Den publicerade artikeln är översatt från boken ”Mao Zedong on Diplomacy” utgiven av den nuvarande kontrarevolutionära regimen i Beijing 1998. Man måste därför naturligtvis vara försiktig med innehållet, men hittills har inget framkommit som gör att det kan ifrågasättas.
Denna artikel utgör den skarpaste kritiken av Stalin från Mao som hittills är känd. En orsak är att mötets karaktär var sådan att han även framförde personliga reflektioner.
Bakgrund till artikeln, en tidslinje:
Mars 1953. Stalin avled.
Februari 1956. SUKP:s 20:e kongress. Chrusjtjovs tal markerar slutet på socialismen i Sovjetunionen och inkluderar en våldsam attack på Stalin.
September 1956. Maos möte med den jugoslaviska partidelegationen.
November 1957. Världens kommunistpartier, inklusive KKP, antar ”1957 års deklaration”. Det jugoslaviska partiet vägrade att underteckna, och lade året efter fram sitt eget, rakt igenom revisionistiska program.
September 1963. KKP publiceras artikeln ”Är Jugoslavien ett socialistiskt land?” och uttrycker klart och tydligt att Jugoslavien inte är ett socialistiskt land. Detta sker i polemik mot SUKP.
Se länk längre ner.
September 1976. Mao Zedong avled.
Hösten 1976 och några år framåt. Efter den kontrarevolutionära kuppen då kapitalistfararna inom KKP tog över, reviderades synen på Jugoslavien än en gång. De betraktade plötsligt åter Jugoslavien som socialistiskt. Detta blev en varning till vänstern inom dåvarande svenska SKP om vad som verkligen hände i Kina, och faran i att okritiskt acceptera KKP:s nya linje.
Innehållet i artikeln var aldrig, vilket tydligt framgår, avsett att offentliggöras. Däremot avsåg KKP att gå längre i sin kritik av Stalin än man dittills hade gjort. Men… då den moderna revisionismen med Chrusjtjov i spetsen gick till våldsamt angrepp på marxismen-leninismens allmänna principer fick KKP revidera sina planerna. Revisionisterna försökte använda kritiken av Stalin som en kil i sin attack mot marxismen-leninismen och för sin splittringsverksamhet. Då Stalin upprätthöll de allmänna principerna försvarade KKP honom, utan att att förneka hans fel och brister.
Detta hindrade inte Mao och KKP att utveckla kritiken mot slutet av 50-talet i konkreta frågor som kom upp i Kina, exempelvis i synen på den ekonomiska utveckling under socialismen.
KKP:s inställning till Jugoslavien passar in i den internationella kommunistiska rörelsens taktik, vid den tiden, mot Tito och hans parti, men det återspeglar även Maos erfarenheter av hur inre partistrider borde behandlas.
Från ”Kommentar (3) till SUKP:s Centralkommittés öppna brev av redaktionerna för Folkets
Dagblad och Röda Fanan den 26 september 1963”:
År 1954, när Chrusjtjov föreslog att förbättra förhållandet till Jugoslavien, gick vi med på att behandla det som ett socialistiskt broderland i syfte att vinna det tillbaka till socialismens väg och i avvaktan på hur Tito-klicken skulle utvecklas. Inte ens då gjorde vi oss några större förhoppningar om Tito-klicken. I sitt brev av den 10 juni 1954 till SUKP:s Centralkommitté framhöll KKP:s Centralkommitté att man borde räkna med faktum, att Jugoslaviens ledare redan gått tämligen långt i sina mellanhavanden med imperialismen och kunde avvisa våra bemödanden att vinna dem samt vägra att återvända till socialismens väg.
