Shanghai Cooperation Organizations (SCO) möte i Tianjin mellan den 30 augusti och den 1 september har väckt liv i revisionister världen runt. Även här i Sverige har det så kallade Kommunistiska partiet, i ledarartikeln Dörren på glänt till en ny världsordning, bemött mötet med öppna armar som ett steg i mot en ”en demokratisering av förhållandet mellan världens länder, som bättre för arbetarklassens kamp än dagens imperialistiska diktatur.”1 Att detta sammanträffade med att K hade ett öppet möte i Stockholm om Kina under Xi Jinpings ledarskap, är inte förvånansvärt. Sedan man förlorade sitt presstöd för Proletären och med det majoriteten av sin politiska aktivitet, har man haft stora problem med att hålla partiet vid liv. Trots att K inte öppet kallar Kina för socialistiskt än, närmar man sig KKP med raketfart till den punkt att den påstådda första aprilartikeln i brist på presstöd – Proletären ingår partnerskap med kinesiskt statligt mediehus, verkat ha varit en blick in i framtiden.
Kommunistiska partiet har i över två decennier fört en reformistisk linje via Proletären, som liknar den linje som VPK förde på 70- och 80-talet, medan de visat upp sig som ett ”ansvarstagande” parti inför borgarklassen likt sina vänstersocialdemokratiska rivaler i V. Den politik K för ut i Proletären går i huvudsak ut på att, inom den borgerliga demokratins trånga ramar, förespråka påstått allmänna och klassneutrala aktioner. Man förespråkar exempelvis förstatligande av industri som något av ett klassneutralt, samhällsekonomiskt intresse. I en ledarartikel om konkursen av Northvolt skriver man:
Nu ställs frågan om staten ska gå in och rädda Northvolts ägare från den hotande konkursen. Näringsminister Ebba Busch svarar nej, och för en gångs skull håller vi med detta notoriska högerspöke. Det är inte ägarna som ska räddas, utan produktionen, som är av samhällsekonomiskt intresse. På ett principiellt plan förordar vi en expropriering av Northvolt. Den nödvändiga gröna omställningen kräver samhälleligt ägande och samhällelig planering. Ta helt sonika över konkursbolaget! [min fetstil]2
Men vad innebär ett förstatligande av industri egentligen? Det är nämligen så att termen ”borgarklassens diktatur” inte enbart syftar på det systematiskt politiska, sociala och ekonomiska förtrycket av arbetarklassen, utan även på en form av statsskick i vilket borgarklassen löser sina interna motsättningar. Hur dessa motsättningar hanteras kan variera beroende på vilken form borgarklassens diktatur tar. Under folkhemmets s.k. storhetstid så var sammansmältningen av finanskapitalet och den borgerliga staten som starkast, därav så var den statsmonopolistiska formen av kapitalismen som starkast under denna tiden. Den borgerliga regeringen planerade i flera fall produktionen och kunde med en hård hand underordna individuella kapitalister statsmonopolen – och därmed den borgerliga statens – kollektiva intressen. I kontrast till detta var den nyliberala borgerliga demokratin en form vilken ofta kastade bourgeoisiens gemensamma intressen åt sidan så att de enskilda borgarna kunde få en större plan att spela på.
