Artikeln är ledaren i Marxistiskt Forum nr 3/2022
Den elfte september 2022 går Sveriges väljarkår till valurnorna för att lägga sina röster på något av två politiska block, lett av socialdemokraterna eller moderaterna, som kommer att bilda regering. Detta är höjdpunkten på Sveriges s.k. demokrati, att tillfrågas vart fjärde år ”vilken medlem av den härskande klassen som [ska] företräda och förtrampa folket” som Karl Marx uttryckte det. Att vi enbart vart fjärde år tillfrågas att besluta om något är i sig självt talande för samhället vi lever i, borgerskapets diktatur. Stockholmarna tillfrågades inte om de tyckte att 4 miljarder av deras skattepengar skulle slösas bort på att bygga Nya Karolinska; väljarna kommer inte tillfrågas om landet ska anslutas till Nato, vi tillfrågas aldrig om skattepengarna i kommuner och regioner bör hamna i privata händer eller inte. Vi tillfrågas förstås inte om våra största bolags massiva vinster. Pratet om demokrati är farsartat varje valrörelse, men har blivit ännu mer sådan 2022, efter Covid-19-pandemin mer än någonsin avslöjat hur tunn den demokratiska fasaden är. Än en gång, utan att vi tillfrågades, trots att våra grundlagar menar att ”all makt utgår ifrån folket” begränsades mötesfriheten.
Den borgerliga demokratin innebär att riksdagspartierna går till val på ett åsiktspaket och en samling vallöften. Det finns ingen garanti att de kommer att hålla sina vallöften och de kan genomföra drastiska kursändringar mitt under en mandatperiod, som exempelvis Socialdemokraternas omsvängning i fråga om NATO-medlemskapet utan att rådfråga väljarna eller ens de egna medlemmarna. Ofta går riksdagspartierna dessutom i otakt med väljarna; 70 procent av väljarna är t.ex. emot vinster i den s.k. välfärden.
Talet om att ”makten utgår från folket” blir också absurt när vi inte har möjlighet, varken personligen eller med våra pengar, att delta i de otaliga slutna rum där industri, media och politiker möts. Svensk försvarspolitik (läs krigspolitik) bedrivs mer i Kungl. Örlogssällskapet och Allmänna försvarsföreningen än i försvarsutskottet. Det är känt att Skanska fick tillgång till förslaget för Nya Karolinska före Stockholms politiker och omröstningen i frågan hemligstämplades, något som aldrig tidigare eller senare skett i svensk politik. Den ansvariga i sjukvårdsfrågor i Region Stockholm är gift med sin motpart i näringslivet. Det är förstås inte bara svenskt kapital som påverkar den svenska politiken, även USA har ett finger med i spelet. Vänsterpartiets forna utrikespolitiske talesperson Hans Linde gick på samtal på amerikanska ambassaden. Vänsterpartiet har fört en suspekt, eftersvansande politik, där den forne partiledaren Jonas Sjöstedt vid en fråga valde Trump före Venezuelas president Maduro.
Det är inget nytt att borgerliga demokratin är falsk, det har bara i och med de omfattande kriserna som präglat kapitalismen under det senaste årtiondet blivit mer uppenbart. Borgerskapet kan inte längre dölja, kriserna fräter bort spacklet och pyntet som varit ett skyddande hölje över deras stats klasskaraktär. Den borgerliga demokratin är borgerlig diktatur.
Klasspolitik i valrörelsen
I skrivande stund är valrörelsen i sin begynnelse. Jippot som är Almedalsveckan har precis avslutats. Sveriges journalister, lobbyister och politiker har spenderat en sommarvecka tillsammans och än en gång har det bedrivits otaligt mygel bakom kulisserna. Partiledarna lade fram grunderna i sina respektive partiers valprogram. Genomgående fanns det gemensamheter vilken färg de än hade på sina partiemblem. Ulf Kristersson (M) pratade om behovet att göra upp med skatte- och bidragsfusk, skattelättnader, hårda tag mot kriminella och att ”700.000 utrikes födda, som inte är självförsörjande, kostar 132 miljarder varje år. Alla kan ju inte jobba, men hade de bara jobbat i samma omfattning som svenskfödda, så hade vi sparat 57 miljarder kronor varje år.” Ebba Busch (KD) pratade om vårdköerna, om att bygga en bred medelklass, klassresor, behovet av stabilitet i regeringen, hon lovade ”att Kristdemokraterna kommer vara en garant för att vården, tryggheten, hjärtlandet.” Busch glömde förstås av att hennes parti styr de flesta regioner, där Sveriges sjukvårdspolitik faktiskt beslutas. Jimmie Åkesson (SD) lyfte kriminaliteten, invandringen och riktade huvudfokus mot regeringen som ansvarig. Han tog även upp inflationen som han höll regeringen ansvarig för. Nooshi Dagdostar (V) pratade om klimatet, en skola utanför marknaden men påtalade också behovet av stark regeringsstabilitet:
”Sverige kan inte fortsätta ha den parlamentariska oreda som vi har haft denna mandatperiod. Där pensionärerna inte kan lita på att det blir som regeringen. Där regeringen inte klarar att styra riket. Där budgetar faller. För du som väljare, du har rätt att veta vem du ska utkräva ansvar utav. Vi kommer skapa stabilitet i Sverige. Med all önskvärd tydlighet har det blivit klart för alla. Vi kan inte fortsätta ha dessa svaga regeringar. Sverige behöver en stabil majoritetsregering som kan styra landet med trygghet och förtroende. Vänsterpartiet kommer, med rätt valresultatet, samarbeta med de andra partierna på vänstersidan för att ta plats i regeringen och axla ansvaret.”