(https://www.marxistarkiv.se/kina/sinosovjetiska/ar_jugoslavien_socialistiskt.pdf , sidan 20)
KKP:s kritik av Stalin lades senare fram offentligt som en del av den Stora Polemiken mellan KKP och SUKP som blev offentlig i början på 60-talet. Se: https://www.marxistarkiv.se/kina/till_fragan_om_stalin.pdf
/ Masi
***
DRA HISTORISKA LÄRDOMAR OCH BEKÄMPA STORMAKTSCHAUVINISM *
(September 1956)
Vi välkomnar er till Kina. Vi är glada att ni har kommit. Vi har fått stöd från er och från alla andra broderpartier. Naturligtvis har vi också stött er, och alla andra broderpartier. Nu är den Marxist-Leninistiska kommunistiska fronten enad, vare sig det gäller platser där segern redan är vunnen eller på platser där segern ännu inte har vunnits. Det fanns tillfällen då partierna inte var enade. I vissa avseenden svek vi er. Vi accepterade Informationsbyråns synpunkter.[34] Fastän vi inte anslöt oss till byrån, var det svårt för oss att inte stödja den. År 1949, då Informationsbyrån stämplade er som slaktare och hitlerister, uttryckte vi inte vår inställning till den därmed sammanhängande resolutionen. 1948 publicerade vi en artikel som kritiserade er. Vi borde faktiskt inte ha gjort så, utan borde har rådfrågat er. Om några av era åsikter var felaktiga, kunde vi ha diskuterade dem med er, låtit er framföra självkritik och undvikit att ha så bråttom. Omvänt, om ni är oeniga med oss kan ni göra på samma sätt, ett tillvägagångssätt för samråd och övertalning. Ja, att kritisera partiet i ett främmande land i pressen är sällan framgångsrikt. Denna händelse var en djupgående historisk läxa för den internationella kommunistiska rörelsen. Ni led av att bli fel behandlade, men för den internationella kommunistiska rörelsen var det en läxa, beroende på ett misstag, som bör förstås till fullo.
När ni erkände det Nya Kina svarade vi inte, men vi var inte heller avvisade. Naturligtvis kunde och borde vi inte invända, och en invändning hade varit irrationell. Till och med när de brittiska imperialisterna erkände vår stat hade vi inga invändningar. På vilka grunder skulle vi då kunna invända mot erkännandet av Kina av er – ett socialistiskt land?
Det fanns en anledning till att vi inte svarade på ert erkännande; nämligen, de sovjetiska vännerna ville inte att vi skulle upprätta diplomatiska förbindelser med er. Då kan man fråga sig: Var inte Kina ett självständigt land? Självklart var det så. Om nu Kina var oberoende, varför då lyssna på dem? Nåja, kamrater, vid den tidpunkten var det så att när Sovjetunionen lade fram den åsikten, var det det svårt för oss att vara oense. På den tiden fanns det ett påstående att det fanns två stycken ”Tito” i världen, den ena i Jugoslavien, den andra i Kina. Naturligtvis antogs ingen resolution om att Mao Zedong var en Tito. Jag sa till de sovjetiska kamraterna, ”Ni misstänkte mig för att vara en ’halv-Tito’”; men nu erkänner de inte detta. ”När tog de bort etiketten ”halv-Tito”? Etiketten togs bort först när vi utdelade slag mot USA-imperialismen i kriget för att motstå USA:s aggression och bistå Korea.
Tidigare var Wang Mings linje i praktiken Stalins linje, vilket orsakade förlust av 90 procent av våra styrkor i våra basområden och 100 procent av våra underjordiska styrkor i Kuomintang-kontrollerade områden. Detta nämndes i Kamrat Liu Shaoqis rapport till vårt partis åttonde nationella kongress.
Varför påpekade vi inte offentligt att Wang Mings linje var Stalins linje? Det fanns en anledning här också. Sovjetunionen kunde kritisera Stalin, men det skulle det inte vara så bra för oss att kritisera honom. Vi bör ha goda relationer med Sovjetunionen. Kanske kan denna punkt offentliggöras, längre fram.
Världsfrågor är alltid så här, fakta är fakta. I det förgångna gjorde Tredje Internationalen[141] många fel. Dess initiala och sista perioder var inte så dåliga, men den ganska långa mellersta perioden var inte så bra. Den var bra när Lenin levde och var relativt bra när Dimitrov[142] hade ledningen. Den första gången Wang Mings linje styrde det kinesiska partiet varade i fyra år, och det orsakade den största skadan på den kinesiska revolutionen. Wang Ming återhämtar sig nu i Moskva, och vi kommer återigen att välja in honom till medlem av partiets centralkommitté. Han är en lärare, en professor för vårt parti, en ovärderlig skatt som ingen summa pengar kan köpa. Han har lärt hela vårt parti att det aldrig kommer att fungera att följa hans linje.
Det var första gången vi led på grund av Stalin.
