Kostas Mavrakis bok ”On trotskyism” från 1976 väntar fortfarande på att översättas till svenska, men det är inte längre uteslutet att den kommer att översättas. Den är en seriös och genomarbetad vederläggning av trotskismen.
Introduktion
Trotskij och hans efterföljare har alltid förnekat existensen av ”trotskismen”. De bekänner sig vara Lenins trogna lärjungar. Enligt dem uppfanns termen av ”stalinisterna” för att beteckna en så kallad teori av Trotskij i avsikt att göra den till ett mål för deras attacker, som i själva verket är riktade mot revolutionen i Sovjetunionen och världen. Trotskij protesterade mot att hans uppfattning om den permanenta revolutionen hämtats från Marx och att Lenin ”underförstått” gått över till den i sina ”Aprilteser”. Vissa trotskister eller trotskysanter (trotskybeundrare – ö.a), särskilt Isaac Deutscher och Alfred Rosmer, har hävdat att det inte finns någon skillnad mellan deras mentors permanenta revolution och Maos oavbrutna revolution i etapper. Trotskij själv sade: ”Jag har aldrig påstått och jag påstår inte att jag har skapat en speciell doktrin. I teorin är jag en elev till Marx. När det gäller revolutionär metod gick jag igenom Lenins skola.”(1)
Det verkar som om trotskismens försvar innebär att den förnekar och felaktigt erkänner Lenins teoretiska bidrag. Det finns dock en viss sanning i Trotskijs förnekanden. Deutscher har insisterat på sin hängivenhet till ”klassisk marxism”. Vi ska i det följande visa att detta är en eufemism som betecknar ett synsätt som är på en gång dogmatiskt och empiriskt, där den teoretiska impotens som dogmatismen innebär leder till att de som drabbas av den återgår till empirism. Bucharin sade om Trotskij att han ”excellerade … i att spåra allmänna revolutionära perspektiv”. I själva verket är det där hans talanger som ”teoretiker” slutar. Till skillnad från Lenin och Mao kunde han aldrig analysera en konjunktur i dess särdrag, eller bestämma den viktigaste motsättningen och den viktigaste parollen. Eftersom han aldrig fastställde revolutionens lagar i en samhällsformation genom att tillämpa den historiska materialismens universella princip i klasskampens praktik, var hans bidrag till denna vetenskap lika med noll. Dessutom är hans få originella ”idéer” inte hans egna, eftersom han framför allt vulgariserade andras. Dessutom visade han inte mycket omdöme i sina lån, vilket vi ska se i fallet med ”primitiv socialistisk ackumulation”. Till och med hans mest ivriga anhängare blir generade när de ombeds namnge de begrepp som han producerade.
Av alla dessa skäl är det möjligt att tala om trotskismen som en ideologisk strömning, men endast med svårighet som en doktrin, och inte alls som en ”vägledning till handling”. Trotskijs tillbakadraganden i frågan om den ”thermidorianska reaktionen” är en perfekt illustration av hans fullständiga teoretiska impotens. Vad gäller trotskisterna idag, så praktiserar de en dogmatismens dogmatism. I kulturrevolutionens era och i Mao Zedongs tänkande, marxismens tredje stadium, är de fossil från en svunnen epok – marxister från det första stadiet. Med andra ord är de inte alls marxister.
De borgerliga propagandisterna och de trotskistiska ideologerna förenas av en varugemenskap. De förra förser de senare med sina forskar- och dokumentationshålor. Kremlologi, beiingologi och det amerikanska generalkonsulatet i Hongkongs publikationer är de viktigaste källorna till trotskisternas utfall mot de socialistiska länderna.(2) För sin del är trotskisterna viktiga leverantörer av ”teoretiska” hypoteser, historiska scheman och förfalskningar som gör det möjligt att angripa Stalin och Folkrepubliken Kina från en till synes ”vänsterorienterad” ståndpunkt, vilket är en viktig resurs för vissa journalister som gör anspråk på att vara upplysta. Det handlar om en ”redan etablerad harmoni”, inte om ett medvetet samförstånd. Av olika skäl sprider båda idén att kommunistpartierna bara var marionetter som manipulerades av Moskva och Stalin, källan till allt ont.
