Zorro Suyin ondgör sig i debattartikeln ”Kontinuitet” från den 30/12 över att Kommunistiska Föreningen och Marxistiskt Forum lyfter fram ”gruppen” KFML. Faktum är att Kommunistiska Föreningens grundsatser 1 , handlingsprogram 2 och fackliga handlingsprogram3 t.o.m uppvisar mycket stora likheter med motsvarande grundsatser, handlingsprogram och fackliga handlingsprogram från KFML.
Varför är det riktigt att lyfta fram KFML/SKP? KFML:s bildande var ett resultat av kampen mot den moderna revisionismen, som leddes av Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong. Det betyder att KFML var en maoistisk organisation från första början. Kinas Kommunistiska Parti återknöt till den revolutionära huvudlinje, som hade företrätts av Marx/Engels, Komintern, Stalin och Lenin, som i sin tur hade försvarat marxismens revolutionära kärna gentemot Andra Internationalen och reformismen. Från och med bildandet 1967 och fram till 1978 tillämpade KFML/SKP en riktig revolutionär huvudlinje. Alla övriga organisationer till vänster om det revisionistiska Vänsterpartiet Kommunisterna var opportunistiska, d.v.s hade en felaktig huvudlinje. Det gällde självklart olika trotskistiska organisationer, KFML(r)/KPML(r) och MLK (mera om detta sedan). KFML/SKP var också den särklass största och mest framgångsrika organisationen utanför VpK och mobiliserade 1977 2 500 medlemmar, inklusive student- och ungdomsförbund. De opportunistiska organisationerna var hela tiden tvungna att förhålla sig till KFML/SKP, och bekämpade ömsom KFML/SKP från ”vänster”, ömsom från höger.
Zorro Suyin skriver:
“Jag tror att upphöjandet av KFML bygger på en felaktig historieuppfattning. Det är en historieuppfattning som vill hitta en obruten linje från 1917, om inte till och med tidigare. Kamrater vill alltså kunna hävda kontinuitet. Riktig klasskamp (den som gjort inslag i historien), har byggt på klassens bästa erfarenheter, men den har aldrig berott av några externa organisationers traditioner. Att skapa sig en förståelse av kommunisterna i Sveriges historia är helt rätt men att bygga den på organisationer framför klass är idealistiskt.
För vem behöver kontinuitet med KFML hävdas och varför? Vad gör det med kommunisterna om en kontinuitet inte hålles? Arbetarklassen är betingelsen för kommunisternas existens och inte tvärtom. Vad betyder då en obruten linje av kommunistiska organisationer? Den revolutionära arbetarklassen har levt igenom alla dessa år av olika förtruppsbyggare utan att överhuvudtaget påverkas av projekten.”
Självfallet företräder Kommunistiska Föreningen en ideologisk och teoretisk kontinuitet. Vi hävdar inte kontinuitet i första hand med organisationerna utan med den politik de företrädde. Denna kontinuitet återgår ytterst på Marx/Engels och Första Internationalen, på Lenin och Stalin och Kommunistiska Internalen, på Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti och dess uppgörelse med den moderna revisionismen. I Sverige återgår denna ideologiska och teoretiska kontinuitet på Sveriges Kommunistiska Parti, Set Perssons SKA, KFML/SKP och SKP(m-l)/SKA. Vi är givetvis medvetna om att SKP började utveckla en högeropportunistisk politik redan under andra världskriget, speciellt efter Kominterns upplösning och det är just därför som vi också anknyter till Set Perssons SKA, eftersom denne var den förste i världen som offentligt angrep Chrusjtjovs revidering av marxismen-leninismen. Vi anknyter till KFML/SKP, som ställde sig på KKP:s sida i kampen mot den moderna revisionismen och som var den enda maoistiska organisationen i Sverige från 1967 till 1978. Det är också betecknande att de kvarvarande medlemmarna i Set Perssons SKA gick med i KFML 1967. Vi anknyter till SKP(m-l)/SKA, som var den enda organisation i Sverige, som fr.o.m 1980 försvarade maoismen gentemot Deng Xiaopings revidering av Mao Zedongs teorier, särskilt trevärldar-teorin. De ledande företrädarna i SKP(m-l)/SKA hade inlett kampen mot Deng Xiaopings revisionism internt redan från hösten 1977 i SKP. Dessa organisationer företrädde en i huvudsak riktig linje och representerar en obruten kontinuitet. Den som vill studera den kommunistiska rörelsens historia i Sverige bör naturligtvis läsa originaldokumenten i Den sanna historien om de svenska kommunisterna.4
Zorro Suyin skriver:
”Riktig klasskamp (den som gjort inslag i historien), har byggt på klassens bästa erfarenheter, men den har aldrig berott av några externa organisationers traditioner.”
