Detta föredrag hölls av en kamrat från Turkiets Kommunistiska Parti Marxist-leninisternas internationella byrå på Oktoberförlagets möte i Stockholm den 12 mars, där deras broschyr ”Imperialismen idag – en marxistisk analys av läget i världen” presenterades.
Kamrater,
Vi lever i en historisk tid då det imperialistiska systemets motsättningar blir allt tydligare över hela världen. Krig sprider sig över olika regioner, ekonomiska kriser fortsätter att skaka samhällen och de geopolitiska spänningarna mellan stormakterna tilltar. Samtidigt tvingas miljarder människor leva under allt sämre levnadsvillkor, medan en liten minoritet ackumulerar en rikedom utan motstycke.
Dessa utvecklingar är inte isolerade kriser eller tillfälliga störningar. De är synliga uttryck för ett system vars inre motsättningar intensifieras på global skala. För att förstå vår tids konflikter, kriser och instabilitet måste vi undersöka logiken i det system som ger upphov till dem – kapitalismens imperialistiska stadium.
Krisen i det imperialistiska systemet
Det kapitalistiska systemet drivs av kapitalackumulation och den obevekliga jakten på vinst. Som Marx visade leder kapitalismens utveckling oundvikligen till koncentration och centralisering av kapitalet. Med tiden absorberas små företag av större, och kapitalet koncentreras i händerna på ett litet antal mäktiga monopol.
Denna process skapar det stadium som Lenin definierade som imperialism, kapitalismens högsta stadium.
Med tiden leder denna utveckling till att det ekonomiska livet domineras av enorma monopol. Finanskapitalet smälter samman med industrikapitalet, och kapitalet börjar röra sig över gränserna i jakt på nya marknader, billig arbetskraft och nya investeringsområden. Det som framträder är en värld där mäktiga kapitalistiska stater och deras monopol ständigt konkurrerar om att utvidga sina inflytandesfärer, kontrollera strategiska territorier och omforma den globala ekonomin efter sina intressen.
Idag bevittnar vi de fulla konsekvenserna av denna utveckling. Ett relativt litet antal gigantiska monopol dominerar stora delar av världsekonomin, medan miljarder människor över hela världen tvingas leva under förhållanden präglade av fattigdom, exploatering och fördrivning.
Det imperialistiska systemet har skapat en produktionskapacitet utan motstycke, men organiserar dessa krafter enligt vinstlogiken snarare än mänskliga behov.
Det är just denna motsättning som ligger till grund för den instabilitet vi ser idag.
Samtidigt fortsätter kapitalismens interna motsättningar att fördjupas. En av de viktigaste av dessa motsättningar är tendensen till fallande profitkvot, som periodvis driver systemet in i djupa kriser.
Den globala finanskrisen 2008 var inte en isolerad händelse. Den avslöjade strukturella problem inom det imperialistiska systemet som förblir olösta än i dag. Trots tillfälliga återhämtningsåtgärder kvarstår kapitalismens kristendenser.
Som svar har imperialistiska stater och monopol intensifierat sin kamp för att säkra marknader, resurser och strategiska territorier. Det är denna konkurrens som präglar mycket av den politiska och militära utveckling vi ser idag.
Intensifieringen av den interimperialistiska rivaliteten
Den världsordning som uppstod efter Sovjetunionens kollaps beskrevs ofta som en unipolär värld dominerad av USA. Denna period har dock nått sitt slut.
Under de senaste decennierna har nya imperialistiska makter vuxit fram, och maktbalansen inom det imperialistiska systemet har förskjutits.
Kina har stigit fram som en stor imperialistisk makt med växande globalt ekonomiskt och militärt inflytande. Ryssland har återhämtat sig militärt och geopolitiskt. Samtidigt försöker USA och dess allierade upprätthålla sin globala hegemoni.
Som ett resultat präglas det internationella systemet alltmer av bildandet av rivaliserande imperialistiska block.
På ena sidan står den USA-ledda blocket, som omfattar USA, Storbritannien och de stora makterna i Europeiska unionen. På den andra sidan står en gruppering centrerad kring Kina och Ryssland, som strävar efter att utmana västvärldens dominans i det globala systemet.
Konkurrensen mellan dessa block är inte bara ekonomisk utan i allt högre grad geopolitisk och militär.
Den tar sig uttryck i konflikter om handelsvägar, teknologisk dominans, energiresurser och strategiska territorier.
