USA:s och Israels imperialistiska anfallskrig mot Iran.

Kriget mot Iran: Internationella chockvågor ⁱ

Det amerikansk-israeliska imperialistiska anfallskriget mot Iran eskalerade snabbt och har utvecklats till ett regionalt krig som omfattar hela Mellanöstern och drabbar hela världen. I slutet av februari inledde USA och Israel omfattande attacker mot Iran. Attackerna riktades bland annat mot sjukvårdsinfrastruktur och en flickskola. Den första dagen dödades statsöverhuvudet Ali Khamenei. På senare tid har även universitet, oljeanläggningar, gasfält och energiinfrastruktur blivit mål.

Som svar på attackerna har Iran genomfört kontinuerliga vedergällningsattacker mot amerikanska militärbaser i regionen. I motsats till vad USA hoppades på har planerna på ett snabbt regimskifte förvandlats till ett långvarigt krig som kostar över en miljard dollar dagligen och som inte har något slut i sikte. Från påståenden om att regeringen snabbt skulle ersättas försöker Trump nu driva igenom en vapenvila, samtidigt som det rapporteras att Israels krigsstyrkor (IDF) är nära sammanbrott på grund av överbelastning och personalbrist.

Störningarna av kritisk energiinfrastruktur i Mellanöstern efter iranska försvarsattacker mot amerikanska militärbaser i grannländerna pekar på en möjlig global ekonomisk kris vars konturer vi redan kan skönja. Vi kommer här att ge en översikt över hur kriget drabbar de globala försörjningskedjorna och bidrar till ekonomisk kris. Därefter ska vi titta på hur krisen slår ut på följande områden: rivaliteten mellan USA och Kina, de europeiska imperialistländerna och världens förtryckta länder.

Imperialistisk krig och kris

I centrum för krisen står för det första nedstängningen av Qatars produktionsanläggning för flytande naturgas (LNG) i Ras Laffan. Anläggningen stängdes ned efter en rad iranska drönarattacker riktade mot omgivande industriområden. Fältet är ett av de största i världen och står för cirka 20 % av världens produktion. Stängningen av Hormuzsundet, som 30 % av världens LNG (flytande naturgas) normalt passerar genom, har förstärkt effekten. Detta har medfört kraftiga begränsningar av tankfartygstrafiken och försenat leveranser.

Stängningen har utlöst en omedelbar ökning av energipriserna och förstärkt rädslan för långvarig brist på tillgång, särskilt i Asien. I de borgerliga medierna varnar analytiker för att ju längre störningarna varar, desto större är risken för ihållande inflationstryck i världsekonomin. Kombinationen av försörjningschock, stigande energikostnader och störda handelsrutter kan tippa den globala ekonomin mot recession om konflikten fortsätter. WTO har redan uppskattat att kriget kommer att minska den globala ekonomiska tillväxten under resten av året.

Stängningen av LNG-anläggningen har stört den globala försörjningen av kritiska industriella insatsvaror ⁱⁱ, inklusive gödsel, plast och helium. I vissa fall har priserna på dessa råvaror stigit kraftigt, vilket skapar oro för följdverkningar inom tillverkning, jordbruk och hälso- och sjukvård. Priserna på gödsel har till exempel stigit med mer än 50 %, vilket hotar jordbruksproduktionen och ökar sannolikheten för livsmedelsprisinflation över hela världen.

Samtidigt ökar de bredare geopolitiska riskerna för både imperialistiska och förtryckta länder. Konflikten har spridit sig utanför Iran och Israel, blir mycket kostsam för imperialisterna och skickar ekonomiska chockvågor genom de fattiga, förtryckta länderna. Qatar har själv varnat för att ett långvarigt krig kan stoppa energiexporten över Persiska viken ”inom några veckor”, ett scenario som kommer att få allvarliga konsekvenser för den globala BNP-tillväxten och kan provocera fram ytterligare imperialistisk aggression.

Det måste inte minst nämnas att Trump-regeringen har hotat att attackera iransk energiinfrastruktur om Iran inte går med på att förhandla fram en vapenvila så snart som möjligt. Vissa anläggningar har redan attackerats. Det är ett krigsbrott i sig, men också ett hot om folkmord. Det beror på att den iranska energiinfrastrukturen används för att omvandla havsvatten till dricksvatten. Det är nödvändigt att alla antiimperialister protesterar mot de amerikansk-israeliska attackerna mot Iran.