Detta är bara politiskt svammel. Zorro Suyin försöker skapa en falsk motsättning mellan det kommunistiska partiet och arbetarklassen. För det första måste man fråga sig vad han menar med ”riktig klasskamp” och ”klassens bästa erfarenheter”, eller om det bara är floskler. Det luktar arbetarromantik lång väg. För det andra har den svenska arbetarklassens majoritet aldrig varit revolutionär. För det tredje har det aldrig rått en verklig revolutionär situation i Sverige. För det fjärde har aldrig någonsin spontan arbetarkamp, som inte letts av ett kommunistiskt parti, lett till någon segerrik socialistisk revolution. Slutligen skriver han på ett annat ställe att ”KFML och resten av ml-grupperna lyckades göra inslag i klasskampen men de lyckades aldrig komma i närheten till att organisera arbetarklassen till verkliga konfrontationer med kapitalismen. 70-tals grupperna behöll ett avstånd ifrån klassen, degenererade i organisationscentrism och upplöstes i eller utvecklades med en fullständig revisionism.” Mycket förvirrat uttryckt på ett fåtal meningar. Vad menas med ”verkliga konfrontationer”? Gatuslagsmål, strejker, revolutionsförsök? Det skedde ett radikalt uppsving fr.o.m 1968 i Sverige och den övriga västvärlden, men det rådde aldrig någon djupgående samhällelig kris samtidigt. Det pågick en högkonjunktur ända fram till oljekrisen 1974. Tvärtom var det en radikalisering som var inspirerad av Indokinakriget och kulturrevolutionen i Kina, och som verkade genom inre förhållanden (i Sveriges fall ett uppdämt missnöje med socialdemokratin inom arbetarklassen och med det revisionistiska VpK bland progressiva). När Indokinakriget var över 1975; splittringen mellan KKP och Albaniens Arbetarparti (AAP) skett 1977 och senare Deng Xiaopings definitiva maktövertagande i KKP ägt rum 1978, uppstod splittring och förvirring i den internationella marxist-leninistiska rörelsen. Detta hade speciellt negativa konsekvenser för de marxist-leninistiska partierna i det imperialistiska blocket, eftersom de interna klassmotsättningarna var mindre skarpa där än i tredje världen. Det är betecknande att de två mest kamperfarna maoistiska partierna idag, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, bildades just på 1960-talet och alltså överlevt.
II.
Zorro Suyin skriver: ”Vi arbetar inom den Maoistiska traditionen.” Jag är inte så säker på det vad gäller Zorro Suyin. Zorro Suyins intresse för den maoistiska traditionen verkar vara nymornat och inte sitta så djupt, eftersom han bagatelliserar KFML/SKP:s relation till Kinas Kommunistiska Parti, jämställer KFML/SKP:s politiska praktik med en rad opportunistiska organisationers och i stället tycks hysa nostalgiska känslor för KFML(r):s vänsteropportunistiska period under första halvan av 1970-talet.
Zorro Suyin skriver:
”KFML hade officiella förbindelser med KKP och detta har använts som ett argument till deras förmån. Om lojalitet till specifika organisationer/stater eller officialitet vore vägen till framgång vore världen mycket enkel.”
Varför tror Zorro Suyin att KKP och KFML/SKP hade broderpartiförbindelser egentligen? För att spela bridge tillsammans? Skälet var naturligtvis att KKP och KFML/SKP stod på samma ideologiska och teoretiska grundval. Därför kunde partierna föra relevanta politiska diskussioner tillsammans. Sådana fördes faktiskt fr.o.m.1964 och särskilt fr.o.m 1967, då KFML bildades, och under hela Mao Zedongs levnad fram till 1976. Eller tror Zorro Suyin att det bara var en slump att KKP och KFML/SKP utvecklade broderpartiförbindelser? Kunde KKP lika gärna ha utvecklat sådana förbindelser med KFML(r) eller MLK? Faktum var att SÄPO bevakade ett besök, som KFML(r) med Frank Baude i spetsen gjorde på den kinesiska ambassaden i början av 70-talet. Men KKP ville självfallet inte ha några förbindelser med KFML(r). SÄPO rapporterade att Frank Baude och kompani kom ut från mötet mycket slokörade.
