Kontrarevolutionens följder för den kinesiska arbetarklassen.

Vi publicerar en artikel från det australiska Communist Party of Australia (Marxist-Leninist). Partiet har förklarat att man ser sig som ett maoistiskt parti.

Artikeln publicerades för fem år sedan i partiets teoretiska organ Australian Communist. Partiet har under senare år medverkar till att publicerat en rad viktiga dokument och artiklar om och från Kina. Denna artikel är bara en av dem.

Kina och den ökande relativa fattigdomen

Ming Chai och Shen Mengyu är båda medborgare i Folkrepubliken Kina. Ming Chai var tidigare chef för ZTE Corporation, en stor kinesisk tillverkare av telekommunikationsutrustning med säte i Shenzhen, Guangdongprovinsen. ZTE var ursprungligen ett statligt företag, men börsnoterades (börsspråk för att öppna sig för privata aktieägare) 1997, vilket resulterade i att det nu är 70 procent privatägt och 30 procent statligt ägt.

Ming Chai är inte bara en mycket förmögen kines. Han är också kusin till president Xi Jinping. År 2014 satsade Ming Chai 27 miljoner dollar och 2015 50 miljoner dollar på Crown Casino i Melbourne och är föremål för australiska penningtvättsutredningar.

Shen Mengyu är utbildad i matematik och datavetenskap, men valde istället att integrera sig med arbetarklassen och organisera dem i kampen för deras rättigheter på arbetsplatsen. Efter sin examen 2015 vände Shen Mengyu ryggen åt en karriär som kontorsanställd och fick jobb på en japanskägd bildelsfabrik – Guangzhou NHK Spring Precision.

2018 valdes hon av de anställda till ett förhandlingsteam bestående av nio personer. Det var den 28 april. Den 28 maj blev hon avskedad av företaget och dess fackförening. Hon tog sedan upp fallet med arbetarna vid ett privatägt (USA-baserat) svetsföretag i Shenzhen, Jasic International. Den 27 juli 2018, efter två veckors protester, grep polisen 29 personer, däribland uppsagda arbetare, deras familjer och sympatisörer. Shen Mengyu greps och försvann. Hon hölls fängslad av polisen och tvingades att återuppträda i TV för att ta avstånd från sin självutnämnda maoism.

Av dessa två personer stöder den ena Kinas återgång till den socialistiska vägen, medan den andra gynnas av avvikelsen från den. Den ena gick in i fabrikerna för att organisera arbetarna, den andra gick till ett lyxigt kasino för att spekulera med pengar som samlats genom utnyttjande av arbetare.

Denna berättelse om två medborgare är berättelsen om de två grundläggande klasser som står mot varandra i dagens kapitalistiska Kina.

Är Kina kapitalistiskt?

Hur kunde ett tidigare socialistiskt samhälle – ett av världens mest jämlika och minst socialt polariserade – skapa förutsättningar för uppkomsten av de klasser som Ming Chai och Shen Mengyu tillhör?

Vi försökte svara på detta i december 2018, när vi publicerade Explaining China: How a socialist country took the capitalist road to social-imperialism.ⁱ

Vissa människor är dock fortfarande inte övertygade om Kinas återgång till kapitalismen. De hävdar att landet har lyft miljontals människor ur absolut fattigdom och att detta bara har varit möjligt eftersom det fortfarande är ett socialistiskt land. Deras övertygelse verkar vara att en viss förbättring av den materiella levnadsstandarden för en befolkning inte är möjlig under kapitalismen.

De drar slutsatsen att för att Kina ska ha uppnått en sådan förbättring av levnadsstandarden måste det vara socialistiskt. Men är det inte ett faktum att i dagens avancerade kapitalistiska ekonomier har vår klass lyfts ur den förutbestämda fattigdomen från tidigare tider? Den processen var tydlig redan innan imperialismen skapade vad Lenin kallade en ”arbetararistokrati” i finanskapitalets hjärtland.