Ett av de märkligaste argumenten från Trotskijs apologeter består i att jämföra sin idols kvickhet och gnistrande prosa med autodidakten Stalins tunga och oharmoniska stil, och dra slutsatsen att den senare inte kunde ha haft rätt mot den förre. Som om en solid ställning i den marxist-leninistiska vetenskapen vore en fråga om litterär talang. Denna idé löper som en svart tråd genom varje sida i Isaac Deutschers biografi över Trotskij. Deutscher betonar enträget att Stalin inte uppmärksammades som teoretiker före 1924. Ur denna synvinkel var det i själva verket Bucharin som åtnjöt mest prestige efter Lenin. Betyder detta att han hade rätt att stödja kulakerna, att förkunna parollen ”Bli rik” för dem och att predika att socialismen skulle byggas ”i snigelfart”? En sådan logik gränsar ibland till det groteska, som när Deutscher förklarar att Ch’en Tu-hsiu var en ”teoretiker” som var mycket överlägsen Mao.
De borgerliga publicisterna argumenterar på samma sätt. Cadar, anarko-trotskysanten, angriper Mao för hans ”grundskoleperspektiv”. Hans tänkande är inte ”förfinat”. Det är obegripligt för honom att så ”sofistikerade” författare som Althusser, Glucksmann eller Sollers sätter Mao i så hög kurs. (3) L. Bianco (4) förklarar att Mao inte är ”en djup tänkare” utan bara en ”medelmåttig teoretiker”. Det är sant att för Bianco (s. 135) är att vara en ”tänkare” att vara en ”kontemplativ”. Han konstaterar att Mao har kunnat ”frigöra sig från dogmerna och se verkligheten för vad den är”, men det tycks inte falla honom in att det för att ”se verkligheten för vad den är” krävs enastående kraftfulla teoretiska glasögon, liksom förmågan att leda massornas kamp som omvandlar denna verklighet på ett revolutionärt sätt (om man vill veta hur ett päron smakar, måste man förändra päronet genom att själv äta upp det). Vad dessa författare, liksom Trotskij, inte kan föreställa sig är sambandet mellan teori och praktik och de konkreta formerna av denna länk: masslinjen. Påstod inte Trotskij att han bedömde revolutionärer över hela världen från sina kontor i Prinkipo och Coyoacan, utan att ens ha lett, som Stalin gjorde, en verklig International med rötter i massorna?
Om resultatet (hans artiklar) ibland gnistrar som glas är det också lika bräckligt.
Han hade stil och en bred kultur, och därifrån hämtade han övertygelsen att hans idéer var lika djupgående och välgrundade som de var briljant formulerade. Hos honom ersätts jämförelse ofta med argument, och retorik med konkret tänkande. Därför kan man säga att han var ett offer för sina styrkor lika mycket som för sina svagheter, eftersom de förra gav honom illusionen att han besatt just de krafter som han saknade: den politiska strategens och teoretikerns. Mao sade: ”Ju mer man tror att man är överlägsen, desto mer mediokra resultat får man.” De som har stått Trotskij nära har noterat hans ambition, hans stolthet och faktiskt hans arrogans. Han placerade sig själv högt över resten av mänskligheten, med endast ett undantag och det endast under den enda perioden från 1917 till 1924. I sina skrifter har Trotskij den goda smaken att inte betona den höga uppfattning han hade om sig själv. Däremot döljer han inte för oss det förakt som han hyser för de mest framstående bolsjevikledarna. En dag borde de texter där han fördömde, förringade och förlöjligade sina kommunistiska motståndare eller medkämpar samlas i en antologi. Polemikern gör narr av sina offer men det sista skrattet kommer att vara hans.
