Om den Ryska imperialismen.

Vi har tidigare skrivit om den trend, som finns inom vissa kretsar att enbart se USA som imperialistiskt och bortse från det framväxande kinesisk-ryska blocket. Dessa felaktiga ideer förs fram som antiimperialistiska och till och med som marxistiska och är därför viktiga att bemöta.

Multipolarism är inte antiimperialism

Vi går nu vidare med att beskriva Rysslands imperialism utifrån deras agerande i Afrika. Detta görs genom ett utdrag från en broschyr som det Australiska ml partiet har publicerat.

En debatt om Kinas imperialism har förts på webbsidan ”Parabol.press”.  Den inledande artikeln visar på Kinas imperialism, varpå en debatt följer. Titta gärna på följande inlägg:

Ja, Kina är en imperialistisk stormakt – och kommer gå om USA

Nej, Kina är inte imperialistiskt

Jo, Kina är imperialistiskt

Rysslands nya afrikanska äventyrⁱ

Redan 1982, när Sovjetunionen fortfarande existerade, publicerade den ”Australiska självständighetsrörelsen” ”Rysslands afrikanska äventyr”, delvis för att avslöja den sovjetiska socialimperialismens roll på den kontinenten, och delvis för att använda exemplet med dess expansion där för att varna australierna mot dess inblandning här.

Chrusjtjov hade satt Sovjetunionen på en kurs som innebar en avvikelse från den socialistiska vägen. Man talade fortfarande om socialism, men man hade återupprättat kapitalismen och praktiserade imperialism.

Ett decennium senare fanns inte Sovjetunionen längre. Vissa inom vänstern var desillusionerade och talade om ”socialismens misslyckande”. Andra inom vänstern, däribland vi själva, talade om det logiska resultatet av att omfamna revisionismen och förnekade att den formella nedmonteringen av kvarvarande institutioner från sovjettiden innebar något i stil med ”socialismens misslyckande”.

Under ytterligare ett decennium och mer gick den mäktiga sovjetiska supermakten in i en sådan dödlig nedgång att USA började fira sin status som den enda supermakten i förtid.

Under Jeltsins och Putins tid på 1990-talet och det första decenniet av det nya seklet överlämnade en försvagad rysk federation de sista resterna av de rikedomar och den makt som skapats under socialismen till en grupp närstående kapitalister, av många kallade oligarker (från forngrekiska ὀλίγος (oligos) ”få” och ἄρχειν (archein) ”härska”). Den ryska oligarkin var den politiska grunden för Putin, som i sin tur skyddade och utvidgade deras intressen. De ryska oligarkerna kunde inte bara ärva all den makt och det inflytande som den sovjetiska socialimperialismen hade samlat på sig. Mycket av det förföll eller togs över och absorberades av amerikanska och andra västliga imperialistiska monopolkapitalistiska företag. Det tog tid för de ryska oligarkerna efter 1990-talet att upprätta ett komplett system av monopolkapitalism med imperialismens kännetecken såsom de identifierats av Lenin.

Vid horisonten fanns också ett annat tidigare socialistiskt land som stadigt gick framåt på vägen mot att återupprätta kapitalismen, utan att genomgå den komplicerade och störande politiska kollaps som övergången från Gorbatjov till Jeltsin, och via Jeltsin till Putin, innebar. Kina kunde systematiskt upprätta monopolkapitalism, och av skäl som vi lägger fram i vår broschyr ”Explaining China”ⁱⁱ, hade vid sekelskiftet utvecklats till en socialimperialistisk makt som började utmana den amerikanska imperialismens överhöghet som världens enda supermakt.

”Ryssland återvänder till Afrika”

Ända sedan Putin skickade sin invasionsarmé in i Ukraina har världens fokus på Rysslands aktiviteter med rätta legat på den konflikten.

Återigen finns det olika reaktioner från olika delar av vänstern. Vissa har stöttat Putin och hävdat att den så kallade ”särskilda militära operationen” som inleddes den 24 februari 2022 var ett berättigat svar på Natos expansion och nynazisternas attacker mot etniska ryssar i Donbass-regionen

som stöddes av Zelenskijs regering. Dessa kamrater förnekar i allmänhet att Ryssland är imperialistiskt eller att dess invasion av Ukraina bör fördömas.

Andra inom vänstern, däribland vi själva, säger att Ryssland är imperialistiskt och fördömer dess invasion av Ukraina.

Men om Ryssland är imperialistiskt måste dess ambitioner sträcka sig längre än till att erövra delar av Ukraina.

