Nasreen Jazayerii, 2002
Inledning
Följande artikel skrevs på uppdrag av ”A World To Win” [och publicerades i nummer 28] för att undersöka islams roll som politisk kraft i dagens värld. Att hantera islam är bara en del av uppgiften för revolutionärer som konfronteras med den senaste tidens uppgång för religionen, som genomgår ett uppsving som skulle ha varit otänkbart för bara några årtionden sedan. Religionen tycktes ha förpassats till en privat angelägenhet i stora delar av världen, delvis på grund av socialismens och den vetenskapliga marxismens frammarsch. Men världen förändrades. Revolutionerna i Sovjetunionen och sedan Kina besegrades. Den våg av nationella befrielsekamper som skakade 1960-talet ebbade ut. Det var också viktigt att vetenskapen hamnade i ytterligare vanrykte, eftersom den i miljoner människors ögon identifierades med fruktansvärda massförstörelsevapen och lyxprylar för de rika, medan de fattiga stönar under den allt tyngre bördan av den intensifierade produktion och utarmning som är förknippad med den teknikdrivna imperialistiska ”globaliseringen”.
Den nya vågen av religiositet är därför nära förbunden med de bakslag som världsrevolutionen lidit och de fasor som massorna utsatts för.
Religionen har också fortsatt att användas som ett vapen i händerna på dem som styr. Bush juniors utnämning av kristna fascister till nyckelposter i den amerikanska regeringen är ett tecken på den vikt de amerikanska imperialisterna lägger vid att använda religion för att stärka sin legitimitet, att göra massorna oförstående inför den verkliga orsaken till deras lidande och för att mobilisera hårdföra reaktionärer till att stödja det borgerliga styrets ”grundläggande värderingar”.. Precis som Hitler använde antisemitism för att samla Tyskland till krig, så vänder sig de amerikanska imperialisterna till kristen fundamentalistisk ideologi för att anpassa sina undersåtar till sin ambitiösa nya imperialistiska strävan hemma och utomlands. Således uppmanar Bush till ett ”korståg” mot de islamiska fundamentalisterna och till att kineserna skall anamma ”tron”, medan respektabla amerikanska senatorer minns offren för den 11 september genom att läsa ur bibeln för att få sin guds vägledning under sådana omständigheter. När det gäller den roll religionen har spelat som förebild för reaktionära förbrytelser har kristendomen fortfarande ingen rival.
Anledningen till att denna artikel fokuserar på islam är inte för att den på något sätt skulle vara fundamentalt annorlunda än andra religioner. Tvärtom, ur en ideologisk synvinkel behandlar marxismen alla religioner lika. Men islam har inflytande bland en viktig del av världens förtryckta. I motsats till världens imperialister, som av chauvinistiska skäl har riktat in sig på islamisk fundamentalism, försöker maoister att avslöja de verkliga intressena bakom de islamiska religiösa krafterna, så att massorna i viktiga delar av världen kan frigöras för att bekämpa imperialisterna och reaktionärerna med större beslutsamhet och grundlighet.
”A World To Win”
* * * * *
Islamiska politiska partier eller grupper som är i opposition mot de styrande klickarna i länderna i Mellanöstern har spelat en viktig roll på den politiska scenen under minst tre decennier. Dessa islamiska krafter, som säger sig vara motståndare till och kämpa (eller bedriva jihad) mot de västerländska imperialistmakterna och deras neokoloniala klientstater i Mellanöstern, har vid vissa tillfällen och i betydande utsträckning kunnat påverka delar av den nydemokratiska och socialistiska revolutionens sociala bas – arbetarna, bönderna och halvproletärerna. Men varken deras ideologi eller deras program representerar på minsta sätt massornas intressen. Att föra fram denna sanning har varit en ständig och brådskande utmaning för de revolutionära kommunistiska krafterna i Mellanöstern i deras uppgift att väcka och organisera massorna till kamp för målet att störta de reaktionära staterna och fördriva imperialismen. Över två decenniers erfarenheter i både Iran och Afghanistan har på ett kristallklart sätt visat att islam inte är en befriande ideologi och att de islamiska krafternas politiska och ekonomiska program inte innebär någon brytning med de hemska förtryckarsamhällena i Mellanöstern, som är halvfeodala, halvkoloniala konstruktioner av imperialismen i allians med lokala reaktionära storkapitalistiska feodala klasser. Men som Mao sade: ”Där kvasten inte når, där försvinner inte dammet av sig självt.” Under alltför lång tid har de islamiska krafterna förvrängt de förtryckta massornas kamp i Mellanöstern, slösat bort deras uppoffringar och försökt att skingra deras oerhörda energi med religiösa ideologiska bojor och reaktionära politiska program. På detta sätt har de islamiska krafterna bidragit till att fördröja revolutionerna i denna del av världen och därmed gjort världsimperialismen en stor tjänst.
Dessutom skapar det faktum att den amerikanska imperialismen, mänsklighetens största och mest brutala fiende på jorden idag, har utropat de islamiska fundamentalisterna som sin fiende (även om detta i verkligheten är en attack mot massorna i regionen, under förevändning att ge sig på de beväpnade religiösa fanatikerna) en viss spontan dragning till islam bland massorna i de så kallade muslimska länderna. Massorna tenderar alltid att spontant stödja det som våldsamt angrips av deras förtryckare. Men massorna behöver en revolutionär vetenskaplig ideologi som kan besegra imperialismen och föra kampen framåt för att befria mänskligheten från alla former av förtryck och exploatering. Detta understryker den dubbla uppgiften för de revolutionära kommunisterna över hela världen: de måste ställa sig i spetsen för de antiimperialistiska striderna, leda massorna till att störta de reaktionära statsmakterna och göra revolution. Samtidigt, som en oskiljaktig del av detta, måste de för att lyckas förklara för massorna mer energiskt än någonsin att den islamska ideologin (och alla andra feodala och borgerliga ideologier) är ett hinder för befrielse och oförmögen att besegra imperialismen. För att besegra imperialismen måste massorna ta upp kommunismen, som är den enda verkligt befriande ideologin och det enda verkligt befriande programmet i världen och i mänsklighetens historia. Det är den enda ideologi som kan ena världens massor, oavsett religion, ras och nationalitet, att föra de mest omvälvande strider mot imperialismen – främst USA-imperialismen – och alla de reaktionära statsmakter som i dag dominerar arabländerna och andra muslimska länder. Att föra denna ideologiska kamp är en del av att kunna leda de växande massorna mot verklig revolution, och först när massorna faktiskt ser förebilder för verklig revolution kommer religionens inflytande, som helhet, att avta.
Utvecklingen
Dagens politiska islam är ett komplext fenomen. Den har använts av olika klasskrafter – de koloniala och imperialistiska makterna i väst, de reaktionära regimerna i de muslimska länderna, de reaktionära krafter som motsätter sig dessa regimer och, ibland, nationalistiska krafter som ett sätt att mobilisera massornas motstånd mot utländskt herravälde. Vi kommer att fokusera på den politiska islam som har blomstrat under de senaste decennierna i länderna i Mellanöstern i opposition mot regimerna där, och som till överväldigande del har representerat strävandena och målen för reaktionära klasskrafter som har drivits ut från maktstrukturerna och har kämpat för bättre positioner inom de befintliga statliga strukturerna. Varhelst och i den mån massorna har dragits till dessa krafter har det inte huvudsakligen berott på någon så kallad religiös impuls, utan mer på deras reaktion på de extrema orättvisa förhållanden som imperialismen och dess marionettregimer har påtvingat massorna.
Politisk islam är knappast något nytt fenomen. Islam själv föddes som ett ”världsligt” politiskt program med religionen som symbol. Ursprungligen dikterades den av Muhammed i Mecka på den arabiska halvön. Det var inte en Allahs ord, men dess framträdande 610 e.Kr. var en historiskt specifik produkt av de sociopolitiska förhållanden som präglade den delen av världen som helhetii.
I Europa, efter de borgerliga revolutionerna på 1700- och 1800-talen, minskade religionens roll i statsangelägenheter avsevärt, men den fortsatte att vara en stöttepelare för staten i de feodala islamiska länderna. I de förkoloniala islamiska samhällena var ulama (högt uppsatta islamiska präster) en av två grundpelare i statsmakten – den andra pelaren var självhärskaren eller kungen. Detta var ett arrangemang som påminde mycket om den europeiska feodalismen, där kronan och kyrkan delade på den feodala makten och plundringen.
Detta koloniala och imperialistiska underkuvande av de arabiska och muslimska länderna under 1800-talet var en vattendelare för dessa samhällens karaktär.iii Vid seklets slut hade alla feodala element i den ekonomiska basen och den sociala och politiska överbyggnaden i detta samhälle omformats till att underordnas och tjäna det imperialistiska världssystemet. Till skillnad från i Latinamerika förlitade sig kolonisatörerna i Mellanöstern på själva den lokala religionen. Under sina krig för att driva ut de sunnitiska osmanerna från Arabien gav britterna den wahabitiska grenen av islam i Saudiarabien en viktig politisk roll och använde den som moraliskt och etiskt stöd för sitt koloniala erövringskrig för att driva ut det osmanska riket från regionen. Den wahabitiska inriktningen av islam och Mecka fick sin nuvarande betydelse som ett centrum för islamisk församling först efter att kungariket al-Saud upprättades 1932 med hjälp av den brittiska kolonialismen. De shiitiska ulamerna i Iran var nära allierade med britterna i deras rivalitet med det koloniala Tsarryssland under 1800-talet. I början av 1800-talet (1816) pressade britterna shahen av Iran att uppmana till jihad mot Tsarryssland. Den första teologiska boken om jihad på många århundraden skrevs i staden Najaf i Irak på order av det shiitiska prästerskapet för att skapa en religiös förevändning för kriget mot den ryske tsaren. Ett gammalt talesätt säger att ”under varje mullahs turban står det skrivet: ’Made in England'” fångar denna allians mellan britter och mullor i folkliga iranska termer.
