torsdag, maj 23, 2024

Trotskij – byråkraternas patriark

 

 

 

På Revolutionära Kommunistiska Partiets webbplats påstås att ”Det var Trotskij som ledde kampen för att återuppliva bolsjevikpartiet och arbetardemokratin, mot den allt starkare byråkratin, vilket gjorde att byråkratins första ideologiska kamp tog sig uttryck som kamp mot den så kallade ’trotskismen’ och den permanenta revolutionen.”

I själva verket var Trotskij en typisk byråkrat, som förlitade sig på kommandometoder, så länge han själv tillhörde ledningen och därför också kom i skarp konflikt med Lenin. Han kallades också för ”byråkraternas patriark”. Först i minoritet började han bekämpa ”byråkratin”.

Trotskys påstådda anti- byråkratism kommenteras i denna text, som är hämtad från kapitlet “A bureaucratic anti-bureaucratism” i Kostas Mavrakis bok ”On Trotskyism”. [1]

RBT

 

FRÅGAN OM DEMOKRATISK CENTRALISM

I motsats till vad man ofta tror, berör den demokratiska centralismen frågor om utarbetandet av partiets linje och ledarskap mer än frågor om organisation. Ett centraliserat parti är nödvändigt för att ena och samordna alla folkets strider, för att centralisera och systematisera dem efter att ha studerat massornas korrekta idéer, för att mobilisera massorna kring paroller som motsvarar de aktuella uppgifterna, för att ständigt utvärdera de erfarenheter som gjorts i striderna som helhet, och för att utbilda massorna i den vetenskapliga socialismens anda så att de kan genomföra revolutionen till slutet. Inget av dessa mål kan uppnås om detta ledarskap inte utövas demokratiskt.

Trotskijs ståndpunkter i denna fråga varierade avsevärt under hans liv. Vi ser honom pendla från en ytterlighet till en annan på grund av sin oförmåga att förstå den dialektiska länk som förenar dessa motsatspar: skillnaden mellan partiet och klassen och dess sammansmältning med den; centrumets auktoritet och dess övervakning av militanterna; behovet av stadgeenliga regler och det faktum att de måste underordnas “revolutionära möjligheter”, som Lenin sade.

I en essä skriven i Sibirien 1901 redogjorde Trotskij för sin syn på den rigorösa centralisering som måste påtvingas en revolutionär rörelse: “Om en av de lokala organisationerna … vägrar att erkänna centralkommitténs fulla befogenheter, kommer (den senare) att avbryta sina förbindelser med den och kommer därigenom att avskärma denna organisation från hela den revolutionära världen.  (2)

Vid RSDLP:s andra kongress var Trotskijs ingripanden mot ekonomisterna så våldsamma att han tycktes vara “Lenins knölpåk”. Ekonomisterna klagade över iskraisternas diktatoriska och jakobinska attityder. Trotskij förklarade att partistadgarna borde uttrycka “ledarskapets organiserade misstro mot medlemmarna, en misstro som manifesterar sig i en vaksam kontroll uppifrån över partiet”. (3)

Trotskij gjorde en 180 graders vändning under kongressen och ställde sig på mensjevikernas sida. Senare angrep han våldsamt Lenin i ett antal av sina skrifter.

I “Den sibiriska delegationens rapport” talade han om dennes “desorganiserande centralism” (op. cit., s. 49), hans “egocentralism” (s. 81), hans “Wille zur Macht” (= vilja till makt, s. 72 och 82), den “karikatyriska Robespierrade” som han hängav sig åt (s. 84), det sätt på vilket han uppfattade centralkommittén som “centralismens väktare” (s. 83). I pamfletten “Våra politiska uppgifter” öste han skällsord över Lenin och beskrev honom särskilt som “ledaren för den reaktionära flygeln i vårt parti”. Han riktade också annan kritik mot honom som Deutscher sammanfattade på följande sätt: (4)

Genom att hävda att … socialistisk ideologi fördes in i arbetarrörelsen utifrån, av den revolutionära intelligentsian, var Lenins teori en ‘ortodox teokrati’. Hans organisationsplan var lämplig för ett parti som skulle ersätta arbetarklassen, agera som ombud i dess namn och för dess räkning, oavsett vad arbetarna kände och tänkte.”

