måndag, april 15, 2024

Om folkkriget i Peru, PKP:s lednings förräderi och Gonzalos kapitulation

För 25 år sedan, den 12 september 1992, arresterades Abimael Guzmán (“ordförande Gonzalo”), ledare för Perus kommunistiska parti som hade fört folkkrig i över tio år.

För en historisk översikt över folkkriget rekommenderar vi de dokument som publicerades på 1980-talet i vår partitidning Partisan, en artikel som publicerades i tidskriften La Cause du Communisme (nr 9, slutet av 1985) med titeln Shining Path : What Prospects for the Revolution in Peru ? och framför allt den broschyr som Voie Prolétarienne publicerade i maj 1990 med titeln 10 år av folkkrig i Peru som innehåller den ståndpunkt som OCMLVP intog gentemot PKP i form av ett kritiskt stöd under rubriken The OCML VP Supports the Communist Party of Peru, en resolution från VP:s styrkommitté, tillgänglig på nätet). Detta dokument uttryckte vårt huvudsakliga stöd för PCP (hänvisningen till maoismen och kulturrevolutionen, revolutionens demokratiska fas, vikten av det proletära partiet och stödet för den väpnade kampen), samtidigt som vi kritiserade flera viktiga sekundära punkter (idén om reformism, svagheterna i reflektionen kring socialismen, den vikt som läggs vid Gonzalo – se nedan –, internationalismen och en bristfällig analys av situationen i Europa). En sista broschyr med titeln Frågor om den lysande stigen som publicerades i slutet av 1992 var ett svar på den massiva smutskastningskampanjen mot folkkriget omedelbart efter Guzmáns arrestering.

Vi var ensamma om vårt stöd, som gick mot strömmen vid den tiden.

Åren 1993 och 1994 var en tid av förvirring (se nedan), präglad av nedgången för folkkriget som varade fram till 2000-talet. Fram till nu hade OCML VP misslyckats med att utvärdera situationen och omvärdera sin ståndpunkt, vilket är just syftet med detta dokument som består av tre delar:

Den politiska krönikan över händelserna från 1992 till idag. Alla fakta och dokument som det hänvisas till finns i vår ägo (länkar till dem som finns på Internet finns i onlineversionen av detta dokument): vi hittar inte på historien ;

Ett fördömande av förräderiet från PCP:s ledning bakom “fredsöverenskommelserna”;

Den särskilda hållning som intagits i fråga om Abimael Guzmán

1) Politisk krönika över händelserna

12 september 1992: Abimael Guzmán och en stor del av PCP:s centralkommitté arresteras i ett hus i Lima efter en två år lång utredning utförd av den nationella underrättelsetjänsten (SIN) med hjälp av CIA. Många PCP-dokument beslagtas också.

24 september 1992: Abimael Guzmán framträder på TV i en bur, iklädd en randig fånguniform. Tydligt trotsig och rasande håller han ett kämpande tal framför kamerorna och uppmanar till en fortsättning av folkkriget. Detta berömvärda, kommunistiska tal imponerade till och med på borgarna och applåderades över hela världen. [1]

Under hela det år som följde kom inga fler nyheter, till den grad att PCP och människor runt om i världen började frukta för president Gonzalos liv med en summarisk avrättning i fängelset som redan hade skett med de politiska fångarna i Lurigancho, El Fronton och Callao den 19 juni 1986.

Enorm dramatisk kupp i oktober 1993. I FN offentliggör Fujimori två brev adresserade till honom som påstås vara skrivna av Abimael Guzmán och som uppmanar till politiska förhandlingar för att nå fram till ett fredsavtal. Det första var ett kort brev daterat den 2 juni 1993, medan det andra, mer detaljerade brevet var daterat den 15 september 1993. Ett tredje brev daterat den 6 oktober offentliggjordes inte. [2]

Det är inte en kapitulation i sig utan bara en uppmaning till förhandlingar under förevändning att den politiska perioden hade genomgått en stor förändring (det finns ingen anledning att gå in på själva argumenten här), vilket ledde till en uppmaning till nationell försoning. Det är mycket mer nyanserat, desto mer som denna uppmaning uppenbarligen förblev obesvarad. Motsägelsen är uppenbar mot bakgrund av det faktum att kort dessförinnan i dokumentet ¡Que el equilibrio estratégico remezca más el país! (“Må den strategiska balansen skaka om landet ytterligare!” [3]) som publicerades 1991, hade PCP:s centralkommitté förklarat att de hade nått fram till en fas av “strategisk balans” gentemot regimen och att frågan om att gripa makten hädanefter stod på spel.