Zorro Suyin skriver:
”I Sverige fanns det som sagt flera ML-organisationer på 70-talet. Vi hade KFML som lyckades bygga en stark vietnamrörelse medans KFML(r) drev en fullkomligt sekteristisk linje i frågan och krävde solidaritet på en uttalat kommunistisk grund. Vi hade KFML(r) som såg styrkan i arbetarklassens brytning med den officiella arbetarrörelsen samtidigt som KFML envist ville bygga en tendens i facken som de mest avancerade arbetarna bröt med. Samtidigt fanns en MLK, de producerade ett par bra broschyrer såsom minnesskriften för Set Persson. Fler kan nämnas och alla producerade de något positivt. Men ingen av dessa grupper kan vi hävda var den rätta.”
Zorro Suyins linje är att i mörkret är alla katter grå. Han gör ingen skillnad mellan en maoistisk organisation som KFML/SKP och opportunistiska organisationer som KFML(r)/KPML(r)/KP och MLK. Vilka andra m-l-organisationer fanns det i Sverige, enligt Zorro Suyin? Förbundet Kommunist och Revolutionära Marxister (senare Socialistiska Partiet), som var en halv-trotskistisk respektive trotskistisk organisation?
I motsats till KFML(r)/KPML(r)/KP och MLK företrädde KFML/SKP en i huvudsak revolutionär linje fram till 1978. Ta bara den fackliga frågan. Zorro Suyin menar att ”KFML(r) … såg styrkan i arbetarklassens brytning med den officiella arbetarrörelsen samtidigt som KFML envist ville bygga en tendens i facken som de mest avancerade arbetarna bröt med.” Zorro Suyin syftar på KFML(r):s famösa och anarkosyndikalistiska linje ”Leve de vilda strejkerna! Framåt mot den socialistiska revolutionen!”, som aldrig fick något fotfäste inom arbetarklassen. KFML(r) lyckades enbart leda ett fåtal nederlagsstrejker – beskrivet i KFML(r) och facket.5Dessutom lyckades KFML(r) kritisera bildandet av Hamnarbetarförbundet efter hamnarbetarstrejken 1969.Faktum var att KFML/SKP deltog i och ledde betydligt fler strejker än KFML(r) på 1970-talet. Det är typiskt att SKP:are deltog i strejkkommittén under den stora och segerrika skogsarbetarstrejken 1975 6, som samlade 15 000 strejkande. KFML(r) tillämpade nämligen aldrig masslinjen och förmådde aldrig att ena så många som möjligt på en i huvudsak riktig plattform; d.v.s tillämpade aldrig en korrekt enhetsfronttaktik, detta i motsats till KFML/SKP. KFML/SKP:s fackliga linje huvudlinje, ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!”, som formulerades programmatiskt 1973 7, ledde tillsammans med SKP:s planmässiga utbyggnad på arbetsplatserna 1975, till att partiets inflytande på arbetsplatserna mycket snabbt ökade. Denna linje var en klassisk kommunistisk linje, som utgick från Lenins, bolsjevikpartiets, Kominterns, Mao Zedongs och KKP:s samlade erfarenheter, d.v.s att arbeta där massorna fanns, inkl. de reaktionära fackföreningarna, tillämpa masslinjen och enhetsfronttaktiken och kombinera legala och illegala metoder. KFML(r):s linje var småborgerligt revolutionistisk, som ledde till att deras medlemmar stångade pannorna blodiga på arbetsplatserna och som de idag har övergivit utan ett uns av självkritik. De klassmedvetna arbetarna i Sverige tillämpade självklart SKP:s linje – och ingen annan.
KFML/SKP:s styrka var just enhetsfronttaktiken och masslinjen. Enhetsfronttaktiken användes inte bara i uppbygget av vietnamrörelsen, DFFG, som utvecklades till västvärldens relativt starkaste solidaritetsrörelse med de indokinesiska folken. Den kom också till uttryck i uppbygget av andra fronter, som t.ex Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet, FIB-Kulturfront etcetera. Masslinjen och enhetsfronttaktiken användes i allt KFML/SKP:s massarbete; det gällde såväl hyreskamp som soldatkamp; exempelvis hade SKP stöd av majoriteten av delegaterna på värnpliktsriksdagen 1975.