Militarisering och förberedelser för krig
Ett av de tydligaste tecknen på den intensifierade imperialistiska rivaliteten är den dramatiska ökningen av de globala militärutgifterna.
Över hela världen investerar imperialistiska stater enorma resurser i att utöka sin militära kapacitet.
Nato har ökat sin militära verksamhet och utökat sin närvaro i Östeuropa. Samtidigt har USA stärkt sina allianser i Indo-Stillahavsregionen som en del av sin strategi för att hålla Kina i schack.
Kina har snabbt utökat sin flotta och missilkapacitet, medan Ryssland fortsätter att satsa stort på sin militära modernisering.
Dessa utvecklingar är inte isolerade. De speglar den växande risken att motsättningarna mellan imperialistiska makter kan leda till storskaliga konflikter.
Kriget i Ukraina illustrerar hur regionala konflikter kan bli arenor för konfrontation mellan stormakter. Även om kriget har omedelbara orsaker inom regionen, speglar det också den bredare rivaliteten mellan imperialistiska block.
På samma sätt speglar spänningarna i Sydkinesiska havet, militariseringen av Taiwan och utvidgningen av militära allianser i Asien den skärpta kampen om global dominans.
Mellanöstern som strategisk arena
Mellanöstern intar en central position inom det globala imperialistiska systemet. I mer än ett sekel har det varit en av de regioner där imperialismens motsättningar har visat sig i sin skarpaste form.
Detta är ingen tillfällighet. Regionen innehåller några av världens viktigaste energiresurser, vilket gör den oumbärlig för den globala kapitalistiska ekonomins funktion. Samtidigt ligger den vid korsningen av stora handelsvägar som förbinder Europa, Asien och Afrika, vilket ger den en enorm geopolitisk betydelse.
På grund av denna kombination av ekonomiska resurser och strategisk geografi har Mellanöstern upprepade gånger blivit en brännpunkt för imperialistisk intervention, rivalitet och krig. Kontrollen över denna region har länge betraktats av imperialistiska makter som avgörande för att upprätthålla globalt inflytande och säkra tillgången till de resurser och rutter som upprätthåller världsekonomin.
I årtionden har regionen därför präglats av imperialistisk intervention, ställföreträdande krig och skiftande geopolitiska allianser. USA och dess allierade har strävat efter att upprätthålla sin dominans över regionens energiresurser och politiska strukturer, medan andra makter, särskilt Ryssland och Kina, gradvis har ökat sin närvaro och sitt inflytande.
Som ett resultat har Mellanöstern återigen blivit en av de främsta arenorna där rivaliteten mellan imperialistiska makter utspelar sig. De konflikter vi ser idag i Syrien, Irak, Jemen och Palestina kan inte förstås isolerat. De är djupt kopplade till den bredare kampen mellan konkurrerande makter som försöker forma den framtida maktbalansen i regionen.
Inom detta geopolitiska landskap spelar också den sionistiska staten Israel en avgörande strategisk roll. Sedan sin tillkomst har Israel fungerat som en av de viktigaste pelarna för västimperialismens inflytande i Mellanöstern, särskilt för USA. Den pågående aggressionen mot det palestinska folket måste därför också förstås inom detta bredare strategiska ramverk. Samtidigt speglar Israels konfrontation med Iran den bredare kampen om regional dominans. De senaste militära eskaleringarna mellan Israel, USA och Iran visar hur lokala konflikter i Mellanöstern i allt högre grad är sammanflätade med globala imperialistiska rivaliteter, vilket medför risken för ett mycket större regionalt krig.
Men den imperialistiska rivaliteten i Mellanöstern formas inte enbart av de stora globala makterna. Även regionala stater försöker utvidga sitt inflytande och positionera sig inom denna föränderliga geopolitiska dynamik.
I takt med att motsättningarna mellan imperialistiska makter fördjupas försöker regionala aktörer i allt högre grad utnyttja dessa spänningar för att stärka sin egen strategiska position.
En av de viktigaste av dessa aktörer i Mellanöstern och dess omgivande regioner är den turkiska staten. För att se hur denna globala dynamik fungerar i praktiken kan vi titta på Mellanöstern och den roll som den turkiska staten spelar.