Den amerikansk-kinesiska rivaliteten

Krisen är en följd av attackerna mot Iran. Det bakomliggande motivet till attackerna är att hindra Kina från att utvidga sitt inflytande till nya regioner och att bryta ner regeringar som utövar nationell suveränitet och vägrar att underkasta sig USA:s hegemoni. Iran har också varit en viktig stödjare för Ansar Allah i Jemen, Hizbollah i Libanon och det palestinska motståndet i Gaza. Dessutom har Iran kapacitet att tillverka kärnvapen, även om det inte är bevisat att de har några. Kapaciteten i sig är tillräckligt provocerande.

Krisen som följer på attackerna mot Iran kan förstås mer helhetsmässigt i sammanhanget med rivaliteten mellan imperialistmakterna USA och Kina. Kina är den största köparen av iransk olja (80–90 %). Förhållandet mellan de två regeringarna har gjort det möjligt för Iran att upprätthålla en viss ekonomisk motståndskraft trots enormt västerländskt tryck genom sanktioner, samtidigt som det har gett Kina en relativt säker och kostnadseffektiv energiförsörjning.

Varje störning av den iranska exporten hotar inte bara den globala försörjningen, utan också Kinas energisäkerhet. Beijing skulle kunna reagera genom att förstärka sitt ekonomiska och potentiellt militära engagemang i regionen för att skydda försörjningsvägar och stabilisera partnerregimer. Samtidigt skulle USA och dess allierade tolka sådana åtgärder som utmaningar mot deras strategiska dominans, vilket ökar risken för en mer omfattande konfrontation.

Kina har oljereserver som kan räcka i ett halvår och handlar dessutom olja med Ryssland. Under tiden kommer Kina sannolikt att intensifiera arbetet med att diversifiera energikällor, investera i strategiska reserver och utvidga icke-dollarbaserade handelsmekanismer. Oavsett vad USA gör måste Kina försöka gradvis omforma den globala ekonomiska ordningen bort från amerikansk hegemoni mot en multipolaritet. Resultatet av detta kommer att bli fortsatt rivalitet mellan parterna framöver.

Imperialismen i Europa

Krisens tidpunkt är speciell för Europa, som är beroende av gasimport från Qatar efter minskningen av ryska leveranser till följd av invasionen av Ukraina. När lagernivåerna redan är under press har det plötsliga bortfallet av qatarisk export tvingat europeiska regeringar till en brådskande kamp om alternativa energikällor. Som en följd har de europeiska gaspriserna redan stigit med upp till 50 procent.

Tyskland och Storbritannien är särskilt utsatta. Den tyska tillverkningssektorn är mycket energiintensiv, och trots ansträngningarna att diversifiera energiimporten efter sanktionerna mot rysk gas hotar stigande LNG-priser att påskynda arbetslösheten och avindustrialiseringen. Storbritannien är också en stor energiimportör, och på grund av Londons centrala roll inom internationell finans märks instabilitet på världsmarknaden snabbt på hemmaplan i form av ökade energi- och livsmedelspriser.

Frankrike är mindre beroende av gas tack vare sin kärnkraftsbas. Ändå påverkas jordbrukssektorn av stigande insatskostnader, särskilt när det gäller gödsel och bränsle. Som politiska aktörer i EU är Frankrike och Tyskland ledande i hanteringen av den bredare krisen, inklusive utvidgning av kredit- och stabiliseringsmekanismer som i slutändan socialiserar förluster över hela unionen.

Norge är en stor exportör av olja och gas, så norska monopolister kommer att kunna dra nytta av stigande energipriser. För att bekämpa inflationen använder Norges Bank räntehöjningar. Det bidrar till att hålla kronkursen uppe, men bromsar inte inflationen eftersom denna drivs av höga importpriser och inte ökad efterfrågan. Högre räntor driver upp arbetslösheten, håller nere lönerna och leder till ökade boendekostnader.

Alla de europeiska exemplen illustrerar i grunden det gamla ordspråket privatisera vinsten, socialisera förlusterna. Mekanismer sätts in för att dämpa stöten från de ekonomiska chockvågor som kriget mot Iran skapar, och det är den yrkesverksamma befolkningen inom landet och de förtryckta länderna som får betala.