Dessa brev som påstods vara skrivna av Abimael Guzmán följdes snabbt av ett hundra sidor långt dokument undertecknat “Ordförand Gonzalo” och utgivet av PCP under titeln Asumir y combatir por la Nueva gran Decisión y Definición (“Acceptera och kämpa för det nya stora beslutet och definitionen”) som grundades på en förment kvalitativ förändring i den politiska period som användes för att motivera detta initiativ. En sammanfattning av detta dokument från oktober 1993 finns tillgänglig på internet. [4]

November 1993: PCP:s centralkommitté följde upp med ett dokument med titeln Sobre la nueva gran estrategia política (“Om den nya stora politiska strategin”) som hänvisar till det tidigare dokumentet men avstår från att nämna Gonzalo direkt där det handlar om att “kämpa för ett fredsavtal och stärka baserna, förbereda den andra kongressen”. [5]

3 december 1993: Guzmán framträder på TV omgiven av alla fängslade medlemmar av centralkommittén och läser upp ett dokument undertecknat av dem alla där han upprepar sina krav på ett fredsavtal med Fujimori [6]. För dem som kan läsa spanska är dokumentet upplysande: även om det var tydligt iscensatt av SIN och CIA, gick fångarna också med på charaden.

1994 började PCP att splittras och falla tillbaka i kölvattnet av dessa tillkännagivanden. Vi skall återkomma till denna punkt senare, men en av de saker som vi kritiserade PCP för redan 1990 var den personkult som drevs till sin spets och som i praktiken ledde till avpolitisering av massorna och även av ledarna på grund av deras blinda tillit till en förment ofelbar ledare, vilket allt teoretiserades under formeln “Gonzalos tänkande”, marxismens högre fas. Tillkännagivandet av initiativet till fredsavtalet ledde till att många stridande gav upp, till förvirring, oordning och uppgivenhet bland de övriga och bland massorna, osv. Därför, i ett sådant sammanhang, när den högste ledaren säger stopp för folkkriget, då måste hans order åtlydas även om man inte förstår alla skälen bakom dem.

Februari 1994: PCP:s centralkommitté sammanträdde efter att ha återuppbyggts i hemlighet under ledning av Óscar Ramírez, “kamrat Feliciano”, som vägrade att skriva under initiativet till fredsavtal, ifrågasatte partiets ledning med de fängslade medlemmarna (vilket var det minsta de kunde göra), samtidigt som man undvek att öppet kritisera Gonzalo.

17 maj 1994: Felipe Tenorio Barbarán, “kamrat Albino”, medlem av den nya centralkommittén, arresteras. Andra arresteringar följer med hjälp av de dokument som beslagtagits i Guzmáns gömställe i Lima, inklusive en video med Guzmán omgiven av flera medlemmar i centralkommittén.

22 mars 1995 : Margie Clavo Peralta, “kamrat Nancy”, en mångårig medlem av centralkommittén som var starkt emot fredsavtalen och för en fortsatt väpnad kamp, arresteras. Hon trodde att de så kallade “fredsbreven” var en bluff och ett knep av SIN och CIA, med rätta som det visade sig, eftersom det i dag har fastställts att dessa berömda brev utarbetades under ledning av Vladimiro Montesinos med stöd av CIA som en mycket slug politisk strategi som spelade just på PCP:s största svaghet, nämligen den förvärrade personkulten. Problemet var att Guzmán hade gått i takt med denna strategi…

17 september 1995: “Kamrat Nancy” framträder i TV-programmet Contrapunto (Memoria de una Guerra av Luis Arce Borja, 2009, s. 207) där hon ångrar sig. [7] Efter flera månader i häkte och ett möte med Abimael Guzmán i fängelset som anordnats av SIN, uppmanar hon till att “överge den väpnade kampen” och att “underkasta sig” Guzmáns initiativ till “fredsavtal”, och stämplar de andra ledarna som splittrare, opportunister och anarkister.