KFML/SKP var den enda organisation i Sverige som konsekvent bekämpade det socialimperialistiska Sovjetunionen och den moderna revisionismen och samtidigt stödde KKP, Mao Zedong och kulturrevolutionen. MLK, som Zorro Suyin omnämner, var en obetydlig organisation, som alltid lade sig till höger om KFML/SKP; de sista resterna anslöt sig till SKP:s ungdomsförbund, Röd Ungdom, då det redan urartat. Det KFML(r), som Zorro Suyin är så svag för, gjorde inte ett skapande grand för att sprida maoismen i Sverige på 1970-talet. Gav Proletärkultur ut en enda skrift av Mao Zedong på 1970-talet? Redan under slutet av 1970-talet började KFML(r) orientera sig i pro-sovjetisk riktning och stödde såväl Sovjets invasion av Afghanistan 1979 som Vietnams angrepp mot Kampuchea 1979. Senare har KFML(r) gått till öppet angrepp mot såväl Mao Zedongs teorier och politik som kulturrevolutionen.
KFML/SKP ingick fram till 1978 i den internationella maoistiska rörelsen och utgjorde en fortsättning på den kommunistiska rörelse, som uppstod i och med Marx/Engels vetenskapliga socialism och vidareutvecklades av Lenin, Komintern och Kinas Kommunistiska Parti. Den som försöker jämställa KFML/SKP med diverse opportunistiska organisationer som KFML(r)/KP, MLK, Förbundet Kommunist och Socialistiska Partiet är antingen fullständigt okunnig eller förvirrad eller bara oärlig.
Rickard B. Turesson
2/1 2022
4 Oktoberförlaget 2020
5 ”KFML(r) och facket” (kommunisten.nu)
7 https://oktoberforlaget.se/produkt/gor-facket-till-en-kamporganisation/ Både denna bok och KFML(r) och facket sålde i 7 000 exemplar.
Men varflr kallas MLK opportunister?
Jag hade kontakt med dem på sjuttiotalet och fick intrycket att de var gedigna maoister.
Gjorde jag en felbedömning?
Vad grundar Turesson sin bedömning på?
Det fanns även en grupp som hette KEG. Det var f d KFML(r):are. Och de ville göra facken till en kamporganisation, precis som SKP.
Hur ser ni på dem?
Tacksam för svar via epost.
Tack på förhand!
M v h,
Larz Gustafsson
Svar till Larz Gustafsson
MLK, som var en mycket liten organisation, stod konsekvent till höger om KFML/SKP. I broschyren ”Skogstrejken” (Okotoberförlaget 1976) – https://www.marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/skogsstrejken75.pdf – förekommer en representativ kritik av MLK:s högeropportiunism:
”MLK vacklade ifråga om kampplattformens innehåll. I Stormklockan nr 6/75 skrev man: »En viktig fråga är vad som menas med 4 000 kr i månaden. Erfarenheter från gruvstrejken har visat att det är av mycket stor vikt att krav som ställs är noga genomdiskuterade och konkreta. Därför måste kravet på 4 000 konkretiseras. . . Den fråga som måste sättas i centrum är skogsarbetarnas enighet kring kravet på månadslön… Erik Johanssons tilläggsförslag innebär en månadslön på 4 000 kr och 25 kr i dagtraktamente, eller om månadslön inte går igenom, 6 kr/tim utöver LO/SAF-uppgörelsen. . . Kravet på 4 000 kr och 25 kr i dagtraktamente innebär efter skatt per månad för familjeförsörjare 500 kr i traktamente plus 2 500 kr. Det gör totalt 3 000 kr i reda pengar per månad, vilket motsvarar en månadslön på 6 000 kr före skatt per månad.»
