhälle där de grundläggande relationerna mellan människor bygger på tvång helt enkelt vidmakthöll de gamla sociala relationerna i en ny form.

I själva verket var KaKP:s ekonomiska synsätt i grunden kapitalistiskt. Både socialism och kapitalism behöver överskottsproduktion (utöver vad människor behöver för att leva) för att bygga upp produktivkrafterna, men i KaKP:s plan betraktades ris som kapital i strikt kapitalistisk mening, som en vara som kan bytas mot andra varor på den internationella marknaden. Trots all nationalism hos KaKP måste beräkningarna i denna plan för att bygga socialismen vara – och var – uttryckta i amerikanska dollar.^xlvi Även om ett socialistiskt land måste köpa vissa nödvändiga varor utomlands kommer en ekonomi som kretsar kring att köpa och sälja på världsmarknaden aldrig att uppnå den allsidiga, balanserade interna utveckling som är nödvändig för att bli oberoende av imperialismen, bygga socialismen och stödja världsrevolutionen. Även bortsett från problemet med hur man ska stå emot det externa imperialistiska trycket (som Kambodja tydligen hoppades lösa genom att sälja till kolonier och andra länder som står under stormakternas tumme, snarare än direkt till imperialistiska länder), kommer ett sådant land aldrig att kunna frigöra sig från marknadsmässiga överväganden internt. Denna plan skulle ha förslavat Kambodja ännu mer grundligt under den kapitalistiska världsmarknaden. Uppenbarligen följde KaKP inte medvetet Kubas modell, med dess ödesdigra beslut att inteckna landet till sockerexport, men det fanns inget ”unikt” i den kambodjanska versionen av denna revisionism.^xlvii

Tillämpningen av denna plan varierade i KaKP:s sju zoner, vilket verkar spegla olika linjer inom partiet mer än lokala förhållanden. KaKP-centret självt betonade dock i ett dokument som publicerades i Tung Padevat den strategiska betydelsen av att välja var offensiven skulle koncentreras, i ekonomiskt uppbyggande lika mycket som i krig, och förklarade: ”Det främsta slagfältet för oss är NW-zonen”.^xlviii Partiet hade fattat beslut om att de nordvästra och norra zonerna skulle tillhandahålla en stor del av risöverskottet.

Den större nordvästra zonen innehöll några av Kambodjas mest produktiva risfält och hade före befrielsen varit den viktigaste källan till landets risexport. Men av zonens 1,8 miljoner invånare (en fjärdedel av landets befolkning) var majoriteten tidigare stadsbor från Phnom Penh och Battambang, vilket innebar att det var den överlägset största koncentrationen av ”nya människor”. De krav som ställdes på dem skulle dessutom vara högre än någon annanstans. Fyrtio procent av de fält i landet som valdes ut för att skördas två gånger om året låg i nordväst, och staten skulle behålla hälften av värdet på det ris som skördades där, jämfört med 20 procent i andra zoner.

Detta var verkligen ett perverst beslut ur socialistisk synvinkel och stod i skarp kontrast till Maos Kina. Kina tog upp parollen ”Lär av Tachai inom jordbruket” – ett område med svåra jordbruksförhållanden där den avancerade medvetenheten hos tidigare fattiga bönder drev fram en snabb ekonomisk utveckling genom att skapa nya produktionsförhållanden. KaKP valde att göra sina ekonomiska genombrott i de mest produktiva jordbruksområdena genom att koncentrera det största antalet människor som de hade uteslutit från revolutionen, i en region där partiet var relativt svagt (den hölls av Lon Nol-regimen fram till slutet och den reaktionära armén gjorde sitt sista motstånd där) och oförmöget att leda. Dessutom var många av dessa stadsbor inte vana vid denna typ av arbete och visste inte mycket om jordbruk. Samtidigt fick den sydvästra zonen, ett fattigt område som länge varit ett KaKP fäste, en mycket mindre plats i denna ekonomiska offensiv och befriades från de flesta av sina ”nya människor”, liksom den östra zonen, där KaKP också var starkt och djupt rotad.

Istället för att förlita sig på arbetarnas medvetna aktivism och lägga särskild vikt vid de mest avancerade arbetarnas insatser, agerade KaKP enligt en helt annan logik. Ett revisionistiskt moderniseringsprogram var den viktigaste faktorn bakom detta till synes irrationella beslut. Kapitalet arbetade på mystiska sätt, men det hade definitivt befälet.

KATASTROFENS SKÖRD

Skörden i slutet av 1975 – som verkligen var en kamp mot den förödelse som USA-imperialisterna åstadkommit – var överraskande framgångsrik. Men året därpå var resultaten katastrofala. Särskilt i nordväst dog ett stort antal människor av undernäring och sjukdomar, både vuxna som slet på fälten och ungdomar i de mobila arbetslagen som byggde bevattningsprojekt. De utvidgade ”kooperativen” administrerades av kommittéer bestående av 30 personer, ”gamla människor” och kadrer från partiet eller armén. Partiet självt skulle senare rapportera att de ”nya människorna” här behandlades grymt. Ieng Thirith, Demokratiska Kampucheas minister för sociala frågor, gjorde i mitten av 1977 en inspektionsresa i området på uppdrag av KaKP-centret, där hon var en ledande medlem. ”Förhållandena där var mycket märkliga. I Battambang [provinsen, inte staden] såg jag att de [kadern] tvingade alla människor att gå till risfälten. Fälten låg mycket långt från byarna. Människorna hade inga hem och de var alla mycket sjuka…. Jag vet att premiärministerns [Pol Pot] direktiv var att inga gamla människor, gravida kvinnor, kvinnor som ammade spädbarn eller små barn fick arbeta på fälten. Men jag såg alla på de öppna risfälten, utomhus och i den mycket heta solen, och många var sjuka med diarré och malaria. ”^xlix

KaKP:s ledning förstod att något var på väg att gå väldigt fel. Överarbete hade blivit ett stort nationellt problem. ”Hittills i år är arbetskraftens styrka ganska svag. Det är bara i öster som arbetskraften inte är svag”, står det i en rapport från slutet av 1976 som tillskrivs Pol Pot.^l De flesta människor fick inte tillräckligt med mat. När det gäller livsmedelsreserverna fortsätter rapporten: ”Ett antal platser har löst det på ett bra sätt, men tre fjärdedelar av landet har misslyckats med det. ”^li ”En del av våra kamrater beter sig som om alla nya människor vore fiender. De litar inte på att de ska göra politiska framsteg, skaffa sig politisk medvetenhet eller lösa försörjningsproblemen. Detta är en stor feltolkning. Om det vore sant skulle vi inte kunna samla ihop människor för att ställa sig på revolutionens sida när det gäller politik, medvetande och de uppgifter som tilldelas enligt den linje som partiet fastställt. ”^lii

Denna rapport är slående både för det som är rätt i den och för det som är fel. Partiet erkände att saker och ting gick dåligt, det uttryckte oro för folket och förstod korrekt att det var tvunget att lösa försörjningsproblemen och ena folket om det skulle kunna behålla makten. Men samtidigt misslyckas man i betänkandet med att erkänna källan till dessa problem.

Eftersom KaKP ansåg att huvudmålet var ”individualism, vare sig det gällde feodalherrar, kapitalister eller andra klasser som inte är särskilt fattiga, såsom oberoende jordbrukare, oberoende arbetare och oberoende manuella arbetare ”^liii , kunde de inte skilja mellan motsättningar inom folket och motsättningar med fienden. Det var omöjligt att ena folket med den linjen. Eftersom kooperativen dessutom inte byggde på ”principen om frivilligt samarbete och ömsesidig nytta”, som Mao skrev om Kinas kooperativa rörelse,^liv och eftersom KaKP inte kunde leda kooperativen på ett sätt som skulle tillgodose folkets grundläggande behov, åtminstone över tid, hur kunde man då förvänta sig att folk skulle vara entusiastiska för dem?

I detta och andra dokument kritiseras ofta partikaderns oförmåga att vinna folkets stöd och en tendens att tvinga fram en politik med våld. En del av lösningen, säger rapporten, är att kadrerna ska åka ”ut för att leva bland folket” och ”tränas i att lösa detta problem på ett bra sätt så att de kan förena sig med folket”.^lv Återigen misslyckas man med att se att oavsett hur partimedlemmar och kommittéer genomförde det, så var det underliggande hindret partiets linje självt. Men KaKP:s ledning var fast besluten att hitta källan till problemet i tillämpningen av linjen. Rapportens huvudfokus ligger inte på partimedlemmarnas brister eller misstag, utan på konspiratorisk förstörelseverksamhet: ”Gömda fiender försöker beröva folket mat, samtidigt som de i viss mån följer våra order. Dessa människor finns i armén. De ser ut som människor som följer lagen. De tar våra instruktioner i form av cirkulär och använder dem för att misshandla folket och för att utarma dem, och tvingar dem att arbeta oavsett om de är sjuka eller friska. ”^lvi

Detta var faktiskt den avgörande delen: ”Det finns en sjukdom inom partiet, som föddes under den tid då vi förde en folklig och demokratisk revolution. [Med andra ord på 1960- och 70-talen.] Vi kan inte lokalisera den exakt…. Vi söker efter mikroberna inom partiet utan framgång. De är begravda. Men i takt med att vår socialistiska revolution fortskrider och tränger starkare in i varje hörn av partiet, armén och bland folket kan vi lokalisera de fula mikroberna. Vi uppmuntras att driva ut förrädiska element som utgör problem för partiet och revolutionen. Om vi väntar längre kan mikroberna göra verklig skada…. För att ge ett exempel: den rad av förrädare som vi nyligen krossade hade organiserats i hemlighet under folkets revolution och den demokratiska revolutionen. På den tiden kunde den sortens människor komma in vid sidan av oss. I en socialistisk era måste de kastas åt sidan. Nu var 1976 ett år av ursinnig och ihärdig klasskamp. Många mikrober dök upp. Många nätverk kom blev synliga. ”^lvii

Ieng Thirith var mer frispråkig i sin intervju med en västerländsk korrespondent. ”Agenter hade tagit sig in i våra led”, sade hon, ”och de hade tagit sig in i våra högsta led. Vi hade ännu inte full kontroll 1976. Makten låg i händerna på zonsekreterarna…. de kontrollerade miljontals människor, och vi, regeringen, vi kontrollerade ingenting annat än fabriker [i Phnom Penh]. Det är allt. ”^lviii Hennes make, Ieng Sary, utrikesminister och högsta partiledare, anklagade Nhim Ros, sekreterare för den nordvästra zonen, och So Phim, sekreterare för den östra zonen, för att ha förvärrat splittringen bland folket för att kunna utföra sabotage.^lix Båda männen kallades så småningom för vietnamesiska agenter. Nhim Ros avrättades och So Phim dödades när han gjorde motstånd vid sitt gripandet.^lx