20 april 1998 : Pedro Quinteros Ayllón, “kamrat Luis”, “Felicianos” högra hand sedan “Nancy” arresterades och en av PCP:s historiska stöttepelare, arresteras. Han dör i fängelset den 16 oktober 2008 utan att ha avstått från den väpnade kampen och med ett tydligt avståndstagande från fredsavtalens kapitulationistiska linje. Han är, såvitt vi vet, en av de få ledare inom PCP som har förblivit kommunist fram till sin död. [8]

14 juli 1999 : Óscar Ramírez, “kamrat Feliciano”, en av Gonzalos närmaste medarbetare sedan början, ansvarig för PCP:s militära operationer, van att leva gömd och en stöttepelare i centralkommittén, arresteras. Flera månader efter gripandet “återlämnas” han av specialstyrkorna och fördömer den väpnade kampen, fortsätter att samarbeta med polisen och armén och förolämpar offentligt Guzmán som han kallar psykopat. [9]

År 2009 publicerades en 400-sidig självbiografi skriven av Guzmán själv med titeln De puño y letra [10]. Den består i själva verket av en sammanställning av dokument för hans politiska försvar som validerats av hans advokat Alfredo Crespo, en gammal juridisk medlem av PCP som har lett hans försvar sedan han greps. Boken innehåller framför allt flera brev som Guzmán skickat till president Fujimori (de berömda “fredsbreven”) och hans efterträdare, Perus interimspresident Valentín Paniagua, med en uppmaning att inleda fredssamtal. Alfredo Crespo, som var den enda person som träffade honom regelbundet och som offentligt försvarade initiativet med “fredsavtal”, t.ex. under presentationen av sin bok, förkastades aldrig av Guzmán.

Tidigt 2010: en deklaration som tillskrivs PCP:s hemliga centralkommitté offentliggörs [11] där man fördömer “Abimael Guzmáns opportunistiska och revisionistiska linje”, samtidigt som man kritiserar en vänsteropportunistisk linje inom partiet sedan mitten av 1980-talet som ledde fram till idén om en “strategisk balans” 1991. Tyvärr kan vi inte vittna om detta dokuments äkthet eller ursprung, eller om författarnas verkliga identitet.

8 februari 2012: löjeväckande iscensatt arrestering [12] av Florindo Flores, “kamrat Artemio”, som samtidigt som han försvarade initiativet till “fredsavtalet” fortsatte att genomföra sporadiska militära aktioner i Amazonas i övre Huallaga. I en intervju som beviljades [13] strax innan den 18 december 2011 hävdade han att folkkriget hade misslyckats, stödde Guzmáns ståndpunkter och uppmanade till vapenvila för att kunna fortsätta avväpna gerillan. Gripandet var helt klart “arrangerat” med regeringen.

5 september 2012: Víctor Castro Ramírez, “kamrat William”, dödas av polisen i VRAEM (Valle de los Ríos Apurímac, Ene y Mantaro), i sydöstra Peru.

11 augusti 2013: Alejandro Borda, “Kamrat Alipio”, och Martín Quispe Palomino, “Kamrat Gabriel”, dödas av polisen i VRAEM.

December 2014: utgivning av en bok av Abimael Guzmán och hans partner Elena Iparraguirre med titeln Memorias desde Némesis, skriven i oktober 1996 i fängelset i Callao [14]. Denna nästan 400 sidor långa bok berättar om PCP:s historia innan den väpnade kampen inleddes. Den fråga som återstår att besvara är hur en sådan bok kunde komma ut ur fängelset om Guzmán inte hade övergett folkkriget, om han inte hade stött initiativet till “fredsavtalet”, om någon form av överenskommelse inte hade nåtts med regeringen, etc. De som tror på idén om en komplott mot en Gonzalo som var trogen folkkriget och hölls gömd har mycket lite att basera sina påståenden på.

28 februari 2017: Guzmán dyker upp offentligt igen i samband med sin nya rättegång… Den här gången finns det ingen höjd näve, inga slagord, bara en begäran om en läkarundersökning på grund av hans hälsotillstånd. [15]

2) Initiativet till fredsavtal är ett förräderi mot folkkriget, massornas kamp, kommunismen och likvideringen av PCP

Redan 1993 och 1994 argumenterade OCML VP mot detta likvidatoriska initiativ som slutligen vann över åren i PCP och efter vilket det måste återuppbyggas ännu en gång.

Låt oss vara tydliga: politisk handling har sina upp- och nedgångar, sina framsteg och bakslag. Vi inser att arresteringen av mer än hälften av centralkommittén krävde en strategisk reträtt för att kunna omgruppera utan att stanna kvar under fiendens eld. Vi kan till och med förstå att ett kommunistparti i ett sådant sammanhang, som präglas av en period av bräcklighet, skulle kunna avbryta den väpnade kampen.

Endast doktrinärer och romantiska jusqu’auboutister (förhärdade dogmatiker – ö.a) kan kritisera sådana val i en ytterst svår politisk situation.

Men vad som är oacceptabelt är försoning med fienden, dvs. att uppmana till en överenskommelse med den regim som bekämpas med vapen i över ett decennium.