Turkiets regionala strategi
Men den imperialistiska rivaliteten i Mellanöstern formas inte enbart av de stora världsmakterna. Även regionala stater försöker utöka sitt inflytande och positionera sig inom denna föränderliga geopolitiska dynamik. En av de viktigaste av dessa aktörer i Mellanöstern och dess omgivande regioner är den turkiska staten.
Turkiet intar en strategisk position vid korsningen mellan Europa, Mellanöstern och Kaukasus. På grund av detta läge har landet länge spelat en betydande roll inom regionens geopolitiska struktur. Som medlem i Nato har den turkiska staten historiskt sett fungerat som en viktig pelare i den västerländska militärstrategin, särskilt under kalla kriget och under de följande årtiondena.
Under de senaste åren har dock de turkiska makthavarna bedrivit en mer offensiv regionalpolitik som syftar till att utvidga deras inflytande utanför landets gränser. Denna politik speglar både den turkiska statens ambitioner och den bredare konkurrensdynamiken som präglar regionen.
Å ena sidan fortsätter Turkiet att upprätthålla sin position inom Nato-alliansen och är fortfarande nära integrerat i det västerländska militära och ekonomiska systemet. Å andra sidan har landet också försökt manövrera mellan olika globala makter, upprätthålla taktiska relationer med Ryssland samtidigt som det samarbetar ekonomiskt med en rad regionala aktörer.
Denna balanspolitik speglar den turkiska statens försök att öka sitt handlingsutrymme i en alltmer fragmenterad internationell miljö.
Samtidigt har den turkiska staten utökat sin militära närvaro utanför sina gränser. Militära operationer i norra Syrien och norra Irak, dess engagemang i Libyen och dess stöd till Azerbajdzjan i Kaukasus speglar alla en strävan att utöva makt i flera strategiska regioner.
Dessa utvecklingar är inte enbart defensiva åtgärder. De är nära kopplade till bredare strategiska mål, däribland skyddet av energikorridorer, kontrollen över transportvägar och stärkandet av Turkiets geopolitiska inflytande i omgivande regioner.
Inom denna bredare regionala strategi intar den kurdiska frågan en central plats i den turkiska statens strategiska beräkningar. Det kurdiska folket utgör en av de största statslösa nationerna i Mellanöstern, med en befolkning fördelad över Turkiet, Syrien, Irak och Iran. På grund av denna geografiska fördelning har den kurdiska nationella frågan aldrig varit begränsad till en enda stats gränser, utan har alltid varit sammanflätad med regionens bredare politiska dynamik.
Ur den turkiska maktelitens perspektiv uppfattas utvecklingen av kurdiska politiska och militära strukturer utanför Turkiets gränser som ett direkt strategiskt hot. I synnerhet har utvecklingen i norra Syrien efter det syriska inbördeskriget förstärkt dessa farhågor. När statsmakten kollapsade i delar av Syrien etablerade kurdiska politiska krafter autonoma administrativa strukturer i regionen som kallas Rojava.
Denna utveckling har också formats av den bredare dynamiken i den syriska konflikten, där flera regionala och internationella aktörer har ingripit för att driva sina egna strategiska intressen. Fragmenteringen av Syrien och de skiftande allianserna inom konflikten har skapat förhållanden där lokala strider, inklusive kurdiska politiska projekt, har blivit djupt sammanflätade med bredare geopolitiska rivaliteter.
För den turkiska staten har dessa händelser tolkats som en potentiell katalysator för att stärka kurdiska politiska strävanden inom Turkiet självt. Denna uppfattning har spelat en central roll i utformningen av Turkiets militära interventioner i norra Syrien och norra Irak. Under täckmantel av säkerhetsoperationer har den turkiska staten upprepade gånger genomfört gränsöverskridande militära kampanjer i syfte att förhindra konsolideringen av kurdiska politiska och militära strukturer längs dess södra gräns.
Samtidigt har den kurdiska frågan i Mellanöstern upprepade gånger formats av externa aktörers inblandning. Under olika perioder har imperialistiska makter och regionala stater försökt utnyttja kurdiska rörelser inom bredare geopolitiska konflikter. Kriget i Syrien är ett tydligt exempel på hur nationella strider kan bli invecklade i rivaliteterna mellan större makter som är verksamma i regionen.
I detta avseende kan den kurdiska frågan inte förstås enbart som en intern angelägenhet för den turkiska staten. Den utgör en del av det bredare geopolitiska landskapet i Mellanöstern, där nationella strider, regionala ambitioner och imperialistiska rivaliteter korsar varandra. Den politik som den turkiska staten för gentemot kurdiska politiska rörelser är därför nära kopplad till dess bredare strategiska ambitioner och till den skiftande maktbalansen i regionen.