Andra gången var under motståndskriget mot Japan. Wang Ming, som hade personlig tillgång till Stalin, talade ryska och var skicklig i att smickra Stalin, skickades tillbaka till Kina av Stalin. Tidigare stod han för en ”vänster” opportunistisk linje; den här gången drev han en högeropportunistisk linje. I samarbete med Kuomintang, ”förklädde och förställde han sig” och förespråkade lydnad mot Kuomintang i alla frågor. Han lade fram sitt sexpunktsprogram, som ersatte vårt partis centralkommittés tiopunktsprogram[143] och motsatte sig inrättandet av anti- japanska basområden och underhållet av våra egna trupper, och tänkte att med Chiang Kai-shek vid rodret kommer allt att ställas till rätta. Vi korrigerade den där felaktiga linjen. Chiang Kai-shek hjälpte oss också att korrigera Wang Mings felaktiga linje. Medan Wang Ming ”förklädde och förställde sig”, gav Chiang Kai-shek honom ”ett slag i ansiktet och kastade ut honom genom porten.” Chiang Kai-shek visade sig vara Kinas största lärare och undervisade hela det kinesiska folket och alla våra partimedlemmar. Medan Wang Ming undervisade med ord, undervisade Chiang Kai-shek med maskingevär.
Tredje gången var i slutet av andra världskriget och efter kapitulationen av Japan. Stalin hade en konferens med Roosevelt[6] och Churchill[144] och bestämde sig om att ge hela Kina till USA och Chiang Kai-shek. På den tiden stödde Stalin inte oss kinesiska kommunister materiellt eller moraliskt – särskilt inte moraliskt – utan stödde Chiang Kai-shek. Det beslutet togs vid Jaltakonferensen[145]. Stalin berättade det för Tito, och samtalet är nedtecknad i Titos självbiografi.
I och med upplösningen av Kommunistiska Internationalen fick vi större frihet. Innan dess hade vi börjat kritisera opportunism, startat vår korrigeringsrörelse och kritiserat Wang Ming-linjen. Vår korrigeringsrörelsen var i själva verket en kritik av Stalins och den Tredje Internationalens misstag i deras vägledning av den kinesiska revolutionen, även om vi inte yttrade ett ord om Stalin eller Tredje Internationalen. Kanske nämner vi dem inom en snar framtid. Vi namngav dem inte av två anledningar. För det första, eftersom vi i Kina lyssnade på dem borde vi hållas ansvariga. Varför lyssnade vi på dem? Varför gick vi vidare och begick ”vänster-” och höger-opportunistiska misstag? Det fanns två slags kineser: En typ var doktrinärerna, som lydde vad Stalin sa; den andra typen var kineser som vägrade lyda och kritiserade doktrinärerna. För det andra ville vi inte se en obehaglig utveckling av de kinesisk-sovjetiska förbindelserna. Eftersom den Tredje Internationalen inte gjorde självkritik för dessa misstag och Sovjetunionen inte nämnde dem, skulle de bli ovänner med oss om vi började kritisera dem.
Fjärde gången var när jag blev stämplad som en halv-Tito eller en kvasi-Tito. Inte bara i Sovjetunionen utan också i andra socialistiska och icke-socialistiska länder tvivlade ett stort antal människor på att den kinesiska revolutionen var en verklig revolution.
Kanske förstår ni inte riktigt varför Stalins porträtt fortfarande visas i Kina. Kamraterna i Moskva har meddelat oss att de inte längre kommer att visa Stalins porträtt, och i parader, kommer endast porträtten av Lenin och nuvarande ledare att bäras. Naturligtvis har de inte bett oss i Kina att göra detsamma. Vi tycker att det är ganska svårt. Det kinesiska folket i allmänhet känner inte till Stalins fyra misstag som nämnts ovan, inte ens alla partimedlemmar känner till dem. Er situation är annorlunda, eftersom era erfarenheter är kända av hela ert folk och faktiskt av hela världen. Våra partimedlemmar känner till misstagen i Wang Mings två felaktiga linjer, men vårt folk känner inte till att dessa felaktiga linjer har sitt ursprung i Stalins misstag. När det gäller Stalins misstag att inte låta den kinesiska revolutionen fortsätta och att misstänka att jag är en halv-Tito, är de bara kända av medlemmar i vårt partiledning.
Vi tror att det är fördelaktigt för den socialistiska rörelsen att acceptera och stödja Sovjetunionen som dess centrum. Ni kanske inte håller med om detta. När Chrusjtjov[146] kritiserade Stalin, välkomnade hela er nation det, men vi var olika, vår folk kände sig missnöjda. Därför duger det inte att inte visa Stalins porträtt i Kina. Förr brukade våra parad-deltagare bära porträtten av Marx, Engels, Lenin och Stalin, plus porträtten av flera kineser – Mao Zedong, Liu Shaoqi, Zhou Enlai och Zhu De—och porträtt av ledarna för broderpartier. Nu har vi anammat metoden ”ned med alla” – det vill säga inte bära någons porträtt. Med anledning av första maj i år var Kamrat Popovic i Peking och han såg inte porträtt bäras i paraderna. Men porträtten av fem avlidna – Marx, Engels, Lenin, Stalin och Sun Yat-sen – och porträttet av en levande, Mao Zedong, fanns fortfarande kvar. Nåväl, låt porträtten hänga. Ni jugoslaver kanske säger varför hänger ni kineser fortfarande Stalins porträtt när de i Sovjetunionen själva har slutat gör så.