Jag skall inte använda samma vapen. Jag skall underkasta hans teser en sträng, men rättvis kritisk granskning. Det är lätt att sammanställa en omfattande ”felkatalog” av utdrag ur hans böcker, och det finns en stor frestelse att i tysthet förbigå hans förtjänster i den mån han accepterade Lenins ledarskap under revolutionens första fem år: revisionistiska författare går i allmänhet tillväga på detta sätt. För egen del föredrar jag att ta mig an Trotskijfenomenet ansikte mot ansikte, eftersom det trots allt lever vidare, trots alla exorcismförsök.
Det står klart att Trotskij var begåvad med stora talanger. Som en lysande publicist, entusiastisk talare och organisatör av Röda armén gjorde han revolutionen enastående tjänster efter att ha gått med i bolsjevikpartiet. Medaljens baksida var hans extrema individualism, hans stolthet, hans arrogans och det faktum att hans tankar var rigorösa som hos en advokat, inte som hos en teoretiker som hämtar sin styrka från sin koppling till massorna och från sin förmåga att leda dem. Hans mest kända verk, ”Den nya kursen”, ”Den förrådda revolutionen”, ”Den permanenta revolutionen”, är skickliga och lysande pläderingar ”pro domo suo” (för sin egen person –ö.a.), men de är av begränsat intresse eftersom de på sin höjd visar att viss kritik som riktades mot honom var obefogad. I själva verket var inte allt som han sade i sin polemik med Stalin falskt. Men som vi skall se hade han fel om det väsentliga. Hans rival hade en avgörande fördel gentemot honom, vilket en jämförelse av deras respektive bidrag till debatten tydligt visar: Stalin var en leninist, en revolutionär ledare i marxismens andra stadium; som hans biograf säger, var Trotskij en ”klassisk” revolutionär som överlevde i en postklassisk värld.
Dessa gamla kontroverser skulle bara vara av historiskt intresse om trotskisterna inte hämtade en del av sin argumentation från dem. I den mån de har ett visst inflytande i studentrörelsen och trivs med och främjar den ideologiska förvirring som råder där, är det ett bidrag till hygienen att jämföra huvudpunkterna i deras propaganda med fakta. Dessa huvudteman utgår från ”teoretiska principer”; vi skall undersöka deras vetenskapliga status, dvs. deras förmåga att tänka verkligheten i syfte att omvandla den. Dessutom mobiliserar de exempel som hämtats från arbetarrörelsens historia. Trotskisterna har aldrig självständigt lett en segerrik revolution under de fyrtio år som deras organisationer har existerat i internationell skala, och kan därför inte stödja sig på exempel på hur deras principer har tillämpats. Deras argumentation bygger därför på en kritik av andras erfarenheter.
Vi skall se att deras version av historien i varje enskilt fall är ett schema som ligger mycket långt från verkligheten. De böcker där Trotskij, hans anhängare och de som de har påverkat, anklagar (ofta med rätta) de ”stalinistiska” historikerna för att ha förfalskat historien är otaliga. Ska vi bli förvånade om de själva förfalskar den ännu mer i sin propagandistiska litteratur?(5)
Lögner och invektiv har alltför länge fått ersätta en seriös vederläggning av trotskismen. De sovjetiska historiska verken presenterar en så rensad och ensidig version av fakta att de är värdelösa för en allmänhet som har tillgång till kompletterande, till och med motsägelsefull, information. Aragons ”L’Histoire de l’USSR” är värre än de andra ur denna synvinkel. Det räcker med att nämna det nonchalanta sätt på vilket han trollar bort polemiken om den kinesiska revolutionen 1927. Det är viktigt att klargöra dessa problem, särskilt inom ungdomsrörelsen, en viktig sektor av den revolutionära folkrörelsen.