Ett förstatligande av ett företag innebär därför att industrin går från att vara den enskilda borgaren/trustens, till att vara förvaltad av den borgerliga statsapparaten för att tjäna klassens gemensamma intressen. Vi ser exempelvis hur EU:s knepiga sits mellan de amerikanska och kinesiska imperialisterna tvingar monopolbourgeoisien i EU och bourgeoisien av de enskilda länderna, att instifta en skarpare klassdisciplin, vilket i vissa fall leder till att mer industri sätts direkt i händerna av den borgerliga staten. Lenin skriver klart och tydligt om statsmonopolens roll, och de ”marxister” som påstår detta vara en form av socialism (vilket K visar på i ett citat längre ner i texten) att:
[D]et mest spridda misstaget är det borgerligt reformistiska påståendet, att den monopolistiska eller statsmonopolistiska kapitalismen inte längre är kapitalism, utan redan kan kallas ”statssocialism” o.dyl. En fullkomlig planmässighet har trusterna naturligtvis inte åstadkommit, åstadkommer de ännu inte och kan de inte heller åstadkomma. Men i den mån de uppvisar planmässighet, i den mån kapitalmagnaterna på förhand beräknar produktionens omfång i nationell och t.o.m. internationell skala, i den mån de planmässigt reglerar den, förblir vi likväl inom kapitalismen, visserligen på ett nytt stadium av den, men dock otvivelaktigt inom kapitalismen. Att en sådan kapitalism ”står nära” socialismen måste för proletariatets verkliga representanter utgöra ett bevis för den socialistiska revolutionens närhet, för lättheten och aktualiteten i dess genomförande. Men den utgör alls inte något motiv för att tolerera, att man förnekar denna revolution och skönmålar kapitalismen, såsom alla reformister gör. [min fetstil]3
Att därför tala om förstatligande som något som alla tjänar på, visar att K försummar klasskaraktären av staten, antingen medvetet eller på grund av sin egen osäkerhet i frågan. Utöver all denna klassblinda talan om samhällets gemensamma intressen, vågar inte heller K ställa sig utanför den borgerliga demokratins ramar när de väl pressas. Före detta antirevisionisten Erik Petterson tar upp ett av flertal exempel i sin broschyr Vart går det Kommunistiska partiet?:
Ett bra exempel på detta är tyvärr då Lars Rothelius i egenskap av redaktör på Proletären skämmer ut partiet i Sveriges radio p1, då han pressas av en journalist angående presstödet. Lars Rothelius säger uttryckligen i intervjun att han inte vill göra revolution. Ordagrant lyder meningen: ’Jag vill inte göra revolution’. Detta svarar han på frågan om han verkligen är demokrat, då han utger sig för att vara revolutionär. Att vara ”revolutionär” är nu enligt Rothelius ett högst humant tillstånd som är reducerat till att vilja ha en ”omvandling” av samhället.4
Åter till den huvudsakliga artikeln. Den ovan nämnda ”ansvarstagande” politiska linje som K håller, ser vi även reflekterad i deras analys av de ökande motsättningarna i den kapitalistiska världen. Samma tomma prat om ”folkrätt” och ”jämlikhet” som allsköns borgerliga demokrater och reformister pratar om, ekar i artikeln. Det heter att:
Xi talade sig också varm för gällande folkrätt och för ett återupprättande av FN-systemets auktoritet, som idag sidsteppas av västimperialismens så kallade regelbaserade världsordning. Där håller vi med honom. Försvaret av FN-stadgan och folkrätten, som vid instiftandet hade Sovjetunionen som en signatärmakt, är en nödvändig del av kampen mot imperialistiskt godtycke. [min fetstil]5
Vad för illusioner hyser man? Skulle demokrati och internationella samlingar som FN stå över klassmotsättningar? Hur menar man att FN-stadgan och folkrätten, som instiftats av den imperialistiska bourgeoisien, ska stoppa densamma från ”imperialistiskt godtycke”? FN har visat sig utan tvivel vara en både maktlös och ointresserad organisation när det gäller att stoppa folkmordet i Palestina, så varför skulle densamma vara i det minsta kapabel att förhindra imperialistisk aggression? En interimperialistisk allians med en huvudsaklig uppgift i att hantera motsättningar mellan bourgeoisien, kommer på sin höjd kunna ta delvis progressiva ställningar, men aldrig en konsekvent antiimperialistisk ställning. Denna småborgerliga demokratism man analyserar FN med, reflekterar sig även i hur K ser på den borgerliga demokratin inrikes. I en annan ledarartikel i Proletären skriver man:
Att Natomedlemskapet aldrig fick bli en valfråga är ett demokratiskt underbetyg. Men det största haveriet är det faktum att enskilda svenska oligarker, tungt investerade i krigsproduktion, fått diktera svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Wallenbergarnas enorma makt över samhället är inte bara en social och ekonomisk orättvisa utan ett direkt hot mot demokratin.6