I 1847 års skrift Lönearbete och kapital konstaterade Marx att ju snabbare det kapital som är avsett för produktion – det produktiva kapitalet – ökar, desto mer blomstrande är industrin, desto mer berikar sig bourgeoisien, desto bättre går affärerna, desto fler arbetare behöver kapitalisten, desto dyrare säljer arbetaren sig själv. Den snabbaste möjliga tillväxten av produktionskapitalet är därför en oundgänglig förutsättning för ett uthärdligt liv för arbetaren.

Inbäddat i den samtida kinesiska kapitalismen, som i all kapitalism, finns förhållandet mellan kapitalismen som produktionssätt och kapitalismen som ett system av sociala relationer. Kapitalismen leder till en betydande utveckling av de materiella produktivkrafterna, men hämmar också deras utveckling. Den skapar kapitalistklassen och arbetarklassen, men sätter också igång en oförsonlig kamp mellan dem.

Vi historiska materialister erkänner att kapitalismen har medfört en utveckling av produktivkrafterna som ingen tidigare samhällsform kunnat mäta sig med. Så länge denna utveckling begränsas av kapitalismens produktionsförhållanden driver systemets inneboende tendenser det mot kapitalackumulation med växande förmögenhetsklyftor, mot monopol och karteller och mot ekonomiska och finansiella kriser. Löneslaveri och exploatering är nödvändiga för dess existens. De fulla fördelarna av utvecklingen av produktionskrafterna under kapitalismen kommer aldrig att komma den överväldigande majoriteten av folket till del som de gjorde under de socialistiska perioderna i Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina.

Under Mao Zedongs period utvecklades Kinas ekonomi i hög takt. Under de 26 åren från 1952 till 1978 ökade den totala industri- och jordbruksproduktionen med i genomsnitt 11,2 % respektive 8,2 % per år.ⁱⁱ Denna produktion kräver mycket höga statliga utgifter för produktionsmedel (t.ex. fabriker, maskiner, råvaror, transport infrastruktur). Eftersom arbetarnas inkomster fortsätter att öka i takt med utvecklingen av produktionen tenderar varor (konsumtionsartiklar) att bli bristvaror, vilket gör att vissa människor förlöjligar socialismen som en ”bristekonomi”.

Ojämlik fördelning av välståndet: krossandet av risskålen av järn

Kina är idag ett rikare land än det var någonsin under Mao Zedongs era. Den kapitalistiska produktionsformen säkerställer dock en ojämlik fördelning av detta välstånd. De sociala relationerna i Kina, de stora klyftor som socialismen framgångsrikt minskade, har försämrats i takt med att det materiella välståndet har ökat.

De kapitalistiska åtgärder som Deng Xiaoping införde på 1980-talet och framåt krävde att det som Dengs anhängare kallade arbetarnas och böndernas ”risskål av järn” krossades. Som samhällets härskare under Mao Zedongs era gav ”risskålen av järn ” arbetare och bönder garanterad sysselsättning, gratis sjukvård, gratis och obligatorisk utbildning, bostäder och skattefrihet på sina löner. Arbetstiderna och arbetsvillkoren var standardiserade och reglerade, och ledningen övervakades av arbetarna. ”Risskålen av järn” passade ägarsystemet under den socialistiska eran. Det fanns inga enskilda och konkurrerande privata arbetsgivare. Men återinförandet och återupprättandet av privat kapitalistiskt ägande efter Maos död innebar att Deng och ”reformatorerna” först måste krossa arbetarnas ”risskål av järn” och göra arbetarna till ”fria” säljare av sin egen arbetskraft som en vara på en arbetsmarknad som kontrollerades av kapitalister både inom och utanför partiet. Ett stort antal arbetslösa måste skapas så att kapitalisterna kunde sänka arbetarnas löner genom att få dem att konkurrera om jobben. Detta ledde i sin tur till införandet av metoder som i vår kapitalistiska ekonomi kallas ”arbetsuthyrning”, men som i Kinas kapitalistiska ekonomi kallas ”arbetsförmedling” (laowu paiqian). Det vill säga att företag ingår avtal om att sälja arbetskraft som en vara på arbetsmarknaden med alla konsekvenser av osäkra, instabila och otrygga lågavlönade anställningar. Detta har tillfört ett nytt element till Kinas kapitalistiska sociala polarisering.ⁱⁱⁱ