Bördan flyttas till de undertryckta länderna

Asien drabbas hårt av kriget: cirka 90 % av oljan och gasen, som vanligtvis passerar Hormuzsundet, är på väg till asiatiska länder. Indien – som är en stor importör av iransk olja – står inför en svår situation. Minskad tillgång till rabatterad iransk råolja har ökat importkostnaderna, förvärrat inflationen och belastar de offentliga finanserna. Priserna på bränsle och dagligvaror har redan stigit betydligt till följd av krigen. Nyheterna varnar för brist på gas till matlagning, stängda restauranger och hotell samt långa matköer.

Indien är dessutom ett stort jordbruksland och drabbas dubbelt av krisen på grund av minskad tillgång till LNG som behövs för att producera konstgödsel. Medan den indiska befolkningen upplever kritiska prisökningar minskar samtidigt exportkapaciteten av livsmedel som då kastas eller säljs på billigare lokala marknader. Bristen på LNG har bland annat också lett till att över 400 000 keramikarbetare är tillfälligt arbetslösa. Det finns också en stor indisk diaspora i Gulfstaterna som är direkt utsatt för krigets utveckling och hotas av arbetslöshet utomlands.

Länder som Pakistan, Nepal, Sri Lanka, Bangladesh och Myanmar har infört ransonering för att spara både gas till matlagning och bränsle till fordon och produktion. Bland åtgärderna finns reducerade arbetsdagar, ransonering, stängda skolor och mörklagda gator. Många har blivit tillfälligt arbetslösa på grund av detta, eftersom de behöver gas eller annat bränsle i sitt arbete. Myanmar har beslutat att privata fordon endast får köras varannan dag. Mot bakgrund av allt detta har det uppstått farhågor kring potentiella svarta marknader för bränsle.

Filippinerna har utlyst nationell energikris, och priserna på bränsle har mer än tredubblats. Regeringen har infört subventioner för bränsle, men det har inte gjort någon större skillnad. Flera bönder har tvingats avbryta sitt arbete, och situationen jämförs lokalt med covid-19-krisen. Dagslönen för jeepney-förare (ett kollektivtrafikfordon på Filippinerna- ö.a) har i praktiken halverats, samtidigt som behovet av kollektivtrafik har ökat avsevärt. President Marcos Jr. vänder sig nu till Ryssland för eventuell stöd och samordnar med närliggande länder som Indonesien.

Andra asiatiska länder som Thailand, Vietnam och Indonesien har infört liknande åtgärder som hemarbete och reducerade arbetstider. Man har också infört både pristak och sänkta bränsleskatter för att motverka inflationen. Sydkorea har börjat ransonera för första gången på över 30 år. Japan har tvingats ta i bruk sina nödoljereserver. Eftersom reserverna kommer att ta slut inom några veckor kan vi räkna med ytterligare åtgärder. Thailand har däremot kunnat förhandla fram ett avtal med Iran om att låta sina fartyg passera.

Exporten av livsmedel till Mellanöstern, särskilt till länder med mycket liten jordbruksproduktion som Saudiarabien och Qatar, kommer också att minska till följd av stängningen av Hormuzsundet. Detta kommer att sätta stor press på de importberoende länderna och inte minst försämra villkoren för de många invandrade arbetarna som arbetar i Gulfstaterna.

Avslutningsvis

Oavsett vilken kontinent vi tittar på är krigets efterverkningar enorma. Särskilt drabbas de förtryckta länderna, som är sårbara för störningar i försörjningskedjan. Även i imperialistiska länder ser vi att monopolisterna desperat berikar sig medan den arbetande befolkningen i landet måste betala med ökade levnadskostnader. Imperialismens rovdrift och konkurrens är beredd att göra allt till ekonomiska slagfält, även massornas mest grundläggande behov.

Lenin fastslog att: Imperialistiskt krig är tröskeln till den socialistiska revolutionen. Och detta inte bara för att krigets fasor ger upphov till proletärt uppror – inget uppror kan leda till socialism om inte de ekonomiska förutsättningarna för socialism finns på plats. Det är uppenbart att detta fortfarande stämmer, och kanske till och med mer nu än då han sa det.

Kommunistens redaktion Irankrigen: Internasjonale sjokkbølger – Kommunisten

Ursprungligen publicerad den 1/4 2026 – vår översättning från norskan