HEMLIGT KRIG INOM PARTIET

Vilka var dessa dolda fiender? Det är mer än troligt att det fanns några. Det finns många exempel på hur högern inom det kinesiska partiet saboterade det socialistiska uppbygget genom att tillämpa en politik som inte motsvarade situationens krav och massornas känslor. I själva verket var en av de viktigaste lärdomarna som Mao drog av erfarenheterna från kulturrevolutionen och det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen att när den socialistiska revolutionen utvecklas är de viktigaste striderna mellan bourgeoisien och proletariatet de strider som utkämpas inom partiet självt om vilken politik och linje som ska tillämpas. Men KaKP sade något annat. Problemet var inte en linje, en linje som kunde identifieras, kritiseras, bekämpas och besegras i takt med att partiet nådde en högre enhet. Hänvisningen till personer som hade anslutit sig till partiet under den demokratiska revolutionen pekar inte heller på vad Mao menade när han varnade för att ”borgerliga demokrater skulle bli kapitalistfarare”, personer som anslöt sig till partiet under den nydemokratiska revolutionens period men som motsatte sig den fortsatta omvandlingen av samhället genom en fortsatt socialistisk revolution. KaKP hävdade i stället att dessa dolda fiender kunde smyga sig in under den perioden på grund av de svagheter som det vietnamesiska inflytandet medförde. De hade sin fortsatta makt att tacka Vietnam för, enligt KaKP:s ledarskap, att nu när pengar hade avskaffats och de gamla egendomsägande klasserna hade spridits ut i kooperativ, fanns det inte längre någon intern social grund för uppkomsten av antagonistiska klasser och därmed antagonistisk klasskamp inom det kampucheanska samhället eller partiet.^lxi

Före denna rapport från slutet av 1976 som citeras ovan hade KaKP:s ledning skickat kadrer från den östra zonen för att ” genomsöka” den nordvästra zonen och rensa ut ledande kadrer som misstänktes för att vara ansvariga för de problem som uppstod. Ieng Sary klagade senare över att kadrerna i den östra zonen hade straffat och dödat fel personer.^lxii Efter rapporten skickades kadrer från den sydvästra zonen för att upprepa denna rensning. De fann lite ris i lager, trots att kvoterna hade rapporterats uppfyllda och den nödvändiga mängden hade överlämnats till staten. Uppenbarligen dödades ett antal av de nordvästliga ”gamla människorna” som straff. Till en början välkomnade de ”nya människorna” den sydvästra zonens kadrer, som var mer politiskt sofistikerade och behandlade dem bättre. Några ”nya människor” togs in i ledningen för kooperativen för att ersätta de bortförda ”gamla människorna”, och i allmänhet tycks denna skillnad ha minskat i denna zon. Men vid nästa skörd upprepade sig problemet. Skörden var ännu värre. Vissa rapporter säger att hälften av risfälten låg obearbetade eftersom människorna var för svaga av hunger och sjukdom för att arbeta.^lxiii Centrumets risrekvisitioner minskade dock inte. Istället skedde en ny ”genomsökning”.

KaKP inrättade ett fängelse för dem som misstänktes för allvarliga politiska brott i en före detta skolbyggnad i Tuol Sleng, inte långt från huvudstaden. Alla som kom in där torterades och nästan alla avrättades. Morden på landsbygden är svårare att undersöka. Det som gör Tuol Sleng annorlunda är att partiet förde detaljerade register över varje fånge, deras klassbakgrund och deras bekännelser, för detaljerade bekännelser var den huvudsakliga poängen med dess existens. Efter att de invaderade och ockuperade Kambodja 1979 gjorde Vietnameserna ett museum av Tuol Sleng och använde det för att misskreditera KaKP. Men det har aldrig påståtts att dokumenten där är förfalskade. Äktheten hos vissa av dem bekräftades av Ieng Sary.^lxiv Kang Kek Iey (mer känd som ”Duch”), som var ansvarig för Tuol Sleng, bekräftade nyligen den grundläggande skissen och verifierade sin underskrift på vissa av dessa dokument.^lxv

EN REAKTIONÄR METOD

Ingen socialistisk regim har någonsin använt sig systematiskt av tortyr. Det var olagligt i Kina, och det bör noteras att Mao påpekar detta kraftfullt strax innan han diskuterar ”kontrarevolutionärer som har smugit sig in i partiet”.^lxvi En av många anledningar till detta är att även om fienden kanske kan använda tortyr för att knäcka vissa revolutionärer så att de begår den reaktionära handlingen att tjalla på sina kamrater, så kan ingen tortyr någonsin göra en reaktionär till revolutionär – och därför är frågan om sanningen i det som människor säger under tortyr, som alltid är en stor fråga, ännu större för proletära revolutionärer. Vidare försämrar det revolutionen och skapar ett klimat som försvårar den korrekta och nödvändiga kampen mot felaktiga linjer i partiet. Erfarenheten från Kambodja är ett bevis på detta.

I Kina, när Mao analyserade fram att det fanns ett borgerligt högkvarter inom partiet, tog han och andra partiledare de grundläggande frågorna som stod på spel till massorna och inledde den stora proletära kulturrevolutionen för att utsätta den borgerliga linjen och politiken för masskritik, dra lärdomar om den materiella grunden för uppkomsten av en ny borgarklass under socialismen till en massfråga och formulera en ny politik för att fortsätta att gräva upp denna ”jord”[som närde kapitalistfararna(öa)] steg för steg samtidigt som man höjer partiets och massornas medvetande genom att studera grundläggande marxistiska verk och grundligt dissekera och kritisera den borgerliga linjen. När, som det citerade dokumentet ovan säger, KaKP:s ledning analyserade att en ”kamp på liv och död” hotade deras parti, tillgrep de sekretess, tortyr och avrättningar.

Till en början, 1976, ansågs de flesta av de mer än 750 avrättade i Tuol Sleng tillhöra det gamla samhället: Lon Nol-soldater, yrkesmän, studenter, fabriksarbetare osv. De erkände att de hade kopplingar till CIA. Koy Thuon, sekreterare för den norra zonen, erkände också under tortyr CIA-anknytningar och avrättades 1977. Men erkännandet av ledaren för den nordvästra zonen, Nhim Rhos, var en riktig bomb: vietnameserna, sade han, hade inrättat ett parallellt parti inom KaKP. Under de följande två åren, då sammanlagt omkring 20 000 personer torterades och dödades i Tuol Sleng, blev detta tema en ständigt återkommande fråga, och varje bekännelse ledde till ytterligare arresteringar, tortyr och bekännelser av partiledare, medlemmar och deras makar och barn, i allt större galna mordspasmer.

Som man kunde förvänta sig visar de noggranna protokoll som lämnats kvar på denna plats av skräck otvivelaktigt att människor torterades tills de gav den bekännelse som man ville ha. Enligt bestämmelserna skulle tortyren utföras ”för hand” och långsamt för att underlätta detta resultat; tortyren ansågs ha misslyckats med sin uppgift om en fånge dog innan han hade skrivit vad som ansågs vara en godtagbar bekännelse (ofta med många utkast och en slutlig ”ren” version).

Eftersom detta inte sågs som en politisk och ideologisk linjekamp och definitivt inte som en kamp som måste föras till massorna, reducerades Demokratiska Kampucheas misslyckanden till en polisfråga och behandlades därefter. Regimens avrättningar bör granskas mot bakgrund av detta grundläggande linjeproblem och inte förklaras i termer av ”kambodjansk psykologi”, eller av någon oförklarlig vrede som griper partiet och dess massbas (eller till och med som ett resultat av en rättvis vrede som släppts lös av den av USA påförda slakten).

VERKLIGA PROBLEM

Frågan om skillnaderna och tvisterna mellan de olika zonerna i Demokratiska Kampuchea (som hade utvecklats i stort sett autonomt fram till befrielsen) är en av de mest kontroversiella bland Kambodjaforskare. Det finns inga dokument och inte mycket bevis som skulle kunna peka på tydligt stridande linjer. Men det står klart att det var stora frågor som stod på spel. Termen ”paranoid” har ofta använts för att beskriva Pol Pot och KaKP:s centrum för detta, men även paranoider, skrev en poet en gång, har fiender. Det fanns komplotter; detta var en kamp på liv och död kring grundläggande frågor om den kampucheanska revolutionens linje. Problemet är inte att KaKP inbillade sig allt detta utan att de inte kunde tillämpa en marxistisk metod för att lösa det.

Ett grupp av frågor är uppenbart: den långvariga kontroversen om hur man ska sammanfatta KaKP:s historia och Vietnams roll i den.

Vietnameserna behövde knappast bilda ett separat politiskt parti eftersom deras inflytande och linje hade funnits inom KaKP sedan början. Den enda politiska fråga som är inblandad i denna dödskamp inom partiet och om vilken det finns dokument som strider mot varandra handlar om när partiets grundande skall dateras. Ett dokument från den östra zonen före befrielsen sätter det till 1951, då Pracheachonpartiet grundades under vietnamesiskt inflytande.^lxviiI 1976 års ”Centralkommitténs beslut om en mängd frågor” attackeras detta direkt: ”Frågan om partiets historia: Använd inte 1951, så att vi ligger nära andra – gör en ren brytning. ”^lxviii

En viktig tvistefråga med Vietnams arbetarparti och inom KaKP:s egna kretsar och ledarskap hade alltid varit hur man skulle förhålla sig till Sihanouk, med andra ord om man skulle underordna den revolutionära kampen i Kambodja under förhoppningarna om en anti-amerikansk allians med prinsen eller inte. Det vietnamesiska partiet hade uppenbarligen större förtroende för Sihanouk än för de kambodjanska kommunisterna, med tanke på hur VAP tenderade att se på saker och ting, nämligen i förhållande till sina egna omedelbara krigsmål. Men det krävdes inget utländskt inflytande för att skapa en motvilja bland vissa kambodjanska partimedlemmar, särskilt bland dem som hade varit inblandade i Sihanouks politiska system med dubbla budskap, att grundligt bryta med det gamla samhället och möta de osäkerheter som ett krig mot det innebär. Detta är en del av erfarenheten hos varje parti som förbereder sig för att starta ett folkkrig.