Kapitalismens återinförande är alltså inte bara återinförandet av kapitalismen på det politiska och ideologiska området. Det mest grundläggande var att återinföra lönearbetssystemet och arbetsförmedlingsföretaget ingår ett anställningsavtal med den uthyrda arbetstagaren, skickar arbetstagaren till en annan arbetsgivare, och sedan betalar arbetsgivaren en serviceavgift till arbetsförmedlingsföretaget. På engelska kallas detta Labor Dispatching, även känt som labor dispatch, talent leasing, labor leasing och employee leasing.

När vi talar om Mao Zedongs socialistiska era syftar vi på en betoning av eliminering av klasspolarisering på grundval av socialistiskt offentlig ägande, en betoning av att all statsmakt tillhör folket, en betoning av arbetarnas rätt att delta i förvaltningen som den mest grundläggande rättigheten och en betoning av att folket har förmåga att övervaka regeringen.

Under Mao Zedongs era var det av stor betydelse att främja socialistiska sociala relationer, det vill säga social rättvisa inom folket. Den omfattande han–chauvinismen angreps och nationella minoriteters jämlikhet med hanfolket främjades. Patriarkatet angreps och jämlikhet mellan män och kvinnor främjades.

Skillnader mellan intellektuellt och manuellt arbete motverkades: kadrer deltog i arbetet, arbetare deltog i ledningen; det fanns faktiskt inget område av samhällslivet (ekonomi,politik, utbildning, hälsa, försvarsmakten) där arbetarna inte förväntades utöva ledarskap och tillsyn. Tillgång till gratis offentlig utbildning och hälsovård var grundläggande för att minska skillnaderna mellan städer och landsbygd och främja jämlikhet mellan arbetare och bönder som gemensamma herrar i det socialistiska samhället.

Att lyfta människor ur fattigdom är ett socialistiskt ideal men det kompletteras av att utvidga rättigheterna och jämlikheten för människor i deras sociala relationer.

Partiledare som saknade tilltro till folket blev kapitalistfarare

En av utmaningarna med att bygga socialism är att ha förtroende för folkets förmåga att arbeta för det framtida klasslösa samhället – kommunismen – genom att experimentera med och uthärda utvecklingen av kollektivistiska metoder som syftar till att minska klyftorna mellan intellektuellt och manuellt arbete och mellan städerna och landsbygden. Dessa klyftor är ett arv från kapitalismen och utgör grunden för borgerlig rätt under socialismen: löneskillnader baserade på kompetensnivå och arbetets värde, samt skillnader i levnadsstandard baserade på tillgång till och kvalitet på utbildning, hälsovård och andra sociala nödvändigheter.

Lenin, Stalin och Mao Zedong hade det förtroendet. Bucharin, Trotskij, Chrusjtjov och Deng Xiaoping hade det inte. Deng Xiaoping och de ledare som följde honom saknade förtroende för Kinas kommunistiska partis och de breda massornas förmåga att genom kollektivisering och självständighet bygga upp en stark, modern stat.

Istället vände sig Deng och hans anhängare till kapitalistiskt ägande och kapitalistiska metoder för att driva produktionen i en riktning som återupptog och ökade inkomstskillnaderna och återställde och förankrade rättigheterna och makten för kinesiska kapitalister, utländska kapitalister och partimedlemmar i en position där de kunde utöva alla aspekter av privat förvaltning. Deng var förtjust i Chicago-skolan inom ekonomi, som stod för privatisering och avreglering av marknaderna. Böckerna av Milton Friedman, den främste teoretikern inom Chicagoskolan, var allmänt tillgängliga i Kina under 1980- och 1990-talen. Ekonomiska seminarier hölls av ledande västerländska företrädare för skolans ”trickle-down economics”. ^iv Detta stämde överens med Dengs rehabilitering av den tidiga Sovjetunionens Bucharin, och i synnerhet hans stöd för den marknadsbaserade ”berika er själva”-politiken som riktade sig till de sovjetiska bönderna och som Stalin starkt avvisade. Dengs version var ”Det är ärofullt att bli rik… vi bör låta vissa bli rika först”. Och så blev det.