Även nu finns det människor som tvivlar på att vi kan bygga socialism och påstår att vi är skenkommunister. Vad kan man göra åt det? Efter att ha ätit sig mätta och sovit gott, sprider dessa människor historien om att det kinesiska partiet inte är ett genuint kommunistparti, att Kina inte kan lyckas med i att bygga socialism, och att det vore konstigt om Kina skulle lyckas. Se, Kina kommer sannolikt att bli ett imperialistiskt land, ett framväxande fjärde imperialistiskt land tillsammans med USA, brittisk och fransk imperialism. Kina! Kina har ännu ingen industri och inget kapital, men hon kommer att vara skrämmande om 100 år. Djingis Khan[147] återupplivad — ve Europa, kanske invaderas Jugoslavien. Akta er för den ”gula faran”!
Den här historien kommer absolut inte att bli sann! Det kinesiska partiet är ett marxist- leninistiskt parti och det kinesiska folket är fredsälskande. Vi ser på aggression som ett brott, och vi ska inte invadera ens en tum av andras land eller ta ens ett enda strå av andra. Vi är fredsälskande och vi är marxister.
Internationellt är vi motståndare till stormaktschauvinism. Fast vi inte har mycket industri är vårt land stort, och en del av vårt folk tenderar att bli kaxiga, eller ”sticka upp sina svansar”. Så vi uppmanar dem: ”Stick inte upp era svansar, uppför er med svansen mellan benen.” I min barndom brukade min mamma uppmana mig att ”bete mig med svansen mellan benen.” Det är ett bra råd, som jag nu ofta ger till mina kamrater.
Inhemskt motsätter vi oss han-chauvinism, vilket är en tendens som skadar alla de etniska gruppernas enhet i Kina. Båda stormaktschauvinism och hanchauvinism är sekterism. Stormaktschauvinister bryr sig bara om sin egen nations intressen, och tar ingen hänsyn till andras intressen; hanchauvinister bryr sig bara om den han-etniska gruppen och betraktar hankineser som överlägsna, vilket skadar de etniska minoritetsgrupperna.
Förr fanns det människor utomlands som trodde att Kina inte var det villig att bli vän med andra, skulle skiljas från Sovjetunionen och skulle bli en fara. Nu har människor i socialistiska länder som har en sådan uppfattning blivit färre sedan början av Kriget för att Motstå USA:s Aggression och Hjälpa Korea. Imperialisterna är annorlunda; ju starkare Kina växer, desto större deras rädsla. Men de vet också att Kinas industrier fortfarande är underutvecklade, att hennes styrka bara beror på det stora antalet invånare och därför är hon inte så skrämmande. Först och främst fruktar de Sovjetunionen; sekundärt fruktar de Kina – fruktar Kinas politik och dess inflytande i Asien. Det är därför de alltid hävdar att Kina är skrämmande, kommer att begå aggression osv.
Vi är mycket eftertänksamma och försiktiga; vi kommer aldrig bli kaxiga eller dominerande, utan följa de Fem Principerna[98]. Efter att ha blivit mobbad av andra, känner vi till bitterheten i att bli mobbad. Ni har förmodligen samma känsla, eller hur?
Kinas framtid ligger i socialismen. Det kommer att ta 50 till 100 år att omvandla Kina till ett rikt, starkt land. Nu finns det inte längre krafter som hindrar Kinas utveckling. Kina är ett stort land med en befolkning som utgör en fjärdedel av världens totala befolkning, men dess bidrag till mänskligheten är inte i proportion till storleken på befolkningen. Denna situation kommer att förändras, men denna förändring kommer inte att ske under min eller mina söners livstid. Hur landet kommer att förändras beror på den framtida utvecklingen. Kina kan begå misstag, bli korrupt, utvecklas från det nuvarande relativt goda stadiet till ett som inte är så bra, sedan återigen till ett relativt bra stadium. Naturligtvis, även om det inte är ett så bra stadium, kommer det inte att vara lika mörkt som under Chiang Kai-sheks dagar.
Det kommer att vara en dialektisk process – bekräftelse, negation och negationens negation. Saker och ting kommer alltså att vrida och vända på sig under utvecklingens gång.