Ställ detta i kontrast till hur Lenin uttrycker det med sin skarpa penna:
Om man inte vill håna det sunda förnuftet och historien, så är det klart att det inte går att tala om ”ren demokrati”, så länge det existerar olika klasser, utan att man bara kan tala om klassdemokrati. (Inom parentes sagt är ”ren demokrati” inte bara en fras som avslöjar okunnighet och oförståelse både för klasskampen och för statens väsen, den är också en absolut tom fras, ty i det kommunistiska samhället kommer demokratin, genom att utvecklas och förvandlas till vana, att dö bort, men den kommer aldrig att bli en ”ren” demokrati.)7
Det finns absolut trender mot en ytterligare monopolisering och koncentration av den politiska makten inom den borgerliga demokratin som är värda att analysera, då Nato-frågan ej underkastades en folkomröstning. Men att analysera detta inskränkande på den borgerliga demokratin som något utanför klassernas kamp, visar på en rentav borgerlig syn på demokratin, ett kännetecken för allsköns revisionister och opportunister. I K:s revisionistiska ”multipolära” politik kan man hitta många paralleller till Kautsky. Exempelvis så skriver Kautsky i sitt verk Ultraimperialismen:
Det finns ingen ekonomisk nödvändighet för att fortsätta vapenkapplöpningen efter världskriget, även från den kapitalistiska klassens egna perspektiv […]. Tvärtom, så hotas den kapitalistiska ekonomin specifikt av motsättningarna mellan dess stater. Varje långsiktiga kapitalist idag måste ropa till hans kollegor: kapitalister i alla länder, förena er!8
Kautskys idealistiska tes att de olika imperialistiska staterna skulle kunna ena sig och sätta sina motsättningar åt sidan visade sig vara falsk, följande två världskrig för omfördelningen av det imperialistiska bytet,. Men ”multipolaristerna” håller idag samma naiva tro om att den imperialistiska bourgeoisien skulle kunna sköta sina motsättningar och hålla en fred mellan varandra! Denna naivitet visar K i sin analys av SCO, då man skriver att:
Shanghai Cooperation Organisation bildades 2001, då med Kina, Ryssland, Tadzjikistan, Kirgizistan och Kazakstan som medlemmar. Syftet var att upprätthålla fred och stabilitet i Centralasien och att bekämpa terrorism. [min fetstil]9
”Oroa er inte”, ropar Kommunistiska partiet, ”bourgeoisien kommer att lösa alla problem med sin goda vilja, om ni bara väntar!” Varför skulle två imperialistiska länder som Kina och Ryssland upprätta en militär, ekonomisk och politisk allians för något annat än att exploatera förtryckta länder? Menar K att Ryssland och Kina, i sin eviga barmhärtighet, investerar kapital i dessa länder för att skydda dem från västimperialismen? Tvärtom agerar SCO som ett forum för att hantera interimperialistiska motsättningar och omfördela bytet utan att knuffa halvkolonierna till västimperialismens famn. De ryska och kinesiska imperialisterna behöver enheter som SCO för att bättre kunna konkurrera med sina västerländska rivaler.
Ställ K:s revisionistiska förvirringar i kontrast med hur Indiens kommunistiska parti (maoisterna), ett av världens mest kamperfarna kommunistiska partier, skriver om SCO:
Den Kollektiva säkerhetsavtalsorganisationen (CSTO) som var en del av försvarsavtalet med de förra sovjetiska staterna blev en del av SCO och nu är SCO på vägen att bli en alternativ säkerhetsallians alternativ till den USA-ledda Nato [min fetstil].10
Sammanslutningar av borgerliga stater är den högsta formen av kapitalets sammanslutning och kartellisering. Precis som en trust mellan olika sammanslutningar av kapital förutsätter intern tävlan för en fördelning av bytet, förutsätter sammanslutningar av olika kapitalistiska länder detsamma. Men varför alstrar kapitalismen tendenser till monopol, imperialism och ojämn utveckling? Lenin skriver:
Kapitalismen är varuproduktionen i dess högsta utvecklingsstadium, då också arbetskraften blir en vara. Varuutbytets ökning såväl inom ett land, som i synnerhet internationellt, är ett karakteristiskt kännetecken för kapitalismen. Den ojämna och språngartade utvecklingen av enskilda företag, enskilda industrigrenar och enskilda länder är oundviklig under kapitalismen. [min fetstil]11
Och vidare:
Uppdelningen av världen mellan två starka truster utesluter naturligtvis inte en ny uppdelning, ifall styrkeförhållandena förändras till följd av den ojämna utvecklingen, krig, krascher o.s.v.