I efterdyningarna av första världskriget uppstod en stor modern islamisk strömning i Egypten – Muslimska brödraskapet som grundades av Hassan al-Banna (1906-1949). Det blev senare en inspirationskälla för andra politiska islamiska krafter som utvecklades i andra sunnidominerade länder. Det ursprungliga Muslimska brödraskapet tilltalade en del av de intellektuella eftersom det gav sig självt uppgiften att föreslå en modern, inhemsk ideologi, i motsats till kolonialisternas moral. Det tilltalade en del av massorna på grund av dess motstånd mot det brittiska herraväldet över Egypten och det elände som drabbade massorna av fattiga i Kairo. Men Banna och Muslimska brödraskapet har aldrig krävt att de grundläggande kraven för att övervinna efterblivenhet skall uppfyllas, dvs. att utrota feodalismen, i synnerhet genom att väcka massorna av bönder till agrarrevolution och befria kvinnorna från patriarkatets ok. För de intellektuella, som stördes av både utländsk dominans och Egyptens efterblivenhet, var budskapet ett annat: en modern islam som gav en ”inhemsk” eller ”nationell” identitet samtidigt som den tillät användningen av västerländska förvaltningsverktyg i styrningen av ett halvfeodalt, halvkolonialt land. I själva verket visar erfarenheterna från Muslimska brödraskapet att islam, liksom alla andra religioner, kan anpassa sig till de krav som ställs av moderna former av förtryck och exploatering. Men den visar också begränsningarna med en religiös flagga, i motsats till den revolutionära fanan, när det gäller att övervinna kolonial-imperialistisk dominans och ekonomisk och politisk efterblivenhet.
Under 1950- och 1960-talen var politisk islam mycket marginell bland dem som motsatte sig status quo. I själva verket förlöjligades organiserad islam som ett utländskt marionettprojekt. Perioden efter andra världskriget var en annan vattendelare i dessa samhällen. De imperialistiska makterna skapade nya halvfeodala, halvkoloniala statsstrukturer i dessa länder. I den nya ordningen fick prästerskapet en mycket mindre del av makten. En politisk trend växte fram ur de islamiska institutionerna i olika länder i Mellanöstern i stark opposition mot de styrande regimerna. De fördömde de styrande klickarna, liksom den officiella islam, som korrupta och irrelevanta. Faktum är att dagens politiska islamiska rörelser huvudsakligen har sitt ursprung i denna period, även om deras ideologiska föregångare började formulera sina politiska tankar ännu tidigare.iv (Denna artikel fokuserar sin kritik på de islamiska krafter som politiskt har utmanat de provästliga regimerna i Mellanöstern med hjälp av islams religiösa flagga).
Ledarna och kärntrupperna i dessa islamiska rörelser kommer i allmänhet från: prästerskapet som strävar efter att återfå sin gamla plats i den styrande strukturen eller söker större anpassning till systemet, missnöjda intellektuella från städernas medelklass och delar av de feodala kompradorklasserna som drivits ut ur de styrande strukturerna (dvs. splittringar inom de exploaterande, egendomsbesittande klasserna i dessa samhällen). Men deras fotfolk kommer från de desperata fördrivna stadsmassorna som på avstånd förförs av dessa reaktionärers ”oppositionella” hållning. Det som gör dessa islamiska rörelser reaktionära är inte främst deras ledares och kärntruppers klassursprung, utan snarare deras främjande av en förlegad ideologi – en religiös ideologi – som inte är baserad på verkligheten och därför är helt oförmögen att förändra den nuvarande verkligheten i världen. Och de är reaktionära eftersom de vill bevara samma klasstrukturerade förtryckarsamhällen och helt enkelt göra dem ”mer islamiska” (genom att tillämpa sharia, som är den islamiska lagen baserad på Koranen och traditionen, skriven efter Muhammeds död och därefter uppdaterad många gånger av varje islamisk sekt). Detta kan bara innebära, och har inneburit, att de feodal-patriarkala delarna av samhället stärks. Dessa rörelser i olika delar av den muslimska världen upprätthåller en av de olika inriktningarna av islam – shiitisk eller sunnitisk, till exempel. Men nästan alla ansluter sig till den islamiska ideologins grundläggande principer – med obetydliga nyanser – och härleder det framtida utlovade islamiska samhället från de gamla modeller som etablerades av de ursprungliga islamiska profeterna. I synnerhet det samhälle som Muhammed etablerade anges som den mest gynnsamma modellen av nästan alla dessa trender. Alla motgångar i de muslimska länderna bortförklaras som en ”avvikelse” från denna tidiga modell, som enligt dem korrumperades efter de första fyra kaliferna (efterträdare till Muhammed).
De islamiska fundamentalistiska krafterna har motsatt sig de imperialistiska makterna och de styrande klickarna i dessa länder med het retorik och ibland våldsamma handlingar. Men de blir lätt utnyttjade och blir de nya och ibland mer hänsynslösa väktarna av samma gamla system. Denna dynamik ägde rum på ett avgörande sätt under det kalla kriget, när USA lanserade sin strategi med det gröna bältet för att utnyttja de islamiska länderna (islam symboliseras av färgen grön) längs Sovjetunionens södra gräns, för att hålla tillbaka och senare hjälpa till att stycka sin sovjetiska socialimperialistiska rival. De amerikanska imperialisterna stödde den snabba utvecklingen av de islamiska fundamentalistiska krafterna i Afghanistan under 1980-talet, och det var de amerikanska imperialisterna och deras europeiska allierade som öppnade vägen för Khomeini och hans anhang i Iran att kapa den stora revolutionen där. Under en falsk revolutionär täckmantel etablerade de sig som den nya härskande klicken, krossade den verkliga revolutionen och massakrerade de revolutionära och kommunistiska styrkorna. Det måste klargöras att revolutionens nederlag i Iran 1979, genom upprättandet av den teokratiska regimen, var en produkt av samarbetet mellan de västliga imperialistmakterna och de islamiska fundamentalistiska krafterna i Iran. USA:s general Huizer hade rätt när han sade: ”Vi kopplade ur shahen och kopplade in Khomeini.” (Se recensionen av hans bok om den iranska revolutionen i AWTW 1986/6.) Under de senaste 25 åren har det största islamiska jihad finansierats av USA-imperialisterna – de islamiska fundamentalisternas(det allmänna namnet för dem var mujahedeen, vilket är arabiska för kämpar) krig i Afghanistan mot Sovjetunionen. Erfarenheterna från de senaste två decennierna har rivit sönder de islamiska krafternas mask och visar att de varken är revolutionära eller antiimperialistiska. Islam är och kan bara vara en ideologi och ett verktyg för exploatörerna.
1. Världsbild, ståndpunkt, politiskt program och politisk strategi för samtida islamiska rörelser
För att bygga upp sitt teoretiska tankegods, mobilisera massorna och legitimera sitt program, använder sig de islamiska rörelsernas politiska och ideologiska ledare av flera nyckelbegrepp. Genom att använda sig av islams grundläggande begrepp och berättelser från ett avlägset förflutet kan de mystifiera sin ideologi och sitt program i många desperata massors ögon. Det är mycket viktigt att bryta upp denna mystifikation och för blotta ögat avslöja den mycket världsliga, klassmässiga karaktären hos deras världssyn och program: att deras världssyn, strävanden och handlingar representerar vissa klasskrafter i de muslimska samhällena.
Umma
I dessa rörelsers tankevärld finns det ingen plats för vår tids mest krassa verklighet – att alla samhällen är indelade i klasser, att människor i alla delar av världen först och främst är indelade i kategorier beroende på deras förhållande till de viktigaste produktionsmedlen. I stället för klasser finns det i islamiskt tänkande en umma – de troendes gemenskap, oavsett vilken klass de tillhör. Begreppet umma täcker över det faktum att samhällen är skarpt uppdelade i antagonistiska klasser, med antagonistiska ekonomiska och politiska intressen. Stora jordägare, industrialister och basarhandlare, liksom proletärer som inte har något att förlora och fattiga bönder – kort sagt, utsugare och utsugna – kan alla vara en del av den islamiska umman.
Under Muhammeds tid, islams grundare, räknades de som förenade sig med honom i hans kamp för makten som en del av umman. I början av hans strävan efter makt ändrades umma-kombinationen i enlighet med de politiska behoven för tillfället. Som en del av umman inkluderade han till och med judarna i Medina som förenade sig med honom i kampen mot hans motståndare i Mecka. Även då var hans umma indelad i klasser. Koranen (de islamiska skrifterna) skrevs av Muhammed och hans medarbetare för att administrera det nya samhället, som han byggde upp av de utspridda arabiska nomaderna. Koranen avslöjar mycket tydligt de klassmässiga och sociala skillnaderna inom umman: det finns de rika och de fattiga, det finns slavar och slavägare, det finns kvinnor som ägs av, är underordnade och fullständigt lydiga mot män, det finns krigare som delar på plundringen från erövringskrigen, med högre ekonomisk och social status, och andra som sliter med jorden och sköter boskapshjordar. Dessutom finns det en större uppdelning mellan umma och icke-umma: ummakrigarna kan göra sina fångar till slavar och ta deras kvinnor som konkubiner. Detta är ett förfärligt samhälle. Muhammed byggde upp en ny statsmakt och en ny organiserad religion för att genomdriva nya utsugningsförhållanden, liksom dominansförhållanden över befolkningen i främmande länder som besegrats i krig och införlivats i det expanderande islamiska imperiet. De islamiska rörelsernas användning av begreppet umma i modern tid är avsedd att mobilisera massorna under deras flagga och vinna legitimitet för deras sak, samtidigt som de håller dem okunniga om de klassintressen som ligger bakom denna flagga och detta program.
