The English version is available further down the page.
" Efter tre veckors hänsynslösa angrepp mot folkets legitima uppror – inklusive massakern på minst 3 000 människor och ögonskador (minst 700 har blivit blinda) på mer än 6 000 andra genom hänsynslösa skjutningar – verkar det som om upproren för tillfället har kvästs. Detta betyder dock inte på något sätt att kampen är över."
Vi har fått tillfälle att ställa fler frågor till kamrat Siamak Raji med anledning av den pågående utvecklingen av kampen i Iran.
Intervju den 17 januari
De omfattande protesterna mot den islamiska regimen i Iran har nu pågått i tre veckor. Den iranska staten har utlöst ett besinningslöst våld mot demonstranterna och veritabla massakrer har skett i flera städer. Tusentals obeväpnade demonstranter har skjutits till döds. Minst 18 000 demonstranter har fängslats och summariska dödsdomar döms ut.
För en vecka sedan intervjuade vi kamrat Siamak Raji som är medlem i Växjös Gnistas internationella grupp och vi vänder oss nu till honom igen för en uppföljande intervju.
Kommunistiska Arbetarföreningen: Den gångna veckan har varit fylld av ett extremt våld från regimens sida. Har rörelsen slagits ner eller fortsätter demonstrationer och strejker? Finns det någon form av väpnat motstånd mot regimen? Finns det städer där upproret har besegrat statsmakten?
Siamak Raji: Tack, kamrater, för den här uppföljningsintervjun.
Efter tre veckors hänsynslösa angrepp mot folkets legitima uppror – inklusive massakern på minst 3 000 människor och ögonskador (minst 700 har blivit blinda) på mer än 6 000 andra genom hänsynslösa skjutningar – verkar det som om upproren för tillfället har kvästs. Detta betyder dock inte på något sätt att kampen är över.
I vissa regioner lyckades folket tillfälligt befria sina städer, men på grund av bristande organisation kunde de inte försvara och slå vakt om dessa segrar. I vissa områden tog delar av befolkningen till vapen för att försvara sig, men detta berodde enbart på överlevnadsinstinkt och inte på någon medveten eller samordnad kampstrategi.
Enligt den information jag har kunnat samla in – trots total avstängning av internet och telekommunikationer – har den fascistiska islamistiska regimen återtagit kontrollen överallt och skingrat demonstrationerna. För närvarande råder ett nationellt, men icke utlyst, undantagstillstånd i hela landet.
Kommunistiska Arbetarföreningen: I den förra intervju sa du att: ”I detta ögonblick är det avgörande för alla genuina vänster-, progressiva och demokratiska krafter att inrätta en landsomfattande kommitté…” Finns det exempel på sådan organisering idag? Finns det lokal organisering där revolutionen skapar nya organisationer och fronter?
Siamak Raji: Svaret är nej. Men dessa historiska nederlag fungerar som viktiga tillfällen för folket att värdera sina erfarenheter av kampen mot regimen, och för progressiva, vänsterorienterade och demokratiska organisationer att ägna sig åt rigorös, vetenskaplig självkritik.
För närvarande finns det två stora hinder som hindrar utvecklingen av en korrekt revolutionär strategi som kan ena krafterna kring grundläggande krav. Det första är det starka inflytandet från småborgerligt tänkande i utformningen av nödvändiga taktiker och strategier för den revolutionära kampen – ett inflytande som förstärks av imperialistiska medier. Det andra är bristen på principiell självkritik inom de flesta progressiva organisationer och rörelser.
Historien erbjuder inga mirakel. Endast genom att lära sig och tillämpa de vetenskapliga lagar som styr samhället kan en framgångsrik revolutionär väg stakas ut.
Kommunistiska Arbetarföreningen: Olika exilgrupper uttalar sig och försöker få ett inflytande över rörelsen. Kan du beskriva de olika strategier som olika organisationer nu föreslår? Vilka brister har dessa förslag?
Siamak Raji: Om vi granskar situationen närmare blir två huvudsakliga och motstridiga stridslinjer tydliga. Den första – som ofta framhävs mest högljutt – kommer från krafter som står på imperialismens sida. Dessa krafter uppmanar öppet USA:s imperialism att attackera regimen och få den att kollapsa.
