Vi låter Jokkmokk symbolisera SD:s dilemma. Högerpopulism – där man eftersträvar folkligt stöd konfronteras med en verklighet där många väljare faktiskt inte stödjer deras arbetarfientliga politik som främst riktas mot proletära invandrare.
”Tack, men nej tack”, var Jokkmokks kommuns svar när regeringen bad kommunen att samarbeta med dem för att jaga tillbaka invandrare till sina ursprungsländer. ”Jokkmokk behöver sina invånare och regeringens politik är osvensk” , hävdade kommunen
Svaret blev viralt och en rad kommuner valde att gå på samma linje. Det fick Ludvig Aspling, migrationspolitisk talesperson för SD, att rikta stark kritik mot kommunen.
”Jokkmokk är totalt beroende av stöd från staten. Varför ska staten hjälpa en kommun som uppenbarligen inte vill ha något samarbete? Dessutom baserat på ren okunskap om vem bidraget är till för. Syftet är att ordna en väg hem för invandrare som specifikt inte är med och bidrar”,
Uttalandet gjorde situationen för SD:s företrädare i Jokkmokk helt ohållbar. Efter en massiv opinion avvecklades partiet helt i Jokkmokk. En tidigare ledande företrädare konstaterade – ”Det kommer inte finnas några som röstar på Sverigedemokraterna i Jokkmokk efter det här”, säger Mats Tikka till SVT.
Vi ser här att SD faktiskt är sårbara. Denna gången föll de på eget grepp, men händelsen visar att partiet med en riktig politik kan bekämpas.
masi
Den nyligen utkomna ”Marxistiskt Forum” No 2 2025 har en längre artikel ”Hur skall extremhögern bekämpas? ” Från artikeln saxar vi ett utdrag om Sverigedemokraterna .
De svenska riksdagspartierna, alltifrån de borgerliga partierna till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, har i varierande utsträckning angripit SD för dess politiska förflutna, men den argumentationen biter inte särskilt bra, eftersom SD fortsätter att växa, inklusive i LO-kollektivet. Det hjälper inte att angripa SD som ett fascistiskt parti; det är ungefär lika effektivt som att bedriva teoretisk religionskritik i syfte att omvända troende. SD måste angripas på annat sätt. |
II.
……
Jag anser alltså inte att Sverigedemokraterna ska karakteriseras som ett fascistiskt parti, eftersom de inte uppfyller flera av de kriterier, som angetts tidigare. Det är snarare ett högerpopulistiskt parti, med Alternativ för Sverige till höger om sig och Nordiska motståndsrörelsen som ett öppet nazistiskt parti. SD verkar inom den borgerliga demokratins ramar, prioriterar den parlamentariska verksamheten och dess interna organisation liknar övriga borgerliga partiers och socialdemokraternas. Om det uppstår en intern opposition, så gör man sig naturligtvis av med den, men det gör också de andra partierna om det kniper, exempelvis socialdemokraterna. Sverigedemokraterna organiserar inga kampgrupper, som angriper vänsteraktivister fysiskt. Sverigedemokraterna är i första hand ett invandringsfientligt parti, särskilt gentemot utom-europeiska, speciellt muslimska invandrare, och de sist anlända invandrarna. Märk väl att det finns tidigareanlända invandrare som stöder SD; på deras vallistor finns kandidater med finska, tyska och slaviska namn.
Sverigedemokraternas taktiska huvudlinje har varit att göra sig så pass rumsrena att de i har kunnat ingå ett regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna, eller åtminstone tjänstgöra som regeringsunderlag till en sådan regering. Därför rensar SD fortlöpande ut de värsta öppna rasisterna och modifierar vissa politiska ståndpunkter; de har övergett EU-utträdeskravet, korrigerat synen på abort och ha öppnat för vinstdrivande företag inom den offentliga sektorn. Idag kräver Sverigedemokraterna dock ministerposter, vilket skapar slitningar, särskilt gentemot Liberalerna.
SD har i och för sig en annan förhistoria än sina motsvarigheter i Danmark, Finland och Norge. Fremskrittspartiet i Norge och Dansk Folkeparti började som skattekverulantpartier och Sannfinländarna har uppstått från Landsbygdspartiet, ett missnöjesparti. SD ”bildades 1988 av veteraner inom militant rasism och fascism” för att citera Expo. I den praktiska politiken, särskilt vad gäller invandringsfrågan, är det dock inte mycket som skiljer dessa partier åt. Danskt Folkeparti har hittills haft mest framgång i fråga om invandringsmotståndet, utan att ingå i någon regering, men förlorade en stor del av sitt röstetal i det senaste valet, eftersom de danska socialdemokraterna skärpte sin invandringspolitik. Vissa svenska socialdemokrater sneglar åt de danska socialdemokraternas taktik. Sannfinländarna ingick i den förra finländska regeringen, men sprack på kuppen. Det norska Fremskrittspartiet har också förlorat röster på sin regeringssamverkan.
De svenska riksdagspartierna, alltifrån de borgerliga partierna till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, har i varierande utsträckning angripit SD för dess politiska förflutna, men den argumentationen biter inte särskilt bra, eftersom SD fortsätter att växa, inklusive i LO-kollektivet. Det hjälper inte att angripa SD som ett fascistiskt parti; det är ungefär lika effektivt som att bedriva teoretisk religionskritik i syfte att omvända troende. SD måste angripas på annat sätt.
Man måste dock komma ihåg att ingenting hindrar att Sverigedemokraterna kan radikaliseras ytterligare i en krissituation, i en skärpt klasskampssituation.
III.