I själva verket har den opportunistiska degenerationen av många kommunistpartier, särskilt i Latinamerika och Europa från 1945 och framåt, och sedan antagandet av de revisionistiska teserna från SUKP:s 20:e kongress bidragit till att ge trotskismen en ”andra vind”. Kontrarevolutionär som den brukade vara (under perioden 1929-45), tenderar den nu att förkroppsliga den intellektuella småbourgeoisiens revolt i ”revolutionärt” läge. De trotskistiska rörelsernas ständiga och allmänna frammarsch sedan 1960 förklaras på detta sätt. Chrusjtjovs principlösa angrepp på Stalins person och frånvaron av en vetenskaplig självkritik från SUKP gav trotskisterna möjlighet att presentera sina ”profeters” bedömningar av Sovjetunionen under 1920- och 1930-talen som förutsägelser av dess utveckling under 1950- och 1960-talen. På så sätt kan de i efterhand rättfärdiga sin inställning på Stalins tid och samtidigt lura de unga vars historiska kunskaper är magra och som följaktligen är mottagliga för att förföras av förklaringsscheman som har förtjänsten av enkelhet, om än inte av stringens.
De drar nytta av denna gynnsamma konjunktur och förkunnar oförskräckt att ”trotskismen återigen har blivit prövostenen för alla samtida revolutionära rörelser”(6).
Utgivningen av Léo Figuères bok ”Le trotskisme, cet antileninisme” visar att PCF (Frankrikes Kommunistiska Parti – ö.a.) hädanefter är tvunget att erkänna denna nya situation. Den möter den med sina vanliga metoder. Léo Figuères ger ett kapitel titeln ”Trotskij populisten”, men han undviker att fästa läsarens uppmärksamhet på det faktum att denna ”första del” av Trotskijs ”militanta liv” som han talar om hänför sig till den period då Trotskij var mindre än nitton år gammal! Med hänvisning till det spanska inbördeskriget tillskriver vår författare POUM:s 1synder trotskismen – medan Fjärde internationalens ledare hade hånat POUM:s medlemmar som ”impotenta centrister”.(7) Slutligen tillskriver Léo Figuères Trotskij en åsikt som han alltid har tillbakavisat, nämligen att byråkratin är en ”ny klass”. Dessa få mindre ohederligheter (jag har ignorerat ännu bättre) visar tillräckligt väl att en sådan bok bara kan övertyga de okunniga eller de som redan är övertygade. Figuères kritiserar trotskismen från en högerståndpunkt och bidrar till att ge den en vänstergloria som den knappast förtjänar.
Syftet med denna bok är inte att väga Stalins eller Trotskijs och hans rörelses historiska roll mot varandra. Jag föreslår endast:
(a) att isolera vad jag anser vara trotskismens väsen för att visa hur den står i motsättning till leninismen, och hur den är anti-dialektisk och anti-vetenskaplig (och därför icke-revolutionär) när den inte är kontrarevolutionär.
(b) att skingra legenderna och myterna i sitt så kallade historiska argument genom att visa hur det senare motsägs av fakta, med andra ord av en vetenskaplig analys av klasskampen under den berörda perioden.
Jag tar Stalins roll enbart inom ramen för debatten mellan honom och Trotskij. Den senares kritik återfinns i den förres skrifter, men det omvända är inte sant. Ingen vederläggning av Trotskij kan vara slutgiltig om den inte åtföljs av en kritik av Stalin. Den senare kräver de begrepp som producerats av Mao Tse-tung. Tack vare honom och kulturrevolutionen är det idag möjligt att gå bortom ”stalinismen” och följaktligen, på det teoretiska och praktiska planet, slutgiltigt väga den mot trotskismen.
När man väl har kommit bortom den utgångspunkt som motbevisandet av trotskismen utgör, visar det sig att det finns fler frågor än svar. Läsaren varnas i förväg så att vederbörande inte kan vilseledas av den ibland alltför självsäkra tonen på dessa sidor. Mitt mål har varit att föra debatten framåt, inte att avsluta den.
För fotnoterna – gå till nätversionen: http://www.marx2mao.com/Other/OT73i.html!
1 POUM var en organisation i Spanien före och under inbördeskriget, som stod trotskismen nära – se https://en.wikipedia.org/wiki/POUM. Numera nedlagd.