I intervjun i Support the People´s War in India med partisekreteraren i Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) säger han:
“Dengs modernt revisionistiska linje orsakade extrem skada för den revolutionära kommunistiska rörelsen även i vårt land. Särskilt CPI (ML) Liberation under Vinod Misras ledning blev dengistiskt och urartade till ett revisionistiskt parti. DV-gruppen (en av grupperna i det tidigare UCCRI ML) är en dengistisk revisionistisk splittringsgrupp. Vårt parti och flera maoistiska partier och krafter i världen tog till sig de historiska lärdomarna från den stora proletära kulturrevolutionen (GPCR) och fördömde Dengs moderna revisionism med marxism-leninism-maoismens ytterst kraftfulla vapen. Dessa partier bekämpar också de olika former av revisionism som uppstod på grund av Dengs inflytande, inklusive revisionism i maoismens slöja och alla nyanser av revisionism. CPI (ML) People’s War, en av de två revolutionära strömningarna i det förenade CPI (Maoist), kommenterade felaktigt den andra världen med avseende på teorin om de tre världarna under en tid. Hur som helst rättade man snart till sitt misstag.”
Redan Albaniens Arbetarpartis öppna attack mot Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) 1977 efter Mao Zedongs död skapade förvirring inom den internationella marxist-leninistiska rörelsen, även om de flesta partier som tillhörde den tog avstånd från AAP:s attack. Betydligt värre konsekvenser hade Deng Xiaopings revisionistiska maktövertagande efter Mao Zedongs död. Sveriges Kommunistiska Arbetarparti skrev i sin verksamhetsberättelse 1982:
”Med vad hände i Kina? Strax efter Mao Zedongs död skedde en uppgörelse med «de fyras gäng», som fängslades och anklagades för försök till statskupp. Det står klart att dessa företrädde en ultra-vänster-linje; inte minst i kulturfrågorna. Men samtidigt dolde en tendens en annan. Redan hösten 1977 var det uppenbart att KKP:s ledning höll på att förändra viktiga principiella ställningstaganden, som till exempel frågan om Jugoslavien. Det dröjde inte länge förrän Tito förklarades vara en stor marxist-leninist och Jugoslavien ett socialistiskt land. Dessa motsättningar mellan AAP och KKP utövade naturligtvis ett inflytande på, motsättningarna i SKP. Redan före andra kongressen fanns det en underordnad tendens, som i praktiken förespråkade en annan huvudmotsättning, nämligen att Sovjet var huvudfienden i världsmåttstock och att de marxist-leninistiska partierna och proletariatet i de imperialistiska länderna i Västeuropa inte i första hand skulle bekämpa det egna monopolborgerskapet. Denna strömning i SKP såg naturligtvis sin chans att utnyttja de aktuella motsättningarna: Det gällde inte bara att fördöma AAP:s linje i de internationella frågorna utan också att sluta upp bakom KKP:s ståndpunkter till 100 procent. Utifrån detta skulle varje försök till självständigt ställningstagande stämplas som vacklan eller uttryck för en pro-albansk linje.”
Denna strömning i det maoistiska Sveriges Kommuniska Parti (SKP) erövrade majoritet i partistyrelsen. Det berodde dels på blind auktoritetstro på grund av den prestige, som KKP åtnjöt; partistyrelsemajoriteten kunde inte skilja på marxism och revisionism i KKP. Dels berodde det på att ledande likvidatorer egentligen förlorat tron på revolutionens möjlighet i Sverige. När partivänstern började bekämpa deras linje använde denna majoritet alla slags metoder för att förhindra att alla medlemmar tog del av kritiken och när det inte hjälpte satte den uteslutningar i system, varvid SKP sprängdes.
Likvidatorernas teoretiska fikonlöv var just trevärldar-teorin:
”Kärnan i den nya likvidatoriska linjen var klassamarbetspolitiken. Denna var dels ett resultat av försonlighet i praxis gentemot det reformistiska inflytandet, d.v.s en ideologisk utvecklingsprocess inom både SKP:s medlemskader och större delen av partistyrelsen, och dels ett resultat av felaktiga teorier och en felaktig linje. De nya likvidatorerna behandlade teorin om tre världar som ett helt partiprogram, som togs som förevändning att rikta huvudslaget mot Sovjet – inte mot det egna monopolborgerskapet. I praktiken ersatte de huvudmotsättningen proletariat-borgerskap med huvudmotsättningen mellan Sovjet och den svenska nationen. Eftersom denna huvudmotsättning inte överensstämmer med de objektiva förhållandena kan resultatet bara bli utvecklandet av en klassamarbetspolitik.”
Redan 1980 stödde likvidatorerna LO:s krav och handlingslinje i avtalsrörelsen liksom slöt upp i Socialdemokraternas 1-majtåg. Senare bytte partiet namn till Solidaritetspartiet och lades ner 1990. Det fanns inget behov av ännu ett vänstersocialdemokratiskt parti.
Deng Xiaopings linje åstadkom störst skada hos de maoistiska partierna i de imperialistiska länderna, eftersom klassmotsättningarna i dessa var mindre skarpa än i koloniala och neo-koloniala länder som Indien, Filippinerna med flera länder. Där kunde den revolutionära rörelsen återhämta sig. De flesta maoistiska partier i de imperialistiska länderna urartade politiskt eller helt enkelt försvann fram till slutet av 1980-talet. Utvecklingen i Kina desillusionerade många maoister.
Rickard B. Turesson