Lenin är “en gräslig karikatyr av en illvillig och moraliskt motbjudande Robespierre”.

Genom att försöka kombinera jakobinism och marxism “övergav Lenin i praktiken socialismen och gjorde sig till ledare för en revolutionär flygel inom den borgerliga demokratin”. (5) Trotskij lånade denna karakteristik av Lenin från Axelrod.

Trotskij anklagade Lenin för att vilja ersätta partiet med proletariatet, centralkommittén med partiet och slutligen diktatorn med centralkommittén. Förkastandet av “substitutionismen” följer i Trotskijs fall av hans “sociologism”, nämligen idén att sociala klasser direkt kan leda en politisk kamp utan att deras agerande förmedlas av partier. I “Resultat och framtidsutsikter” skrev han: “Socialdemokratin ser maktens erövring som den revolutionära klassens medvetna handling”. Proletariatets diktatur, hävdade han vid RSDLP:s andra kongress, skulle bara vara möjlig den dag då arbetarklassen och partiet “blev nästan identiska”. Denna idé ligger närmare den tyska vänstersocialdemokratin, den luxemburgistiska strömningen. (6)

Trotskij bekämpade Lenins demokratiska centralism ända “till slutet”, det vill säga fram till det ögonblick då han själv “volens nolens” gick med i det bolsjevikparti som Lenin hade byggt upp. I det partiet gjorde han sig ett rykte som en orubblig förkämpe för disciplin, utom när han, nedröstad, själv tog till de fraktionsmetoder som Lenin så ofta fördömde som sådana. Detta är en av paradoxerna med trotskismen, som angriper byråkratismen i ord men inte kommer längre än så.

Trotskij vid makten ansågs vara “byråkraternas patriark”. (7)  Han var en sträng censor av varje brott mot den interna partidisciplinen och agerade åklagare tillsammans med Stalin vid den 11:e kongressen (1922), som krävde uteslutning av ledarna för “Arbetaroppositionen”. Två år tidigare hade han drivit en kampanj för militarisering av fackföreningarna. I november 1920 föreslog han att statliga tjänstemän skulle ersätta fackföreningarnas valda representanter. Det var därför Lenin kritiserade Trotskijs tendens att anta “den administrativa ståndpunkten”. Han fördömde hans dogmatiska formalism och beskrev den som “byråkratiskt projektmakeri”. Han förklarade att “hans politik är en politik för byråkratisk omskakning av fackföreningarna”. (8)

Trotskijs argument i frågan om fackföreningarna gick ut på följande: arbetarna behöver inte en relativt självständig organisation för att försvara sig mot sovjetstaten, eftersom den tillhör dem. Lenin svarade att de behövde en sådan organisation eftersom de inte hade att göra med en arbetarstat utan med en “arbetar-bonde”-stat som dessutom var “byråkratiskt deformerad”. Det var därför han sade om Trotskijs “pamflettprogram” “Fackföreningarnas roll och uppgifter”: “Från början till slut … är det helt genomsyrat av andan i ‘skaka om uppifrån’-politiken”, (9) det vill säga att administrativt ‘avlägsna, överföra, utse, avskeda etc’ fackföreningens valda ledare. Lenin hänvisade upprepade gånger till “de värdelösa och skadliga byråkratiska excesserna i Tsektran” (10), som leddes av Trotskij. I sitt “testamente” kritiserade Lenin Trotskij för “synden av överdrivet förtroende och en överdriven förälskelse i den rent administrativa sidan av saken”.

Byråkratins framtida fiende blev således denna fiende, eftersom han inte kunde vara den ledande byråkraten.  (11) Hans intresse för “demokrati” härrör från det exakta ögonblick då han insåg att han var utan makt eller inflytande. Han stannade kvar i den politiska byrån i flera år, men i fullständig isolering. Han besegrades politiskt(12) av Stalin trots (eller på grund av) hans sista principlösa manövrer. Ett exempel kommer att illustrera hans sätt att arbeta.