Försvarare av USA-imperialismen säger att Putin beklagar Sovjetunionens bortgång och vill återskapa den. Putin beklagar inte Sovjetunionens bortgång. Han är en antikommunist. Vad han beklagar är att Gorbatjov gick med på att de sovjetrepubliker som var en del av Sovjetunionen uteslöts ur Sovjetunionen, i utbyte mot tomma löften från Reagan och andra amerikanska ledare om att de inte skulle inbjudas att gå med i Nato, och att Natos gränser inte skulle flyttas österut.

Fjorton av dessa republiker lämnade Sovjetunionen. Elva av dessa stater bildade tillsammans med Ryska federationen Oberoende staters konfederation (OSS), även om två av dem (Georgien och Ukraina) senare drog sig ur. Andra, som Kazakstan och Kirgizistan, har starka band till Kina. Det är sant att Putin skulle vilja se ett starkt Ryssland omgivet av fogliga och beroende före detta sovjetrepubliker, men Rysslands grepp över dessa republiker är instabilt. Under Putin har Ryssland utkämpat krig mot tjetjenerna och georgierna.

Med hjälp av Rysslands armé och flygvapen kunde den syriska regeringen vända utvecklingen mot IS. Ryssland har nu två baser i Syrien: flottbasen i Tartus och flygbasen i Hmeimim, som båda hyrs av Syrien.

Men det är i Afrika som Putins ambitioner kommer till uttryck. Antiimperialistiska stämningar i flera afrikanska länder riktas mot både den tidigare kolonialmakten Frankrike och den arroganta supermakten USA.

Kina utökar sitt inflytande genom att erbjuda kapital för att stödja infrastrukturprojekt och investera i utvinningsindustrier som lokala kapitalister inte kan finansiera på egen hand. I gengäld undviker man att engagera sig i den lokala politiken och samarbetar med de korrupta och de rena, med de demokratiska och de demagogiska.

Det imperialistiska blocket med USA i spetsen har en betydande kommersiell och investeringsmässig närvaro i Afrika uppbackad av den militära styrkan hos Förenta staternas Afrikakommando (Africom)ⁱⁱⁱ, vars webbplats hävdar att dess uppdrag är att ”främja USA:s nationella intressen och främja regional säkerhet, stabilitet och välstånd”.

Även australiska kapitalister söker tillgång till mineralfyndigheter i Afrika, vilket vi har beskrivit i vår broschyr ”Avslöja de australiska kapitalisternas exploatering av Afrikas folk och resurser!” ^iv.

I denna nya kamp om Afrika är den ryska imperialismen fast besluten att vinna en del av kakan.

Dess strategi är något mer klumpig än den kinesiska. Man gömmer sig inte bakom en ”Belt and Road”^v-mantel utan försöker utöka sitt inflytande, och sin tillgång till kontinentens resurser, genom aktivt stöd till impopulära regimer. Man föredrar att arbeta genom privata legosoldatstyrkor som kontrolleras av ryska oligarker istället för att behöva engagera sina statliga militära styrkor.

Dessa legosoldater erbjuder utbildning och tar sig ibland an motståndare till de länder som värvar deras stöd. Valery Zakharov, en före detta rysk militär underrättelseofficer som nu ansvarar för utbildning som genomförs av oligarken Yevgeny Prigozhins^vi Wagner legosoldatsarmé, sade i en intervju med CNN: ”Ryssland återvänder till Afrika.”

”Vi var närvarande i många länder under Sovjetunionens tid, och Ryssland är på väg tillbaka till samma position. Vi har fortfarande förbindelser och vi försöker återupprätta dem”, sade han. Vi skall nu ta en titt på några särskilda exempel på Rysslands imperialistiska aktiviteter i hela Afrika . Inledningsvis kan nämnas att ett mått på Rysslands växande politiska och diplomatiska utmanövrerande av USA-imperialisterna på kontinenten var FN:s omröstning den 2 mars 2022 – där 17 av de 54 afrikanska länderna röstade mot eller avstod från att fördöma Rysslands agerande i Ukraina. För varje land tittar vi främst på handel, investeringar och militärt samarbete. Bilden är ojämn, med vissa länder som nu betraktas som en del av en rysk intressesfär, medan andra antingen försöker balansera västligt och ryskt inflytande, eller är nära lierade med väst och har liten eller ingen rysk närvaro. Vad som är obestridligt är den växande ryska närvaron i Afrika. Det är en imperialistisk närvaro, även om den måste fortsätta att kämpa för att nå samma nivåer av inflytande som USA, Kina och EU-länderna.