Den andra linjen, som är mycket svårare att höra på grund av att den utesluts från mainstream-plattformarna, drivs av strömningar och organisationer som tror på massornas makt att bestämma över sitt eget öde. Nästan alla studentrörelser, arbetarklassorganisationer, kvinnogrupper och förtryckta nationaliteter ansluter sig till denna andra linje. Denna linje kan dock bara segra genom en medveten kamp mot den första.
Hittills har den progressiva linjen i stort sett utvecklats spontant, utan systematisk och genomtänkt påverkan från organiserade progressiva krafter. Det är därför inte förvånande att det är först när denna linje medvetet har formats som nästa steg kan tas: utvecklingen av korrekta taktiker och strategier. Denna process är oskiljaktig från utvecklingen av ett revolutionärt tänkesätt bland massorna själva.
Vi marxist-leninister har ingen rätt att sörja. Vår uppgift är att koncentrera riktiga idéer och dra de riktiga revolutionära lärdomarna, vässa dem genom teori och praktik och återföra dem till massorna i organiserad form.
Kommunistiska Arbetarföreningen: Finns det sprickor inom de härskande grupperna inom den islamiska republiken? Finns det exempel på myteri inom de väpnade grenarna av den Islamiska republiken?
Siamak Raji: Det har alltid funnits motstridiga fraktioner inom det fascistiska islamiska styret under årtiondenas lopp, från den hårda kärnan av makten – revolutionsgardet (IRGC) – till så kallade reformistiska krafter som verkar inom systemet. Deras ideologiska skillnader och interna tvister är dock i stort sett begränsade till konkurrerande metoder för plundring och förvaltningen av denna plundring.
När folket går ut på gatorna med enade krav på att regimen ska störtas, sopas alla sådana skillnader snabbt åt sidan. Regimen har upprepade gånger visat denna förmåga till intern konsolidering. Hittills har den iscensatt uppvisningar av enighet mellan sina rivaliserande fraktioner – ofta genom framträdanden i statlig television – där de offentligt bekräftar sin lojalitet, allt i det högsta intresset av att bevara regimen själv.
Kommunistiska Arbetarföreningen: Hur ser du på USA:s uppladdning i området och hot om militära aktioner? Kan det förekomma utländska militära aktioner som kan vara bra för revolutionen?
Siamak Raji: Den amerikanska imperialismen hävdade öppet att den stödde upproren och uppmanade upprepade gånger folket att gå ut på gatorna för att störta regimen. Denna hållning gav Trump-administrationen en till synes ”stödjande” image. De hotade till och med regimen och förklarade att om den attackerade folket skulle USA svara med våld.
Men när situationen eskalerade hävdade Trump skamlöst att de dödade hade dött av att ha trampats ihjäl av varandra. Under dessa tre veckor fick iranska demonstranter upprepade gånger höra att ”hjälp är på väg”. Samtidigt gjorde shahens son – som presenterar sig själv som Trumps föredragna alternativ till den nuvarande regimen – uttalanden som avslöjade hans egen opportunism.
Vi revolutionärer, progressiva och demokratiska krafter, som fullt ut erkänner folkets berättigade vrede, uppmanade aldrig dem att konfrontera regimen med sina bara händer. Fascisterna i Teheran visar ingen nåd när det gäller att massakrera människor. Från början betonade vi den absoluta nödvändigheten av organisation och organiserad konfrontation.
När Trump väl blev övertygad om att upproret inte skulle lyckas, återupptog han snabbt sitt flirtande med fascisterna i Teheran och tackade dem till och med för att de påstått att de avstått från att avrätta de senaste fångarna – en uppenbar förevändning för att inleda en ny förhandlingsrunda.
Imperialistisk intervention skulle visserligen kunna störta den islamiska regimen, men endast till en enorm kostnad: regional eskalering, attacker mot amerikanska intressen i Mellanöstern och framför allt mot Israel. Ännu viktigare är att en sådan intervention endast sker när imperialismen är helt säker på att den blivande regeringen kommer att vara dess lydiga marionett. Om den säkerheten inte finns, kommer ingen intervention att ske. Detta är den viktigaste punkten som det iranska folket måste förstå.
Kommunistiska Arbetarföreningen: Vad kan kommunister utanför Iran göra för att understödja revolutionen?
