Uttalande om störtandet av Assad-regimen
Det syriska folkets strävan för demokratiska rättigheter som uttryckte sig i upproret mot den reaktionära Assad-regimen under den arabiska våren 2011 var fullständigt rättfärdigt. Assad-regimen (inkl. Hafez al-Assads styre) var en reaktionär borgerligt-nationalistisk regim som har fängslat, torterat och mördat oppositionella, inkl. kommunister, och upprätthållit sin makt genom en grym militärdiktatur sedan den kom till makten genom en militärkupp 1970.
Det folkliga upproret mot Assad-regimen har kapats av reaktionära krafter, både inhemska och utländska, som förvridit upproret för att tjäna sina egna intressen. Frånvaron av ett maoistiskt kommunistiskt parti i Syrien, som kan ena progressiva klasser och skikt i en antiimperialistisk och demokratisk kamp mot Assad-regimens byråkratkapitalism, har lett till att olika reaktionära grupper tog ledningen i kampen mot Assad-regimen. Detta har resulterat i att en anti-Assad koalition under ledning av islamistiska Hayat Tahrir al-Sham (HTS), med USAs och Turkiets uppbackning, tagit makten i en blixtoffensiv.
Att Assad-regimen hade ett lågt stöd bland folket och var således dödsdömd, har bevisats av det faktum att den kollapsade som ett korthus under anti-Assad koalitionens blixtoffensiv, och hölls länge vid liv av främst Rysslands imperialistiska intervention, men även viktigt stöd från Iran och libanesiska Hizbollah. Den här gången förmådde inte Ryssland stödja Assad-regimen pga kriget i Ukraina, Hizbollah var starkt försvagat efter kriget mot Israel och Iran befann sig på defensiven. Att Assad-regimen den här gången föll ihop som ett korthus, visar hur beroende den egentligen hade varit av externt stöd.
Konflikten i Syrien har i huvudsak varit ett inbördeskrig mellan reaktionära grupper med imperialistisk uppbackning, vilket inkluderat imperialistisk intervention från huvudsakligen USA och Ryssland. Konflikten i Syrien har också varit en interimperialistisk konflikt i form av ett ombudskrig mellan Ryssland och USA, i vilket de konkurrerar om politisk inflytande. Även Turkiet har intervenerat i Syrien och har militärt beskyddat det islamistiska basområdet i Idlib-provinsen mot Assad-regimens styrkor. Det var från denna provins som blixtoffensiven inleddes.
Konflikten har också lett till att ett kurdiskt självstyre uppstått i norra Syrien. Det kurdiska folket är en förtryckt nation, och deras kamp för nationellt självbestämmande är således rättfärdigt. Det kurdiska självstyret ingår i det bredare regionala självstyret Autonoma administrationen av norra och östra Syrien (AANÖS/”Rojava”) som även innefattar arabiska områden efter kurdernas seger mot den folkmordiska och ultrareaktionära organisationen Islamska staten i nordöstra/östra Syrien. De kurdiska organisationerna är ledande i AANÖS och är beroende av USAs stöd och militära närvaro, och ger i gengäld USA-imperialismen kontroll över de syriska oljefälten, som stod för cirka 25 % av inkomsterna till den syriska statskassan innan inbördeskriget.1 Turkiet har genomfört en begränsad ockupation av det kurdiska området och etablerat en ”buffertzon” vid en del av den turkiska gränsen. Utan USAs beskydd kommer Turkiet sannolikt invadera norra Syrien på samma sätt som man har invaderat norra Irak för att bekämpa kurdiska grupper. De kurdiska styrkorna i Syrien är i militärt underläge; under den senaste blixtoffensiven lyckades anti-Assad koalitionen i samarbete med Turkiet slå bort de kurdiska styrkorna från Manbij-området till öster om Eufratfloden.
EU har följt USAs linje i konflikten men har en mer försonlig inställning till Turkiet, eftersom Turkiet och EU länge har diskuterat utökade ekonomiska förbindelser. Till exempel har Tysklands utrikesminister Baerbock, efter ett möte med den turkiska utrikesministern, sagt att det kurdiska självstyret måste avväpnas och slås samman med den nya regimens styrkor.2
Israel, som är USA-imperialismens främsta bastion i Sydvästasien, har tagit vara på Assad-regimens fall genom att slå ut resterna av den syriska arméns infrastruktur och lager, och samtidigt fullständigt ockuperat Golanhöjderna och närliggande byar.
Den nya islamistiska regimen med Hayat Tahrir al-Sham i spetsen kan inte uppfylla det syriska folkets önskan om sann demokrati och självständighet. De stora vinnarna efter Assad-regimens störtande är islamistiska grupperingar, samt USA, Turkiet och Israel som har ersatt det ryska och iranska inflytandet i landet.
Kampen för ett demokratiskt, självständigt och antiimperialistiskt Syrien fortsätter.
Kommunistiska Arbetarföreningen
2025-02-10