I den mest grundläggande strategiska bemärkelsen var den linje som förknippades med KaKP:s centrum korrekt: om KaKP inte hade byggt upp en egen revolutionär armé – och det kunde inte ha gjort det utan att föra krig och genomföra en agrar revolution – skulle Kambodja inte ha befriats från USA.^lxix Det är faktiskt högst osannolikt att Sihanouk annars skulle ha anslutit sig till enhetsfronten som leddes av KaKP. Som partiet korrekt skrev om Sihanouks styrkor: ”Även om de inte ville ansluta sig till oss, var de tvungna att komma och ta skydd i vår tillflyktsort när stormen kom. Detta då vi redan hade förberett vår fristad”.^lxx

I detta avseende skilde sig den kambodjanska revolutionen inte så mycket från den kinesiska revolutionen, där frågan om vilken attityd man skulle inta gentemot Chiang Kai-shek var ett av de svåraste problemen och en kärnfråga, eftersom den omfattade alla grundläggande frågor om klassanalysen av det kinesiska samhället, agrarrevolutionens och folkkrigets företräde, den revolutionära enhetsfrontens strategiska karaktär och frågan om taktiska allianser, frågan om oberoende väpnade styrkor under partiets ledning och så vidare. Dessa upprepade strider på liv och död inom Kinas kommunistiska parti var drivkraften bakom partiets framsteg, både när det gäller utvecklingen av dess linje och utvecklingen av medlemmarnas medvetande och enighet. Det är sant att några av den felaktiga linjens fanbärare, som ibland dominerade partiet, till slut begick förräderi och övergick till fienden i en eller annan form, men om Mao bara hade försökt lösa frågan genom terror skulle han ha misslyckats fullständigt – i själva verket skulle den linje som utvecklats under hans ledning inte ha uppstått.

Än en gång är frågan om ”utländsk erfarenhet” grundläggande. Problemet med klasskampen under socialismen och tvålinjekampen i partiet som dess koncentrerade uttryck är ett problem som proletariatet har brottats med sedan socialismen först etablerades i Sovjetunionen, och de lärdomar som Mao drog av denna erfarenhet betalades till ett mycket högt pris. KaKP hade förstått vissa omedelbara frågor – om de inte hade gjort det hade de inte vunnit segern – men genom att förkasta dessa lärdomar var KaKP dömt att inte ”överträffa Lenin och överträffa Mao”, utan att skära av varje möjlighet att korrigera sina alltmer monstruösa misstag.

NEDÅTGÅENDE SPIRAL

Det är inte förvånande att KaKP:s ledarskap allt oftare tog till naket våld när problemen alltmer hotade den nya regimen. Detta var inte nödvändigtvis för att de ville det. Det var inte den väg de hade slagit in på, annars skulle de aldrig ha samlat och organiserat massstödet för att vinna segern. De hade aldrig kunnat utöva större terror mot massorna än USA och dess marionetter. Detta tema om de oavsiktliga konsekvenserna av deras regim har upprepade gånger betonats av överlevande partiledare, till och med Pol Pot själv. En utländsk korrespondent beskrev ett kort samtal med Pol Pot kort före hans död på följande sätt: ”Jag berättade för honom att många människor i staden hatar honom och tror att han är ansvarig för morden. Han sa att han visste hur många människor som dog. När han sa det bröt han ihop och grät. Det fanns människor som han stod mycket nära och han litade fullständigt på dem. Sedan, i slutändan, gjorde de allting till en enda röra. ”^lxxi Ändå kunde de inte hitta någon annan metod.

Det ”jättestora språnget framåt” var på väg ner i kontrarevolutionära avgrunder. De västerländska imperialistiska mediernas rapporter om ”folkmord” i Kambodja hade börjat i befrielsens ögonblick – och de var lögner och/eller grova överdrifter som motiverades av sårad reaktionär stolthet över att ha ”förlorat” Indokina. Men senare, särskilt efter det första året, mitt i denna turbulenta politiska situation, bröt massmord ut och spred sig. Fram till slutet av 1976 förhindrade centrumet till exempel att före detta soldater i Lon Nols väpnade styrkor dödades. Denna korrekta politik – medan de högsta officerarna hade blodsskulder mot massorna under sitt eget styre och även mot revolutionärerna, var soldaterna vanligtvis oentusiastiska värnpliktiga – ändrades senare. Före detta soldater sållades ut bland det ”nya folket” och dödades, ofta tillsammans med sina familjer (denna avrättning av fruar och barn skulle enligt uppgift hindra dem från att söka hämnd mot revolutionen, men i själva verket verkar det vara färgat av en feodalistisk syn på familjen). Återigen är kontrasten med verkliga revolutioner häpnadsväckande. Denna politik gjorde inte bara hundratusentals människor till fiender, som inte aktivt hade motsatt sig regimen eller till och med stött den, utan den skapade också ett klimat där ”det nya folket” och andra blev alltmer rädda och motståndare till regimen.

Hela den politiska atmosfären urartade alltmer. Centret kan ha gett direktiv om att döda människor i kooperativen eller inte, men i vilket fall som helst var de mord på grupper av människor på avlägsna fält nattetid som i västerländsk press har kommit att bli emblematiska för Pol Pot-regimen det oundvikliga resultatet av centrets linje. Verktyg och jordbruksdjur var knappa och värdefulla; i 1976 års rapport nämns deras skydd (tillsammans med uppfyllandet av arbetskvoter i allmänhet) som en huvudform av klasskamp. Även i Kina betraktades frågan om ekonomisk användning och bevarande av folkets resurser som en fråga om klassmedvetande. Men KaKP:s behandling av detta var förenlig med deras övergripande linje. Det är inte förvånande att stadsbor som arbetar många timmar om dagen kunde förstöra en hack eller låta en vattenbuffel bryta ett ben, antingen av okunnighet eller otur, eller till och med av bakåtsträvande förbittring – vilket inte gjorde dem till oförsonliga fiender till revolutionen. Ändå var det så sådana incidenter ofta behandlades, särskilt om personen hade en ”dålig” klassbakgrund eller andra ”problem”. Den kooperativa ledningen blev alltmer orolig och desperat (och kanske cynisk) och slog vildsint omkring sig.

Det skedde en viss kursändring under Demokratiska Kampucheas sista 15 månader eller så. Eftersom regimen var på väg att plötsligt upphöra är det svårt att veta vart allt detta var på väg. Kanske ville man göra det till ett mer ”normalt” revisionistiskt land.

I september 1977 fick det kambodjanska folket äntligen reda på hemligheten att ”organisationen” var ett kommunistparti. Även om hemlighållande är en grundläggande organisationsprincip för varje parti som förbereder sig för eller för ett krig mot den gamla ordningen, så har ändå, sedan det kommunistiska manifestet, som Marx och Engels förklarade då, ”kommunister alltid föraktat att dölja sina åsikter”. Åtgärden 1977 signalerade inte ett förändrat förhållande till massorna och kan ha varit avsedd främst för utländsk användning. Det skedde inom ramen för en kampanj för att ”normalisera” Demokratiska Kampucheas status och avsluta dess diplomatiska isolering, och framför allt ett försök att ingå en militär allians med Kina omedelbart efter Dengs kupp.

I detta sammanhang tillkännagav regeringen i mitten av 1978 stora politiska förändringar. KaKP:s ledning, som hade planer på en modern industri, visste säkert att de inte kunde klara sig utan ingenjörer och tekniker länge. Intellektuella (särskilt utlandsutbildade kambodjanska experter som hade förklarats vara ”nya människor” när de återvände efter befrielsen) överöstes plötsligt med god mat och andra incitament och bjöds tillbaka till Phnom Penh. De samlades till möten med företrädare för KaKP:s ledning, som berättade för dem att deras dåliga behandling hade varit ett misstag, en provokation mot revolutionen, som organiserats av CIA och Vietnam.

Detta verkar ha varit en del av en bredare ansträngning för att återvinna folkets stöd. I en artikel i mars 1978 i KaKP:s organ betonas behovet av att ”samla krafter” och det står: ”Och de fullvärdiga medlemmarna och kandidatmedlemmarna i kooperativen och till och med de deponerade måste också studera och observera och dra erfarenheter. Men de fullvärdiga medlemmarna måste först studera tillsammans för att förena sig. Och om kandidatmedlemmarna och de deponerade studerar tillsammans, drar erfarenheter, gör korrigeringar om och om igen – så kommer de alla att göra framsteg. Vi måste utbilda och utveckla medlemmarna med fullständiga rättigheter till progressiva medlemmar…”.^lxxii Åtminstone i många områden upphörde skillnaden mellan ”gamla” och ”nya människor” vid halvårsskiftet.

ETT DÅLIGT KRIG

Förhandlingarna mellan Kambodja och Vietnam om en slutgiltig gränsdragning har pågått sedan de båda länderna befriades. Vietnam vägrade att acceptera den landgräns som dragits upp av de franska kolonialisterna (trots att fransmännen när de drog upp dessa gränser hundra år tidigare hade för avsikt att lösa gamla tvister till Vietnams fördel). Detta var ett brott mot överenskommelsen med Sihanouk från 1967 och innebar ett permanent påtryckningstillstånd mot Kambodja. Kambodja vägrade å sin sida att erkänna de franska gränserna i havet, floderna och vattnet, den så kallade Brevié-linjen (det handlade inte om så mycket, men förhoppningen om att det skulle finnas oljefyndigheter i detta område kan ha varit stor i ett land som uppenbarligen inte hade några andra kolväteresurser). Fram till 1977 var situationen mellan de båda länderna spänd men i stort sett stabil, eftersom båda sidor tycktes undvika avgörande diplomatiska åtgärder eller militära aktioner.

Exakt hur denna situation utvecklades är inte helt klart, och i slutändan inte heller avgörande för vår analys. Men tidpunkten är betydelsefull. Fientligheterna började när båda länderna befann sig i en inre kris. De blommade ut i fullt krig ett år senare, när Vietnam helt gick över till det sovjetiska lägret och USA började försöka skapa en allians med Kina, där revisionisterna hade tagit över makten.