Siamak Raji: Först och främst får internationella kommunistiska organisationer inte begränsa sitt engagemang enbart till krafter som uttryckligen identifierar sig som vänsterorienterade. Deras ansvar omfattar också att återspegla, försvara och förstärka rösterna från alla demokratiska krafter som aktivt kämpar på fältet. Det är precis vad den nuvarande demokratiska rörelsen i Iran akut behöver. En demokratisk revolution kan inte gå framåt om den endast talar i arbetarklassens namn i isolering; den måste medvetet stödja och samla alla revolutionära, demokratiska och progressiva krafter som konfronterar regimen på gatorna.
Inom denna ram hävdar jag att det mest omedelbara och praktiska bidrag som internationella kommunistiska rörelser kan ge är att popularisera två grundläggande paroller som tydligt uttrycker den demokratiska essensen i vår revolution: nej till alla reaktionärer, nej till alla imperialister. Dessa principer drar en tydlig gräns mot både den islamiska regimen och alla externt påtvingade imperialistiska alternativ.
Kommunister i andra länder måste konsekvent upprätthålla principen att Irans demokratiska framtid endast kan bestämmas av dess eget folk – fritt från imperialistisk inblandning och reaktionärt herravälde. Efter att ha uthärdat två brutala och auktoritära regimer, Pahlavi-monarkin och Islamiska republiken, förtjänar det iranska folket fullt ut ett genuint demokratiskt samhälle. Att orubbligt hålla fast vid denna position är det mest principiella och meningsfulla sättet som internationella kommunister kan ge sitt stöd till denna rörelse.
Borgerligt reaktionära krafter har demonstrerat på flera platser till stöd för Shahens gamla folkmordsregim och de sionistiska folkmördarna. Dessa förkastliga krafter stödjer en USA-imperialistisk invasion och förråder på så sätt den nationellt demokratiska revolutionen.
.
Interview on 17 January
The widespread protests against the Islamic regime in Iran have now been going on for three weeks. The Iranian state has unleashed indiscriminate violence against the demonstrators, and veritable massacres have taken place in several cities. Thousands of unarmed demonstrators have been shot dead. At least 18,000 demonstrators have been imprisoned, and summary death sentences have been handed down.
A week ago, we interviewed comrade Siamak Raji, a member of Växjö Gnista’s internationalism team, and we now turn to him again for a follow-up interview.
Communist Workers’ Association: The past week has been filled with extreme violence on the part of the regime. Has the movement been crushed, or are demonstrations and strikes continuing? Is there any form of armed resistance to the regime? Are there cities where the uprising has defeated the state power?
Siamak Raji: Thank you, comrades, for the follow-up interview.
After three weeks of an unleashed crackdown on the people’s legitimate uprisings—including the massacre of at least 3,000 people and the eye injuries (at least 700 blinding) of more than 6,000 others by merciless shotgun fire—it appears that the uprisings have, for now, been suppressed. However, this by no means signifies the end of the struggle.
In some regions, people were able to temporarily liberate their cities, but due to a lack of organization, they were unable to consolidate or guarantee these gains. In certain areas, sections of the population took up arms to defend themselves, but this arose purely from survival instinct rather than as part of a conscious or coordinated line of struggle.
According to the information I have been able to gather—despite total internet and telecommunications blackouts—the fascist Islamic regime has regained control of all positions and dispersed the population. At present, there is a nationwide but undeclared state of martial law across the country.
Communist Workers’ Association: In the last interview, you said that: ‘At this moment, it is crucial for all genuine left-wing, progressive and democratic forces to establish a nationwide committee…’ Are there any examples of such organisation today? Is there local organisation where the revolution is creating new organisations and fronts?
Siamak Raji: The answer is no. However, these historical defeats serve as important milestones for the people to reassess their experiences of struggle against the regime, and for progressive, leftist, and democratic organizations to engage in rigorous, scientific self-criticism.
At present, two major obstacles hinder the development of a correct revolutionary strategy capable of uniting forces around basic demands. First is the strong influence of petty-bourgeois modes of thinking on the formulation of necessary tactics and strategies for revolutionary struggle—an influence that is reinforced by imperialist media. Second is the lack of principled self-criticism within the majority of progressive organizations and movements.
History offers no miracles. Only by learning and applying the scientific laws that govern society can a successful revolutionary path be forged.
Communist Workers’ Association: Various exile groups are speaking out and trying to influence the movement. Can you describe the different strategies that various organisations are now proposing? What are the shortcomings of these proposals?