Begreppet umma är inte bara klassamarbetspolitik utan också ovetenskapligt. När detta ord myntades existerade inte moderna klasser, som kapitalister och proletärer. Det fanns inget sådant som koloniala och imperialistiska makter eller förtryckta och förtryckande nationer.
Att skyla över skarpa och antagonistiska klassintressen är knappast något nytt fenomen. Under hela klassamhällets historia har de privilegierade klasserna i sin strävan efter makt och klassherravälde ljugit för de besuttna och sagt: ”Mina intressen är era intressen.” Det är den typ av demagogi som de imperialistiska makterna och reaktionära staterna använder hela tiden. Till och med de uppåtstigande borgarklasserna i Europa på 1700-talet förkunnade att deras visioner och mål var ”universella”. Inom de förtryckta nationerna använder de politiska representanterna för de småborgerliga och godsägande klasserna, som strävar efter att bli en del av maktstrukturen, denna linje för att vinna massornas stöd. Det är ett sätt för reaktionära krafter som har drivits bort från statsmakten att kliva på massornas ryggar i ett försök att ta sig tillbaka in igen. Det finns en enhet i umman, men det betyder bara folket under mullornas godtycke.
Världens umma-enhet
De islamiska rörelserna uppmanar till internationell enhet på grundval av umma. För det första är detta ett omöjligt projekt eftersom den islamiska umman är uppdelad i tiotals olika trosuppfattningar – islam har förgrenat sig sedan starten. Se på Islamiska republiken Iran och dess religiösa bröder, talibanerna i Afghanistan, som var i luven på varandra. I Iran förtrycks sunnimuslimerna av shiamuslimska härskare. I Afghanistan dödar sunni-, wahabitiska och shiitiska islamiska partier varandra. I Libanon hävdar Hezbollah (”Hezbollah” betyder Guds parti och är också ett samlingsnamn för islamiska fundamentalister) att de kämpar för Palestinas befrielse, men de kan inte ens närma sig de palestinska flyktingarna i Libanon eftersom de palestinska muslimerna är sunnimuslimer och Hezbollah är shiamuslimer. För det andra är den islamiska internationella enigheten en reaktionär enighet. Den uppmanar folket att tro på ett övernaturligt väsen och enas på grundval av en tro som fastställdes för fjorton århundraden sedan. Den är reaktionär eftersom den splittrar världens förtryckta folk, som har en gemensam fiende, världsimperialismen, på grundval av deras förfäders religiösa tro. Islam kan inte ens ena förtryckta människor i ett land mot imperialistiska härskare, än mindre över nationsgränserna. Inom förtryckta nationer finns det folk med olika religiösa bakgrunder. Se på Palestina: det palestinska folket består av såväl kristna som muslimer. Hur kan Hamas (det islamiska partiet i Palestina) möjligen ena hela den palestinska nationen mot den gemensamma fienden, det koloniala Israel? Det har det inte gjort och kommer inte att göra. I själva verket har den varit ett hinder för en sådan enhet. Proletärerna från Egypten, Iran, Peru, Spanien och USA kan och måste ena sig med varandra på grundval av sin gemensamma fiende och gemensamma framtid, medan de inte kan och inte får ena sig med de kapitalistiska och feodala pamparna i sina länder på någon grund, vare sig religiös eller någon annan form av verkligt eller inbillat ”arv”. Att uppmana till islamisk internationell enhet kommer att spela de imperialistiska makterna i händerna – särskilt de amerikanska imperialisterna – som uppmanar massorna i väst att förena sig med dem på grundval av ”civilisationernas kamp” – västerländsk civilisation, baserad på den judisk-kristna traditionen, kontra andra, såsom ”islamisk civilisation”, ”kinesisk civilisation”, etc.
Det ironiska är att ummapredikanterna enkelt och utan problem ingår politiska överenskommelser och står enade med de imperialistiska makterna och de reaktionära staterna. Ta till exempel Islamiska republiken Iran, den första moderna staten som föddes ur den islamiska rörelsen. USA:s president Reagan anmärkte en gång: ”Mullorna är våra vänner”. Och han hade rätt. Under denna regim stördes inte oljeflödet – grundbulten i Irans integration i det kapitalistiska världssystemet – ens för en dag. Islamiska republiken Iran, under ledning av Ayatollah Khomeini, undertryckte oljearbetarnas försök att stoppa de västerländska bolagens plundring av oljeresurserna, och idag, mer än två decennier senare, är den iranska ekonomin fortfarande starkt beroende av försäljningen av olja på den globala marknaden, med en försäljning på över 20 miljarder dollar per år. Även om förbindelserna med USA uppenbarligen bröts, utförde Islamiska republiken Iran alla sina tjänster till västmakterna och det kapitalistiska världssystemet genom de europeiska staterna. Den genomförde gemensamma hemliga operationer med USA:s CIA för att hjälpa till att finansiera de ökända Contrasv mot det nicaraguanska folket och Sandinistregimen. I hemlighet fortsatte man förbindelserna med den israeliska regeringen samtidigt som man fördömde de revolutionära krafterna i Iran som ”sionismens agenter”.
Denna bild gäller även de islamiska militanta grupperingarna i andra länder. Ta till exempel de olika islamiska härskarna i Afghanistan som var nära allierade med USA-imperialismen och andra reaktionära stater, som Pakistan och Saudiarabien. Enligt bin Laden från al-Qaida var den saudiske kungen en del av umman så länge som amerikanska militära styrkor inte var stationerade på saudisk mark. Enligt de revolutionära kommunisterna var den saudiske kungen en lakej till den amerikanska imperialismen och Saudiarabien var en amerikansk nykoloni långt före och efter 1990 års stationering av amerikanska militära styrkor där. För oss spelar det ingen roll om den saudiska kungafamiljen fortfarande är en del av umman eller inte. Den saudiska regimen var inte och kommer inte att vara en del av folket och har alltid varit ett gäng ondskefulla utsugare som måste störtas.
Begreppet umma tjänar som en reaktionär enhetsfrontstrategi för de feodala och storkapitalistiska klasser som kämpar för att få en bättre uppgörelse med sina länders härskare och de imperialistiska makterna.
Ledarna för de islamiska rörelserna har använt begreppet umma (eller enhetsfrontsstrategi) med viss framgång. Det finns en grund för denna framgång, även om den är skadlig för massorna av arbetare, bönder och alla förtryckta. De muslimska samhällenas nationella underkuvande (av kolonialism och imperialism i kombination med den halvfeodala struktur som dominerar dessa samhällen) ger den materiella grunden för umma-strategin att vinna vissa anhängare bland de förtryckta massorna. Den halvfeodala strukturen i sig innebär att stamtillhörigheter – och religiösa tillhörigheter – och band mellan människor fortfarande har inflytande.
Införandet av klassbegrepp i de politiska rörelserna inom de förtryckta nationerna har alltid förkastats av de islamiska krafterna (och även av de sekulära nationalistiska krafterna), eftersom de inte är motståndare till klassförtryck och exploatering. De försvarar de feodala godsägarnas rätt att äga jord och på den grunden exploatera de fattiga och jordlösa bönderna och de försvarar det kapitalistiska ägandet av produktionsmedlen och exploateringen av arbetarna. De upprätthåller alla slags förtryckande sociala relationer – mest framträdande är männens underkuvande av kvinnor. Dessa islamiska krafter anser inte att imperialismen är kapitalismens högsta stadium. De kallar västmakterna för ”imperialistiska” när dessa makter inte ger dem tillräckligt med utrymme för att styra sina respektive förtryckande samhällsordningar.
Faktum är att medan det imperialistiska förtrycket av dessa nationer gör en nationell enhetsfront mot imperialismen nödvändig, har erfarenheten visat att om en sådan enhet skapas under ledning av feodala stambaserade och borgerliga krafter, kommer den oundvikligen att leda till att massorna av arbetare och bönder säljs ut och till och med till nationellt förräderi. Huruvida den välbehövliga nationella enheten mot imperialismen leds av en proletär vision och ett proletärt program och ett kommunistiskt parti är en fråga om liv och död för varje verklig revolution i de länder som domineras av imperialismen. Varken islamiska eller ens sekulära borgerligt-nationalistiska krafter kan skapa och leda en revolutionär nationell enhet mot imperialismen som kan befria de förtryckta nationerna från imperialismens ok.
Som erfarenheten med all önskvärd tydlighet har visat skulle alla dessa krafter hellre förena sig med imperialisterna för att undertrycka de revolutionära krafterna och arbetarna, bönderna, kvinnorna och den progressiva intelligentsian. Som mindre slavägare tenderar de alltid att förena sig med stora slavägare. Muhammed från Mecka uppmanade för 1400 år sedan till enighet grundad på en ny universell tro för att bryta upp stamuppdelningen och skapa en enad stat på den arabiska halvön. I dag är befolkningen i de islamiska samhällena inte längre uppdelad i stammar. De är uppdelade i klasser genom feodal och kapitalistisk exploatering, och samtidigt är de förtryckta av de mäktiga imperialistiska nationerna. I dag är det dessa uppdelningar som måste övervinnas och som bara kan övervinnas genom nydemokratiska och socialistiska revolutioner.