KaKP var övertygat om att Vietnam försökte organisera en kupp inifrån. Detta är innebörden i de tidigare partiledarna Koy Thuons och Hu Nims bekännelser. Det verkar ha förekommit bombexplosioner i huvudstaden och Siem Reap 1976. Förflyttningen av 20.000 DK-trupper till huvudstaden – lika många som hela dess civilbefolkning – tyder på en extrem oro. Den tydligaste manifestationen av vad som kan ha varit vietnamesisk eller pro-vietnamesisk infiltration inträffade i slutet av 1978, på tröskeln till den vietnamesiska invasionen. Demokratiska Kampucheas regering hade bjudit in tre västerländska journalister i ett försök att vinna internationellt stöd. Under deras sista natt i landet utsattes det pensionat där de bodde, i sydvästra delen av landet, inte långt från huvudstaden, för en mystisk attack. Malcolm Caldwell, en av de mest framstående västerländska författarna som sympatiserade med den nya regimen, som just hade kommit belåten tillbaka från en privat intervju med Pol Pot, pekades ut och sköts till döds.

Många borgerliga militära analytiker säger att kambodjanerna genomförde småskaliga gränsräder mot historiskt omstridda områden i början av 1977; striderna var allmänna i mitten av året. En kambodjansk offensiv avsedd att slå vietnameserna led nederlag och Vietnam gick till kraftfullt motangrepp. KaKP:s front i östra zonen kollapsade utan några större strider. I slutet av 1977 bröt Kampuchea förbindelserna med Vietnam.

Under 1978 var det lugnt ett tag. Centret skickade in två brigader för att arrestera ledarna i den östra zonen. Många av östzonens trupper flydde för att ansluta sig till de framryckande vietnameserna. Vietnams armé rekryterade dessa trupper och etniska khmerer i Vietnam till specialutformade enheter som var avsedda att strida på kambodjansk mark. Kambodja svarade med att deportera ett stort antal civila från östra zonen till nordväst.

Vietnams krigsmål framgick tydligt av dess handlingar: till slut skulle man inte bara invadera och slå ut DK-armén, utan också stationera 150 000 trupper i Kambodja under en tio år lång ockupation som upphörde först när Sovjetunionens sammanbrott fick Vietnams ledare att besluta sig för att söka västerländska investeringar. Mot denna bakgrund är argumentet att Vietnam bara försökte skydda sig mot KaKP inte hållbart.

Trots detta försökte Demokratiska Kampuchea möta detta hot på ett reaktionärt sätt. Phnom Penhs radio sände en uppmaning att ”rena våra väpnade styrkor, vårt parti och folkets massor… till försvar för det kambodjanska territoriet och den kambodjanska rasen…. En av oss måste döda 30 vietnameser… två miljoner trupper skulle vara mer än tillräckligt för att bekämpa vietnameserna, eftersom Vietnam bara har 50 miljoner invånare…. Vi behöver bara två miljoner soldater för att krossa de 50 miljoner vietnameserna, och vi skulle fortfarande ha sex miljoner människor kvar. Vi måste formulera vår stridslinje på detta sätt för att kunna vinna segern.”^lxxiii

Detta var en häpnadsväckande uppmaning från ett självutnämnt kommunistparti. Ledningen för Demokratiska Kampuchea kan ha tyckt att denna typ av uppmaning var det enda sättet att ena kambodjanerna bakom sig vid den tidpunkten. Men genom att uppmana till raskrig säkrade de sitt eget nederlag. Om den vietnamesiska regeringen hotade Kambodjas suveränitet, hade den i lika hög grad trampat på det vietnamesiska folkets revolutionära strävanden. Hela Indokina behövde en verklig nydemokratisk och socialistisk revolution. Varför kunde inte ett revolutionärt parti i Kambodja göra allt för att förena sig med arbetarna och bönderna i Vietnam, inklusive att stödja den revolutionära politiken där? Varför gjorde inte det kambodjanska partiet i själva verket allt för att undvika eller åtminstone skjuta upp ett krig som gick emot intressena hos massorna i båda länderna?

KaKP tycks ha välkomnat utsikterna till en kraftmätning. Det verkar som om partiet var övertygat om att en sådan slutlig konflikt äntligen skulle göra slut på deras egna interna problem, både genom att utlösa en våg av nationell enighet och genom att sätta stopp för den vietnamesiska inblandningen. Dessutom verkade KaKP vara säkra på att vinna, vilket visade sig vara en högst subjektiv uppfattning.

Pol Pot berättade för de två andra inbjudna västerländska journalisterna att Vietnam inte kunde besegra Kambodja på egen hand eftersom ”det inte finns något i Vietnam”. Vietnams plan, sade han, var att Sovjetunionen skulle skicka Warszawapaktens trupper från Europa för att invadera och ockupera Kambodja. USA och dess sydostasiatiska allierade skulle inte acceptera detta, och dessutom skulle det försvaga det sovjetiska imperiet på den europeiska fronten och NATO skulle agera mot det.^lxxiv

Sovjetunionen, som hotades av utsikterna till en överenskommelse mellan USA och Kina, fortsatte att stödja Vietnam. USA:s president Carters nationella säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski skulle senare skryta med att ”jag uppmuntrade kineserna att stödja Pol Pot. Jag uppmuntrade thailändarna att stödja DK.”^lxxv I februari 1979 skulle Kina invadera Vietnam med en kvarts miljon soldater för att ”lära dem en läxa” – bara för att få en bättre läxa av vietnameserna. Men KaKP:s förhoppning att reaktionära allianser skulle innebära Kambodjas räddning och att de skulle gå segrande ur striden visade sig vara ännu en vild missbedömning.

Den 25 december 1978 använde Vietnam samma ”blommande lotus”-strategi som de hade använt för att inta Saigon. Trupperna under vietnamesiskt befäl bestod av 100.000 vietnameser och 30.000 kambodjaner. Huvuddelen av Kampucheas 80.000 soldater var samlade vid den östra gränsen, i väntan på positionskrigföring. Vietnams trupper överflyglade dem och trängde igenom norr och söder om deras positioner till mitten av Kambodja, varpå en del av deras styrkor gick tillbaka österut för att krossa den kambodjanska armén bakifrån, medan resten rusade västerut och utåt i alla riktningar. Den 7 januari, två veckor senare, intog de Phnom Penh.

KaKP-ledningen var tvungen att föras ut med helikopter på ett lika förödmjukande sätt som Lon Nol före dem.

IV. NÅGRA TEORETISKA FRÅGOR

OM PRIVAT EGENDOM OCH JÄMLIKHET

För att vara provokativa, låt oss påminna om vad Marx och Engels skrev i Kommunistiska manifestet: ”På sätt och vis kan kommunisternas teori sammanfattas i en enda mening: Avskaffande av privategendomen.”^lxxvi

Var det inte detta KaKP ville göra? Och varför skulle de inte ha försökt göra det i ett slag, över en natt? Det finns två aspekter på vad som var fel med deras förståelse, och båda är oupplösligt sammankopplade. Den ena är en felaktig uppfattning om privat egendom och dess motsägelsefulla natur och roll i ett land som Kambodja – frågan om den nydemokratiska revolutionen. Den andra är en felaktig uppfattning om vad det innebär att negera kapitalismen genom socialism. I båda avseendena var KaKP:s linje och politik, trots dess enstaka marxistiska termer, djupt antimarxistisk.

I Manifestet förklarar marxismens grundare att de inte menar att socialismen kommer att avskaffa ”småhantverkarens och småbondens” egendom. ”Det finns inget behov av att avskaffa den; industrins utveckling har i stor utsträckning redan förstört den, och förstör den dagligen.” Den sortens privategendom fanns långt före kapitalismen och kommer, det har den socialistiska revolutionens erfarenheter visat, att finnas kvar under lång tid efter det att kapitalismen som system har störtats. Socialismens huvudmål är kapitalet, ”den typ av egendom som exploaterar lönearbete, och som inte kan öka annat än på villkor att det föder ett nytt utbud av lönearbete för ny exploatering”. Kapital är alltså en mycket speciell typ av privat egendom: det är arbetarnas kollektiva produkt som exproprieras, rycks ifrån dem, av en klass med antagonistiska intressen, bourgeoisien. ”Att vara kapitalist är därför inte en personlig, det är en social makt.” Denna punkt kan inte nog understrykas. Målet är inte att avskaffa det ”personliga tillägnandet av arbetets produkter … för upprätthållande och reproduktion av mänskligt liv…. Allt vi vill göra oss av med är den miserabla karaktären hos denna tillägnelse, under vilken arbetaren lever enbart för att öka kapitalet, och tillåts leva endast i den utsträckning som den härskande klassens intressen kräver det.”

För att förklara, utvidga och tillämpa denna analys på Kambodja, låt oss först titta på aspekten privat egendom. I motsats till vad Marx och Engels förutsåg i mitten av 1800-talet har varje socialistisk revolution hittills ägt rum i länder där småskalig egendom, inte kapitalistisk egendom, var den mest utbredda formen (även om Ryssland, där majoriteten av befolkningen var bönder, var ett imperialistiskt land). Kina styrdes av ”de tre bergen”, imperialismen, feodalismen och det som Mao kallade byråkratiskt kapital, kapital som var knutet till imperialismen, godsägarna och staten.

Kambodja skilde sig från Kina på många sätt och ändå var det inte särskilt annorlunda i vissa grundläggande avseenden. Den stora majoriteten av folket förtrycktes och exploaterades av alla tre bergen. Framför allt undergrävdes böndernas förmåga att få jorden att producera ett levebröd ständigt och hölls tillbaka av den tribut som dessa tre krafter tog från dem, ibland som hyra och andra former av exploatering av feodala jordägare, och ibland i händerna på skatteindrivare och ockrare, som också sög upp det överskott som böndernas arbete skapade. Detta överskott återinvesterades inte i första hand i produktionen (och ännu mer sällan i jordbruksproduktionen). Det gick till att stödja en feodal aristokrati (särskilt hovet) och den koloniala administrationen och dess efterträdare, Sihanouks feodal byråkratiska kapitalistiska regering, och även andra former av parasitism (inklusive ockrarna själva och den buddhistiska hierarkin).