=================================

Vi hänvisar här till orginaltexten för en konkret genomgång av ryskt inflytandet i Afrikas enskilda länder.

https://www.cpaml.org/web/uploads2/8aa99e62-b357-4388-b535-b89f8901e124.pdf

=================================

Den nya dragkampen om Afrika

De viktigaste imperialistiska aktörerna som för närvarande strävar efter att säkra mottagare för kapitalexport, tillgång till råvaror och billig arbetskraft, marknader för råvaror samt diplomatiskt, politiskt och militärt inflytande är det västimperialistiska blocket med USA i spetsen och Kina. Inom det USA-ledda blocket håller Frankrike på att fördrivas från sina tidigare kolonier i Sahel regionen, precis som skedde med Portugal under en tidigare period. Bitterheten mot tidigare kolonialmakter och mot den amerikanska imperialismen är stor på hela kontinenten, och Ryssland, som visserligen fortfarande är en mycket liten spelare jämfört med Kinas ekonomiska inflytande, är ändå angeläget om att återetablera sig som en deltagare i den nuvarande kampen om inflytande.

Turkiet är också en aktör. Landet är ännu inte en fullt utvecklad imperialistmakt, men har ambitioner att utvidga sitt regionala inflytande. Landet är medlem i Nato, men inte precis en marionett till USA. Dess förbindelser med Ryssland är komplicerade. Det finns motsättningar mellan dem liksom områden med ömsesidigt stöd. De har stött olika sidor i Libyen, och i likhet med Ryssland och USA har Turkiet sin egen PMC^vii, SADAT^viii, som stöder statliga militärer i Etiopien, Libyen, Somalia, Sudan och Tunisien.

De flesta av Rysslands nuvarande band med Afrika har uppstått under det senaste decenniet. År 2014 kunde John Endres, verkställande direktör för ”Good Governance Africa”^ix i Sydafrika, säga att ”den mest iögonfallande aspekten av Rysslands engagemang i Afrika är dess frånvaro”.

Det kan man inte längre säga. En gemensam nämnare för fallstudierna ovan är att de är aktuella och att de kombinerar säkerhetsgarantier till regeringar genom användning av PMC, främst Wagner gruppen, och utvinning av mineraltillgångar. Ryskt engagemang betecknas ofta som ”regimstödspaket”.

Enbart investeringar i den nationella resurssektorn ger inte ryska företag tillräckliga möjligheter till kapitalexport. Mindre än 1% av Afrikas totala direktinvesteringar kom i slutändan från Ryssland 2017, enligt Unctads uppskattningar. Ryska företags investeringar i Afrika har dock ökat under de senaste åren, med rekordhöga 19 greenfield-projekt ^x(nya) under 2019, enligt fDi Markets^xi. Och medan USA låg i topp när det gäller värdet av greenfield-investeringar 2006-2010 (Ryssland låg då på tionde plats), hade Ryssland 2016-2020 klättrat till andra plats och USA hade fallit till fjärde plats. Kina hade under samma period klättrat från fjärde till första plats.

Och det finns villiga förespråkare för mer av samma sak från Ryssland. ”Afrika behöver fler ryska direktinvesteringar för att stärka de nuvarande handelsförbindelserna mellan Afrika och Ryssland”, sade Albert M. Muchanga, kommissionär för handel och industri vid Afrikanska unionen, under St Petersburgs Internationella ekonomiska forum 2018, ” Affärsdialog: Ryssland-Afrika”. Några av Rysslands största företag står för dessa investeringar: Alrosa, Gazprom, Lukoil, Rusal, Renova, Gammakhim, Technopromexport och bankerna VEB och VTB är alla engagerade i storskaliga investeringsprojekt på kontinenten. Statligt ägda ryska företag har brutit bauxit i Guinea, utvunnit diamanter i Angola och fått koncessioner för att producera offshore-gas i Moçambique. Den privata ryska energijätten Lukoil rapporteras ha projekt i Kamerun, Ghana och Nigeria samt vara på väg att förvärva en andel i Republiken Kongo.

Kärnkraft har också blivit en strategisk sektor för ryska investeringar i Afrika, med minst sju länder söder om Sahara som undertecknat preliminära avtal med landet, enligt organisationen World Nuclear Association^xii. Det uppskattas att mer än 620 miljoner människor i Afrika inte har tillgång till elektricitet, så Rysslands kärnkraftsindustri har utrymme för expansion på kontinenten. Förutom Egyptens första kärnkraftverk godkände Rwandas parlament i juni 2020 en plan för att kärnkraftskoncernen Rosatom ska bygga ett kärnforskningscenter och en reaktor i huvudstaden Kigali. Sudan, Zambia och Etiopien har också avtal om kärnkraftverk från Ryssland, medan tio andra länder befinner sig i olika stadier av förhandlingar om liknande avtal.