Fitna: Folket har inte rätt att göra uppror
Fitna (splittring och intriger) är ett annat begrepp som islamisterna använder. Alla försök att splittra umman kallas fitna. Så vetenskaplig klassanalys är den största fitna! Alla ovanstående argument kallas fitna eftersom de avslöjar att umman inte är en odelbar helhet. I den islamiska republiken Iran har till exempel arbetarnas strejker och de förtryckta kurdernas och kvinnornas kamp för sina rättigheter kallats stora fitnas. Varje försök från massornas sida att ta sitt öde i egna händer har varit otillåtet. Under och efter 1979 års revolution i Iran var det befriande faktum att massorna av arbetare, bönder, revolutionära intellektuella och kvinnor över hela landet ockuperade den politiska scenen fitna och farligt för islam. Khomeini krossade alla dessa fitna för att befästa sitt reaktionära styre.
Islam, liksom religion i allmänhet, inklusive de andra abrahamitiska religionerna, kristendomen och judendomen, är livrädd för kritik och innovation och allt som skulle kunna skaka om det sterila, dumma och frusna tänkandet. Tänkande kan tolereras inom de exakta vetenskaperna och de medicinska vetenskaperna, men aldrig inom samhällsvetenskaperna. Den mänskliga evolutionens och det mänskliga samhällets historia, och framför allt människans skapande av Gud och religioner under en viss historisk period av produktivkrafternas och den mänskliga kunskapens utveckling, är tabubelagda ämnen i de islamiska rörelsernas och gruppernas skolor. Islam ser inget behov av att ”utvecklas” eller att rätta till sina tillkortakommanden genom självkritisk analys. Detta beror på att islam, liksom alla andra religioner, gör anspråk på att vara allomfattande för alla tider. Frusen ideologi kontra en ständigt föränderlig värld och utvecklande mänsklig kunskap hanteras med begrepp som liknar den kristna inkvisitionens, vilket i islam kallas nifagh (splittring) eller Kofr (hädelse).vi Varje innovation i det dominerande islamiska tänkandet kallas splittring eller uppror. Khomeini tolererade inte ens de mindre ”innovationer” som Ali Shariati (en reformator av den shiitiska religionen)vii eller Folkets Mujahedinorganisation i Iran införde i den islamiska doktrinen. Han betecknade dem som munafigheen (splittrare). Varje islamisk gren har sina egna splittrare och under hela den islamiska historien har blodiga krig utkämpats om nifagh mellan olika grenar av islam. Kafir är den term som används för de ”utomstående” som inte är islamiska eller som kritiserar religiöst tänkande. Enligt islam är alla som försöker kritisera dess grundsatser kafirer och kan straffas med döden. I motsats till vad de som kallas ”moderata islamiska krafter” hävdar, finns denna lag inskriven i Koranen. Kommunister är kafirer.
Ett av de skamliga kapitlen i den nutida islamiska rörelsens historia har varit morden på värdefulla intellektuella och litterära personer i både arabiska och icke-arabiska islamiska länder. Mordet på Kasravi av den underjordiska islamiska rörelsen i Iran för ett halvt sekel sedan var till exempel en nationell tragedi. Han var en tidig modern kritiker och historiker, vars utmärkta böcker om den iranska konstitutionella revolutionens historia 1905 är skatter i det iranska folkets historia. Ayatollah Khomeinis anhängare dödade honom för att han var en modig och frispråkig kritiker av religiös obskurantism och den reaktionära prästerliga apparaten i Iran. I dag hyllas hans mördare som en hjälte av den islamiska republiken Iran. Islamiska republiken Irans systematiska eliminering eller påtvingade utvandring av folkets intellektuella har varit en nationell tragedi för Iran, vars omfattning fortfarande inte är allmänt känd. Många författare och konstnärer mördades av Hizbollahs fanatiker även i arabländerna: Dr Hossein Morovat 1987, några veckor senare mordet på Dr Mehdi Amel, mordet på den berömde och modige palestinske karikatyrtecknaren Naji Alali och mordet på Turhan Dursun i början av 1990-talet i Turkiet. Alla dessa intellektuella anklagades för att tjäna sionismen, medan elimineringen av dem har varit kulmen på islamisternas nationella förräderi. Vem behöver sionistiska kolonialister med sådana landsmän?
Enligt islamisk lag är munafigheen, liksom de muslimer som konverterar till en annan religion eller blir ateister, belagda med dödsstraff. Under Khomeinis styre avrättades tusentals kommunister och muslimer av typen Mujahedin. Majoriteten var revolutionärer som hade kämpat för att störta shahens regim. De kommunister som förde en väpnad kamp mot Islamiska republiken Iran dömdes till döden två gånger: en gång för att vara kättare och en andra gång för att ha gjort uppror mot Gud (Mohareb Ba Khoda).
Taghleed: Ledare och massor
Taghleed innebär att lyda en stor ayatollahviii i alla livets aspekter. Detta är huvudsakligen ett shiitiskt koncept, men med vissa variationer finns det även i andra grenar av islam. Enligt detta reaktionära koncept är massorna får som behöver herdar. Det avslöjar att det i islamisk teori inte finns någon plats för massorna att medvetet ta sitt öde i egna händer och kämpa för sina egna intressen. Herdarna är ayatollorna eller imamen (den ofelbare ledaren som väljs av ayatollorna), som tilldelar sig själva uppgiften att tänka för massorna, bedöma varje detalj i deras liv och instruera dem om hur de skall leva. Begreppen taghleed och imam är avsedda att understryka detta reaktionära förhållande mellan massorna och de ledare som påstås vara Guds män på jorden. I den islamiska världsbilden kan man aldrig finna något som liknar det vi kommunister kallar ”masslinjen” eller uppfattningen att ”massorna skapar historien”. Inte heller något som liknar den framväxande borgarklassens syn på människans kreativitet och förmåga att tänka förnuftigt och individuellt förändra sitt öde oberoende av gud eller kyrka. I mitten av 1980-talet publicerade dr Hamood al-Oodie, professor vid universitetet i Sanaa, huvudstaden i Jemen, sin forskning om det gamla jordbrukssystemet i Jemen och visade att det var en enorm prestation av massorna i regionen. Han angreps hänsynslöst av de islamiska krafterna, som hävdade att allt på jorden är Guds verk och skapelse; de sade att denne forskare hade begått ”apostasi” genom att ge erkännande åt massorna i Jemen. (Se Salman Rushdie och litteraturens sanning, av Sadik J. Al-Azm.)
Så det faller på ayatollornas lott att leda folket i deras dagliga rutiner. Var och en av dessa ayatollor har sina egna böcker, som i detalj föreskriver dagligt och långsiktigt beteende för deras anhängare, varav huvuddelen innehåller de mest förtryckande och reaktionära uppförandekoderna för, och anklagelser mot, kvinnor. Dessa mullor, parasiter som aldrig har använt sina händer för att tjäna sitt levebröd, svettas i dagar i religiösa debatter för att formulera sitt nonsens och sin dumhet i syfte att hålla massorna lydiga och okunniga.
Jihad och shihadat
Jihad är en av de viktigaste grundsatserna i islam och ett krav för varje muslim. Det innebär att föra strid på Guds väg: jihad fi sabil allah. Men vad är det, mot vem skall det föras och vad skall uppnås på jorden? Vad är jihads natur i Palestina? Är det ett nationellt krig för att vinna tillbaka det land som kolonisatörerna stulit från de palestinska bönderna och det palestinska folket, eller är det ett religiöst krig för att vinna tillbaka de heliga platserna? Vad är jihad i Algeriet? Varför vill Gud (eller hans företrädare) massakrera tusentals bönder i jihads namn?
Målen för ett krig och det sätt på vilket det utkämpas klargör vilken typ av samhälle som kommer att växa fram ur det. Eftersom de islamiska fundamentalisterna gillar att gå tillbaka till grunderna, låt oss titta på Muhammeds tid. Från första början har jihad varit extremt politiskt till sin natur. Muhammed genomförde 65 krig på nio år för att skapa en ny stat, med nya ekonomiska och politiska relationer. Många av Koranens verser om detta ämne formulerades under denna tid. Senare genomförde hans ättlingar jihads för att utvidga islams feodala imperium till andra delar av världen. För att mobilisera massorna som fotsoldater och vinna legitimitet för sin svåra strävan efter makt, var han tvungen att dölja krigets natur i religionens mystiska dräkt: att jihad beordras av ett övernaturligt väsen. Han var tvungen att ge löften som kunde infrias på både kort och lång sikt: de som utövar jihad och inte dödas får en del av krigsbytet; de som dör i jihad kommer till himlen. Det är garanterat. Och i himlen finns naturligtvis alla möjliga ”bättre” materiella tillgångar, inklusive många ” jungfruliga kvinnor” och unga pojkar som står till männens förfogande. Detta är helt klart inget annat än dopning och mutor till soldaterna i Fi Sabil Alah. Om de besegrade i jihad inte accepterade att betala ersättning skulle de dödas och deras barn tas som slavar. Detta var den typ av samhälle som jihad utlovade.
I islamiskt tänkande finns inga av de moderna begreppen, som ”krig är fortsättningen på politik med andra medel”, ”klasskrig” eller ”nationellt krig”. Det finns bara krig mellan de ”troende” och andra: dar-al-Islam mot dar-al-harb (islams land mot de icke-troendes land). Men det betyder inte att islamiska fundamentalistiska rörelser inte har politiska mål i sitt jihad, eller för den delen i sina andra strategier. Tvetydigheten bevaras för de desperata massorna i syfte att lura dem. Under det antisovjetiska kriget i Afghanistan sa naturligtvis Afghanistans mujahedin och Usama bin Laden till massorna att de ”kämpade för Gud”. De tänkte inte berätta sanningen för dem, att de ”kämpade för CIA”. Trots allt sitt ytliga skrytande och svammel kommer krafter som bin Laden och Islamiska republiken Iran alltid att vara fotsoldater till de stora reaktionärerna i världen.