NYDEMOKRATISK REVOLUTION

I länder av detta slag, som RIM:s deklaration kortfattat uttrycker det, ”är revolutionens mål… den utländska imperialismen och den komprador-byråkratiska borgarklassen och feodalherrarna, som är klasser nära förbundna med och beroende av imperialismen. I dessa länder kommer revolutionen att genomgå två stadier: en första, nydemokratisk revolution som direkt leder till den andra, socialistiska revolutionen. Revolutionens första etapps karaktär, mål och uppgifter gör det möjligt och nödvändigt för proletariatet att bilda en bred enhetsfront av alla klasser och skikt som kan vinnas för att stödja det nydemokratiska programmet. Det måste emellertid göra detta på grundval av att utveckla och stärka proletariatets oberoende styrkor, inklusive under lämpliga förhållanden dess egna väpnade styrkor, och upprätta proletariatets hegemoni bland andra delar av de revolutionära massorna, särskilt de fattiga bönderna. Hörnstenen i denna allians är arbetar-bondealliansen och genomförandet av den agrara revolutionen (dvs. kampen mot halvfeodal utsugning på landsbygden och/eller uppfyllandet av parollen ’jorden åt dem som brukar den’) upptar en central del av det nya demokratiska programmet.”^lxxvii

Inte ens denna första, nydemokratiska etapp av revolutionen genomfördes grundligt i Kambodja. Till en början var målen korrekt utvalda och bönderna mobiliserade i ett krig för nationell frigörelse och agrar revolution, men även under de cirka två åren före frigörelsen fanns det en tendens att blanda ihop målen. År 1976, när KaKP jämförde Kambodjas ”jättestora språng framåt”, ett år efter befrielsen, med Kinas enkla stora språng framåt sju år efter befrielsen, skrev man: ”Förvisso tvekade inte vårt parti. Vi gick inte igenom en period av jordreform eller social förändring. Vi hoppade från en folkets demokratiska revolution till socialism.”^lxxviii Detta innebär att skillnaden inte bara var en fråga om takt, utan om väg.

Kambodjas ”kooperativ” var inte en fortsättning på en revolutionär omfördelning av jorden. Istället innebar de helt enkelt att den jord som många bönder hade konfiskerades av en stat vars ekonomiska planer i praktiken skulle binda dem hårdare till världsmarknaden. Påståendet att Kambodja hade blivit ”i grunden ett kollektivt samhälle”^lxxix kan inte godtas om vi accepterar Manifestets distinktion mellan kapitalism och socialism: ”I det borgerliga samhället är det levande arbetet endast ett medel för att föröka det anhopade arbetet. I det kommunistiska samhället [här menar Marx och Engels det kommunistiska samhällets första stadium, dvs. socialismen] är det anhopade arbetet endast ett medel för att utvidga, berika och befrämja arbetarnas livsprocess.” Mot bakgrund av allt vi har sett om Demokratiska Kampuchea är det uppenbart vilken kategori som bäst beskriver tillvaron för de stora folkmassorna där. Språnget var inte till socialism utan till kapitalism.

JORDBRUKSKOOPERATIV

Kinas jordbrukskooperativ var en av socialismens grundläggande byggstenar. Men bildandet av jordbrukskooperativ på hög nivå (folkkommunerna) var kulmen på en process som började med den nydemokratiska revolutionen. Omedelbart efter det landsomfattande maktövertagandet (och till och med tidigare, i vissa befriade områden) uppmanades bönderna att lägga beslag på jorden. Utan detta ägande i deras händer (kvinnor såväl som män) kunde det inte finnas någon garanti för att de verkligen var fria från feodal träldom. Annars skulle de ha känt att ingenting hade förändrats, och i själva verket skulle det ha funnits en tendens att de feodala relationerna återkom i nya former. Som Mao påpekade hade den nydemokratiska revolutionen öppnat dörren till kapitalismen. Men samtidigt öppnade den dörren ännu mer för socialismen. Bönderna kunde se fördelarna med att slå samman sin jord och sitt arbete, och de kunde också se att den polarisering mellan rika och fattiga som oundvikligen följer med kapitalistisk utveckling inom jordbruket innebär att socialismen är den enda utvägen för den stora majoriteten. Med kort varsel organiserades de för att bilda ömsesidiga hjälpgrupper och små kooperativ på lägre nivå där marken brukades kollektivt men där människor fick en andel av skörden i proportion till den mark, de djur och de verktyg de hade tillhandahållit. (Detta gjordes i stor utsträckning i de befriade områdena i Kambodja fram till 1973 och på vissa platser efter det, och var mycket populärt bland bönderna). Sedan, i mitten av 1950-talet, började det kinesiska partiet ”att uppmana bönderna att, med samma principer om frivilligt samarbete och ömsesidig nytta, förena sig ytterligare på grundval av dessa små, halvsocialistiska kooperativ och organisera stora jordbruksproducentkooperativ som är helt socialistiska till sin natur”. (Med andra ord, där människor fick betalt efter sitt arbete i produktionen och inte efter hur mycket mark eller kapital de hade fört med sig.) Dessa steg gör det möjligt för bönderna att gradvis höja sin socialistiska medvetenhet, genom sina personliga erfarenheter och gradvis förändra sitt levnadssätt, vilket minskar känslan av en abrupt förändring. Dessa steg kan i allmänhet undvika en minskning av skördarna under, säg, det första året eller två; de måste i själva verket säkerställa en ökning år för år, och detta kan göras.”^lxxx

Medan nästan alla i Kambodja tvingades leva på en ”kooperativ” gård, var de kooperativ som byggts upp i Kina med hjälp av de fattiga och lägre mellanbönderna så uppenbart överlägsna att man under en kort tidsperiod till en början måste förhindra att de bättre ställda bönderna strömmade till och tog över dem innan de andra bönderna kunde utveckla sin egen politiska styrka.

VAD ÄR EN SOCIALISTISK EKONOMI?

KaKP hade inte mindre fel om socialismen än om nydemokrati. Man ansåg felaktigt att all offentlig egendom automatiskt är socialistisk. Marx identifierade socialistisk offentlig egendom inte med statligt ägande utan med socialt ägande. Med andra ord kan även statligt ägande vara (och var verkligen i Kambodja före befrielsen) en form av privat ägande i marxistisk mening, en form där det överskott som arbetarna producerar tillägnas av en handfull människor för deras egna intressen medan ”arbetaren lever enbart för att öka kapitalet och tillåts leva endast i den utsträckning som den härskande klassens intressen kräver”.

Om ett samhälle är verkligt socialistiskt eller inte beror på om de arbetande massorna i allt högre grad och i vågor blir de som styr över produktionen (själva produktionsprocessen, förhållandet mellan människor i produktionen och fördelningen av överskottet), över staten och hela samhället, vilket steg för steg men stadigt leder mot avskaffandet av vad de kinesiska revolutionärerna kallade ”de fyra allt”: klasskillnader i allmänhet, de produktionsförhållanden som de vilar på, de sociala förhållanden som motsvarar dessa produktionsförhållanden och alla idéer som är resultatet av dessa sociala förhållanden. Denna punkt förtjänar den mest djupgående studie (se Maoist Economics: The Shanghai Textbook^*), men även denna relativt korta översikt här gör det alltför tydligt att KaKP, trots sina anspråk på att vara ”20 eller 30 år före Kina”, hade slagit in på en annan väg.

Maos studier av erfarenheterna av det socialistiska uppbygget i världen, inklusive särskilt Sovjetunionen, liksom Kina, ledde honom till att förstå att socialismen är en relativt lång historisk övergångsperiod. Shanghai läroboken förklarar: ”Under en viss tidsperiod i det socialistiska samhället existerar fortfarande icke-socialistiska produktionsförhållanden…. Å andra sidan genomgår de socialistiska produktionsförhållandena själva en utvecklingsprocess från ett mindre moget till ett mer moget tillstånd. I det socialistiska samhället kan ”kommunismen ännu inte vara helt ekonomiskt mogen och helt fri från traditioner eller spår av kapitalism”. Inrättandet av det socialistiska systemet med offentligt ägande var en grundläggande negation av systemet med privat ägande. Men detta innebär inte att frågan om ägande är helt avgjord; den borgerliga rätten har inte helt avskaffats på ägandets område. På grund av varusystemets tillämpning, utbyte genom pengar, fördelning efter arbete och förekomsten av grundläggande skillnader mellan arbetare och bönder, stad och land, mentalt och manuellt arbete, existerar den borgerliga rätten fortfarande i allvarlig utsträckning i de ömsesidiga relationerna mellan människor, och har en dominerande ställning i fördelningen. Denna typ av borgerlig rätt i socialismens historiska period kan inte helt avskaffas, och i vissa aspekter tillåts den fortfarande att existera lagligt och skyddas av staten. Den kan bara begränsas under proletariatets diktatur, som aktivt skapar förutsättningar för att eliminera den borgerliga rätten från historiens scen.”^lxxxi

Med borgerlig rätt avses ekonomiska och sociala relationer som upprätthåller formell jämlikhet men som i själva verket innehåller element av ojämlikhet.^lxxxii Medan KaKP trodde att man hade löst problemet med sociala orättvisor och därmed med klasser över en natt genom att göra sig av med pengar och löner, fortsatte den borgerliga rätten oundvikligen att existera. För att bara tala om ”naturliga” ojämlikheter fick t.ex. arbetsföra ungdomar större ransoner än handikappade eller äldre enligt dess fördelningssystem. Eftersom produktionsnivån var så låg fanns det inte tillräckligt med överskott för att föda alla lika mycket. Ett annat exempel är vissa oumbärliga privilegier för ledande kadrer, såsom tillgång till transportmedel, radioapparater etc., samt extra matransoner och mediciner för att säkerställa deras överlevnad. Absolut jämlikhet visade sig vara omöjligt. Som Mao sade, när han kritiserade denna idé när den uppstod under Röda arméns första tid i Kina: ”Vi bör påpeka att absolut jämlikhet före kapitalismens avskaffande bara är en illusion för bönder och småägare, och att det inte ens under socialismen kan finnas någon absolut jämlikhet, eftersom materiella ting då kommer att fördelas enligt principen ’från var och en efter förmåga, till var och en efter arbete’ liksom enligt principen att tillgodose arbetets behov.”^lxxxiii

Under kommunismen, menade Marx, kommer samhället att styras av principen ”från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Men fram till dess kan den borgerliga rätten bara elimineras gradvis och steg för steg. I korthet kommer språnget från ”efter arbete” till ”efter behov” att möjliggöras av massornas ökande kommunistiska medvetenhet (som är den drivande faktorn) och utvecklingen av produktionen (så att människors behov faktiskt kan tillfredsställas). Det skenbara avskaffandet av den borgerliga rätten under DK-regimen var inte bara en illusion, det dolde också faktiska orättvisor, ett förnekande av rättigheter, som att ”gamla människor” fick privilegier framför ”nya människor” (i själva verket luktade detta återigen feodalism, eftersom familjeförhållanden kunde spela en avgörande roll för om en individ klassificerades som ”ny” eller ”gammal”). Om regimen hade varat längre, och särskilt om den hade lyckats industrialisera, skulle dessa ojämlikheter (som redan var potentiellt ödesdigra) bara ha blivit mer uttalade.