Rysslands handel med Afrika, som uppgår till 20 miljarder dollar, är kraftigt obalanserad till förmån för rysk export av vapen och spannmål till Afrika. Ryssland förser Afrika med 30% av dess totala import av spannmål, gödningsmedel och petroleumprodukter. Råvarupriserna har dock ökat på grund av kriget i Ukraina och sanktionerna, vilket har förvärrat den globala inflationen. Ryssland är den ledande vapenexportören till Afrika och kontrollerar 49% av den totala vapenmarknaden i Afrika. Algeriet, Angola, Egypten, Marocko, Nigeria, Sudan, Senegal och Zambia är de största kunderna av ryska vapen i Afrika.

Slutsatser

Vi sade inledningsvis att det ryska engagemanget i Afrika har vuxit ojämnt. Wagner-gruppen listar tre länder – Centralafrikanska republiken, Madagaskar och Sudan – som befinner sig på den högsta nivån (nivå 5) av samarbete med gruppen. Alla dessa länder hade följande gemensamt: militärt samarbete med Ryssland, utmärkt samarbete med maktstrukturer, ryskt engagemang i polisutbildning, ekonomiska projekt i vilka ryskt kapital hade investerat, humanitärt samarbete, ryskt engagemang i medieprojekt och press samt diplomatiskt och politiskt samarbete. Zimbabwe, Libyen och Sydafrika beskrevs som nivå 4-länder. Dessa sex kan sägas vara begynnande komponenter i en rysk intressesfär i Afrika. Detta kommer inte att vara en exklusiv sfär, precis som de länder som betraktas som en del av den amerikanska imperialismens sfär eller den kinesiska socialimperialismens sfär också kommer att ha ett visst ryskt inflytande.

Förberedelserna av den allmänna opinionen för anpassning till Ryssland tar många former. Det är Rysslands ”mjuka taktik” på kontinenten. De omfattar ryska språkskolor, stipendier för afrikanska studenter att studera i Ryssland, ägande av konventionella medier, opinionsbildning genom sociala medier och ett anseende för ”vänskap” och ”antikolonialism” som bygger på både minnena av det sovjetiska biståndet och Ryska federationens läpparnas bekännelse till principen om ”afrikanska lösningar på afrikanska problem” som formulerats av de afrikanska länderna.

Fram till 2018 hade Ryssland beviljat 15 000 internationella stipendier till afrikanska studenter som täckte studieavgifter, ett stipendium på 22 dollar per månad och boende.

Att erbjuda lånefinansiering till fattiga länder avskräcker dem från att sträva efter självständighet och bidrar till att upprätthålla beroendet. De ryska lånens låga villkorlighet, även jämfört med Kina, som tenderar att arbeta inom IMF:s parametrar, är attraktivt för afrikanska ledare som inte ser någon väg ut ur det ekonomiska beroendet. Ryssarna ställer inga villkor när det gäller demokrati eller mänskliga rättigheter, vilket används av västliga imperialister för att skapa möjligheter för sina egna elitgrupper. Lån används för att underlätta för ryska statsägda företag och oligarkernas privata företag att ” komma utomlands”. Den ryska politiken att stödja sina statsägda företags internationella expansion liknar Kinas ”gå ut”-politik.

VEB.RF är en viktig institution när det gäller att utfärda lån och främja ryska entreprenörers intressen. Dess dotterbolag, den ryska byrån för försäkring av exportkrediter och investeringar (EXIAR), som ingår i gruppen Russian Export Centre, bidrar till det institutionella systemet för Rysslands export- och investeringsfrämjande verksamhet på andra områden än råvaruområdet, inklusive de afrikanska och latinamerikanska kontinenterna. AFROCOM, samordningskommittén för ekonomiskt samarbete med afrikanska länder, inrättades 2009 som det viktigaste forumet för att ta itu med politiska hinder för ryska entreprenörer i Afrika. År 2019 grundade Sberbank, en rysk statsägd bank, det ryska exportcentret VEB.RF och Gemcorp Capital LLP en fond på 5 miljarder USD som ger afrikanska länder, främst Angola, Etiopien, Moçambique och Zimbabwe, krediter för att köpa ryska varor.