 

Lenin, som var sjuk och på väg att drabbas av ytterligare en stroke, hade bett Trotskij att fördöma Stalin i frågan om den storryska chauvinismen och att försvara de små nationerna, särskilt georgierna: han hade varnat honom för en “rutten kompromiss” med Stalin. Isaac Deutscher förklarar sin hjältes uppträdande vid den 12:e kongressen med hans “storsinthet”, “osjälviskhet” och “förlåtelse”, (13) men vad hade storsinthet och förlåtelse med saken att göra när marxistiska principer och kommunismens öde stod på spel? Man kan dra slutsatsen att Trotskij betraktade sina relationer med triumviratet (Stalin, Kamenev och Zinovjev) som privata relationer och sin konflikt med dem som en personlig konflikt. Detta är så sant att Trotskij senare förklarade för sina anhängare att hans förhalningar och försonliga inställning strax före och omedelbart efter Lenins död berodde på att det inte fanns några allvarliga politiska motsättningar och att den ledande “trojkans” inställning framstod för honom som en “principlös konspiration” mot honom själv personligen. Han var tvungen att hitta politiska förevändningar innan han inledde sin stora offensiv.

Han avsåg att välja sin egen mark och därför var hans förhandlingar med Stalin en missuppfattad, listig manöver. Trotskij var en dålig taktiker eftersom han inte hade förstått någonting av Lenins politiska vetenskap, vetenskapen om “konjunkturen” och “den nuvarande situationen”, som inte är empirism eller åsidosättande av principer utan tillämpningen av de senare på den konkreta analysen av den konkreta situationen. Eftersom Trotskij inte hade någon teori om motsättningen kunde han inte ha någon teori om strategi och taktik.(14) Hans sociologism hindrade honom från att korrekt uppfatta partiets natur och roll. Slutligen hindrade hans intellektualism och hans fåfänga honom från att bedöma Stalin efter hans verkliga värde.(15) Dessutom kunde han inte förlika sig med att inta något mindre än första platsen efter Lenins död.

Under en tid hävdade Trotskij och hans anhängare frihet för tendenser inom partiet samtidigt som de formellt erkände det förbud mot fraktioner som proklamerats av CPSU:s 10:e kongress med Trotskijs godkännande. I själva verket var deras uppfattning om vad en tendens är (en grupp med egna ledare och en egen plattform) sådan att det var omöjligt att skilja den från en fraktion.(16) Detta är anledningen till att en uppdelning i stridande fraktioner är en tradition i de trotskistiska organisationerna. Det är en av orsakerna till deras medfödda svaghet.

 

Partiets enhet kan överleva fraktionsstrider, men den kan inte försonas med dem. De två kan inte försonas. Lenin ansåg att det under vissa exakta omständigheter (inte alltid) var bättre att återabsorbera den elakartade tumör som en fraktion utgjorde genom principiell kamp och på grundval av erfarenhet än att skära ut den, men detta ledde honom aldrig till att erkänna fraktioner och uttryckligen ge dem rättigheter. I “Än en gång om fackföreningarna”, där han fördömde Trotskijs fraktionalism, förklarade Lenin:

Partiet lär sig och stålsätts i kampen mot den nya sjukdomen (ny i den meningen att vi glömde bort den efter oktoberrevolutionen), dvs. fraktionismen. I grunden är det en gammal sjukdom, vars återfall förmodligen är oundvikliga under flera år framöver, men vars botande nu kan och bör gå mycket snabbare och lättare. ”

Trotskisterna anser att demokratisk centralism är den uppsättning regler som måste styra en marxistisk organisations interna funktionssätt. De ser inte att detta bara kan vara ett specialfall av masslinjen;(17) att politik, inte överväganden av organisatorisk natur, måste sättas i främsta rummet. De tenderar att betrakta demokratin som ett självändamål. Trotskij kom till och med att betrakta auktoritet som ett självändamål. Därav hans svängningar från militarism till liberalism och vice versa. Källan till hans liberalism var en djup, principlös önskan om försoning och enhet, omväxlande med ett lika principlöst polemiskt våld.