I stället för att »konkretisera» en alternativ lönenivå valde MLK att inledningsvis attackera 4 000-kronorskravet genom att använda samma beräkningsgrunder som förbundsledningen. Dvs de räknar in kravet på 25 kr i dagtraktamente – som är en kostnadsersättning. Det var en styrka för skogsarbetarstrejken att kampplattformen inte enbart bestod av månadslönekravet, utan att kravet på en lönenivå av 4 000 kr och 25 kr i dagtraktamente formulerats och riktats till förbundsledningen. Just det förhållandet att de bud som arbetsköparna lämnat i vissa förhandlingar – liksom att storleken på provmånadslönen i Lycksele och Korpilombolo hade varit så låg (2,300 – 3 200 kr) – hade utgjort ett hinder för ena skogsarbetarna i kampen för fast månadslön. Detta hinder raserade kravet på 4 000 kr i månaden och 25 kr i dagtrakta mente. I sin iver att bekämpa att det överhuvudtaget ställdes krav på en lönenivå – och inte bara månadslön – kom MLK alltså att inta samma ståndpunkt som Skogs förbundsledning. MLK gjorde senare självkritik i Stormklockan nr 13/75, men man måste faktiskt fråga sig vad den egentligen var värd. I Kommunistisk Tidskrift nr 3/75, MLK:s teoretiska tidskrift, be handlas skogsarbetarstrejken utförligt i artikeln »En bakgrund till skogsarbetarstrejken». En stor del av denna artikel ägnas åt att bevisa vilken förvirring kravet på 4 000 kr i månaden sådde bland skogsarbetarstrejken och den övriga arbetarklassen. Man försökte påskina att det fanns en linje, som »var att skjuta lönenivån i centrum». »Det var inte månadslön som var det viktiga utan det var de 4 000 kronorna. Det vill säga att det var främst lönens storlek som var kampfrågan, inte en tryggad inkomst för alla skogsarbetare. . . Den gör skogsbolagens vinster till utgångspunkt för kampen och inte arbetarnas otrygga inkomst- och arbetsförhållanden och egna erfarenheter.» Detta är naturligtvis en medveten förvrängning av strejkkommitténs majoritetsståndpunkt, som syftar till att dölja MLK:s egna inledande angrepp och vacklan. Strejkkommitténs majoritetsuppfattning var att kravet på fast månadslön, som riktades till arbetsköparna, och kravet på 4 000 kr som lönenivå som riktades till förbundsledningen, bildade en enhet, en oåtskiljbar enhet. Det är omöjligt att kräva fast månadslön utan att lönenivån preciseras, ty fast lön utan någon som helst lönenivå ger som bekant inga pengar alls. Skogsbolagens vinster skulle tydligen heller inte användas som argument av skogsarbetarna, när de krävde 4 000 kr i månaden. Nej, det räckte med »arbetarnas otrygga inkomst- och arbetsförhållanden» som utgångspunkt, varvid lönen – enligt MLK – i så fall inte skulle höjas på profitens bekostnad. Vem tjänar på att skogsbolagens vinster lämnas därhän? Endast skogsbolagen själva!
I det här sammanhanget så måste det konstateras att det är tur för den svenska arbetarklassen att MLK inte är en större organisation med större inflytande. Nu åstadkom de endast förvirring inom de egna leden. Slutligen är vissa underlåtenhetssynder från MLK:s sida mycket intressanta. Där tål vissa frågor att ställas: Varför publicerade inte Stormklockan rapporter från stödkommittéernas arbete? För att inte alltid de lokala fackföreningarna, särskilt nedanför Norrland, inte stödde eller ingick i dem? Varför publicerade inte Stormklockan strejkkommitténs upprop om gemensamma manifestationer 1 maj? För att SAP-FCO-ledningen inte kunde tänkas stödja uppropet och att det således var ett »ogenomförbart» upprop?”
MLK;s fackliga linje hade tidigare också kritiserats i ett nummer av Marxistiskt Forum 1975. När det gällde linjen i soldatarbetet utmärkte sig MLK för ett fanatiskt försvar av cykeltolkningen. Även där kan man konstatera att det var tur att MLK inte var en större organisation.
MLK (Marxist-leninistiska kampförbundet) gick upp i Röd Ungdom 1981, genom en sammanslagning där MLK integrerades i SKP:s ungdomsförbund. Då hade SKP, Röd Ungdoms moderparti, redan urartat till en vänstersocialdemokratisk sekt. Röd Ungdom försvann successivt under 1980-talet, förmodligen i samband med att SKP 1986 ombildades till Solidaritetspartiet, som sin tur gick i graven 1990. KEG, en utbrytning från KFML(r) 1974, försvann mycket snabbt som organisation; de flesta medlemmar gick med i KFML/SKP, en del blev pro-albaner och en del passiviserades direkt.
Rickard B. Turesson
Det där med KEG känner jag till.
De tog över Röda Stjärnan här i Gävle och mig veterligt var det endast Erik P Gesslin här i Gävle som blev kvar i KFML(r). Resten hamnade i KEG.
Tack för intressant sva!