Eftersom kapitalismen utvecklar länder ojämnt, och tävlan mellan kapitalister resulterar i monopol, följer det onekligen att en liten minoritet av kapitalistiska länder kommer att dominera en majoritet av förtryckta länder. Detta gäller även i allianser som SCO, vilket domineras av Kina och Ryssland, båda två imperialistiska länder. Tävlan mellan olika sammanslutningar av kapital må ta olika former, men det erhåller samma innehåll; tävlan mellan Coop och City Gross är precis lika mycket en tävlan mellan olika sammanslutningar kapital, som tävlan mellan Kina och USA är. Denna tävlan är en konstant sådan, vilket aldrig kan bestämmas för gott. Att förstå denna sanning om kapitalismen är nödvändig för att lägga grunderna till en marxistisk analys av den politiska ekonomin. Men K är, som i flera aspekter av marxismen, oklara i ämnet, vilket de visar upp i artikeln. Det heter att:
Efter andra världskriget hade vi en bipolär värld, där det imperialistiska USA och det socialistiska Sovjetunionen stod mot varandra. Denna konflikt var till fördel för länderna i det som då kallades i tredje världen, som i utrymmet mellan supermakterna kunde tillämpa sig åtminstone politisk självständighet.12 [min fetstil]
Då Sovjetunionen och SUKP(b) var under Stalins ledning, rådde det självklart socialism. Men följande kuppen av bourgeoisien inom partiet under SUKP(b):s 20:e kongress, ett initiativ lett av Chrusjtjov, nedmonterades socialismen och ersattes med en imperialistisk kapitalism. Om Sovjetunionen nu enligt K var en socialistisk stat ända fram till dess kollaps, vad för socialism vill man då införa i Sverige? Det kanske är därför de verkar längta tillbaka till det imperialistiskt finansierade folkhemmet, och dess stortid? Folkhemmet verkar faktiskt enligt K ha varit en socialistisk ö omringat ett hav av kapitalism! I ledarartikeln ”Välfärden behöver en socialistisk politik”, heter det att:
För vår del anser vi att skola, vård och omsorg skall fridlysas från kapitalismen. Allas lika rätt skall utgå från behov, inte från kostnadskalkyler. Människovärdet skall inte räknas i pengar. Det kan låta verklighetsfrånvänt, men innebär i grunden bara en återgång till det system som gällde innan politikerna i partiöverskridande förening sände iväg det där mångfaldståget.
Vi finansierade tillsammans en gemensam välfärd utifrån beräknade behov och distribuerade välfärdstjänsterna till dem som hade mest behov av dem. En human och jämlik ordning. Den som vill får gärna kalla detta system socialistiskt. Det innebar i alla fall en socialistisk behovsproduktion mitt i det kapitalistiska system som bara drivs av vinstmaximering och marknadsrelationer.13 [min fetstil]
De borgerliga intellektuella som karaktäriserar den nordiska modellen som en blandekonomi där klasserna kan samexistera harmoniskt, har visst rätt enligt dessa ”marxister”! Detta borgerliga missbruk av begreppet socialism, har visst K tyckt vara så bra så att man för valkampanjer kring det. Erik Petterson skriver:
Att förhålla sig till den borgerliga demokratin och det spel som pågår mellan bourgeoisins olika partier med paroller som ”rösta bort högerregeringen” eller ”rösta bort alliansen”, när endast borgerliga partier deltar i valen, är en total brytning med marxismen-leninismen. Att ge sken av att en ”socialistisk politik” eller att ”Ett annat Göteborg är möjligt” genom att ge sin röst till Kommunistiska Partiet är bedrägeri. Det visar tyvärr hur Kommunistiska Partiet väljer den enkla opportunistiska linjen i valsammanhang, före den revolutionära och principfasta. Som exempel på denna bedrägliga hållning till valets begränsningar kan vi läsa följande på partiets hemsida:
Varje röst på Kommunistiska Partiet är ett krav på en helt annan, socialistisk politik i såväl Västra Götaland som i Sverige.
Missa inte den chansen. Välj Kommunistiska Partiet 15 maj!
[…] Skulle man verkligen kunna föreställa sig en socialistisk politik i Västra Götaland medan övriga delar av landet fortfarande levde under kapitalismens ok? Samtidigt måste frågan ställas; vad som är denna ”socialistiska politik”? Kan socialistisk politik styra en kommun i ett kapitalistiskt samhälle? Ingenstans ser jag i flygblad eller hemsidans text; att privategendomens upphävande, folkets beväpning eller proletariatets diktatur skall införas – i Västra Götaland eller i Sverige. ”Ett annat Göteborg” är inte möjligt genom att lägga sin röst på Kommunistiska Partiet. Göteborg skulle fortfarande vara samma gamla Göteborg med samma arbetare och kapitalister. Statsmakten skulle fortfarande ligga i borgarklassens händer och Kommunisterna skulle i bästa fall förvandlas till en form av gisslan, så länge den borgerliga demokratins ramar respekteras.14
I sin glimt tillbaka till den ”bipolära världen” följande andra världskriget, menar K även att denna rivalitet skulle vara ”till fördel för länderna i det som då kallades i tredje världen”. Men vilket land i den tredje världen menar K lyckades utnyttja den interimperialistiska rivaliteten mellan Sovjet och USA för en genuin nationell självständighet? De nationell-demokratiska självständighetskrigen som fördes runtom den tredje världen var i nästan alla fall utan ett revolutionärt kommunistiskt parti vid rodret, och slutade därför som halvkoloniala regimer under en kompradorbourgeoisie. Såvida en borgerlig stat inte kan utvecklas till en imperialistisk makt, kommer den istället domineras och förtryckas av den imperialistiska bourgeoisien. Vidare, så var den s.k. ”bipolära världen” följande andra världskriget en fyllt med krig, dränkt i blodet av de förtryckta massorna. Hur resonerar K i att stolt hålla i sitt fredslopp, men på samma gång förespråka och stödja något som enbart kommer leda till mer krig och misär?
