Folkmordet i Sudan – en bakgrund.

Imperialismen visar sitt fula tryne. 

Denna analys från Togos kommunistiska parti om situationen i Sudan är till stor hjälp för att förstå händelserna fram till 2023. Detta i sin tur utgör en värdefull bakgrund till dagens folkmord.

*****

PCTogo 15 Augusti 2023

”Om kapitalisterna delar upp världen mellan sig är det inte på grund av deras särskilda ondska, utan för att den koncentrationsgrad som redan uppnåtts tvingar dem att följa denna väg för att göra vinst.”

Detta citat ligger till grund för de idéer som den ryska revolutionären Lenin utvecklade i sitt verk ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”. I detta verk förklarar Lenin, på grundval av noggranna ekonomiska fakta, att 1800-talets kapitalism kännetecknades av export av varor (…) och att när detta kapitalistiska system når sin imperialistiska fas kommer exporten av kapital att dominera, med utgångspunkt från de industrialiserade länderna, som kommer att dela upp världen mellan sig genom kolonialt herravälde.

Denna korta sammanfattning visar tydligt att Lenins idéer fortfarande är relevanta och lärorika för att erkänna och förstå det rovgiriga och ekonomiska krig som utspelar sig framför våra ögon! Och denna hårda konkurrens som förvärrar de sekellånga rivaliteterna mellan imperialistmakterna på den afrikanska kontinenten, särskilt i Sudan

• Sudan är Afrikas näst största land till ytan, och dess geografiska läge är en av de viktigaste orsakerna till dess politiska instabilitet. Landet ligger i en strategiskt viktig region för olika imperialistiska makter, som kämpar hårt för att stärka sitt inflytande och samtidigt skydda sina ekonomiska intressen med alla medel. På kartan över kontinenten ligger det mellan Röda havet, Sahel och Afrikas horn. Sudan gränsar också till länder som Sydsudan, Somalia och Libyen.

• På det ekonomiska planet är jordbruksfrågan är av största vikt i Sudan. Liksom i de flesta nykolonier i Afrika tillhör marken inte bönderna. Den är i händerna på utländska företag och halvfeodala eller kapitalistiska markägare. I Sudan har Förenade Arabemiraten och Saudiarabien lagt beslag på mer än 500 000 hektar jordbruksmark. Av denna enorma yta är 12 000 hektar avsedda uteslutande för odling av djurfoder som ska exporteras till Gulfstaterna och Mellanöstern. Oljemonarkiernas beslagtagande av mark är ett verkligt hinder för landets industrialisering.

 • Även på det ekonomiska området: förutom utvinningen av gas, olja och guld nämner de borgerliga experterna att ”cirka 12 % av världshandeln passerar genom Suezkanalen och 10 % genom Bab El-Mandeb. År 2050 förväntas BNP i Röda havsregionen stiga till 6,1 biljoner dollar och handelsvolymen till cirka 4,7 biljoner dollar”. Ett annat ekonomiskt faktum som rapporterats till oss av ”Ecofin Agency”: Perseus Mining, en australisk koncern, hade i januari 2022 meddelat att man skulle förvärva en andel i Orca Gold, ägaren till Sudans Block 14-guldprojekt. (…) Enligt avtalet med det kanadensiska företaget måste Perseus betala 198 miljoner kanadensiska dollar (155 miljoner dollar) för att förvärva den andel på 85 % som det ännu inte äger. Tillsammans med de 17 miljoner kanadensiska dollar som betalats för att gå med i företaget ökar denna ersättning Orcas värde till 215 miljoner kanadensiska dollar (168,5 miljoner dollar).

 • I denna oupphörliga ekonomiska kamp mellan olika kapitalistiska grupper finner vi även den marockanska koncernen Managem, som är verksam i nio länder i Afrika. Framför allt i Demokratiska republiken Kongo, Elfenbenskusten, Etiopien, Mali och Burkina Faso. Den marockanska koncernen utvecklar olika projekt inom guldsektorn. I Sudan har Managem ett partnerskap med det kinesiska företaget Wanbao Mining. Syftet med detta partnerskap är att utveckla ett guldprojekt i block 15 i Gabgaba-gruvan. Målet är att på medellång sikt producera nästan 5 ton guld per år. För detta ändamål har 250 miljoner US-dollar investerats i moderniseringen av produktionsanläggningarna.

• Sammanfattningsvis är den sudanesiska ekonomin inriktad på systematisk export av råvaror och jordbruksprodukter till världsmarknaden, vilket innebär en betydande värdeöverföring, eller med andra ord: en överexploatering av landet till förmån för industriländerna.