Asiatiska utvecklingsbanken har konstaterat att ”innan Kina genomförde reformer och en öppen politik 1978, var inkomstfördelningen kännetecknad av egalitarism i alla aspekter.” ^v Detta är en generalisering, eftersom det säkert fanns en kvarvarande borgerlig rätt som kom till uttryck till exempel i den åtta-gradiga löneskalan i stadsområdena och i det grundläggande självförsörjande jordbruket, som ersattes med arbetspoäng i stora delar av landsbygden i Kina.

Icke desto mindre var iakttagelsen att Kina präglades av ”jämlikhet i alla avseenden” i stort sett sant för Kina under Mao Zedongs era. Efter Maos död försvann den breda jämlikheten och de åtgärder som vidtagits för att stödja en begynnande klasslöshet. I stället kom en strävan efter personlig vinning på andras bekostnad (ofta åtföljt av pråliga och fula uppvisningar.)

Deng och hans anhängare vände sig till kapitalistiskt ägande och kapitalistiska metoder för att driva produktionen i en riktning som återupprättade och ökade inkomstskillnaderna och återställde och befäste rättigheterna och makten för kinesiska kapitalister, utländska kapitalister och partimedlemmar som var i stånd att utöva alla aspekter av privat företagsledning (utan någon som helst skamkänsla) och återkomsten av klassklyftor.

I sin bok Class in Contemporary China från 2014 skriver David Goodman om de två arbetarklasserna under övergångsperioden:

Den allmänna uppfattningen i publicerad forskning är att medan den gamla arbetarklassen (i den offentliga sektorn) har blivit avsevärt försvagad av förändringarna under reformerna, har den nya arbetarklassen (främst migrerande arbetare i den marknadsanpassade delen av ekonomin) ännu inte blivit tillräckligt organiserad för att utgöra något större hot utöver lokal aktivism, och utsikterna för samarbete mellan de två delarna av arbetarklassen är fortsatt dåliga… Naturligtvis finns det alltid en möjlighet att de två arbetarrörelserna på längre sikt kommer att upptäcka att deras omständigheter och intressen går samman…I Kinas fall, där arbetarklassen har legitimitet och auktoritet att agera i kraft av KKP:s (uttalade) ideologi, kan varje ytterligare rörelse eller organisation av arbetarklassen ha potential att bli ännu mer politiskt betydelsefull.

Det land jag besökte 1974 och 1979 var visserligen fattigare än dagens, men det utvecklades mot en kollektiv fördelning av det tillgängliga och stadigt växande välståndet i ett socialistiskt samhälle. Under den stora proletära kulturrevolutionen fördes sådana element av socialt välstånd som gratis, anständig hälso- och sjukvård och gratis utbildning för första gången till de vidsträckta landsbygdsområdena. Dessa saker finns inte längre. Och även om landet var fattigare fanns det en acceptans för arbetarklassens ledarskap och behovet av att följa den socialistiska vägen, inte den kapitalistiska.

Den första fasen av Kinas återgång till kapitalismen präglades av ett brutalt program för avkollektivisering som liknade den primitiva kapitalackumulationen i den tidiga fasen av monopolkapitalismen. När jag reste till Kina vid många tillfällen efter 1979 hörde jag ofta ursäkten att Kina behövde gå igenom sin egen version av den industriella revolutionens elände innan det kunde bli rikare och starkare. De menade att en klass av arbetare skulle tvingas arbeta långa timmar under fruktansvärda förhållanden för låga löner (löner som ibland aldrig betalades ut). De skulle inte ha några rättigheter på arbetsplatsen och ingen möjlighet att undkomma fattigdom, alienation och exploatering, utom genom en växande våg av självmord. En enorm flytande befolkning av mangliu (bönder som hade lämnat sin jord efter att kommunerna avskaffats) släpptes ut på arbetsmarknaden, och industriproduktionens inflytande inom ekonomin började ersätta jordbrukets. Antalet lönearbetare i den tidigare sektorn ökade, medan antalet bönder som belönades med ett nästan existensminimum i form av arbetspoäng minskade.