Korruption, byråkratism, stormaktschauvinism och arrogans – dessa är alla misstag som Kina kan begå. Nu är vi i Kina blygsamma och villiga att lära av andra. En av anledningarna är att vi inte har något ”kapital”. För det första, kände vi ursprungligen inte till marxismen-leninismen, som vi lärde oss av andra; för det andra hade vi inte oktoberrevolutionen, och inte förrän 1949, 32 år efter oktoberrevolutionen segrade vi i vår revolution; för det tredje, under andra världskriget var vi bara en mindre styrka i striderna, inte de viktigaste styrkan; för det fjärde är vårt land ännu inte industrialiserat och är fortfarande huvudsakligen beroende av jordbruk, med lite sjaskigt hantverk. Därför, även om vissa personer i Kina vill bli kaxiga, eller ”sticka upp sina svansar”, har de ännu inte möjlighet att göra det, och den är högst en eller två meter hög. Men vi bör passa oss i framtiden – det kan bli farligt om 10 eller 20 år och ännu farligare om 40 till 50 år.
Kamrater, jag föreslår att ni också beaktar denna punkt. Er industrinivå är högre, er utveckling är snabbare och, efter att ha blivit kränkta av Stalin, har ni nu förnuftet och rättvisan på er sida. Allt detta kan bli en börda för er.
På liknande sätt kan Stalins ovan nämnda fyra misstag som skadat oss, bli en börda för oss. Flera decennier från nu, när Kina blivit industrialiserat, kommer möjligheten att hon ”sticker upp svansen” att bli större.
Jag ber er, när ni återvänder till Jugoslavien, att berätta för er yngre generation att om Kina i framtiden skulle ”sticka upp svansen” till en höjd av 10 000 meter, måste ni kritisera Kina, hålla ett öga på henne och faktiskt låta hela världen håll koll på henne. Vid den tiden ska jag ha rest bort— för att ansluta mig till Karl Marx på en kongress.
Tidigare har vi svikit er och därför är vi skyldiga er en skuld. Som man brukar säga, den som dödar ska betala med sitt liv, och den som har en skuld ska betala pengar. Vi har tidigare kritiserat er i artiklar, så varför håller vi tyst nu? Före kritiken av Stalin kunde en del saker inte förklaras så klart. Det var därför jag bara sa, när jag pratade med ambassadör Popovic, att vi inte kunde kritisera Stalin när Sovjetunionen inte gjorde det; och att vi inte kunde upprätta diplomatiska förbindelser med Jugoslavien när Sovjetunionen inte hade återställt förbindelserna med Jugoslavien. Nu kan vi säga ifrån. Jag har redan talat med våra sovjetiska vänner om Stalins fyra misstag, med Yudin[148], och jag ska berätta det för Chrusjtjov när jag träffar honom. Eftersom ni är våra kamrater, har jag också talat om dem för er, men de kan ännu inte publiceras i pressen, de får inte heller, ännu, bli känt för imperialisterna. Kanske en eller två av de ovan nämnda Stalin-misstagen kan göras offentliga någon gång i framtiden. I detta sammanhang är vår situation inte densamma som er; Tito nämnde Stalin, helt klart, i sin självbiografi, däför att ert land hade avbrutit förbindelserna med Sovjetunionen.
Stalin förespråkade dialektisk materialism, men ibland saknade han materialism och tenderade att vara metafysisk, skrev historisk materialism, men tillämpade ofta historisk idealism. Hans extremistiska agerande, hans personliga gudomlighet, hans sätt att såra andras känslor etc. Hade inget gemensamt med materialism.
Innan jag träffade honom hade jag liten tillgivenhet för Stalin. Jag gillade inte riktigt att läsa hans verk och hade läst främst ”Leninismens grunder”, en lång artikel som kritiserar Trotskij[149] och ”Yr av framgång.”** Jag gillade ännu mindre att läsa hans artiklar om den kinesiska revolutionen. Till skillnad från Lenin, som öppnade sin hjärta för människor och behandlade andra som jämlikar, tenderade Stalin att vara övermodig, och ge order till andra. Hans verk har alltid en sådan atmosfär. När jag träffade honom, ogillade jag honom ännu mer och hade ett stort gräl med honom i Moskva. Stalin hade ett dåligt humör och tenderade att säga saker som inte var riktigt passande när han blev upphetsad.