Siamak Raji: If we examine the situation more closely, two main and opposing lines of struggle become evident. The first—often amplified most loudly—comes from forces aligned with the imperialist line. These forces openly call on U.S. imperialism to attack the regime and bring about its collapse.
The second line, which is far harder to hear due to its exclusion from mainstream platforms, is advanced by currents and organizations that believe in the power of the masses to determine their own destiny. Nearly all student movements, working-class organizations, women’s groups, and oppressed nationalities align with this second line. However, this line can only prevail through conscious struggle against the first.
Up to now, the progressive line has largely developed spontaneously, without the systematic and educated intervention of organized progressive forces. It is therefore no surprise that only when this line is consciously forged does the next stage open: the development of correct tactics and strategies. This process is inseparable from the advancement of revolutionary mode of thinking among the masses themselves.
We Marxist-Leninists have no right to mourn. Our task is to extract and organize the revolutionary lessons, sharpen them through theory and practice, and return them to the masses in an organized form.
Communist Workers’ Association: Are there divisions within the ruling groups in the Islamic Republic? Are there examples of mutiny within the armed branches of the Islamic Republic?
Siamak Raji: There have always been opposing factions within the fascist Islamic regime over the decades, ranging from the hard core of power—the Revolutionary Guard (IRGC)—to so-called reformist forces operating within the system. However, their ideological differences and internal disputes are largely confined to competing methods of plunder and the management of that plunder.
When the people take to the streets with unified demands for the overthrow of the regime, all such differences are quickly swept aside. The regime has repeatedly demonstrated this capacity for internal consolidation. To date, it has orchestrated displays of unity among its rival factions—often through state-televised appearances—in which they publicly reaffirm their loyalty, all in the supreme interest of preserving the regime itself.
Communist Workers’ Association: How do you view the US build-up in the area and threats of military action? Could foreign military action be beneficial to the revolution?
Siamak Raji: U.S. imperialism openly claimed to support the uprisings and repeatedly called on people to take to the streets to overthrow the regime. This posturing gave the Trump administration a seemingly “supportive” image. They even threatened the regime, declaring that if it attacked the people, the United States would respond forcefully.
However, once the situation escalated, Trump shamelessly claimed that those killed had died from being trampled by one another. Throughout those three weeks, Iranian protesters were repeatedly told that “help is on the way.” At the same time, the Shah’s son—who presents himself as Trump’s preferred alternative to the current regime—made statements that revealed his own opportunism.
We revolutionaries, progressives, and democratic forces, while fully acknowledging the people’s justified anger, never called on them to confront the regime with bare hands. The fascists in Tehran show no mercy when it comes to massacring people. From the beginning, we stressed the absolute necessity of organization and organized confrontation.
Once Trump became convinced that the uprising would not succeed, he quickly resumed flirting with the Tehran fascists, even thanking them for allegedly refraining from executing recent prisoners—an obvious pretext for opening a new round of negotiations.
Imperialist intervention could indeed topple the Islamic regime, but only at an enormous cost: regional escalation, attacks on U.S. interests in the Middle East, and above all on Israel. More importantly, such intervention only occurs when imperialism is fully confident that the resulting government will be its obedient puppet. If that certainty does not exist, there will be no intervention. This is the most crucial point the Iranian people must understand.
Communist Workers’ Association: What can communists outside Iran do to support the revolution?
Siamak Raji: First and foremost, international communist organizations must not confine their engagement solely to forces that explicitly identify as leftist. Their responsibility also includes reflecting, defending, and amplifying the voices of all democratic forces actively struggling on the ground. This is precisely what the current democratic movement in Iran urgently requires. A democratic revolution cannot advance if it speaks only in the name of the working class in isolation; it must consciously support and bring together all revolutionary, democratic, and progressive forces confronting the regime in the streets.
In this framework, I argue that the most immediate and practical contribution international communist movements can make is to popularize two fundamental slogans that clearly express the democratic essence of our revolution: no to all reactionaries, no to all imperialists. These principles draw a firm boundary against both the Islamic regime and any externally imposed imperialist or proxy alternatives.
International communists must consistently uphold the principle that the democratic future of Iran can only be determined by its own people—free from imperialist interference and reactionary domination. After enduring two brutal and authoritarian regimes, the Pahlavi monarchy and the Islamic Republic, the Iranian people fully deserve a genuinely democratic society. Standing unwaveringly on this position is the most principled and meaningful way international communists can lend their support to this movement.