KaKP blandade ihop socialism och kommunism genom att avskaffa löner, pengar etc., men uppfyllde varken kommunismens kriterier (i själva verket uppfyllde man inte alls massornas behov) eller socialismens (genom att man inte alls tog hänsyn till människors produktiva arbete när man fastställde vad de fick, utan helt enkelt gav dem svältransoner och ibland mindre, vilket faktiskt hindrade produktionen genom att dämpa deras entusiasm för att arbeta och ofta göra dem oförmögna att göra det). Som Mao sade i ett annat sammanhang var detta som att vilja att en ko skall producera mjölk men inte låta den äta gräs.

Pol Pot såg på problemet på följande sätt: ”Var kan vi hitta kapital för att bygga upp vår industri? Vårt kapital kommer i huvudsak från vårt folks arbete. Vårt folk utvecklar genom sitt arbete jordbruksproduktionen. …. Vi har också en annan viktig källa till kapital. Det är det faktum att vi inte har någon lön. Frånvaron av lön utgör i sig en stor källa till kapital.”^lxxxiv Även om det är sant att det överskott som skapas av produktionen är en källa till kapital under såväl socialism som kapitalism, ignorerar detta fullständigt och avsiktligt skillnaden mellan detta överskott under kapitalism och socialism, där ”ackumulerat arbete endast är ett medel för att utvidga, berika och främja arbetarens existens”. De antog den grundläggande kapitalistiska principen att pressa de arbetande människorna så mycket som möjligt … i många fall till döds.^lxxxv Enligt denna uppfattning, som liknar den som lockar västerländskt kapital att etablera klädfabriker i Kambodja idag, är landets främsta relativa fördel inte riset utan det faktum att dess efterblivna sociala relationer ger mycket billig arbetskraft.

Historiskt sett har det i särklass största felet som begåtts i förhållande till den borgerliga rätten varit att motsätta sig att steg för steg gå vidare för att eliminera den. Innan de ”fyra allt” har eliminerats kommer det inte att vara ”omöjligt för borgarklassen att existera eller för en ny borgarklass att uppstå”.^lxxxvi I ett av sina mest långtgående bidrag, som gjordes mitt under kampen för att förhindra Deng och andra som han från att ta kontroll över partiet och staten, varnade Mao folket: ”Vårt land tillämpar för närvarande ett varusystem, lönesystemet är också ojämlikt, som i den åttagradiga skalan, och så vidare. Under proletariatets diktatur kan sådana saker bara begränsas. Om personer som Lin Biao kommer till makten [här sammanfattade Mao lärdomarna från en tidigare kamp mellan två linjer inom partiet för att tjäna en ny kamp, mot Deng Xiaoping] kommer det därför att bli ganska lätt för dem att rigga upp det kapitalistiska systemet. Det är därför vi bör läsa mer av marxist-leninistiska verk.”^lxxxvii

Men KaKP begick samma misstag på ett annat, ”unikt” sätt. Pengar hade avskaffats, men varuproduktion var fortfarande rådande: kooperativen gav staten en viss mängd ris och andra produkter (värderade i dollar) och fick andra varor i utbyte; riset i sig ansågs vara den viktigaste varan, inte för att det kunde föda människor utan för att det kunde bytas på den internationella marknaden. Det ansågs olönsamt att avleda ansträngningar från denna kapitalbildning till kampen mot malaria och andra sjukdomar som härjade bland folket.^lxxxviii I själva verket förblev arbetskraften i sig en handelsvara, eftersom syftet med produktionen inte var att tillfredsställa folkets behov utan att ackumulera kapital. Under dessa förhållanden tjänade avskaffandet av pengar bara som en mycket tunn täckmantel för att dölja kapitalismens dominans, och frånvaron av löner som ett försök att dölja den mest benhårda exploateringen.

Faktum är att KaKP:s linje inte var helt ”unik”. I Kina krävde de revisionistiska ledarna Liu Shaoqi och Chen Boda att varuproduktionen skulle avskaffas i förtid, berättar Shanghai-läroboken. Mao svarade: ”Detta sätt att tänka som försöker att i förtid avskaffa varuproduktion och varuutbyte, i förtid förneka den konstruktiva roll som varor, värde, pengar och pris spelar, är skadligt för utvecklingen av det socialistiska uppbygget och är därför felaktigt.” Läroboken fortsätter med att säga: ”Socialistisk varuproduktion måste inte bara behållas, utan måste utvecklas för att befästa den ekonomiska länken mellan Kinas industri och jordbruk och mellan stad och landsbygd i syfte att främja utvecklingen av det socialistiska uppbygget.”^lxxxix

Zhang Chunqiao, en av Maos närmaste vapenbröder (och en av ledarna för ”De fyras gäng” vars arrestering signalerade en reaktionär kupp i Kina efter Maos död) uttryckte det så här: ”Den ’kommuniseringsvind’ som Liu Shaoqi och Chen Boda piskade upp skall aldrig tillåtas uppstå igen. Vi har alltid hävdat att vårt land ännu inte har ett tillräckligt överflöd av handelsvaror, i stället för att ha för mycket av dem. Så länge kommunerna ännu inte kan erbjuda en hel del att ”kommuniseras” tillsammans med vad produktionslagen och arbetsbrigaderna skulle tillföra, och företag som ägs av hela folket inte kan erbjuda ett stort överflöd av produkter för distribution till var och en efter hans behov bland våra 800 miljoner människor, måste vi fortsätta att praktisera varuproduktion, utbyte genom pengar och distribution efter arbete. Vi har vidtagit och kommer att fortsätta att vidta lämpliga åtgärder för att begränsa de skador som orsakas av dessa saker. Proletariatets diktatur är en diktatur av massorna.”^xc

Med andra ord är poängen inte att befästa pengar och varuproduktion, utan att arbeta för att utveckla de politiska och materiella förutsättningarna för deras avskaffande och inte bara ”avskaffa” dem i ord medan man skyddar de faktiska relationer som de representerar.

INGET ATT FÖRLORA

Det finns en annan allmänt betydelsefull politisk lärdom att dra av den kambodjanska erfarenheten. Varje land i världen har en enorm ansamling av motsättningar där motsättningen mellan samhällelig produktion (representerad av proletariatet) och privat tillägnelse (representerad av bourgeoisien) driver och/eller korsar en myriad av andra motsättningar. Den klass som verkligen inte har något att förlora är lika lite en minoritet i de imperialistiska länderna som i de övervägande agrara länderna. Och ändå måste partiet, genom att ta den internationella proletära revolutionens intressen och ståndpunkt, förlita sig på de fattigaste i samhället för att ena bredast möjliga antal människor vid varje givet ögonblick för att kämpa och slutligen störta källan till de missförhållanden som plågar den stora majoriteten, i det landet och i hela världen. Detta innebär att kommunisterna måste förena sig med de mest exploaterades klasskänslor och arbeta för att omvandla dem till marxismen-leninismen-maoismens befriande synsätt. Kommunister överallt brottas med detta.

Internationalens ord [direkt översatta från den engelska versionen(öa)] ”Vi vill inte ha några nedlåtande frälsare/ som styr oss från sin domssal/ Vi arbetare ber inte om deras gunst/ Låt oss samråda för alla” syftar på det faktum att ingen annan, med de bästa eller sämsta avsikter, kan frigöra världens arbetande folk. Slutorden, ”Internationalen skall vara mänskligheten”, betyder att proletariatet kan befria sig endast genom att avskaffa alla klasser och allt som härrör från dem, eller med andra ord, genom att befria mänskligheten.

PARTIET

Detta för oss tillbaka till frågan om partiet. Ett parti vars existens, linje, politik och ideologi är hemlig för massorna kan bara bygga en ”socialism” vars hemlighet är att den är kapitalism.

KaKP var mycket litet i förhållande till uppgiften att leda miljontals kambodjanska massor i uppbygget av ett nytt samhälle. Eftersom det bara fanns omkring 14.000 medlemmar och medlemskapet var fryst från befrielsen till slutet av 1977, hade på sin höjd hälften av kooperativen en partiavdelning.^xci På sätt och vis hade vietnameserna ”rånat” KaKP genom att skapa förutsättningarna för dess seger för tidigt, innan partiet och den revolutionära rörelsen var i stånd att utöva makt, dvs. att leda hela samhället. I Kina uppnåddes socialismen snabbt efter befrielsen på grundval av två decenniers folkkrig, under vilket partiet hade utbildats och härdats och stora delar av massorna omvandlats genom erfarenheterna av agrarrevolutionen, revolutionär politisk makt och väpnad kamp.

Ändå skulle det ha varit ett förräderi mot det kampucheanska folkets och den internationella revolutionens intressen om KaKP inte hade tagit makten när den nästan tvingades på dem av omständigheterna. Utan att spekulera i vad som kunde ha hänt är det uppenbart att deras inställning behövde vara motsatsen till vad den var: de var tvungna att ta särskild hänsyn till den alltid nödvändiga synen på revolutionen som en långsiktig process där kommunisterna måste kämpa för att förändra villkoren och varken böja sig för dem eller ignorera dem. Ta till exempel Ieng Thiriths klagomål att ”vi kontrollerade ingenting annat än fabrikerna [i huvudstaden]”, som så ofta återgavs efter debaclet av andra KaKP-ledare, inklusive Pol Pot – ett häpnadsväckande erkännande för ett parti som hade tömt städerna! Även om så var fallet, skulle problemet för kommunisterna vara hur man skulle lösa det. Sovjetunionens kommunistiska parti, som huvudsakligen hade vuxit fram i de största städerna, stod inför en liknande situation på landsbygden. Att förändra denna situation skulle ha inneburit att utveckla en särskild politik baserad på att undersöka de faktiska behoven och önskemålen hos olika delar av bönderna och folket för att kunna leda dem framåt steg för steg, samtidigt som man genomförde en bred socialistisk utbildning och utbildade de mest avancerade till att bli partimedlemmar. Eftersom KaKP i stället försökte använda våld för att genomdriva sina åsikter, blev man likt trollkarlens lärling snart överväldigad av en objektiv värld som man inte kunde förstå eller, i slutändan, kontrollera.