Vissa av de islamiska grupperna har uppmanat till jihad mot imperialistmakterna eftersom imperialisterna är ”otrogna” som har dominerat de islamiska länderna. Men jihads motstånd mot imperialisterna är ett hån mot kampen mot imperialismen. Det har ingenting att göra med de framgångsrika krig som har förts mot imperialistmakterna: den stora ryska revolutionen 1917, det kinesiska kriget mot det imperialistiska Japan och den amerikanska marionettregimen i Kina, vilket ledde till den kinesiska revolutionens avgörande seger 1949, det imponerande nederlag som den amerikanska armén led 1953 mot det koreanska folket och den kinesiska röda armén i Koreakriget, och slutligen den amerikanska arméns förödmjukande nederlag mot vietnameserna. I dag utvecklas folkens befrielsekrig i Peru och Nepal genom vändningar och vridningar, på grundval av en segerrik strategi för folkkrig och har redan, även före den slutliga segern, etablerat röda basområden där massorna utövar politisk makt. Folkkrigens seger beror inte på någon gud utan på folket – på en strategi som utvecklats av proletariatet under 1900-talet och testats i praktiken, på denna strategis kreativa tillämpning och ledarskap av ett revolutionärt kommunistparti, och på folkets kreativitet och djärvhet.
Långt ifrån att sätta skräck i de imperialistiska makterna har de islamiska fundamentalisternas jihad främst varit framgångsrikt när det gäller att sprida terror mot folkets massor. Ta till exempel Iran, Afghanistan och Algeriet. Hur många av de algeriska, saudiska och egyptiska armébefälhavarna och soldaterna eller imperialisternas ockupationsstyrkor i Mellanöstern har dödats under de islamiska gruppernas jihad mot de härskande klickarna i länderna i Mellanöstern? Inte många alls. Å andra sidan har vi Khomeinis massakrer på politiska fångar 1987, massakern på det kurdiska folket i Iran, bränderna och plundringarna av religiösa minoritetsgruppers grannskap, såsom bahaiernas, de hemliga morden på progressiva intellektuella och förbudet mot deras verk, och den islamiska räddningsfrontens (FIS) massakrer på massorna i vissa byar i Algeriet. I Afghanistan har talibanernas och Norra alliansens invasion av varandras områden under det senaste decenniet, där de urskillningslöst har dödat massorna och våldtagit små flickor och kvinnor som ett pris för jihad – detta är al-hamdo-lel-lah – ”lovad vare Gud” – fruktbara jihads. De stora jihaderna under de senaste två decennierna – kriget mellan Iran och Irak, de afghanska mujahedinernas krig mot den ockuperande sovjetiska armén – stöddes och utkämpades med hjälp av de avancerade vapen som ”Gud sänt” och som skickats från de västliga imperialistmakternas arsenaler och med hjälp av deras satellitinformation. Det som gör jihad reaktionärt till sin natur är inte att föra väpnad strid. Världen visar med all önskvärd tydlighet att politisk makt växer fram ur en gevärspipa. Det är de politiska och sociala målen för jihad och det sätt på vilket det utkämpas som gör det reaktionärt.ix
På 1980-talet uppmanade de islamiska fundamentalistiska rörelserna till jihad för att ta över den politiska makten och införa islamiska shariasamhällen. Men deras uppmaningar har i viss mån förändrats. Nu uppmanar de flesta av dem till jihad som ett sätt att slå till mot islams fiender och för islamisk självrening. Jihads framgång är inte längre garanterad, men det sägs att segern kommer att ges närhelst Gud beslutar – toufigh men allah. Denna typ av vidskepligt tal till folket har en klang av modern politik. Det är som att säga till massorna: ”Låt mig använda er effektivt och fråga inte varför saker och ting inte förändras eller när segern kommer.” Det har skett två förskjutningar som har påverkat denna förändring i de islamiska fundamentalistiska rörelsernas perspektiv. 1) Dessa rörelser har förlorat sina stora allierade bland imperialistmakterna i efterdyningarna av det kalla kriget. 2) De islamiska staternas bankrutt i Iran och Afghanistan, där inte bara fattigdomen, beroendet av imperialismen och alla slags sociala orättvisor har fortsatt för den stora majoriteten av massorna, utan där tillämpningen av sharia har gjort folkets situation ännu värre. Dessa islamiska projekt har visat att det utlovade islamiska samhället inte är Eden utan en fortsättning på efterblivenhet, fattigdom, förlamande okunnighet och alla typer av diskriminering, liksom nationell underkastelse och förödmjukelse.
Tillsammans med jihad finns ett kompletterande begrepp, shihadat eller att bli martyr för sakens skull. Det finns en stor klyfta mellan shihadat och den revolutionära idén om att våga och vara beredd att offra sitt liv för revolutionen. Det senare tjänar det tydliga målet att uppnå seger – att arbetarna, bönderna och alla andra förtryckta massor tar den politiska makten och störtar privat tillägnelse och exploatering. I shihadat är det sekundärt att uppnå ett jordiskt politiskt mål, och primärt att nå den högsta toppen av ”närhet till Gud”. Att bli martyr (shahid) är ett mål i sig, en förberedelse för att resa till den andra världen och säkra välbefinnande och lycka i den andra världen. Det är detta som gör doktrinen om shihadat reaktionär.
De fruktansvärda förhållanden som massorna står inför är skäl nog för dem att vilja slå till mot fienden med alla tänkbara medel. I Palestina ger faktiskt den islamiska Hamasgruppen, genom att främja en rad självmordsuppdrag, bara utlopp för massornas ilska och lämnar dem som åskådare till enskilda handlingar, hur spektakulära de än är, i stället för att välja den svårare vägen att hitta ett sätt att göra dem till aktiva deltagare i en ihållande kollektiv väpnad kamp. Shihadat bygger på, och göder, desperation och massornas brist på hopp om att de faktiskt kan förändra världen. Massorna behöver en revolutionär och vetenskaplig ideologi som kan höja deras blickar och upplysa dem om verkliga krigsstrategier som kan vinnas mot deras mäktiga fiender. Massorna i länderna i Mellanöstern behöver inte jihad. Eftersom det är en produkt av ett gammalt förtryckarsamhälle skulle jihad bara leda till mer lidande. Dessutom, med jihads hokuspokus kan massorna inte befria sig från mäktiga reaktionära statsmakter och deras imperialistiska herrar. Massorna måste vetenskapligt se hur en så stark fiende som de imperialistiska makterna kan besegras genom en korrekt strategi. För att kunna ta fienden genom strategi kommer det att krävas ett enormt mått av mod och uppoffringar från massornas sida, inklusive att man lägger ner sitt liv. Men att lägga ner sitt liv är inte målet. Målet är att ta fiendens liv och att förstöra exploateringssystemet genom att krossa de makter som skyddar det – i vars kärna deras statsmakter och deras arméer ligger.
Religiös ideologi ingjuts i massorna som en fantasifylld utväg från denna hemska värld. Marxismen lär massorna att möta världen som den är och förändra den därefter. Marxismen är helt baserad på världens realiteter och är därför kapabel att förändra den. Marxismen lär massorna att det inte finns något övernaturligt väsen som kan hjälpa dem. Massorna har verkligen behov av ”magi”. Men denna magi har alltid varit och kan bara vara en medveten mänsklig produkt. Idag kan den skapas om massorna använder den enda ideologi och vetenskap som tillhör dem. Marxismen, som är en genomgripande materialism, måste och har ständigt utvecklats. Utan en sådan utveckling skulle den dö ut. Marxismen har utvecklats genom epokgörande revolutioner och genom att absorbera den växande kunskap som människor förvärvar genom produktion och vetenskapliga undersökningar – den har utvecklats till marxismen-leninismen-maoismen. Marxismen-leninismen-maoismen är proletariatets mäktiga vetenskapliga revolutionära ideologi. Det är denna klass som under ledning av sina främsta företrädare, Marx, Lenin och Mao, har kunnat skapa en vetenskaplig världsåskådning, en politisk, militär och ekonomisk linje som verkligen återspeglar de exploaterade massornas intressen. För första gången i klassamhällets historia behöver de exploaterade massorna inte ta till ideologier som kommer från de exploaterande klassernas urgamla eller moderna arsenaler.
2. Faktorer som ger upphov till islamiska krafter
För tre decennier sedan var den överväldigande majoriteten av de politiska krafter som motsatte sig de styrande klickarna i länderna i Mellanöstern och deras imperialistiska uppbackare sekulära – äkta kommunistiska krafter, pro-sovjetiska låtsaskommunistiska krafter och sekulära nationalistiska krafter. Se på Iran, Egypten och Palestina. Efter andra världskriget fanns det i Iran två stora politiska krafter som motsatte sig shahregimen och dess imperialistiska herrar: det prosovjetiska Tudehpartiet och den nationella front som leddes av Mossadegh, som störtades 1953 genom en CIA-ledd kupp, med hjälp av mullorna. I arabländerna var det främst sekulära nationalistiska krafter. I Egypten leddes dessa krafter av Jamal Abdul Nasser, som tog upp kampen mot utländsk dominans samtidigt som han undertryckte genuint revolutionära krafter. I Palestina var det sekulära nationalistiska krafter och palestinska vänsterkrafter som ledde kampen mot Israel, medan de islamiska krafterna fick inflytande främst under 1980-talet. Detta väcker frågan om vilka faktorer som har gett näring åt de islamiska rörelserna. Följande måste undersökas: 1) Hur islamiska politiska krafter fördes in på den politiska scenen genom avsiktlig imperialistisk politik. 2) Hur det imperialistiska systemets destruktiva verkningar har skapat en ram för utvecklingen av dessa krafter. 3) Hur det blodiga förtrycket av och nederlagen för de revolutionära kommunisterna lämnade ett tomrum som de kunde fylla.