De pamfletter där han ondgjorde sig över Lenin föll platt. Vad gäller hans manövrer som en filiströs försonare, var de dömda att misslyckas. Han var aldrig så isolerad som när han var som mest försonlig.

Under 1930-talet ändrade Trotskij än en gång sin rent administrativa idé om demokratisk centralism. Hädanefter erkände han legitimiteten hos fraktioner och fraktionskamp i partiet.

Under de strider som drabbade den amerikanska trotskistiska organisationen föreslog han att följande garantier skulle tillämpas: “1. Inget förbud mot fraktioner. 2. Inga andra restriktioner för fraktionsaktiviteten än de som dikteras av nödvändigheten av gemensam handling.”(18)

Med tanke på att avtal kan ingås mellan olika partier för att uppnå enad handling står det klart att fraktioner, enligt Trotskij, kan fungera som nära men olika partier. Som ett resultat av detta offras den demokratiska centralismen helt och hållet för en borgerlig idé om demokrati. Med andra ord reduceras den demokratiska centralismen till ingenting. Trotskisternas påstående att de följer Lenin på denna punkt bevisar bara att deras leninism är ett bedrägeri. I själva verket håller de fortfarande fast vid det godkännande av fraktioner som Trotskij slutligen accepterade. I sin pamflett “De la bureaucratie” säger till exempel E. Germain: “Från den stund fraktioner förbjöds i bolsjevikpartiet kunde den interna demokratin inte längre upprätthållas.”(19)

Det är betecknande att denna princip, som var avsedd att undvika splittringar, aldrig har förhindrat dem. Vi kan räkna dussintals splittringar i trotskistiska organisationer. De senare, vanligtvis sekter av intellektuella som är avskurna från massorna, har ingen uppfattning om “masslinjen”, den utvecklade formen av demokratisk centralism. Därav följer att deras “centralism” inte är baserad på en korrekt linje och att deras “demokrati” endast är liberalism. Trotskijs inställning till Burnham och Schachtman visar vilka avarter detta kan leda till. När hans två amerikanska lärjungar förklarade att Sovjetunionen inte längre kunde betraktas som en “arbetarstat”, bad Trotskij att de skulle få agera som en organiserad fraktion inom SWP (Socialist Workers’ Party): “Om någon skulle föreslå … att utesluta kamrat Burnham, skulle jag energiskt motsätta mig detta.”(20)

När minoriteten organiserade sitt “nationella konvent” rådde Trotskij majoriteten att inte använda det som en förevändning för att uttala uteslutningar. Kort därefter sade Burnham:(21)

Av de viktigaste trossatserna som har förknippats med den marxistiska rörelsen, vare sig i dess reformistiska, leninistiska, stalinistiska eller trotskistiska varianter, finns det praktiskt taget ingen som jag skulle acceptera i dess traditionella form. Jag betraktar dessa övertygelser som antingen falska, föråldrade eller meningslösa. ”

Och han tillägger: “Under flera år har jag inte haft någon verklig plats i ett marxistiskt parti”.

Har inte liberalismen nått sitt lägsta stadium av förruttnelse när en självutnämnd kontrarevolutionär tillåts utöva ett undergrävande inflytande i en organisation som kallar sig “revolutionär” och marxistisk? Om förkastandet av en sådan liberalism är “stalinistisk byråkratism”, kan vi förstå den generositet med vilken trotskisterna delar ut dessa epitet, oavsiktligt smickrande för dem som de tillskrivs.