Hur skulle det överhuvudtaget kunna finnas något verkligt kommunistiskt ledarskap av ett parti som hålls hemligt för massorna? Ett sådant parti kan leda i borgerlig mening, genom att fatta beslut och samordna deras genomförande, men hur kan det leda i kommunistisk mening, utan att genomföra processen med masslinje, ett fram och tillbaka av att lära av folket och lära folket, och utan att ens förklara sin politik, mål och ideologi för massorna, vinna dem för det och på det sättet göra sin linje till en materiell kraft?

Ett proletärt parti är ett klassparti, inte bara när det gäller dess idéer, utan i materiella termer. Det är en stor skillnad mellan det och konspiratoriska revolutionära organisationer av borgerlig typ (blanquism). Partiets ideologi och linje måste motsvara den internationella proletära revolutionens synsätt och intressen, men vi talar om något mer än en grupp män och kvinnor med socialistiska idéer. Om det inte är ett medvetet uttryck för en rörelse hos en del av massorna som utbildas i kommunism, då kan det ha vissa korrekta idéer och sträva efter att röra sig i en revolutionär riktning, men det kan inte ens formulera den korrekta politik som skulle göra det möjligt för det att navigera mitt i den revolutionära kampens strömvirvel, än mindre lyckas med att genomföra en sådan politik. Det kommer i bästa fall att förlora orienteringen.

I slutändan kan KaKP betraktas mer som en liten cirkel än ett parti, inte på grund av sin storlek utan på grund av sin attityd. Som Mao skrev: ”De som har denna småcirkelmentalitet motsätter sig tanken på att sätta alla positiva krafter i spel, att förena sig med alla som det går att förena sig med, och göra allt för att vända negativa faktorer till positiva för att tjäna den stora saken att bygga ett socialistiskt samhälle.”^xcii

Detta betyder inte att KaKP inte hade en social bas. Det verkar som om KaKP hade ett entusiastiskt stöd bland de fattigaste bönderna och särskilt bland unga män, kvinnor och ungdomar, som var särskilt nedtryckta i det patriarkaliska kambodjanska samhället. Men i stället för att förlita sig på de avancerade för att vinna över folket, vädjade man till denna sociala bas i termer av deras egna omedelbara intressen och gav dem privilegier framför andra delar av folket, som helt enkelt var föremål för diktatur, utan någon större åtskillnad mellan de tidigare härskande klasserna och dem som de förtryckte.

Samma linje uppstod flera gånger under den kinesiska revolutionen, en ”fattigbonde”-linje som i stället för att mobilisera de fattiga massorna för att ena folket försökte vädja till deras mest inskränkta känslor av agg och egenintresse, den typ av känslor som Lenin beskrev som ”de greppade, låt nu mig också greppa” – kapitalismens ideologi och ett redskap för en ny klass av utsugare.

KaKP skrev: ”Konkret förlitade vi oss inte på arbetarnas krafter. Arbetarna var den uppenbara förtruppen [dvs. till namnet], men sett till konkreta fakta blev de inte en förtrupp. I själva verket fanns det bara bönder. Därför kopierade vi inte någon….”^xciii Detta är verkligen sant: i Maos Kina och i alla andra länder där ett verkligt folkkrig har förts sedan dess, har kommunisterna ägnat stor uppmärksamhet åt att rekrytera och utbilda proletärer för denna uppgift, och vidare att förlita sig på de egendomslösa för att leda de breda lagren av bönder genom att förändra deras världssyn och hjälpa dem att bli socialistiska bönder med proletärt medvetande. KaKP:s absoluta ointresse för att identifiera viktiga delar av arbetarklassen och utbilda och rekrytera revolutionära proletärer^xciv gick hand i hand med ett lika stort ointresse för att utbilda en del av bönderna i marxism i någon form, och särskilt inte i den ståndpunkt, metod och linje som utvecklats av det internationella proletariatet.

Men detta gjorde inte heller KaKP till ett bondeparti, även om dess åsikter till viss del verkar ha sammanfallit med vissa spontana tendenser bland vissa bönder, särskilt ett klasshat som borde ha varit en inkörsport till utbildning i ett övergripande klassmedvetande. Istället användes dessa stämningar mot böndernas breda revolutionära intressen.

Eftersom KaKP inte kunde tillämpa masslinjen för att leda folket, eftersom det man försökte få folket att göra i själva verket var emot deras intressen, är det inte svårt att förstå varför de föll för att införa diktatur över folket.

Mao var kategorisk i denna fråga: ”Diktatur kan inte tillämpas inom folkets led. Folket kan omöjligen utöva diktatur över sig självt; inte heller bör en del av folket förtrycka en annan del. Lagbrytare bland folket behandlas så som lagen föreskriver, men detta är något principiellt annat än när dikta turen används för att undertrycka folkets fiender. I folkets led måste den demokratiska centralismen tillämpas. Vår grundlag stadgar, att medborgare i Folkrepubliken Kina åtnjuter yttrandefrihet, pressfrihet, församlingsfrihet, föreningsfrihet, processionsfrihet, demonstrationsfrihet, religionsfrihet osv… Medan vi går in för frihet under ledning och demokrati under centraliserad vägledning så anser vi absolut inte att man bör vidta tvångsåtgärder för att lösa ideologiska frågor och frågor som rör skillnaden mellan rätt och fel inom folket.”^xcv

KaKP kan ha velat ena folket, om inte annat så för att de annars inte skulle kunna behålla makten. Men det kunde de inte. Å ena sidan slog de dövörat till för kulturrevolutionen och dess teori och praktik om ”proletariatets allomfattande diktatur”, genom vilken det proletära partiet leder massorna när de använder sin politiska makt för att omvandla hela samhället, och å andra sidan hade de ingen som helst uppfattning om komplexiteten, den enorma motsägelsefullheten, i det socialistiska samhället och kunde inte skilja mellan motsättningar inom folket (vars långsiktiga intressen i grunden är desamma) och motsättningar med fienden (vars intressen är antagonistiska mot massornas intressen). I deras dokument kan man hitta alla möjliga hänvisningar till ”masslinjen”, ”kadrer som går ut till folket”, behovet av att ”lyssna på folket” och i synnerhet ”ena folket”. Om vi inte tog hänsyn till detta och bedömde dem som identiska med de reaktionärer som styrde före och efter dem, skulle vi missa poängen. Poängen är att de hade en alltmer felaktig linje, och den linjen var mer än bara en felaktig idé. Den blev en oemotståndlig materiell kraft eftersom den motsvarade det reaktionära sätt på vilket världen redan är organiserad.

I dagens värld kan inga småproducenter eller småborgerliga krafter upprätta sitt styre över något samhälle, och all kapitalistisk logik, stor eller liten, måste i slutändan kapitulera inför det imperialistiska kapitalets krav. Kanske var KaKP på sitt unika sätt på väg att upprätta den typ av styre som vi sett i många länder i tredje världen under de senaste decennierna, där nationella borgerliga krafter blivit byråkratiska kapitalister, och där att pressa bönderna att utvinna överskott genom statlig och annan kollektiv exploatering går hand i hand med ett grundläggande accepterande av världsmarknaden.

PROLETÄR INTERNATIONALISM

I ett dokument om partiets historia hävdade KaKP att även om studier av utländska partiers erfarenheter hade spelat en positiv roll för dess utveckling under 1960-talet, ”har partiet också haft många dåliga erfarenheter till följd av att man lärt sig av och kopierat utländska erfarenheter. Detta lärande hade ofta dåliga resultat för partiet med avseende på både stora och små problem. Å ena sidan gjorde det oss helt okunniga, å andra sidan hindrade och ibland förstörde det den revolutionära rörelsen och framstegen med att organisera partiet. I detta fall är det bättre att inte lära sig något av utländska erfarenheter.”^xcvi Detta var huvudsakligen en felaktig sammanfattning av förhållandet till vietnameserna, men det är också ett slag mot Maos Kina. Det viktigaste skälet till att de inte ville lära sig något av någon annan var att de inte gillade vad som lärdes ut. De förkastade Maos linje, inte för att den var kinesisk, utan för att den representerade en syn och intressen som var helt annorlunda än deras egna. Det är därför detta problem verkar ha blivit värre med tiden. Även om det finns rapporter om kadrer som studerade Mao och Stalin under den första tiden när partiet sökte efter en korrekt förståelse, verkar det ha förekommit mycket mindre av detta när det utvecklade sin egen konsoliderade linje.

En sak som de kanske inte gillade i marxismen är dess förlöjligande av begreppet ”nationell kommunism”. Inget parti kan företräda de breda folkmassornas intressen i ett land (vilket naturligtvis inte betyder att de alla kan vinnas över på en gång, eller att det inte finns avancerade, mellanliggande och efterblivna bland massorna) om de inte företräder den stora majoriteten av världens folk. Som Manifestet sade: ”I de nationella strider som proletärerna i olika länder för, pekar de [kommunisterna] på och för fram hela proletariatets gemensamma intressen, oberoende av nationalitet.” Oavsett om ett parti leder en revolution i ett förtryckt land eller ett imperialistiskt land, är det bara en del av en internationell revolutionär proletär rörelse vars mål är världskommunism. Så som det var, för världens folk och det kambodjanska folket, var landets befrielse verkligen en bortkastad seger.

V. KAMBODJAS ÖDE

När Pol Pot-regimen hade störtats hade USA inga problem med att stödja den kvarvarande armén. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet bidrog USA:s internationella bistånd till att försörja de tusentals kämparna i djungeln i västra Kambodjas gränsområde och i flyktinglägren i Thailand.^xcvii Under ett decennium erkände USA och dess ständigt underdåniga FN FUNK (KaKP:s enhetsfront, där Sihanouk fortfarande var den formella ledaren) som Kambodjas lagliga regering.

Precis som den vietnamesiska ockupationen av Kambodja kunde ha pågått ännu längre om det inte hade varit för Sovjetblockets sammanbrott, så kunde också det amerikanska biståndet (och sponsringen i FN) ha pågått mycket längre om det inte hade varit för samma radikalt förändrade internationella sammanhang.