Ett av de uppenbara skälen till de islamiska krafternas växande inflytande har varit den medvetna politik som de imperialistiska västmakterna och deras klientstater i Mellanöstern har fört för att hålla tillbaka de revolutionära massorna, liksom deras sovjetiska imperialistiska rivalers framsteg, genom att underblåsa de islamiska krafterna. Under 1970-talet utvecklades ett nätverk av moskéer i hela Mellanöstern med de respektive regimernas samtycke och uppmuntran. År 1977 genomförde general Zia ul-Haq en USA-stödd kupp mot Bhutto i Pakistan och införde sharia i den pakistanska konstitutionen. I Iran grundades Monarkiska filosofiska föreningen, som leddes av västerländskt utbildade islamiska forskare, med tesen att det iranska samhället behövde en ny ideologisk identitet med en stor dos islam. Medan de revolutionära kommunistiska krafterna jagades, dödades, fängslades eller drevs i exil av shahens regim, gjordes alla typer av islamiska diskussionsforum tillgängliga för att sprida islamiska tankar bland de intellektuella. Prästerskapets allians med basarhandlarna och ockrarna tilläts utvidga nätverket av moskéer och islamiska predikningar från hus till hus, och de fick till och med stor frihet att blanda in kritik mot shahen. Det var bara en liten underjordisk islamisk vänstergerillaorganisation, Folkets mujahedin i Iran, som inte åtnjöt denna frihet. Efter militärkuppen i Turkiet 1980 åkte fanatiska, sekulärt sinnade generaler som var för Atatürk till Schweiz för att hämta tillbaka den islamiske ledaren Arbakan från den exil som de tidigare hade tvingat honom till. Han återvände för att bilda det islamiska Refah-partiet. De islamiska krafterna gavs utrymme att etablera sin kontroll över de vanliga massorna och beviljades miljontals dollar för islamiska skolor. Under upprorsbekämpningen mot det kurdiska upproret användes Hizbollahs styrkor i stor utsträckning av den turkiska armén.
Även om det är sant att de som styrde de förtryckande samhällena i Mellanöstern hade en medveten politik för att placera islamiska krafter på den politiska scenen, kvarstår frågan om vilka underliggande mekanismer som producerar och reproducerar dem. Det måste sägas att dessa krafter inte bara kan reduceras till ”ekon från det förflutna”, även om de lovar att återupprätta sina respektive samhällen. De är produkter av de moderna strukturerna i Mellanösterns samhällen, som i sin tur är produkter av den djupa imperialistiska penetrationen av dessa samhällen som har omorganiserat och integrerat dem i det imperialistiska systemets världsomspännande nät. Detta har varit en mycket tumultartad process och en av de värsta i historien, när det gäller det mänskliga lidande som tillfogats. Detta är en pågående process som skapar kris och lidande i massiv skala för världens folk – ”globaliseringen” är dess senaste kapitel.
Den islamiska fundamentalismens framväxt återspeglar den obotliga krisen för de nykoloniala staterna i denna region, deras massiva permanenta fattigdom, samtidigt som enorma rikedomar pumpas ut ur denna region till väst. Den återspeglar medelklassens oregelbundna uppgång och fall, förflyttningen av befolkningen från den ena änden av landet till den andra, och emigration. Samt den aldrig sinande konflikten mellan att vara fast i den förkapitalistiska eran och att dras in i världskapitalismens malström. Dessa länder befinner sig i ständig turbulens. Även de reaktionära klasserna är drabbade av bittra splittringar och hänsynslös konkurrens.
Islam har under lång tid varit den rådande ideologin i Mellanösterns samhällen. Och det religiösa etablissemanget har varit en del av de styrande strukturerna – både före och efter det att Mellanöstern dominerades av de kolonialistiska och imperialistiska västmakterna. Deras ställning i de styrande strukturerna genomgick dock vissa förändringar i efterdyningarna av första och andra världskriget. Efter första världskriget genomförde britterna stora omvandlingar i de olika länder som de dominerade. De tog till det som nu kallas ”nationsbyggande” på imperialistiskt språk: att upprätta centraliserade stater med moderna arméer och polisstyrkor, vägar och järnvägar etc. Detta var en del av befästningsbygget mot det nyfödda socialistiska Sovjetunionen, och gav upphov till figurer som Reza Shah i Iran och Ataturk i Turkiet. Efter andra världskriget uppstod en ny brytpunkt. USA tog över efter den brittiska imperialismen och genomförde stora ekonomiska och politiska omstruktureringar i flera viktiga länder som man nu dominerade. Resultatet blev en ny klasskonfiguration: arbetarklassen växte och ett modernt skolsystem fostrade moderna intellektuella, varav en del blev statliga funktionärer och teknokrater, medan andra anslöt sig till den progressiva och revolutionära miljön. En stor del av det religiösa etablissemanget blev alienerat, och i de flesta länder upphävdes deras vetorätt över lagstiftningen.
De islamiska krafter som tog makten i Iran 1979 hade raderats bort från maktstrukturerna efter andra världskriget. Efter första och andra världskrigen fick den feodala ekonomiska basen och dess motsvarande överbyggnad utstå hårda slag i separata vågor av imperialistisk penetration. Det prästerliga etablissemanget, som hade varit en stark stöttepelare för statsmakten, trängdes undan i flera omgångar, först efter första världskriget när britterna införde en halvkolonial centraliserad statsstruktur, och sedan igen efter andra världskriget. USA sponsrade landreformer och andra reformer som shahen av Iran genomförde på 1960-talet under namnet ”den vita revolutionen”. Dessa reformer försvagade prästerskapet i betydande utsträckning. Men den vita revolutionen utrotade inte feodalismen, den omorganiserade helt enkelt det halvfeodala produktionssättet och kopplade det till globala imperialistiska relationer. Eftersom den fortsatta penetrationen av ”moderna” relationer skedde på kapitalistisk grund och var inriktad på att bevara de befintliga statliga strukturerna, sökte man inte en avgörande uppgörelse med feodala företrädare, idéer och institutioner, utan istället kompromisser med dem för att integrera dem i det nykoloniala systemet. Ayatollah Khomeini protesterade mot två huvuddrag i shahens vita revolution: fördelningen av mark bland bönderna, även om den var begränsad, och beviljandet av rösträtt för kvinnor. När ”moderniseringen” gick i stöpet kom de islamiska krafter som hade trängts ut ur maktstrukturerna tillbaka för att jaga shahen och hans amerikanska herrar. Denna imperialistiska modernisering skapade en ensidig och splittrad ekonomi i en sådan grad att den inte bara orsakade lidande för miljontals människor, utan till och med blev funktionsoduglig.
Liknande dynamik utvecklades i andra länder, till exempel Egypten. Med början på 1960-talet tvingade den så kallade moderniseringsvågen fram en omfattande utslagning av bönderna, men byråkratkapitalismen kunde inte absorbera dem i de förment moderna fabrikerna, jordbruksföretagen och infrastrukturbyggena.
Detta var ett stort problem i hela Mellanöstern. De stora städerna svällde med befolkning som förflyttats från landsbygden. Medelklassen i städerna, som hade vuxit under 1960-talet – ett uttryck för detta var tillväxten av det sekulära skolsystemet och antalet universitetsstudenter – började känna sig pressad. De islamiska rörelserna, som hade sitt ursprung i prästerliga centra, använde all sin intelligens för att få kontakt med raseriet hos de fattiga massorna, som vällde in över städerna, och en del av de intellektuella i städerna.
De revolutionära kommunisterna, de dunkelt religiösa krafterna och nationalisterna befann sig på samma sida mot shahen av Iran och dess amerikanska herrar under en kort men intensiv och turbulent period. En del av städernas fattiga – till stor del de fördrivna bönderna – följde Ayatollah Khomeini. Det är inte sant att dessa fördrivna fattiga av naturen är islamiska. Det är så att den islamiska ideologin spontant växer fram ur de halvfeodala strukturerna i samhället och är där för att utnyttjas av de nödställda massorna. Men en liknande skara fattiga i städerna som den som mötte Khomeini 1979 i Teheran, huvudstaden i Iran, hade marscherat dit ett decennium tidigare för att sörja en populär kvinnlig sångare och dansare vid namn Mahvash.