Konsekvenserna av den intensifierade geopolitiska rivaliteten begränsas dock inte enbart till internationella relationer. När staterna förbereder sig för ökad konkurrens och potentiella konflikter börjar också de inhemska politiska strukturerna i många länder att förändras.
I perioder präglade av kris, militarisering och skärpta motsättningar vänder sig de härskande klasserna alltmer mot mer auktoritära styrelseformer för att upprätthålla social kontroll och undertrycka potentiell opposition.
Det är inom detta bredare sammanhang som vi måste förstå det växande inflytandet från reaktionär och högerextrem politik i många delar av världen idag.
Fascism och reaktion i den aktuella perioden
I takt med att motsättningarna i det imperialistiska systemet fördjupas tar den politiska utvecklingen i många länder alltmer reaktionära former. Över hela Europa och andra imperialistiska centrum ser vi en förstärkning av högerextrema rörelser, auktoritära statliga metoder och öppet rasistiska politiska narrativ.
Dessa utvecklingar bör inte förstås enbart som kulturella skiftningar eller ideologiska trender. De är djupt kopplade till det kapitalistiska systemets strukturella kris.
Historiskt sett har perioder av ekonomisk instabilitet och sociala spänningar ofta åtföljts av uppkomsten av reaktionära och fascistiska politiska krafter. När kapitalismens motsättningar intensifieras och de befintliga politiska institutionernas legitimitet börjar försvagas, söker de härskande klasserna efter nya mekanismer genom vilka de kan bevara sin makt och upprätthålla social kontroll.
I den klassiska marxistiska analysen är fascismen inte bara extrem nationalism eller rasism. Som Georgi Dimitrov så berömt definierade det 1935:
”Fascismen är den öppna terroristdiktaturen av de mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska elementen inom finanskapitalet.”
Denna definition belyser en viktig punkt: fascismen uppstår inte utanför det kapitalistiska systemet. Den uppstår inifrån det, när de härskande klasserna söker mer öppet repressiva metoder för att försvara sin makt och undertrycka social opposition.
Även om förhållandena idag inte är identiska med dem på 1930-talet, speglar de tendenser vi ser i dag ändå en liknande dynamik.
Över hela Europa har högerextrema partier utökat sitt inflytande, ofta genom att kombinera nationalistisk retorik med aggressiv invandringsfientlig politik. I flera länder är dessa krafter inte längre marginella aktörer utan formar i allt högre grad den nationella politiska dagordningen.
Samtidigt utökas statens tvångsmedel. I Frankrike har massprotester mot ekonomiska reformer mötts av växande polisrepression. I Tyskland har regeringen lanserat ett massivt program för militär expansion, där ytterligare 100 miljarder euro avsätts för att återuppbygga försvarsmakten och avsevärt öka militärutgifterna. I hela EU blir migrationspolitiken alltmer militariserad, med förstärkta gränsregimer, utökade övervakningssystem och nya avtal utformade för att hålla flyktingar och migranter utanför europeiskt territorium.
Dessa utvecklingar avslöjar något grundläggande om det nuvarande stadiet i den kapitalistiska krisen. Allteftersom den ekonomiska instabiliteten och den geopolitiska rivaliteten intensifieras förlitar sig de härskande klasserna i allt högre grad på nationalism, rasism och auktoritär statsmakt för att stabilisera sin makt.
Rasism och främlingsfientlighet spelar en central roll i denna strategi. Genom att rikta den sociala ilskan mot migranter, flyktingar eller minoriteter försöker de härskande eliterna splittra arbetarklassen och förhindra ett bredare motstånd mot själva systemet.
Men denna vändning mot förtryck speglar också något annat: de härskande klassernas rädsla för växande socialt missnöje.
För under ytan av förtryck och politisk reaktion växer också nya former av motstånd fram. Men förtryck ensamt kan inte lösa systemets motsättningar.
Arbetarklassens och folkens globala kamp
Trots dessa utmaningar fortsätter arbetarklassen och de förtryckta folken över hela världen att göra motstånd.
Under de senaste åren har vi bevittnat vågor av strejker och massprotester både i imperialistiska länder och i länder som är beroende av imperialismen.