Sedan Sovjetunionens sammanbrott har USA inte bara inte längre någon användning för Röda khmererna, utan man har också vissa särskilda skäl att agera på annat sätt. För det första, på grund av sina egna ansträngningar att brutalt genomdriva sina intressen genom B-52:or som opererar under olika ”humanitära” banderoller, har USA större anledning än någonsin att försöka revidera Indokinas historia, och faktiskt måla upp sig själv som den främsta motståndaren till folkmord i stället för den främsta förövaren i dagens värld. Och för det andra, genom att kräva en rättegång mot de återstående KaKP-ledarna kan USA bättre sätta käppar i hjulet för den nuvarande regeringen i Phnom Penh, som leds av den tidigare befälhavaren för östra zonen Hun Sen för vilken en sådan rättegång skulle kunna bli ett problem och en förlägenhet. (Hun Sen, som en gång kallades för en ”khmer med vietnamesiskt sinne”, stöds nu av Kina).

Hungersnöden fortsatte att härja i Kambodja under den vietnamesiska ockupationen. Ockupanterna och deras Folkrepubliken Kampuchea uppmuntrade bönderna att bilda ”solidaritetsgrupper” att underhålla de vattenanläggningar av jord som byggdes under KaKP och eftersträvade också vissa av deras ekonomiska mål. KaKP:s efterträdare vid makten, Kampucheas revolutionära folkparti, kallade sig själv en fortsättning på KaKP, som de förklarade hade grundats 1951.

För att underlätta stödet från väst, och kanske för att begrava sitt eget förflutna, tillkännagav KaKP:s ledning 1981 att partiet skulle upplösas till förmån för enhetsfronten mot Vietnam.

Så småningom skulle de överges till och med av Sihanouk, i vars namn de påstods kämpa. 1989 medlade USA fram en koalitionsregering bestående av gamla USA-vänliga krafter och nya Vietnam-vänliga krafter. Sihanouk blev kung och statschef igen. Hans son, prins Ranariddh, som inte verkar ha haft sin fars stöd, stångades med Hun Sen om makten i flera år, innan Hun Sen avsatte honom i en kupp i slutet av 1990-talet.

Röda khmerernas framgångar hade minskat tillsammans med deras reaktionära utländska stöd. De hade kvar några tusen soldater och verkade ha ett visst massstöd. Men de blev inte mycket mer än planlösa rebeller i bästa fall och banditer i värsta fall. De levde på att smuggla opium, ädelstenar och olagligt avverkat ädelträ genom Thailand. Utan stöd från den reaktionära thailändska regeringen skulle de nästan ha försvunnit. I mitten av 1990-talet slöt de sedan en överenskommelse med Hun Sen. I utbyte mot deras stöd tillät han dem ett visst återupplivande och till och med viss politisk makt, denna gång som hans tysta partner i den reaktionära ”stabiliseringen” av Kambodja. Ieng Sary kapitulerade 1996 och benådades av kungahuset. Han följdes inom de närmaste två åren av Khieu Samphan (Demokratiska Kampucheas andra statschef) och partiets vice sekreterare Nuon Chea, tillsammans med många av de överlevande Parisutbildade intellektuella som utgjorde den ursprungliga kärnan i Pol Pots kader och anhängare.

Gränsstaden Pailin (väster om Battambang, i den gamla nordvästra zonen) och regionen runt den blev deras förläning, på samma sätt som stora delar av provinserna i Kambodja styrs av lokala krigsherrar. Fram till dess att han utnämndes av centralregeringen var regionens guvernör en av Röda khmerernas högsta militära befälhavare. Vice guvernören är Ieng Sarys son. Regionens soldater och poliser är före detta Röda khmer-krigare. Deras gamla enheter och kommandostrukturer är intakta, men i stället för svarta pyjamasar bär dessa 2 000 män nu nya regeringsuniformer. Nu är många av männen på Honda-motorcyklar som river upp dammet före detta gerillasoldater. Den tidigare KaKP-ledningen styr över omfattande smuggling och ”laglig” affärsverksamhet och deras stad, Pailin, ståtar med ett Caesar International Casino (avsett att locka thailändska affärsmän), dussintals bordeller med prostituerade, en bank och otaliga karaokebarer som vänder sig till tidigare gerillakämpar. Ieng Sary och Khieu Samphan bor i bevakade villor med utsikt över staden.^xcviii Pol Pot dog i april 1998 kort efter att ha dömts till livstids husarrest av sina tidigare kamrater. De bjöd in en västerländsk reporter för att kort intervjua honom strax före hans död, i vad som i princip var ett ”fototillfälle” för att bevisa att de hade tagit avstånd från honom. I den interna kamp som ledde fram till hans arrestering hade Pol Pot beordrat avrättningen av partiets militära ledare och 14 av hans familjemedlemmar (Pol Pot skulle senare förklara att dödandet av Son Sens små barnbarn var oavsiktligt). Den sista historiska KaKP-ledaren i djungeln, Ta Mok, chef för den sydvästra zonen, som störtade Pol Pot, försökte förhandla fram sin egen kapitulation 1999 men arresterades i stället. Han väntar på rättegång, men hur det skall gå till är fortfarande en tvistefråga mellan USA och Hun Sen. Det är därför inte mer än rätt att fråga vad västvärlden har gjort med Kambodja under det decennium som har gått sedan de fick tillbaka landet i sina klor.

”Industrialiseringen” av Kambodja skulle vara den positiva sidan av situationen. I januari 1999 fanns det 110 lagligt erkända klädfabriker med 72 000 arbetare, och ytterligare 39 fabriker (110 000 nya arbetstillfällen) hade tillstånd att öppna inom kort. USA:s och EU:s politik ger kambodjanska produkter tillgång till deras inhemska marknader till reducerade tullar. Men kapitalet är naturligtvis västerländskt: väst får vinsten och kambodjanerna smärtan. Lönerna för många arbetare inom den blomstrande klädindustrin sänktes nyligen från 40 till 30 dollar i månaden för en 48-timmars arbetsvecka. Även bättre betalda arbetare som får 80 cent i timmen fick sin lön sänkt till 50 cent.

Det verkar som om Kambodja fortfarande knappt har någon egen valuta; arbetarna får betalt i US-dollar. I samband med den asiatiska finanskrisen har detta straffat Kambodja hårt, eftersom valutorna i Indonesien och Thailand har devalverats gentemot dollarn, vilket har gjort att landet har hamnat på efterkälken i jakten på den billigaste arbetskraften.

Landets andra stora ”industri” och en mycket större arbetsgivare är prostitutionen: lokala och utländska exploatörer utnyttjar hundratusentals prostituerade, mestadels arbetslösa unga kvinnor och män från landsbygden. Uppskattningsvis rör det sig om så många som 600 000, varav hälften är HIV-positiva. Kambodja har den snabbast ökande andelen aids-smittade i Asien.

Situationen för de 85 procent (av en nuvarande befolkning på 11,4 miljoner) som fortfarande lever på landsbygden är svårare att se från utlandet, eftersom de är av ringa intresse för imperialistkontrollerade medier. Ett faktum som nu är allmänt känt är att i ett land där bönderna en gång i tiden drog upp många ton fisk ur ett tunnland vatten, är fisken nästan utrotad. Tonle Sap, landets stora centrala sjö, den största sötvattensjön i Sydostasien, håller på att slamma igen på grund av ohämmad skogsavverkning för den västerländska lyxmarknaden. Det har rapporterats att landet kan bli helt avskogat under de kommande fem åren. Kasinon vid sjön tränger undan de återstående fiskebyarna och fiskarnas fortplantningsområden. Hjälporganisationer varnar för hotet om en omfattande hungersnöd.

Kambodja har bokstavligen blivit en soptipp för imperialismen, så att avfall som är så giftigt att inget annat land skulle tillåta det förs dit. Allvaret i detta uppmärksammades nyligen av den västerländska pressen när upplopp bröt ut i protest mot att arbetare dött på en sådan enorm soptipp nära den sydvästra hamnstaden Sihanoukville, där kinesiska vapen till den vietnamesiska nationella befrielsefronten en gång lastades av.

Situationen kan sammanfattas så här: Som en följd av den amerikanska invasionen och de efterföljande krigen har Kambodja en högre andel förlamade och amputerade än något annat land i världen. Det finns fortfarande inget verkligt medicinskt system. Det järnvägs- och vägsystem som förstördes av de amerikanska bombningarna återuppbyggdes aldrig. Risskördarna återhämtade sig aldrig. Hälften av landets barn svälter eller är kroniskt undernärda och dödstalen för barn vid födseln och före fem års ålder är bland de högsta i världen.

Situationen kan också sammanfattas så här: politiskt under FN:s förmyndarskap, ekonomiskt under IMF:s förmyndarskap, investeringar som styrs direkt och indirekt från USA och Europa, regeringen en proimperialistisk koalition av alla partier som har styrt Kambodja under det senaste halvseklet.

Ingen skulle naturligtvis någonsin kalla detta för folkmord eller kräva rättegångar. Det är bara det vanliga livet under imperialismen.

—————————————————————————————————————-

SLUTNOTER

I artikeln används vissa förkortningar

DK: för Demokratiska Kampuchea.

KaKP för att beteckna Kampucheas Kommunistiska Parti, dvs inte KKP – anledningen är att undvika sammanblandning med Kinas Kommunistiska Parti som brukar förkortas KKP.

RIM ..den ”Revolutionära internationalistiska rörelsen” bildades i mars 1984, som en internationell sammanslutning av maoistiska revolutionära partier. Under årens lopp anslöt sig några nya medlemspartier och några äldre lämnade organisationen. På grund av växande interna problem och meningsskiljaktigheter upphörde RIM att fungera omkring 2007. RIMs politiska deklaration från dess bildande finns här: https://bannedthought.net/International/RIM/Docs/RIM-Declaration-1984-A.pdf Denna artikel var först publicerad i RIMs tidskrift ”A World to Win”   nummer 25   (1999). Mer om RIM finns på https://bannedthought.net/International/RIM/index.htm

VAP: Vietnams Arbetarparti (det vietnamesiska kommunistpartiet)

I noterna används följande förkortningar:

CRD: Karl Jackson: Cambodia 1975-1978: Rendezvous with Death

FEER: Far Eastern Economic Review

HPPCP: Ben Kiernan, How Pol Pot Came to Power

PPPF: David Chandler, Ben Kiernan, Chanthou Boua, Pol Pot Plans the Future:

Confidential Leadership Documents from Democratic Kampuchea 1976-1977

PPR: Ben Kiernan, The Pol Pot Regime

TCH: David Chandler, The Tragedy of Cambodian History

WWWO: Elizabeth Becker, When the War Was Over

Se not 7 för länkar till några svenska texter om Kambodja.