Varför går Sverigedemokraterna framåt? Sverigedemokraterna gick framåt även i det senaste valet och ökade från 12,9 procent till 17, 8 procent. I vissa delar av Sverige är SD största parti, framför allt i Skåne, där Sverigedemokraterna är största parti i 20 av 33 kommuner. SD utnyttjar den frustration, som finns bland småfolk, delar av proletariatet, de lågutbildade och de arbetslösa över samhällsutvecklingen sedan 1980-talet. I en artikel på DN Debatt skrev tre forskare:
”Både SD:s politiker och dess väljare kommer i högre grad än i andra partier från gruppen som fått det sämre sedan 2006. Vår forskning visar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktigare för att förstå partiets framgångar än ökad invandring”.
Forskarna menade att Sverigedemokraternas tillväxt sammanfaller med två ekonomiska skeenden som påverkade de flesta väljares ekonomi. Regeringen Reinfeldt började 2006 genomföra den så kallade arbetslinjen, med jobbskattevdrag samt åtstramade socialförsäkringar och a-kassa. Under 2008 drabbades Sverige också av den globala finanskrisen och högre arbetslöshet. Arbetslinjen gav stora väljargrupper sämre ekonomiska villkor, särskilt i relativa termer. Reformerna av skatter och socialförsäkringar vidgade gapet i genomsnittlig disponibel inkomst med 20 procentenheter mellan de fast förankrade på arbetsmarknaden, så kallade insiders, och de utan fast förankring, outsiders.
Sverigedemokraternas väljarunderlag utgörs i stor utsträckning av förlorarna på den ekonomiska utvecklingen. Samma forskare hävdar att en jämförelse av valresultaten visar att SD:s röstandel har ökat betydligt mer mellan 2002 och 2014 i kommuner med fler innevånare som fått försämrade ekonomiska förhållanden. Jämfört med övriga partier är 600 procent fler av SD:s politiker förtidspensionerade och 450 procent fler långtidsarbetslösa eller ekonomiskt inaktiva.
I första hand proteströstar därför Sverigedemokraternas väljare mot de partier, som har suttit i regeringsställning och är ansvariga för den förda politiken. Frågan om invandringspolitiken spelar egentligen mindre roll. Vänsterpartiet har visserligen kritiserat den förda politiken, men fokuserar på den parlamentariska verksamheten och har numera ett mycket svagt stöd bland de LO-anslutna väljarna – 10 procent liksom Moderaterna. Dessutom har de fungerat som regeringsunderlag för den senaste S/MP-regeringen i utbyte mot marginella reformer. Vänsterpartiets bristande massarbete kan illustreras av demonstrationen mot inskränkningarna av strejkrätten på Norra bantorget i Stockholm den 25 augusti 2018. Den samlade 2 000 deltagare, men var fanns Vänsterpartiets 6500 medlemmar i Stockholm?
Sverigedemokraterna ger invandrarna skulden för den uppkomna situationen. Därmed avleder de kampen mot borgerskapet. De högerpopulistiska partierna kämpar för en kapitalism med färre eller inga alls invandrare, som om detta skulle lösa några av kapitalismens problem. De högerpopulistiska partierna letar efter syndabockar, men inte rätt syndabockar. Huvudansvaret för samhällsutvecklingen, inklusive för invandringens utveckling, bär nämligen i stället borgerskapet och dess nyliberala politik sedan 80-talet. Sverigedemokraterna står också närmast Moderaterna och Kristdemokraterna i politiken.
IV.
Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas? Den enda framgångsmetoden för kommunisterna i detta sammanhang är att fokusera på huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerskap, söka förankra sig i arbetarklassen och ena alla som kan enas, oberoende av härkomst, religion etcetera, på klasskampens grund, samtidigt som alla försök att splittra arbetarklassen politiskt bekämpas.
Den rörelse som vill bekämpa rasism, högerextremism, högerpopulism och fascism i praktiken i stället för att ägna sig åt meningslös plakatpolitik måste därför
prioritera proletariatets frågor, d.v.s. kämpa för att förbättra proletariatets levnadsstandard, bekämpa de ökande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna, lönedumpning, avskaffandet av fackliga minimilöner och bekämpa bemanningsföretagen och försämrade anställningsvillkor och öka den fackliga organisationsgraden;
finnas ute på LO- och TCO-kollektivets arbetsplatser och inte instängda i medelklassghetton;
kräva och verka för att Sverige utträder ur EU. I och med medlemskapet i EU dikteras den ekonomiska politiken i Bryssel och det går aldrig att uppnå full sysselsättning igen i Sverige, eftersom EU:s anti-inflationistiska politik går stick i stäv mot denna;
bekämpa den nuvarande bostadspolitiken, som har lett till att andelen villor och bostadsrätter ökar på bekostnad av andelen hyresrätter, vilket leder till ökad segregering;
bekämpa den nuvarande skolpolitiken med fritt skolval och friskolor, vilket leder till ökad segregering;
fokusera på befrielsekampen i de neo-koloniala länderna och stödja de folk och nationer som intar en konsekvent anti-imperialistiska hållning; solidaritetsarbetet med Indokinas folk hade en enorm betydelse för det revolutionära uppsvinget i Sverige.
föra en skoningslös ideologisk kamp i sak mot rasistiska, chauvinistiska och fascistiska föreställningar.
kunna erbjuda en vision om ett alternativt socialistiskt samhälle. Som Clara Zetkin sade utnyttjade fascisterna också ”bristen på tron på socialismen”. Ingen vänsterorganisation – det gäller speciellt Vänsterpartiet, Kommunistiska Partiet, det s.k. SKP och alla slags trotskistiska sekter – utom Kommunistiska Arbetarföreningen idag kan presentera en trovärdig socialistisk version.
……….
Rickard B. Turesson