Den tredje och ytterst viktiga faktorn är krisen inom den kommunistiska rörelsen internationellt. Återupprättandet av kapitalismen i f.d. Sovjetunionen i mitten av 1950-talet var den första källan till denna kris. Islam fick inte en så framträdande plats bland de massor som motsatte sig status quo på grund av sin politiska kraft, teoretiska klarhet eller praktiska radikalism. Krisen inom den internationella kommunistiska rörelsen skapade ett enormt ledarskapsvakuum bland massorna, vilket fylldes av de islamiska krafterna som i sin tur våldsamt understöddes av de västliga imperialistmakterna. Precis som de socialistiska revolutionerna i Ryssland (1917) och Kina (1949) och den stora proletära kulturrevolutionen (1966) hade gett ett enormt uppsving åt tillväxten av kommunistiska och revolutionära sekulära rörelser i världen som helhet, inklusive i Mellanöstern, var återupprättandet av kapitalismen i Sovjetunionen och dess och de pro-sovjetiska så kallade kommunistpartiernas förräderi mot de nationella befrielserörelserna ett slag mot de äkta kommunistiska krafterna. På grundval av Sovjets utrikespolitiska intressen började de pro-sovjetiska partierna samarbeta med reaktionära regimer. De ”upptäckte” till exempel ”progressiva” element hos shahen av Iran och i den arabiska socialismen och den islamiska socialismen i arabländerna. Den revisionistiska kuppen i Kina (1976) var ett andra stort slag, som under 1980-talet orsakade en enorm kris i de kommunistiska rörelserna i dessa länder, liksom i världsskala. Dessa nederlag, tillsammans med de reaktionära regimernas och imperialisternas blodiga förtryck av de äkta revolutionära kommunistiska krafterna, gav en möjlighet för oppositionen att växa under islamiska flaggor. När det inte finns något kraftfullt alternativ till idealism, obskurantism och imperialism, då tar diverse reaktionärer tillfället i akt.
När Kina var en röd maktbas gav det ett övertygande argument för revolution och en revolutionär syn på samhället. Det var en kraftfull magnet för de förtryckta massorna överallt. Det var en symbol för de människor som vågade förändra världen själva och inte vänta på att någon gud skulle bestämma sig för om han ville bry sig. Den var ett lysande exempel på internationalism och hjälpte alla människors kamp runt om i världen. Det gav mod åt världens förtryckta.
Imperialistisk galenskap är inte bättre än islamisk fundamentalism
Som en reaktion på den islamiska fundamentalismen finns det en tendens bland de intellektuella i länderna i Mellanöstern att förklara att de första och främsta problemen i dessa länder kommer ”inifrån”; att ”vi inte kan skylla allt på utlänningarna”, med andra ord på kolonialism och imperialism. Detta argument har en viss sanning i den mån det uppmärksammar de urgamla problem som stryper Mellanöstern och många andra länder – nämligen de stora feodala kvarlevorna. Men den större sanningen är att sedan dessa länder integrerades i det imperialistiska världssystemet har dessa ”interna” och ”externa” problem blivit sammanflätade – problemet kommer från styret av vissa klasser och deras härskande ideologi och politiska makt som idag är intimt sammanflätade med imperialismens ekonomiska och politiska dominans. Dessa klasser har sina rötter i den kapitalistiska och feodala exploateringen av arbetarna och bönderna, och samtidigt är de integrerade i ett världssystem. De aktuella problemen i dessa länder kan inte sökas i deras avlägsna historia, eftersom de nuvarande länderna i tredje världen är konstruktioner av den imperialistiska eran. Utan att korrekt identifiera hindren för dessa samhällens utveckling kan man inte finna lösningar. Både de islamiska krafterna och de som skönmålar imperialismen har fel i sin uppfattning om de grundläggande orsakerna till problemen. Därför är deras lösningar felaktiga. Den första föreslår att man går bakåt med reaktionära program. Den andra blundar för imperialismens grymhet eftersom dess bomber påstås vara frön till modernisering och upplysning som sprids över dessa länder. Denna proimperialistiska linje har alltid funnits bland de intellektuella i Mellanösterns övre skikt. Ofta har den, trots deras egna avsikter, gjort dem till imperialismens teknokrater.
Det är det kapitalistiska världssystemet – imperialismen – som bevarar de reaktionära staterna i tredje världens länder, dömer så många av världens folk till misär och svält och berövar hela världen den enorma potentiella kraften i den allsidiga utvecklingen av massornas kreativitet och kulturella och vetenskapliga förmåga. Detta världssystem är uppbyggt på ett sådant sätt att det inte tillåter massorna i tredje världen att stärka sig själva. Imperialismen och feodalismen har låst fast de förtryckta länderna i efterblivna förhållanden. Se på detta enkla faktum: de amerikanska styrkorna landade i Afghanistan med säckar fulla av dollar för att köpa stamledarnas politiska och militära lojalitet i syfte att upprätta den typ av politiska arrangemang som deras imperium behöver i den delen av världen. Dollarn är en social relation. Den formar de socioekonomiska förhållandena i världen. Strukturen i relationerna mellan de imperialistiska länderna och de förtryckta nationerna är en del – och i själva verket en avgörande del – av det kapitalistiska världssystemet. Det är imperialismen som är den huvudsakliga kraft som formar de interna klass- och sociala relationerna inom de förtryckta nationerna. De reaktionära klasserna inom dessa förtryckta nationer – dvs. de stora godsägarna, industrialisterna, handlarna och bankirerna – är det världskapitalistiska systemets klassallierade. De är imperialistiska ”agenter” inom dessa nationer. Ibland blir relationerna mellan den imperialistiska ledaren och de lokala reaktionära klasserna spända. Men i den slutliga analysen är deras liv som feodala kompradorklasser beroende av deras olika förbindelser med imperialisterna. Det är därför inte möjligt att skilja på ”interna” och ”externa” problem eftersom de inte är åtskilda. Båda måste störtas på samma gång.
Det finns en utbredd feodalism både i den ekonomiska basen och i överbyggnaden hos dessa samhällen. I grund och botten genomgår de en lång, långsam och smärtsam övergångsperiod från den feodala till den borgerliga epoken. Sammanflätningen av religion och stat, kvinnans ställning, de starka patriarkala sociala relationerna och nepotismen är alla uttryck för denna situation. Men dessa samhällen har varit under imperialismens kontroll under en lång tid. Imperialisterna har varit den främsta orsaken till all modernisering i dessa länder och har samtidigt integrerat dessa länders efterblivna ekonomier på ett underordnat sätt i sitt världsomspännande kapitalistiska nät. Samtidigt som de infört moderna produktivkrafter har de tvingat fram en ensidig ekonomisk utveckling, där avancerade delar av ekonomin existerar som små fristående öar omgivna av stora efterblivna områden. Själva den kapitalistiska världsekonomins funktionssätt har ödelagt den lokala ekonomin i dessa länder och lämnat dem i händerna på världsmarknadens våldsamma svängningar och den föränderliga miljön. Ibland har de imperialistiska makterna medvetet antagit en politik för att stärka de feodala krafterna. Afghanistan är ett flagrant exempel på detta. Det som har dikterat, och kommer att diktera, imperialismens inträngande i dessa länder är profit, girighet och politisk dominans. Endast en antifeodal och antiimperialistisk strategi och ett antiimperialistiskt program kan öppna dörrarna för en allsidig utveckling av dessa samhällen.
Nydemokratisk och socialistisk revolution – den enda lösningen
Politisk islam har misslyckats. Varhelst den kom till makten misslyckades den med att skapa något nytt för massorna. Den höll de gamla förtryckande relationerna intakta. De rika förblev rika och de fattiga förblev fattiga, och imperialisternas grepp om ekonomin och den politiska makten förblev lika starkt som någonsin. Politisk islam är inte en täckmantel för en sammansmältning av traditionell etik och stamgemenskap under en ny regim. Den representerar huvudsakligen och i grunden specifika klassambitioner i muslimska länder. Politisk islam är inte en förevändning för en sammansmältning av traditionell etik och stamgemenskap under en ny regim. Den representerar huvudsakligen och i grunden specifika klassambitioner i muslimska länder. Det är en fana för en del av de exploaterande klasserna som har rests för att inlemmas i de härskande maktstrukturerna. Dessa klasskrafter bryr sig bara om massorna så länge de behöver fotsoldater. Som Lenin med eftertryck uttryckte det, behöver i dag även reaktionärerna massorna för att genomföra sina projekt. De islamiska krafternas frammarsch innebär en allvarlig kris bland de reaktionära staterna i Mellanöstern. Politisk islam har inte, och kan inte, bota denna sjukdom. Med eller utan en islamisk täckmantel faller dessa stater sönder. Det är det främsta skälet till att deras väktare – Förenta staterna – har tvingats landstiga med sina militära styrkor i Mellanöstern. De måste nu ta itu med denna situation på plats. USA kan visa upp sin flygstyrka hur mycket som helst. Men på marken belägrar de arga massorna dess nykoloniala klientstater. Vad som saknas är starka partier baserade på marxismen-leninismen-maoismen som kan ställa sig i spetsen för dessa massor, organisera deras outsläckliga törst efter befrielse och deras enorma energi i mäktiga folkkrig och leda segerrika nydemokratiska revolutioner. Detta är det enda sättet att både utrota feodalismen och lösa de månghundraåriga problem som kväver dessa länder, och att en gång för alla avskaffa imperialismens kvävande ok.