Det är därför nödvändigt att betona att riktig självständighet för de förtryckta länderna enbart kan komma från en revolution ledd av proletariatet och dess kommunistiska parti, som exproprierar kompradorbourgeoisien, sparkar ut imperialisterna och bygger en socialistisk ekonomi via den nydemokratiska revolutionens metod. Likaså måste kommunisterna i de kapitalistiska länderna bryta sin kedja till den globala imperialismen via den proletära revolutionens metod. Tävlan mellan två imperialistiska block kommer aldrig på egen hand att skapa förhållandena för en proletär revolution, denna kräver både externa och interna faktorer. Mao skriver om detta ämne att:
De externa faktorerna för en revolution kan enbart sättas i verkan om de interna faktorerna kan göra detsamma, detta är en generell lag i den dialektiska materialismen. Enligt den materialistiska dialektiken beror förändringarna i naturen huvudsakligen på utvecklingen av de inre motsättningarna i naturen. […] Utesluter den materialistiska dialektiken yttre orsaker? Nej, inte alls. Den anser att yttre orsaker är förändringens betingelser och inre orsaker är förändringens grundval och att yttre orsaker blir verksamma genom inre orsaker. I en passande temperatur förändras ett ägg till en kyckling, men ingen temperatur kan förändra en sten till en kyckling, emedan ägget och stenen har skilda utgångspunkter.15 [min fetstil]
Vidare skriver Lenin:
Revolutionens grundlag, vilken bekräftats av alla revolutioner och speciellt av alla de tre ryska revolutionerna under 1900-talet, består i följande: för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när ”underskikten” inte vill och när ”överskikten” inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra. Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de utsugna och utsugarna).16
Att sitta runt och vänta på en multipolär värld vilket K menar ska vara ”bättre för arbetarklassens kamp än dagens imperialistiska diktatur”, är en fundamentalt reformistisk ståndpunkt. Kommunister i de imperialistiska länderna måste arbeta dag ut och och dag in för att ackumulera de revolutionära krafternas styrka, så att en revolutionär kris kan resultera i en proletär revolution. Klasskampens historia har visat oss att en revolutionär situation som inte utnyttjas av kommunisterna i de flesta fall istället leder till en fascistisk diktatur. Clara Zetkin menade att:
Den [fascismen] är inte på något sätt bourgeoisiens hämnd på proletariatet för att det reste sig i kamp. Historiskt och objektivt sett är fascismen snarare ett straff för proletariatets oförmåga att fortsätta och fullfölja den revolution som började i Ryssland17 [min fetstil]
Man måste ställa sig frågan, vill ens Kommunistiska partiet införa socialism i Sverige? De är ständigt oklara kring hur man bör leda proletariatet och de arbetande massorna till en proletär revolution, och om man själv vill detta. Man motsäger till och med sig själv i ledarartikeln! Att man i inledningen hyllade en multipolär värld som ”bättre för arbetarklassens kamp än dagens imperialistiska diktatur” verkar man ha glömt under artikelns gång, då man senare skriver att:
Den [multipolära världsordningen] kommer knappast att vara till fördel för den globala arbetarklassen, som kommer att utsättas för samma kapitalistiska utsugning, om än av delvis andra kapitalister.18
Man verkar även helt plötsligt, senare i texten, minnas att motsättningar mellan olika imperialistiska block leder till omfördelningskrig. Det heter att:
Det som SCO eftersträvar är en multipolär kapitalistisk värld. En sådan värld, med flera kapitalistiska centra, har funnits tidigare och den är inte utan faror. Vilket första och andra världskriget visar.