Landets statsminister Magdalena Andersson (S) pratade om kriminaliteten, om skolorna, om inflationen (”Putinpriser”) och om säkerhetspolitik. Hon manade, ”om de högerkonservativa får styra blir Sverige ett annat. Ett Sverige där grupp ställs mot grupp, människa mot människa. Ett land där klyftorna växer och polariseringen ökar. Där lyxbåtarna blir fler, men skolkuratorerna färre. Då eroderas tilliten, till varandra och till samhället.” Trots denna markering har Socialdemokraterna fört motståndarnas politik, både i det att de accepterat att regera med deras budget (flera gånger) men också genom att driva igenom till exempel en ny migrationslag, där de helt följde det sverigedemokratiska programmet. De genomförde helt självständigt tillfälliga uppehållstillstånd som norm med språkkrav för medborgarskap och en mycket stram asylprocess. Till stöd i detta hade de Vänsterpartiet, som offrar sin status som oppositionella socialdemokrater varje gång det krävs, i jakten på regeringsmakten. Som Dagdostar nu uttalat, är regeringsposter det överordnade målet för V:s politiska gärningar.
Alla tal pratade om samma frågor, om sjukvård, arbete, brott och straff. Alla stod också eniga om behovet av stabilitet och hyllade Sverige, vare sig det var våra ”traditioner och rättigheter” eller vår natur. Politiken, oavsett färg, utgår från samma premisser. Att statens uppgift är att straffa, tygla och disciplinera proletariatet. Alla partier påtalar också behovet av stabilitet. De talar skrämt om regeringskriser och nyval. Det påvisar än en gång folkets främsta företrädares förakt för oss och för att tillfråga oss. De vill inte behöva gå till val, inte ens den självutnämnda oppositionen i Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna är villiga att inta en principfast inställning. Nej, det är självklart trevligare att njuta av en trygg fyraårig mandatperiod och dela ut poster och positioner till de partitrogna byråkraterna.
Att politiken är samstämmig oavsett partibeteckning har också blivit märkbart i frågan om uppslutning bakom den svenska imperialismen, där Natomedlemskap blivit accepterat av alla åtta riksdagspartier utan större dramatik. Oavsett vem som sitter i regering efter den elfte september kommer världens folk bli lidande eftersom alla svenska politiker vill stärka imperialismen. Till skillnad från Vänsterpartiets mjäkiga stöd till försvar av Sveriges falska ”neutralitet” kräver kommunisterna att Sverige inte ansluter sig till Nato på grundval av att det är vår proletärt internationalistiska plikt att se till att Nato inte kan öppna ännu en krigsfront i sina rövarkrig.
Oavsett regering blir det fler poliser att slå oss på hemmaplan, fler soldater till Nato och inget slut för inflationen och utplundringen av våra samhällstjänster som ska vara ”allmänna.” Proletariatet har inget bättre alternativ i detta val.
Vilket parti bör man rösta på?
Det finns alltså inget parti att rösta på. Samtliga riksdagspartier stöder öppet det kapitalistiska systemet och de olika regeringarnas åtstramningspolitik, som drabbar det arbetande folket. Antingen bojkottar man valet eller så röstar man blankt. I dag är det viktigaste att delta i den utomparlamentariska kampen, att resa kampen på arbetsplatserna och i bostadsområdena och att bedriva anti-imperialistiskt solidaritetsarbete. Bara på det sättet kommer progressiva och arbetarklassen att kunna driva de etablerade riksdagspartierna framför sig; bara så kommer det att uppstå ett kommunistiskt parti, som konsekvent företräder proletariatets intressen och har kommunismen som slutmål. Arbetarklassens maktövertagande kan inte och kan inte ske via borgarklassens parlament.
Välj att kämpa ‒ rösta inte på något parti!