Slutnoter
iAnhängare av Irans kommunistparti (marxist-leninist-maoistiskt).
iiIlya Pavlovitch Petroshevsky, Islam i Iran. Denna auktoritativa marxistiska källa om islams historia presenterar en värdefull vetenskaplig analys av islams sociopolitiska rötter. För att återge Petrosjevskij är uppkomsten av islam i början av sjunde århundradet e.Kr. oskiljaktigt förbunden med utvecklingen i klassamhället och början på en komplicerad social och politisk rörelse bland de nordliga araberna. Islam blev den ideologiska mantel som ledde till upprättandet av en arabisk stat och dess militära och politiska expansion i hela Arab
iiiDe nederlag som de västerländska kolonialisterna led under 1800-talet framträder tydligt i den islamiska litteraturen. Britterna stärkte sitt grepp om Mellanöstern under den senare hälften av 1800-talet, och under samma period upplöstes det ottomanska riket. Tsarryssland gick in i Kaukasus och Centralasien 1857. Det halvseklet var en vändpunkt. Det innebar slutet på den månghundraåriga balansen mellan de muslimska och kristna imperierna. Den kristna världen hade övervunnit feodalismen. Men den muslimska världen brottades fortfarande med det förflutna.Olika islamiska krafter som är mindre fundamentalistiska och står närmare nationalismen använder nostalgin för det förkoloniala förflutna som en ideologisk fana för att ena folket: marschera genom Ramallahs gator med ett porträtt av Salahedin Ayubi (en hyllad segerrik kämpe för det islamiska imperiet mot korsfararna), fantisera om det ottomanska imperiet, trots att de arabiska feodalerna och kungarna glatt hjälpte britterna att fördriva det, och ändlös nostalgi om hur islamisk civilisation var mer avancerad än europeisk, som fortfarande var i medeltiden (vilket är sant, men låt oss ta hand om framtiden! ). Denna historia har gett upphov till en hel del debatt om ”varför den islamiska delen av världen inte kunde konkurrera med den europeiska kolonialismen”. Detta är i sig ett stort ämne för historiska studier och analyser bland de intellektuella i de muslimska länderna, men denna debatt ligger utanför ramen för denna artikel, även om det är viktigt att utforska denna aspekt av det mänskliga samhällets utveckling, Ett korrekt proletärt synsätt skulle dock utgå från att proletariatet inte kämpar mot dagens hänsynslösa reaktionära imperier (dvs. imperialisterna) i syfte att återupprätta tidigare imperier. För det första existerade proletariatet inte ens då, så det har inga förlorade imperier att gråta över eller kämpa för att återuppliva. För det andra var dessa tidigare imperier – i öst och väst och oavsett religion eller etnicitet – förtryckande och inte värda att bli nostalgiska över. Proletariatet kan fritt säga, som Marx gjorde: låt de döda begrava de döda (med andra ord, låt de borgerliga och feodala klasskrafterna gråta över sitt eget förflutna). Vi har framtiden att kämpa för, ett framtida samhälle som är helt annorlunda än alla tidigare existerande klassamhällen.
ivBland ideologerna för de nuvarande islamiska rörelserna finns: Khomeini, Motahari och Taleghani från Iran, Seyyid Qutb från Egypten, Maududi från Pakistan och Al-Turabi från Sudan.
vUnder 1980-talet genomförde CIA under Reaganadministrationen hemliga operationer mot den nya sandinistregimen i Nicaragua. De reaktionära nicaraguanska och kubanska legosoldaterna, som leddes av CIA:s Oliver North, kallades Contras. Operationen finansierades av intäkter från kokainsmuggling och vapenförsäljning till Iran via Israel. Skandalen kallades Iran-Contragate.
viSärskilt sedan den 11 september [2001] har det förekommit en enorm mängd propaganda i västmedia, inklusive i den liberala intellektuella pressen, som hävdar att islam skiljer sig från andra religioner, att den till sin natur är mer stelbent och mindre öppen för ifrågasättande än de andra stora religionerna, och att detta är anledningen till att den arabiska och muslimska världen är så fattig och har så bakåtsträvande ledare (feodala shejker och liknande). Detta innebär att människorna i väst har så mycket större tur eftersom de lever under regimer som bygger på den mycket mer öppensinnade judisk-kristna etiken, och att det i sin tur är därför de åtnjuter mer välstånd och större frihet. Detta är ett västerländskt chauvinistiskt argument. När det gäller islams skrifter och traditioner är det nödvändigt att uppmärksamma det faktum att Koranen och den islamiska traditionen på många sätt bara är en uppdaterad och konkretiserad förlängning av de judisk-kristna skrifterna och traditionerna – liksom andra såsom zoroastrianismen, den grekiska filosofin osv. Alla dessa religioner är lika förtryckande och reaktionära. Det är historielöst att säga att islam av naturen är oförmögen till reformer. Under hela sin historia har islam reagerat på föränderliga sociala förhållanden. Faktum är att många varianter av islam är produkter av massuppror, invasioner, maktkamper, stora debatter, vetenskapens blomstring i delar av den islamiska världen, lärdomar från grekerna, egyptierna och babylonierna, framsteg inom matematik, astronomi, etc. Det är också sant att den islamiska världen på många sätt var vetenskapligt och intellektuellt mer utvecklad än den medeltida europeiska världen. När det muslimska imperiet grundades på 700-talet befann sig Europa i den mörka medeltiden. Under de följande århundradena genomgick kristendomen inkvisitionen, brände kättare på bål och så vidare. Religionens och feodalismens grepp störtades dock av kapitalistiska revolutioner i Europa, medan feodalismen fortsatte att behålla sitt grepp om de islamiska länderna. Men den kapitalistiska utvecklingen i väst var inte kristen. Vissa säger att om det inte hade varit för protestantismen och kalvinismen skulle kapitalismen inte ha utvecklats i västvärlden. Men det är precis tvärtom. När kapitalismen utvecklades (vilket inte behövde ske på det sätt som skedde, dvs. först i Europa) skapade den en enhetlig världshistoria. I denna process fortsatte islam att vara en del av överbyggnaden i samhällen som är både förtryckande och underordnade. När den europeiska och amerikanska kolonialismen och imperialismen trängde in i dessa länder gav det upphov till de halvfeodala, halvkoloniala och ensidiga samhällen som vi ser i dag. Islams dominans i dessa samhällens överbyggnad representerar både den starka närvaron av feodalism och kolonial-imperialistisk slaveri. Det var så historien utvecklades, och det är historielöst att argumentera för vilken religion som är bättre.
En annan historielös åsikt är att islam borde komma ikapp! Den kan inte och bör inte försöka ”komma ikapp”. Världen är redan mättad med imperialistiska och kapitalistiska länder. Och de islamiska länderna behöver inte producera islamiska Luthers eller Kants. Den eran är förbi och försök att återskapa den kommer med nödvändighet att bli reaktionära.
viiIraniern Ali Shariati är en av de mest kända islamiska tänkarna. Han försökte skapa en modern revolutionär shiism. Han är grundaren av en ny trend bland shiiter. Ayatollah Khomeini betraktade honom som en eklektiker.
Shariati går tillbaka till shiismens ursprung för att hävda att den har en enorm revolutionär potential. Han injicerade denna nya tolkning av shi’ismen med modern sociologi, inklusive aspekter av marxism, för att skapa vad som framställs som en antikolonial, inhemsk identitet, kallad ”Att komma tillbaka till sig själv” efter titeln på en av hans viktigaste skrifter. Han klumpade ihop de exploaterade och exploatörerna i väst som ”de andra” och framställde Fatemeh, profeten Muhammeds dotter, som en förebild för moderna muslimska kvinnor.
Hans politiska mål var att motverka marxismens växande inflytande bland iranska intellektuella.
viiiUnder 1800-talet institutionaliserades hierarkin inom den shiitiska tron på följande sätt: Grand Ayatollah högst upp, följt av Ayatollah och sedan Hojat-ul-Islam. Endast storayatollor kan utöva Taghleed.
ixEtt ord bör här sägas om Folkets Mujahedin-organisation i Iran, eftersom den i vissa avseenden skiljer sig från de flesta fundamentalistiska islamiska rörelser. Den grundades i slutet av 1960-talet som en antiimperialistisk gerillaorganisation och kämpade mot shahen och den amerikanska imperialismen. Den hade klart definierade politiska mål – att störta shahen och driva ut imperialismen ur Iran – och dess perspektiv på det framtida samhället var ett ”klasslöst Towhidi-samhälle”, ett klasslöst samhälle där allt tillhör Gud. Vid starten var det en radikal småborgerlig organisation, som kände sig tvungen att ta till islam för att vinna legitimitet bland den muslimska befolkningen och för att skilja sig från de marxistiska politiska organisationerna. Samtidigt kände den sig tvungen att införliva marxistiska begrepp, som klasser, exploatering, imperialism etc., i sin teori för att skilja sig från det reaktionära prästerskapet och de islamiska fundamentalisterna.
Analysen är ganska onyanserad och känns lite daterad. Religioner är mänskliga samhälleliga företeelser. Eftersom de tankesystem de skapar uppstår i klassamhällen blir det oundvikligen klassmotsättningar om hur religionernas ideologi ska tolkas. Religioner handlar om overkliga föreställningar men religioner är också verkliga företeelser. Båda dessa omständigheter måste vi förhålla oss till.
När det gäller beskrivningen av shiitiska libanesiska organisationen Hizbollah är den överspelad. Organisation hade målsättningen ”Att driva ut amerikaner, fransmännen och deras allierade fullständigt från Libanon, och göra slut på varje kolonialistisk enklav i Libanon” Hizbollah förde redan från början av sin existens en kamp mot Israels ockultation av delar Libanon och bidrog starkt till att Israel lämnade landet 2000.
De hade målet att ”Att överlämna falangisterna till en rättvis makt och ställa dem alla inför rätta för de brott de har utfört mot muslimer och kristna.”.
Hizbollah hade först målet att upprätta en shariastat i Libanon men erfor att det inte var möjligt. Deras ledare Nasrallah har sagt att ”Vi anser att villkoret för en islamisk stat är att ha en överväldigande folklig önskan, och vi menar inte femtio procent plus en, utan en stor majoritet. Och detta är inte tillgängligt i Libanon och blir troligen aldrig det.” Det verkar vara en klok bedömning.
Israels anfall på på Libanon 2006 hade som huvudmål att krossa Hizbollah. Israel fick lära sig att de mötte ett så starkt motstånd från i huvudsak Hizbollah att de ganska snart fick avbryta sitt krigsföretag.
När USA- imperialismen med början 2011 med sina allierade försökte förstöra Syrien ställde sig Hizbollah politisk och militärt på Syriens sida.