Jag har skrivit artiklar som hyllar Stalin, tre sammanlagt.[150] En skrevs i Yan’an i samband med hans 60-årsdag, den andra en skål jag föreslog i Moskva, och den tredje på begäran av Pravda efter Stalins död. Som regel, gillar jag inte att hylla andra, och jag tycker inte heller om att andra hyllar mig. Men när man åkte till Moskva i samband med hans födelsedag, vad kunde man göra annat än att uttrycka beröm? Kunde man ha nedvärderat honom istället? Vid hans död behövde Sovjetunionen vårt stöd, och vi ville stödja Sovjetunionen; därför skrevs den lovordande artikeln. Det hyllade inte Stalin som individ, men hyllade sovjetpartiet. Då jag skrev artikeln i Yan’an lade jag mina personliga känslor åt sidan och behandlade Stalin som ledare för ett socialistiskt land; den artikeln har en viss grad av vitalitet. De andra två artiklar skrevs inte av min fria vilja, utan av nödvändighet. Sådan är motsägelsen i mänskligt liv: Man är inte på humör för att skriva, men förnuftet berättar för en att man måste.
Nu när Moskva öppet har kritiserat Stalin är vi i stånd att berätta om allt detta för er. Idag har jag berättat för er om hans fyra misstag, men för de kinesisk-sovjetiska relationernas skull är det ännu inte önskvärt att diskutera dessa offentligt i pressen. I Chrusjtjovs rapport, om Stalins misstag angående Kina nämnde han bara frågan om ett sockerraffinaderi, så det är ännu inte lämpligt för oss att göra dem offentliga. Motsättningarna kommer att finnas kvar.
Generellt sett har Sovjetunionen varit bra. De har fyra fördelar: Marxismen-Leninismen, Oktoberrevolutionen, som huvudkraft (i det socialistiska lägret- öa), och industrialiseringen. De har också en mörk sida och har gjort en del misstag. Dess framgångar är primära, dess misstag sekundära. Eftersom fiendens styrkor tar fördel av kritiken mot Stalin för att inleda en global offensiv, bör vi ge stöd till Sovjetunionen. De kan rätta till sina misstag. Angående misstag gentemot Jugoslavien har Chrusjtjov korrigerat dem. Angående Wang Ming, har Sovjet nu en bättre förståelse, även om de inte tidigare har accepterat vår kritik av Wang Ming. Dessutom har de tagit bort etiketten ”halv-Tito”, så att de har tagit bort en och en halv Tito. Vi är glada att de har tagit bort etiketten som ålagts Tito.
Det finns några bland vårt folk de som inte är nöjda med den nuvarande kritiken av Stalin, men denna kritik är bra, eftersom den tjänar till att spränga förgudelsen, lyfter på locket, frigör sinnet – det är i denna mening ett frigörelsekrig, så att människor vågar säga ifrån och kan fundera över problem. Detta har också varit en process av bekräftelse, negation och negation av negationen.
Frihet, jämlikhet och broderskap brukade vara bourgeoisiens paroller, och nu kämpar vi för dessa. Skall partierna vara som en far och hans söner, eller ska de vara bröder? Förr var de som far och söner; nu de är mer som bröder, även om det finns patriarkaliska rester kvar. Detta är förståeligt, för rester kan inte elimineras över en natt. Med locket av kan människor tänka fritt och självständigt. För närvarande finns det lite antifeodalism i luften. Med övergången från far-son förhållande till en broderlig relation, motarbetas patriarkismen. Förr var den ideologiska kontrollen så hård att den till och med överträffade praxis under feodalismens styre. Inte en mening med kritik tolererades, medan vissa upplysta kejsare från det förflutna lyssnade på kritik. Jag antar att i den jugoslaviska historien hade ni också några kejsare som tolererade en kritiker som direkt kritiserade honom.
Det kapitalistiska samhället har gått ett steg bortom feodalismens tider; för till exempel republikanerna och demokraterna – de två amerikanska politiska partierna – kan bråka med varandra.
Vi i de socialistiska länderna borde ta fram några åtgärder. Självklart, kommer det inte att gå utan centralism och enighet, och enhällighet bör bibehållas. Enighet bland folket är fördelaktigt; det gör det möjligt för oss att förverkliga industrialiseringen tidigare och för att klara av imperialismen. Det har det dock nackdelar i att det kan avskräcka människor från att säga ifrån. Därför, bör vi ge människor möjligheter att framföra sina åsikter. Vi kamrater in Politbyrån, överväger dessa frågor.