Ja, ett tillbakadragande är möjligt, om det sker ensidigt i linje med en politisk, ideologisk och militär dagordning som är anpassad till perioden och som bygger på de mål som partiet har satt upp för framtiden, sin egen framtid och klasskampens framtid på den revolutionära vägen mot kommunism. Men att hitta på en förändring i det politiska sammanhanget för att förhandla med fienden är inget annat än ett förräderi och ur denna synvinkel visade sig tyvärr SIN:s och CIA:s knep vara särskilt framgångsrika.

PCP:s ledning förrådde tillsammans. De flesta av ledarna kapitulerade, om än med individuella skillnader, den ena efter den andra och ställde sig bakom initiativet med “fredsavtalen”.

Hur ser situationen ut i dag?

Ett litet lagligt parti, MOVADEF (Rörelsen för amnesti och grundläggande rättigheter [16]), en glödande beundrare av Guzmán och en förespråkare för fredsavtalen, ber ständigt regeringen att förhandla med dem i syfte att uppnå nationell försoning (uppenbarligen utan framgång). Det är ett opportunistiskt parti som presenterar sig som det nya utställningsfönstret för ett lagligt PCP, som försöker delta i valen och till varje pris skapa sig en plats i den borgerliga demokratin. Denna rörelse är för amnesti, även för de paramilitärer som var ansvariga för massakrerna under åren av folkkrig och till och med för Fujimori själv [17] ! En av dess ledare är Alfredo Crespo, Guzmáns advokat.

Flera små gerillafästen i VRAEM-området (Valle de los Ríos Apurímac, Ene y Mantaro) under ledning av Víctor Quispe Palomino, “kamrat José”, och hans bror Jorge, “kamrat Raúl”, som inte längre har mycket med PCP att göra. De har inte längre någon referens eller något politiskt och ideologiskt projekt utöver en grandios diskurs och är inte längre mer än en lokal väpnad grupp med metoder som liknar FARC i Colombia.

Även om det verkar som om dessa grupper hela tiden glider in i narkotikahandel i ett område som domineras av kokaplantager, är det möjligt att det fortfarande finns aktiva politiska kärnor inom gräsrotsrörelserna i regionen, till exempel i El Tambo-dalen (se nedan).

Slutligen, och mest intressant av allt, förekomsten av helt hemliga politiska slagord målade på väggar under de sociala konflikterna i Peru, t.ex. mot gruvprojektet Tía María i El Tambo-dalen och mot det peruanska multinationella mejeriföretaget Laive. Här är det troligt att militanter överlever, om än utspridda eller i små grupper. Klasspositioner finns också inom fackliga organisationer, vilket också innebär att ståndaktiga militanter fortsätter att existera. Det återstår att se om dessa isolerade militanter kommer att vara politiskt och ideologiskt kapabla att organisera sig och gå samman för att återuppbygga PCP på en klassbas. Det är det som är frågan.

3) Beträffande Abimael Guzmán

Den krönika som presenterats ovan lämnar inget utrymme för tvivel. Även utan det definitiva beviset verkar det högst osannolikt att Guzmán var motståndare till initiativet om fredsavtal. Han var en huvudaktör. Han hade kapitulerat.

Vad som saknas är hans motiv och hans exakta personliga ståndpunkt. Är det så som det beskrivs i det dokument som publicerades 1993 Asumir y resistir por la nueva gran Decisión y Definición? Är det ett förvridet försök av en dödshotad ledare att rädda sitt eget skinn? Är det ett framgångsrikt knep av underrättelsetjänsten som lyckades manipulera honom genom att spela på hans uppblåsta självtillräcklighet? Vad orsaken än må vara, så är det i slutändan av liten betydelse.

Problemets kärna ligger i den personkult som vi fördömde i den resolution som OCML VP offentliggjorde 1990 och som återfinns i slutet av broschyren 10 år av folkkrig i Peru som finns tillgänglig on-line på vår hemsida:

” […] I ett klassamhälle kommer medvetandet oundvikligen att uppstå ojämnt, vilket är anledningen till att i själva verket endast en minoritet av proletariatet organiserar sig i ett förtruppsparti och att det även inom partiet uppstår ledare som klart uttrycker de stora tendenserna i samhället och fastställer partiets mål och riktlinjer. I den meningen inser vi att ordförande Gonzalo mycket väl kan ha spelat en viktig roll i fastställandet av partiets politiska linje.

Av samma skäl är det också oundvikligt att massorna mitt i kampen sätter sitt hopp till en ledargestalt. Men det är inget annat än ett tecken på deras alienation.