Arbetare i Europa och Nordamerika har mobiliserat mot stigande levnadskostnader och försämrade arbetsvillkor. Samtidigt har massuppror inträffat i länder över hela Asien, Afrika och Latinamerika.
Dessa kamper visar att det kapitalistiska systemets motsättningar ger upphov till motstånd på global skala.
Många av dessa rörelser möter dock begränsningar på grund av avsaknaden av ett starkt revolutionärt ledarskap.
Utan organiserade revolutionära krafter som kan ge strategisk riktning, avtar ofta spontana uppror utan att åstadkomma grundläggande förändringar.
Den kommunistiska rörelsens tillstånd
Den internationella kommunistiska rörelsen har stått inför betydande utmaningar under de senaste decennierna.
De socialistiska staternas kollaps i slutet av 1900-talet och uppkomsten av revisionistiska och reformistiska tendenser försvagade revolutionära organisationer i många delar av världen.
Trots detta har de revolutionära kamperna inte försvunnit.
Kommunistiska rörelser fortsätter att verka och organisera sig i flera regioner, särskilt i länder där förhållanden av halvkolonial och halvfeodal dominans kvarstår.
Dessa rörelser visar att massornas revolutionära potential fortfarande lever.
Revolutionärernas uppgifter idag
I den nuvarande historiska perioden står revolutionärerna inför flera viktiga uppgifter.
För det första är det väsentligt att analysera det imperialistiska systemets föränderliga struktur och förstå de motsättningar som formar den globala politiken.
För det andra måste revolutionärerna stärka sina band med arbetarklassen och de förtryckta folken och bygga organisationer som kan leda masskampen.
För det tredje måste den internationella solidariteten och samordningen mellan revolutionära rörelser fördjupas.
Den intensifierade imperialistiska rivaliteten och den växande faran för ett storskaligt krig gör dessa uppgifter mer brådskande än någonsin.
Historien visar att imperialistiska krig är en produkt av kapitalismens egna motsättningar. Samtidigt skapar sådana kriser också förutsättningar för revolutionär förändring.
Slutsats
Kamrater,
När vi tar ett steg tillbaka från de enskilda konflikter och kriser vi har diskuterat, blir en bredare historisk bild synlig.
Den värld vi lever i idag upplever inte bara en serie tillfälliga störningar. Det vi bevittnar är den fördjupade instabiliteten i ett globalt system som har nått gränserna för sin egen utveckling. Den enorma produktionskapacitet som det moderna samhället har skapat samexisterar med växande ojämlikhet, ekologisk förstörelse och permanent geopolitisk spänning.
Denna motsättning avslöjar något grundläggande om kapitalismens imperialistiska stadium. Systemet kan producera enorma rikedomar och tekniska framsteg, men det kan inte organisera dessa krafter på ett sätt som tjänar mänskligheten. Istället koncentreras de rikedomar som skapas av samhället till färre händer, medan konkurrensen mellan mäktiga stater i allt högre grad formar den globala politiken.
Under sådana förhållanden blir konflikten strukturell. Rivaliteten mellan stater intensifieras, regionala kriser mångdubblas och risken för större krig ökar.
Men historien har aldrig rört sig i en rak linje.
Samma system som skapar dessa motsättningar skapar också de sociala krafter som kan förändra det. Den globala arbetarklassen har aldrig varit större. Världens folk har aldrig varit mer sammankopplade. Och systemets egna motsättningar genererar ständigt motstånd och kamp.
Detta betyder inte att förändring kommer att ske automatiskt. Historien löser inte sina motsättningar av sig själv. Den formas av medvetet mänskligt handlande.
För dem som söker en annan framtid är uppgiften därför tydlig: att förstå de krafter som formar vår värld, att erkänna de maktstrukturer som upprätthåller det imperialistiska systemet och att delta i de kamper som utmanar det.
För i slutändan är den fråga som mänskligheten står inför inte bara hur man ska hantera kriserna i det nuvarande systemet.
Den verkliga frågan är om mänskligheten kommer att fortsätta att leva under ett system som drivs av vinst, rivalitet och dominans – eller om den kommer att börja bygga en värld organiserad kring kollektiva mänskliga behov.
Den frågan är fortfarande öppen.
Och den kommer inte att besvaras av mäktiga staters strategier, utan av världens folks kamp.
Tack!
TKP-ML:s internationella byrå
Mars 2026