I mitt land är det väldigt få som kritiserar mig offentligt, och folk förlåter mina brister och misstag. Detta beror på att vi tjänar folket och vi har gjort några bra saker för folket. Även om vi ibland gör fel och använder kommandometoder och byråkrati, känner folket att vi har gjort fler bra saker än dåliga; så de berömmer oss mer och kritiserar oss bara litegrand. Detta har lett till ett slags avgudadyrkan, och när någon kritiserar mig så blir han motsagd och anklagas för respektlöshet mot ledaren. Jag och andra kamrater i partiledningen får i genomsnitt 300 brev dagligen från massorna, varav flera brev uttrycker kritik, men dessa är vanligtvis inte undertecknade eller undertecknade med en pseudonym. Dessa brevskrivare är inte rädda för min vedergällning, utan är rädda för att människor runt dem ser till att de får lida.
Ni har nämnt artikeln ”Om de tio stora relationerna.” Den är resultatet av mina diskussioner med 34 ministrar under en period av en och en halv månad. Vilka idéer skulle jag, en individ, kunna föra fram? Jag summerade bara upp andras åsikter; det var inte min skapelse. För att tillverka vad som helst, behövs råmaterial och fabriker. Jag är inte längre en bra fabrik, utan en gammal en som behöver omvandling och förnyelse, som fabriker i Storbritannien som är i behov av uppgradering. Jag är gammal, och kan inte längre spela huvudrollen, bara en biroll. Det kan man se på den pågående partikongressen Jag har spelat en biroll, medan nyckelaktörerna har varit Liu Shaoqi, Zhou Enlai, Deng Xiaoping och andra kamrater.
(Från ordagrant protokoll)
Noter
* Utdrag från Mao Zedongs samtal med en delegation från Jugoslaviens Kommunistförbund
** https://www.marxists.org/reference/archive/stalin/works/1930/03/02.htm
6/ Franklin D. Roosevelt (1882-1945), medlem av det demokratiska partiet, var president av USA från 1933 till 1945. Den 5 oktober 1937 höll han ett tal i Chicago och fördömde de fascistiska ländernas aggressiva krigspolitik, som liknades vid en obotlig pest som sprider sig vilt i världen. Han uppmanade fredsälskande länder att göra en samlad ansträngning för att vinna en värld där man kunde andas fritt, ha ömsesidig vänskap och leva utan rädsla och för att skydda lagar och principer och motsätta sig verksamhet som bryter mot fördrag och kränkt mänskliga rättigheter. Endast på detta sätt, förklarade han, kunde fred garanteras.
34/ Kommunist- och arbetarpartiernas informationsbyrå grundades på en möte som hölls i Warszawa, Polen, i september 1947 av representanter för kommunist och Arbetarpartier i Bulgarien, Rumänien, Ungern, Polen, Sovjetunionen, Frankrike, Tjeckoslovakien , Italien och Jugoslavien. Den upphörde i april 1956. Informationsbyråns uppmaning till världens människor att resa sig mot den imperialistiska planen för slaveri, som nämns här av Mao Zedong, var deklarationen om den internationella situationen som antogs i september Informationsbyråns möte 1947.
98/ De fem principerna för fredlig samexistens hänvisar till principerna om ömsesidig respekt för territoriell integritet och suveränitet, ömsesidig icke-aggression, icke-inblandning i varandras inre angelägenheter, jämlikhet och ömsesidig nytta samt fredlig samexistens. Från december 1953 till april 1954 höll kinesiska och indiska regeringsdelegationer samtal i Peking om de två länders relationer gentemot Kinas Tibet. De fem principerna lades fram av Premier Zhou Enlai i början av förhandlingarna i sina samtal med den indiska delegationen; senare de lades officiellt in i förordet till avtalet om handel och transport mellan Kinas Tibet och Indien. Formuleringen av de fem principerna användes i det gemensamma uttalandet av premiärminister Zhou Enlai och premiärminister Jawaharlal Nehru i Indien och i många andra internationella dokument. De fem principerna, som normen för relationer mellan länder, har blivit allmänt erkänd och använd.
141/ Tredje internationalen betyder Kommunistiska Internationalen, som upprättades i mars 1919 under ledning av Lenin. Kinas kommunistiska parti gick med i Kommunistiska Internationalen 1922 och blev en avdelning. Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté antog ett beslut i maj 1943 att upplösa Kommunistiska Internationalen. I juni 1943 upplöstes Kommunistiska Internationalen formellt.
142/ Georgi M. Dimitrov (1882-1949), en bulgarer, var en berömd aktivist i den internationella kommunistiska rörelsen. Han tjänstgjorde som generalsekreterare för exekutivkommittén för
Kommunistiska Internationalen från 1935 till 1943.