Vi har just hänvisat till masslinjen, den utvecklade formen av demokratisk centralism. Här är hur Mao Tse-tung definierar den:(22)

I allt vårt partis praktiska arbete är allt korrekt ledarskap nödvändigtvis ’från massorna till massorna’. Detta betyder: ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (genom studier förvandla dem till koncentrerade och systematiska idéer), gå sedan till massorna och sprida och förklara dessa idéer tills massorna tar dem till sig som sina egna, håller fast vid dem och omsätter dem i handling, och testar riktigheten av dessa idéer i sådan handling… … Och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare. Och så vidare, och om och om igen i en oändlig spiral, där idéerna blir mer korrekta, mer vitala och rikare för varje gång. Sådan är den marxistiska kunskapsteorin. ”

Av denna text och av alla de andra där Mao formulerar sin idé om masslinjen följer att den demokratiska centralismen utgör en dialektisk motsägelsefull enhet:

“Inom folkets led är demokrati korrelerat med centralism och frihet med disciplin. De är de två motsatserna i en enda enhet.”(23)

Skillnaden mellan ledare och ledda, mellan dem som utarbetar linjen och lanserar parollerna å ena sidan, och dem som måste assimilera dem och tillämpa dem å den andra, som  disciplin i förhållande till högre instanser, utgör en av motsägelsens poler; demokrati och frihet är dess andra pol.

Låt oss nu betrakta dessa motsatser som en enhet. Ett ledarskaps legitimitet och auktoritet bygger inte på att det väljs enligt regler, utan på att dess politik är korrekt. Den senare beror i sin tur på dess förmåga att upprätta förbindelser med massorna, att lära av dem och att systematisera deras idéer. För att kunna göra detta måste den underkasta sig massornas kontroll, uppmuntra kritik och självkritik och tillämpa maximen: “Dölj ingenting du vet, håll ingenting för dig själv av vad du har att säga. “Ingen är skyldig till att ha talat, det är upp till lyssnaren att dra nytta av det. Demokrati är alltså centralismens kärna och vice versa, eftersom det är nödvändigt att centralisera massornas idéer och hjälpa de senare att “förverkliga alla sina korrekta idéer i ljuset av omständigheterna”.(24)

Med andra ord kan en individ eller en grupp som vill göra revolution bara uppnå sitt mål inom ramen för en disciplinerad verksamhet. Denna disciplin är därför den konkreta formen av deras frihet. Om de däremot inte är fria att formulera kritik och ge sin syn på saken, blir denna disciplin servil och blind underkastelse, den upphör att vara revolutionär och förvandlas till sin motsats. Det är därför som disciplinen även i folkarmén är oskiljaktig från de tre demokratierna (den politiska, ekonomiska och militära).(25)

Mao Tse-tungs tal till den utvidgade centralkommittén den 30 januari 1962 ägnas i huvudsak åt frågan om demokratisk centralism. Vi skall citera det utförligt på grund av dess intresse.

“Vad är centralism? Först och främst är det att centralisera de korrekta åsikterna . … (Nu) utan demokrati kommer åsikterna inte att komma från massorna och det blir omöjligt att besluta om den goda linjen. I detta avseende:

När våra ledande organ beslutar om en linje, vägledande princip, policy eller metod, är de så att säga bara en bearbetningsanläggning. Alla vet att om en fabrik inte har råvaror i tillräcklig mängd eller av rätt kvalitet, kan den inte tillverka en bra slutprodukt. Om det inte finns någon demokrati, om man inte förstår vad som pågår på de lägre nivåerna, om situationen är oklar, om man inte samlar in åsikter från alla håll, om man inte låter idéer cirkulera och om man bara avgör frågor utifrån ensidigt eller oärligt material från de ledande organen på den övre nivån, då blir det svårt att undvika subjektivism, omöjligt att uppnå enhetlig kunskap och enhetlig handling och omöjligt att sätta centralismen i verket.

Faktum är att ’utan demokrati kan det inte finnas någon verklig centralism och eftersom allas åsikter är olika, kan centralism inte upprättas utan enhetlig kunskap’.