Det verkar som att Kommunistiska partiet, med huvudet i molnen drömmandes tillbaka till folkhemmet, har svårt att presentera en konsekvent politisk linje i en kort ledarartikel. En sekund är en multipolär värld ett progressivt steg framåt, en annan sekund gör den ingen skillnad; en sekund är Kinas initiativ till en mer ”jämlik” världsordning något att hylla, den andra sekunden görs det av egenintresse. Allt detta visar på att K är osäker på sin egen analys och oförmögen att kunna analysera de raska utvecklingarna i världen. Om de inte kan föra en korrekt analys i detta skede, hur ska de då kunna leda det svenska proletariatet till en socialistisk revolution?
Att förstå sig på världen kräver en konsekvent tillämpning av dagens marxism, marxismen-leninismen-maoismen. I Sverige är det bara Kommunistiska Arbetarföreningen (KAF) som förespråkar detta, och förstår dess revolutionära kärna. Det är mycket riktigt, som kamraterna i Danmarks kommunistiske ungdom (DKU) skriver, att:
Dagens sanna marxist-leninister, som inte har kommit till MLM:s sida, men som försvarar det sanna revolutionära innehållet av ML […] kan hittas i små eller medelstora organisationer världen runt och i många revisionistiska partier hos medlemsmassorna. [De] är våra kära vänner, och kan aldrig misstas som en konsoliderad revisionist. Om du genuint upprätthåller marxismen-leninismen, kommer du slutligen tvingas att välja mellan att applicera MLM eller att kapitulera till revisionismen.19 [min översättning]
/Olivia Petersson
1 Proletären, Dörren på glänt till ny världsordning, https://proletaren.se/artikel/dorren-pa-glant-till-ny-varldsordning/
2 Proletären, Låt Northvolt gå i konkurs – och ta över fabriken!, https://proletaren.se/artikel/den-grona-omstallningen-kan-inte-lamnas-till-marknaden/
3 V.I. Lenin, Staten och revolutionen (1917), https://www.marxists.org/svenska/lenin/1917/staten.htm
4 Erik Petterson, Vart går Kommunistiska partiet? (2012), https://clarte-ml.weebly.com/uploads/2/5/6/5/25653811/vart_gr_kommunistiska_partiet.2.0.pdf
5 Proletären, Dörren på glänt till ny världsordning, https://proletaren.se/artikel/dorren-pa-glant-till-ny-varldsordning/
6 Proletären, Klanen som har statsmakten i sin ficka, https://proletaren.se/artikel/artikel/klanen-som-har-statsmakten-i-sin-ficka/
7 V.I. Lenin, Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky (1918), https://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1918/den_proletara_revolutionen_och_renegaten_kautsky.pdf
8 K. Kautsky, Ultra-Imperialism (1914), https://www.marxists.org/archive/kautsky/1914/09/ultra-imp.htm
9 Proletären, Dörren på glänt till ny världsordning, https://proletaren.se/artikel/dorren-pa-glant-till-ny-varldsordning/
10 IKP (maoisterna), China – A new social-imperialist power! […] (2017), https://www.bannedthought.net/India/CPI-Maoist-Docs/Books/China-Social-Imperialism-CPI-Maoist-2021-Eng-view.pdf
11 V.I. Lenin, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916), https://www.marxists.org/svenska/lenin/1916/imper.htm
12 Proletären, Dörren på glänt till ny världsordning, https://proletaren.se/artikel/dorren-pa-glant-till-ny-varldsordning/
13 Proletären, Välfärden behöver en socialistisk politik, https://proletaren.se/artikel/ledare-valfarden-behover-en-socialistiskpolitik/
14 Erik Petterson, Vart går Kommunistiska partiet? (2012), https://clarte-ml.weebly.com/uploads/2/5/6/5/25653811/vart_gr_kommunistiska_partiet.2.0.pdf
15 Mao Zedong, Om motsättningar (1939), https://www.marxistarkiv.se/klassiker/mao/mao_om_motsattningar.pdf
16 V.I. Lenin, “Radikalismen” – kommunismens barnsjukdom (1920), https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm
17 Clara Zetkin, citerad i Clara Zetkin: Kampen mot fascismen, https://arbetarforeningen.se/clara-zetkin-kampen-mot-fascismen/
18 Proletären, Dörren på glänt till ny världsordning, https://proletaren.se/artikel/dorren-pa-glant-till-ny-varldsordning/
19 DKU:s centralkommitté, What is Maoism (2025), https://proletarianperspectives.org/wp-content/uploads/2025/05/What-is-Maoism.pdf