143/ Efter att motståndskriget mot Japan bröt ut, hölls ett utökat möte med politbyrån i Kinas kommunistiska partis centralkommitté i augusti 1937 i Luochuan, norra Shaanxi. Kommunistpartiets Tiopunktsprogram för Motstånd Mot Japan och för Nationell Räddning godkändes vid detta möte. Genom att integrera motstånd mot Japan med strävan efter demokrati och förbättra människors liv, kunde programmet mobilisera alla styrkor för att besegra de japanska imperialisterna och utkämpa ett fullskaligt krig mot Japan. Wang Ming återvände till Kina från Sovjetunionen i november 1937. Han motsatte sig den korrekta motståndslinjen mot Japan som formulerats av Centralkommittén i Kinas Kommunistiska parti under Kommunistiska Internationalens fana. I december 1937 anlände Wang Ming, som medlem av delegationen för Kinas kommunistiska parti, till Wuhan och utfärdade ett uttalande från Kinas kommunistiska partis centralkommitté om den nuvarande situationen utan tillstånd. Han lade fram sex uppgifter som skulle förverkligas i anti-japanska kriget och avbröt förslagen om politiska och ekonomiska reformer i Tiopunktsprogrammet samt avskaffandet av Kuomintangs diktatur. Han framförde också tanken att folkets antijapanska väpnade styrkor, ledda av kommunistpartiet, borde acceptera ett förenat befäl tillsammans med Kuomintang-regeringen. Det betydde att Kinas kommunistiska parti skulle överge sin oberoende ställning i motståndskriget mot Japan och ledarskapet över enhetsfronten, vilket stred mot tiopunktsprogrammet.
144/ Winston Churchill (1874-1965), politiker för Storbritanniens konservativa parti, tjänstgjorde som premiärminister i Storbritannien under krigstid från 1940 till 1945 och ledde det brittiska folket att slåss mot de tyska fascisterna. Från 1951 till 1955 var han återigen premiärminister i den brittiska regeringen.
145/ Jaltakonferensen, även känd som Krimkonferensen, hölls av ledarna av Sovjetunionen, USA och Storbritannien i Jalta, Krim, från den 4 till 11 februari, 1945. Den militära planen för Tysklands slutliga nederlag samordnades och problemen med efterkrigstidens arrangemang av Europa och kampen mot Japan diskuterades; kommunikén från Krimkonferensen med Sovjetunionen, USA och Storbritannien undertecknades, och överenskommelser om problemet med att ockupera och administrera Tyskland av olika distrikt och om det polska problemet nåddes. Ett avtal mellan Sovjetunionen, USA och Storbritannien om Japan undertecknades i hemlighet (förkortat Yaltaavtalet). Den föreskrev att Sovjetunionen skulle gå med i kriget mot Japan inom två eller tre månader efter slutet av det europeiska kriget; Förenta staterna och Storbritannien lovade att upprätthålla det yttre status quo i Mongoliet; Rysslands förlorade territorium efter det japansk-ryska kriget 1905 och olika rättigheter över Kinas nordöstra del skulle återställas och Kurilöarna skulle återföras till Sovjetunionen. Sovjetunionen gick med på att underteckna en allians- och vänskapspakt med Kinas Kuomintangs regering.
146/ Nikita Chrusjtjov (1894-1971) blev förste sekreterare för centralkommittén för Sovjetunionens kommunistiska parti i september 1953 och ordförande i rådet för Ministrar i mars 1958. Han avskedades från dessa poster i oktober 1964.
147/ Genghis Khan (1162-1227), ursprungligt namn Temujin, var kejsare Taizu av Yuan Dynasti. År 1206 konsoliderade han alla mongoliska stammar för att bilda det mongoliska khanatet. Han blev den store khanen, Djingis khans regeringstitel. Han ledde expeditionsarméer för att invadera centralasien, västasien och östeuropa många gånger och orsakade stor förödelse i dessa områden.
148/ OV Yudin (1899-1968), sovjetisk filosof och akademiker, tjänstgjorde som medlem av centralkommittén för Sovjetunionens kommunistiska parti från 1952 till 1961.
Han var Sovjetunionens ambassadör i Kina från 1953 till 1959.
149/ En referens till artikeln ”Trotskism eller Leninism?” av Stalin (se JV Stalin, Works, People’s Publishing House, 1956, vol. VI, kinesisk upplaga, sid. 281-309).
150/ De tre artiklarna hänvisar till ”Stalin, det kinesiska folkets vän”, publicerad av Xinzbongbua Boo (New China’s News) den 20 december 1939, ”Gratulationstal vid Firandet av Stalins 70-årsdag” i Moskva den 21 december 1949 och ”Den största Vänskapen”, publicerad i People’s Daily den 9 mars 1953, till minne av Stalin.