Nu finns det en del kamrater som är rädda för att massorna ska öppna diskussioner och komma med åsikter som inte stämmer överens med ledarna för de ledande organen. Så snart ett problem kommer upp till diskussion lägger de sordin på massornas aktivism och låter inte någon tala. Detta är en mycket dålig attityd … . Kamrater, vi är revolutionärer. Om vi verkligen begår ett misstag … bör vi söka folkets massor och kamraternas åsikter och göra vår egen självrannsakan. Denna självrannsakan kräver ibland ett antal gånger. En gång duger inte. Ingen är nöjd. Två gånger, fortfarande ingen tillfredsställelse. Gör det tre gånger eller tills ingen har några fler åsikter.

I sitt tal till centralkommittén den 24 september 1962 förklarade Mao:

Var inte rädda för att göra misstag. Vi tillåter misstag. Har ni inte redan gjort några?” Vi tillåter er också att rätta till misstag. Om vi inte tillät misstag, skulle vi inte kunna tillåta korrigering av misstag … . Förra året sade jag att ni också måste tillåta mig att göra mina misstag och tillåta mig att rätta till mina misstag, och efter att jag har rättat till dem kommer ni att acceptera mig! ”

Den 30 januari hade Mao faktiskt sagt följande:

Den 12 juni förra året … . Jag talade om mina egna brister och misstag … . Hela centralkommittén gör misstag och det är mitt ansvar både direkt och indirekt eftersom jag är centralkommitténs ordförande. ”

Pressen har nyligen sagt att Kina efter Maos död kommer att ha ett kollektivt ledarskap. Detta framställs som en nystart. I själva verket rör det sig om en princip som gäller på alla nivåer och som Mao erinrade om i det tal som vi just har citerat:(26)

Partikommitténs ledarskap är kollektivt ledarskap och inte förste sekreterarens enskilda ord … . . Ta centralkommitténs ständiga utskott eller politiska byrå. Det händer ofta att inte alla godkänner vad jag säger och oavsett om jag har rätt eller inte, lyder jag dem eftersom de är majoriteten.

Demokrati å ena sidan och centraliserat ledarskap å den andra är medel för att nå ett mål, nämligen att utarbeta och tillämpa en korrekt politisk linje. Mao säger oss att “demokratin ibland verkar vara ett mål, men i själva verket är den bara ett medel”(27).

Varför är det nödvändigt att garantera minoriteten rätten att uttrycka sig, att reservera en åsikt och att föra ut frågor i det öppna? Därför att, säger Mao, “genom historien har nya och riktiga saker ofta från början misslyckats med att vinna erkännande från majoriteten av folket och har varit tvungna att utvecklas genom vändningar i kamp.”(28)

Även centralismen är ett medel som måste användas eftersom den är oumbärlig av alla de skäl som vi pekade på i början av kapitlet, men också för att proletariatets parti ska kunna fungera som en armé i strid mot en fiende som också har ett centraliserat ledarskap. Överträdelser av partidisciplinen, till exempel, kan bara bedömas i sista instans utifrån överväganden som är kopplade till den konkreta situationen. Mao Tse-tung gjorde rätt i att inte utföra vissa instruktioner från sitt partis centralkommitté när han kämpade i Chingkangbergen. När det gäller respekten för demokratin såväl som för centralismen, är det politiken som, liksom överallt, måste sättas i främsta rummet. Lenin uttryckte denna idé genom att säga att “den formella demokratin måste underordnas de revolutionära möjligheterna!”(29)

I samma text, “Än en gång om fackföreningarna”, förklarade han (d.v.s. Lenin – min anm.) att “fraktionsuttalanden” och “även en splittring” var berättigade “om meningsskiljaktigheterna är … ytterst djupgående och om en felaktig tendens i partiets politik … inte kan korrigeras på något annat sätt”.(30)

 

[1] Routledge & Kegan Paul Ltd 1976 – ISBN 0 7100 8277 0 – se också http://www.marx2mao.com/Other/OT73NB.html

För fotnoterna till boken gå till nätversionen: http://www.marx2mao.com/Other/OT73i.html

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...