Även om lönenivåerna fortfarande är låga för industriproletariatet har per capita-inkomsten ökat för många stadsbor i ledande och tjänstgörande befattningar och i företagsekonomin, och en rik bondesektor har återuppstått. Förespråkare för återinförandet av kapitalismen i Kina hävdar att det har lyft hundratals miljoner ur absolut fattigdom. Vad förespråkarna utelämnar är att de har ”lyfts” till ett av de mest ojämlika länderna i världen.

Vissa åtgärder för att lindra fattigdomen har genomförts under Xi Jinping. Målet har varit att få Kina att sluta vara beroende av exportmarknaderna – en svag position – och istället skapa en inhemsk konsumtionsmarknad. Detta bidrar också till tillgången på överskottskapital för investeringar utomlands. Detta är den nuvarande fasen av Kinas kapitalistiska återupprättande. Kapitalism med kinesiska särdrag har följt en väg som i vissa avseenden avviker från den traditionella kapitalistiska historien, men detta bör inte användas för att försköna den kinesiska kapitalismen.

Låt Gini komma in i striden

Det internationellt accepterade måttet på ett lands inkomstskillnader är Gini-koefficienten. Koefficienten varierar från 0 (eller 0 %) till 1 (eller 100 %), där 0 representerar perfekt jämlikhet och 1 representerar perfekt ojämlikhet. Kina började inte beräkna Gini-koefficienten förrän 2003 (även om Världsbankens uppskattningar går tillbaka till 1990). Sedan dess har Gini-koefficienten visat hur omfattande inkomstskillnaderna har blivit i Kina – i snabbast möjliga takt och till en av de högsta nivåerna i världen. Kinas Gini-koefficient har stigit kraftigare under det senaste decenniet än i något annat land, enligt Internationella valutafonden.

Om vi utgår från Asiatiska utvecklingsbankens instituts uppskattning av den kinesiska inkomstfördelningen under Mao Zedongs era som ”egalitarism i alla avseenden”, men också tar hänsyn till det åtta-gradiga lönesystemet och landsbygdens inkomster baserade på arbetspoäng, kan vi grovt säga att Kinas Gini-koefficient förmodligen inte var högre än 10 % före Dengs ”reformer”. Enligt Världsbanken hade siffran 1990 skjutit i höjden till 32,2 % och fortsatte sedan att stiga till sin högsta punkt på 43,7 % 2010. De senaste siffrorna visar en gradvis nedgång till 38,6 % 2015. (Australiens Gini-koefficient har stigit stadigt under nästan fyra decennier av nyliberalism, från 31,3 % 1981 till vår senaste siffra på 35,8 % 2014.) ^vi

Kapitalistiska metoder i Kina har resulterat i en snabbare eliminering av absolut fattigdom, men till priset av en förankring av massiv relativ ojämlikhet och en ny klasstruktur. Socialistiska metoder gjorde båda, men inte på ett sätt som gav utrymme för en snabb berikning av en ny kapitalistisk klass.

Socialismen misslyckades inte i Kina. Den besegrades.^vii Nederlaget var ett verk av kapitalistiska krafter inom kommunistpartiets ledning. Deng Xiaoping var deras främste företrädare. Detta nederlag är ingen anledning till pessimism, utan till förnyad beslutsamhet att förstå hur socialismen måste skyddas i framtiden. För Kina måste Ming Chais klass störtas och makten återlämnas till dem som Shen Mengyu ägnade sitt liv åt. En återgång till den socialistiska vägen är oundviklig, men måste vinnas genom revolutionär kamp.

Nick G.

Artikeln https://www.cpaml.org/web/uploads2/AC+2020+Spring.pdf publicerades i Australian Communist våren 2020.