• Med tanke på all denna hårda ekonomiska konkurrens på sudanesiskt territorium är det förståeligt att den amerikanska imperialismen tidigt grep autokraten Bashirs avsättning som en möjlighet att förbättra sina relationer med kuppmakarna och övergångsregeringen. Hamdok och dess regering hade fått 700 miljoner dollar i akut ekonomiskt stöd från den amerikanska regeringen och betydande ekonomiskt stöd från Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) i synnerhet. Alla dessa direkta eller indirekta finansiella ingripanden från den amerikanska regeringen tjänade inget filantropiskt syfte. De tjänade snarare till att devalvera det sudanesiska pundet mot dollarn och därefter öppna den sudanesiska marknaden för amerikanska företag och multinationella koncerner.

 • EU-blocket och tysk imperialism i Sudan. Det statliga besöket av den tyske presidenten Frank Walter Steinmeir i februari 2020, när folkets kamp mot kuppmakarna var som mest intensiv, var en tydlig symbol för den tyska imperialismens försök att skaffa sig ett övertag över sina brittiska och amerikanska rivaler för tre år sedan. Även om Tyskland är ett av de tre länder (tillsammans med Kina och Qatar) som investerar mest i Sudan, är dess diplomati i Röda havsregionen och Mellanöstern fortfarande diskret. Det säger sig självt att denna diskretion i grunden bara är ett knep för att dölja den tyska militärindustrins oavbrutna aktiviteter i denna region av den afrikanska kontinenten.

 • Faktum är att den tyska regeringen upprepade gånger har tecknat gigantiska vapenavtal med regionala makter som ingriper i Sudan. SAUDIARABIEN, FÖRENADE EMIRATEN och EGYPTEN har bildat en allians för att sabotera folkets kamp genom att starkt stödja kuppmakarna. I dag stöder dessa tre länder, som är kunder till tyska vapenfabriker, motsatta läger i detta reaktionära inbördeskrig. Egypten är en allierad till general Abdel Fattah al Burhan. Landet som leds av tyrannen Al Sisi kunde i Tyskland förvärva olika krigsmateriel (luftvärnskanoner och missiler, fyra U-209-ubåtar och fyra Meko-korvetter) till ett värde av mer än 3 miljarder euro. Under de senaste åtta månaderna har Olaf Sholtz och cheferna för vapenindustrin beslutat att häva sanktionerna mot Saudiarabien och Förenade Arabemiraten i samband med import av vapen från EU-länderna. Därmed får Saudiarabien, som ingriper i Sudan, köpa reservdelar och vapen till Typhon- och Tomado-stridsflygplan från den tyska försvarsindustrin till ett totalt värde av 36,1 miljarder euro. Fackpressen rapporterar också om försäljningen av sex taktiska transportflygplan av typen A400M till Förenade Arabemiraten, ett kontrakt som ännu inte har bekräftats. Bland dessa regionala makter finns Qatar, som redan 2019 hade beställt vapen för 165 miljoner euro från den tyska försvarsindustrin. Parallellt med sin vapenindustris intervention i Afrikas horn och med Gulfmonarkierna hade den tyska imperialismen mobiliserat sitt ökända ”Team Europe”, som omfattar EU:s institutioner och medlemsstater, för att tillhandahålla ett enormt utvecklingsbistånd på 770 miljoner euro.

 • PUTIN och hans oligarker gör för sin del ingen hemlighet av sina mål. RYSSLAND har positionerat sig som den sudanesiska regeringens huvudsakliga vapenleverantör. År 2019 blev Sudan den näst största köparen av ryska vapen i Afrika. Sudans rika och värdefulla naturresurser är fortfarande en lukrativ affär som lockar ryska affärsmän. Den tredje största guldproducenten på kontinenten, den diffusa paramilitära gruppen Wagner, har kontinuerligt deltagit i plundringen genom Jevgenij Prigosjins företag M Invest och dess dotterbolag Meroe Gold, som etablerade sig i Sudan 2017. De flesta gruvorna är i händerna på FSR av Hamdan Dogolo alias Hemetti. Meroe Gold, det så kallade dotterbolaget, samarbetar öppet med Aswar, ett företag som drivs av sudanesiska militära underrättelsetjänsten. Trots ett påstått ekonomiskt embargo mot Ryssland stärker den sudanesiska guldindustrin i hemlighet den ryska ekonomin under den militära konfrontationen med Nato-blocket i UKRAINA. Men det är inte allt! Förutom att officerare utbildas av ryska instruktörer finns det också ryska experter i den sudanesiska militära apparaten som säkerställer kommunikationen för generalstabschefen Abdel Fattah al Burhan och analyserar e-post, informationswebbplatser och sociala nätverk. Utöver dessa militära experter är det nödvändigt att nämna byggandet av en rysk militärbas i Port Sudan nära Röda havet. Enligt vissa militära experter kan den ryska militärbasen rymma mer än 300 soldater och kärnkraftsdrivna krigsfartyg. Huvudsyftet med denna marinbas är att skära av vägen för de amerikanska och franska flottorna som eskorterar iranska och syriska oljetransporter.