Partiets roll är inte att förvärra en sådan personalisering utan tvärtom att visa att det är massorna som skapar historia genom sina rörelser och sina spontana revolter, och framför allt genom att höja deras medvetande och förmåga att ta ledningen.

Kommunistledarna måste spela sin ledarroll fullt ut genom att minska motsättningarna mellan ledarna och de ledda så att massorna själva gradvis kan ta över makten i den politiska kampen mellan det gamla och det nya, för att slutligen försvinna helt och hållet.

Att i alltför hög grad personifiera den politiska linjen i en enda individ avpolitiserar effektivt massorna. I Peru nämns ordförande Gonzalo i mer än hälften av PCP:s paroller. Utanför Peru publiceras PCP:s dokument i en bok med titeln Gonzalo Thought, vilket förringar det faktum att de faktiskt är dokument som utarbetats av partiet som helhet, oavsett vem som faktiskt skriver dem. Vi kan inte hålla med om denna syn på politik och människans plats i historien.”

Resultaten kan ses tjugofem år senare: att bygga upp PCP kring “Gonzalos tänkande”, att personifiera orienteringen kring en allvetande ledare tjänar bara till att avpolitisera massorna, göra partiet bräckligt och leda revolutionen till misslyckande. Det är en idealistisk och borgerlig syn på historien som kretsar kring “stora män” och förklarar PCP:s kollaps efter arresteringen av Guzmán. Den undergräver också den demokratiska centralismen, som innebär underkastelse under ledaren, utan att glömma att PCP hade en “historisk permanent kommitté” bestående av Guzmán och hans partner bortom all demokratisk kontroll…

Guzmán, som nu är 83 år gammal, har suttit fängslad i 25 år. Det råder inte minsta tvivel om att han är en politisk fånge, och därför försvarar vi honom och kräver att han omedelbart friges och att de trakasserier han utsätts för upphör (en ny rättegång har nyligen inletts), precis som vi försvarar Öcalan i Turkiet och alla politiska fångar runt om i världen.

Men Guzmán är inte längre kommunist. Efter att ha hjälpt till att återuppbygga PKP och bidragit till lanseringen och framgångarna för folkkriget, genomgick han en positionsförskjutning som till stor del var ansvarig för misslyckandet för en revolution som var på god väg vid den tiden. Även om PCP som helhet bär skulden, är hans individuella ansvar fortfarande betydande.

Till alla dem som försöker rättfärdiga Guzmán säger vi: Historien finns där och den har talat. Ta er tid att rådfråga, läsa på, förstå och bilda er en uppfattning som vi själva har gjort sedan början av folkkriget på 1980-talet, alltid med den nödvändiga distansen. Vårt sätt att förstå världen styrs av dialektisk materialism, inte romantisk idealism!

“Vi vill inte ha några nedlåtande frälsare som styr oss från en domarsal; vi måste själva bestämma vår plikt, vi måste bestämma, och göra det väl.” (Från den amerikanska versionen av Internationalen)

OCML:s centralkommitté Voie Prolétarienne,

12 september 2017

[1https://www.youtube.com/watch?v=bJ8gHreLdgg

[2http://larepublica.pe/02-10-2012/fujimori-y-montesinos-negociaron-acuerdos-con-abimael-y-su-cupula

[3http://www.solrojo.org/pcp_doc/pcp_1191.htm

[4http://www.pagina-libre.org/MPP-A/Textos/PCP1993/Asumir_Resumen.html

[5https://issuu.com/pcp_/docs/estrategia93

[6https://www.youtube.com/watch?v=eKQkCBvSQVo

[7http://www.pagina-libre.org/MPP-A/Textos/PCP1995/Nancy.html

[8http://www.eldiariointernacional.com/spip.php?article2142

[9http://www2.caretas.pe/2003/1767/articulos/feliciano.phtml

[10http://www.eldiariointernacional.com/spip.php?article2605

[11http://eldiariointernacional.com/spip.php?article2727

[12https://elpais.com/internacional/2012/12/26/actualidad/1356553818_415814.html

[13http://archivo.elcomercio.pe/politica/gobierno/entrevista-camaradaartemio-no-vamos-realizar-mas-ataques-noticia-1344679

[14http://bvk.bnp.gob.pe/admin/files/libros/801_digitalizacion.pdf

[15http://www.elnuevoherald.com/noticias/mundo/america-latina/article135508703.html

[16https://www.movadef.net/

[17https://redaccion.lamula.pe/2012/10/07/movadef-amnistia-general-incluye-a-fujimori/raisa/

 

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Captcha loading...