Den andra sidan av tillhandahållandet av lånekapital är skuldavskrivningar, både bilateralt och som en del av bredare internationella initiativ. Till exempel har Moskva enligt uppgift skrivit av afrikanska skulder på över 20 miljarder US-dollar, ibland i utbyte mot vissa ekonomiska eftergifter (t.ex. ökade möjligheter för ryska företag, tillgång till naturresurser, vapeninköp). Ryssland är berett att tjäna politiskt kapital på att skriva av dåliga lån: man hoppas kunna överträffa både Kina och västimperialisterna i detta avseende.

Sedan covid-19-pandemin bröt ut har Ryssland engagerat sig i humanitärt bistånd i vad västerländska belackare har beskrivit som vaccindiplomati. Ryssarna hävdar att deras Sputnik V-vaccin var det första som utvecklades och har en effektivitet på 91 procent. Trots att det bara har registrerats i fyra länder – Algeriet, Republiken Guinea, Marocko och Tunisien – är det mycket uppskattat på hela kontinenten. Undersökningar visade att Sputnik i februari 2021 var det mest diskuterade vaccinet i afrikanska medier, med endast 11 % negativ uppfattning och 56 % positiv afrikansk medietäckning.

En annan ”mjuk taktik” är presentationen av Ryssland som en marknad för turister till afrikanska länder. Den 28 februari 2018 rapporterade Tass att turismen var en drivkraft för relationerna mellan Ryssland och Afrika. Vissa afrikanska länder uppmuntrar turism från Ryssland genom att slopa visumkraven. Sydafrika gjorde detta 2017. Seychellerna anser att den ryska turismen har räddat deras ekonomi: Ryssland blev 2021 den största turistkällan. År 2021 uppgick turistflödet till mer än 30 tusen personer. I januari-augusti 2022 besöktes Seychellerna av 19 tusen turister från Ryssland. Tanzania, Egypten och Tunisien är andra afrikanska länder som aktivt uppvaktar ryska turister.

Kombinationen av ”mjuk taktik” tillsammans med handel, investeringar och militärt samarbete (inklusive kontraktering av PMC för att hantera upprorsmän och jihadister) som noterats i fallet med enskilda länder ovan, placerar Ryssland så att det skapas möjligheter för en utvidgning av dess inflytande i Afrika.

Ryssland är ett kapitalistiskt land och det är ett imperialistiskt land.

Överföringen av starkt centraliserade statsägda företag, som utvecklats under den socialistiska perioden i avsaknad av konkurrens, till privat ägande ledde direkt till monopolkapitalism i kärnan av Rysslands ekonomi. Exporten av råvaror som en källa till statliga inkomster förblev viktig under perioden för utförsäljning av statliga företag, men dessa företag har nu ackumulerat

tillräckligt med kapital för att behöva skapa banker och andra finansinstitut, och kapitalexporten håller på att gå om varuexporten. Detta kräver i sin tur en rysk militär närvaro i en eller annan form: militära samarbetsavtal, beroende av rysk vapenexport och närvaro av rysk militär personal, både officiell och inofficiell (PMC).

Vänstern måste inse detta och inte hysa illusioner om Rysslands avsikter. Vi är medvetna om att informationen i denna broschyr kommer att bli inaktuell ganska snabbt, men den kan åtminstone tjäna som ett mått på hur Rysslands inflytande växer under de kommande åren. Motsättningarna mellan Ryssland och det västimperialistiska blocket är inte föranledda av anti-hegemonism eller anti-imperialism från Rysslands sida. Rysslands konkurrens med USA och andra imperialister är inte progressiv, inte användbar och tjänar inget annat syfte än Putins projekt att återge Ryssland status som stormakt, eller supermakt, på bekostnad av suveräniteten i de länder som man försöker dominera.

Marx sade att under kapitalismen var regeringarna borgarklassens verkställande organ. Det är just detta som kännetecknar den ryska staten, där Putin fungerar som VD för sina kumpaner i oligarkin, medan Lavrov fungerar som styrelseordförande.

De har få begränsningar, vilket invasionen av Ukraina visade, när det gäller att använda krigföring som ett sätt att hävda och utvidga de inflytandesfärer som de vill göra anspråk på.

Den är fortfarande rivaliteten mellan de imperialistiska staterna som är källan till nya krigsfaror. Så länge imperialismen existerar finns också risken för krig.

Vi måste bygga den antiimperialistiska enhetsfronten, ena alla som kan enas, vara bra på att analysera och dra nytta av motsättningar och alltid stå på de svagas och de förtrycktas sida, på offrens sida när det gäller stormaktens översitteri och exploatering.

Afrikas folk kommer att finna sin gemensamma röst och kräva att varje imperialistisk makt drivs bort från deras kontinent, och utveckla sin gemensamma förmåga att bygga en självständig socialistisk framtid.