 • Även om Kina och Ryssland har motstridiga intressen på den afrikanska kontinenten, är de två framväxande makterna i Sudan överens om en sak: obegränsad kontroll och exploatering av landets naturresurser. Således undertecknade den kinesiska regeringen 2020 ett avtal med Sudan. Detta ekonomiska avtal ger kinesiska företag obegränsad rätt att utforska och bryta guld, kromit, svart sand, marmor och kobolt i Sudans berggrund, som är full av dessa mineraler. Förutom naturresurser är kinesiska företag också aktiva inom jordbruk, industri, byggnad, transport och energi. Inom energisektorn rapporterade internationell press att ”Kina, genom sitt nationella företag China National Nuclear, var involverat i byggandet av en kärnreaktor” och Merowe-dammen, belägen 350 km norr om Khartoum. Damms kraft är 1250 kW. Det är den näst största dammen på Nilen. Från ett annat ekonomiskt register framgår det att de totala lån som Sudan beviljat den kinesiska regeringen för energiprojekt uppskattas till mer än 5 miljarder US-dollar. I dag uppgår de kinesiska investeringarna till mer än 20 miljarder dollar. Det minsta man kan säga är att alla dessa investeringar från de kinesiska kapitalisterna bekräftar att Sudan har stått stilla i flera år! Detta är anledningen till att den kinesiska regeringen cyniskt har två järn i elden sedan början av detta ultrareaktionära inbördeskrig, nämligen: så länge affärerna är stabila och positiva, kommer den bättre av de två fascisterna att vinna!

 • Affärsmannen Oktay Ercan, den obestridda chefen för Barer Holding, står nu ensam för att representera Turkiets politiska och ekonomiska ambitioner i Sudan. Barer Holding omfattar olika affärssektorer såsom gruvdrift, luftfart, boskapsskötsel samt militära och ballistiska textilier. Utöver verksamheten i sitt berömda holdingbolag hade Oktay Ercan etablerat ett annat internationellt företag vid namn SUR (International Investisment Group), naturligtvis för att främja saken i Sudan. Märkligt nog finns det aktieägare i SUR-företaget som samarbetar med den sudanesiska armén inom tillverkningen av militära textilier, en stor och lukrativ sektor. Dessutom finns det olika investeringar i infrastruktur vid Röda havet och, framför allt, byggandet av en ny flygplats 40 km från Khartoum. Qatar, Turkiets allierade i Sudan, har också investerat 4 miljarder euro i infrastruktur.

• På det militära området har den tyska försvarsindustrin levererat stridsvagnar av typen ”Leopard” och teknisk assistans vid byggandet av sex ubåtar av typen U-214 i Turkiet. Sedan 2014 har Turkiet genomfört flera militära manövrer i Sudan, och det finns turkiska byggnader i hamnen i Sudan nära Röda havet. Den turkiska pressen rapporterar om Erdogans ambitioner i Afrika: ”Turkiets ambitioner i Östafrika är inte begränsade till Sudan och Röda havet. Turkiet har byggt sin största utländska marinbas i Somalia, till en kostnad av nästan 50 miljoner dollar, med målet att utbilda tusentals somaliska och turkiska soldater.”

 • I denna politiska, ekonomiska och militära konflikt mellan de rovgiriga makterna som styr Sudan framstår Erdogans Turkiet tydligt som en svag länk, eftersom maktbalansen har förändrats och nya aktörer har tagit över sedan autokraten Béchir, som var en stark allierad till Turkiet, störtades. För att förbereda sin hämnd flydde det tidigare regimens hantlangare till Turkiet för att enas, organisera sig och förbereda sig för att återta makten i Sudan. Denna kamp för att få tillbaka Béchirs män förvärrar ytterligare de politiska motsättningarna mellan armén och paramilitärerna. Allt detta är kärnan i detta reaktionära inbördeskrig.

Togos Kommunistiska Parti

Översatt från denna artikel.