Var kung Carl Gustaf och Bamse maoister?

— Vilken människa har gjort starkast intryck på dig?

Den frågan fick Carl Gustaf år 1972 när han ställde upp på intervju med Damernas värld. Så här svarade den då 26-årige kronprinsen:

— Mao Tse-tung! En otrolig man. Tänk, när han och alla hans anhängare bara vandrade omkring dag och natt i Kina och kämpade för att nå sitt mål. Vilken insats. Dessutom har han skrivit fin prosa och utmärkta dikter.¹

Helt rätt, kungen! Han syftar på den Långa marschen, då Folkets befrielsearmé i Kina gjorde en lång reträtt för att komma undan den reaktionära nationalistregimens omringningsförsök och återsamla sina styrkor.

Men kungen var förstås ingen maoist på riktigt, det här luktar fjäsk. Men det är talande i sig att en lämplig propagandataktik för hovet i 70-talets radikala klimat var att låta kronprinsen hylla Mao. Vid den tiden hade smutskastningen av Mao ännu inte lyckats så långt. Mao var helt enkelt poppis, och inte bara bland kommunister. Kungens hyllning var inte ett isolerat fall, utan många kända profiler talade gott om Mao på ett sätt som vi inte skulle se idag.

Om vi tittar på proggmusiken finns det givetvis mängder av exempel. Hoola Bandoola Band parafraserade Mao i flera låttexter, exempelvis sjöng de ”En gnista kan tända en skogsbrand” i låten Huddinge, Huddinge.² I Nynningens första album finns låten Studera, som om och om sjunger ”Studera vad Mao och Marx och Lenin sagt!” Med maoismens inflytande i vänstermiljön under 60- och 70-talen var det naturligt att den fick sina uttryck i den progressiva musikrörelsen också.

Den positiva synen på Mao syntes också i massmedierna.

Läste man Dagens Nyheter under den här tiden kunde man ofta se själva chefredaktören Olof Lagercrantz hylla Mao Zedong och KKP – särskilt efter hans besök till Kina år 1970. När Mao dog år 1976 beskrev Aftonbladethonom på förstasidan som ”En av århundradets stora statsmän och statsbyggare”.

På tal om Maos död lyckades SKP-Stockholm samla 1000 deltagare till en minneshögtid i Konserthuset omedelbart efteråt, vilket säger något om det maoistiska SKP:s inflytande vid den här tiden.

I det fjärde numret av Bamse från 1983 finns ett intressant faktauppslag om Kina. Det står bland annat så här:

— Utanför parker fanns tidigare plakat med texten: ”Förbjudet för hundar och kineser!” i Kina! Inte konstigt att de talar om befrielsen!

— I Beijing finns världens största torg – Tien an men. Den himmelska fridens torg. Där samlades den 1 oktober 1949 miljoner människor för att höra Mao Zedong utropa Folkrepubliken Kina. Landet var befriat från de krigsherrar, affärsmän och utlänningar som tidigare styrde. Före denna befrielse svalt vissa år många miljoner människor ihjäl. Efter 1949 har man delat maten mer rättvist och ingen svälter. Det är en av 1900-talets viktigaste händelser – var fjärde människa på jorden är ju kines!

Det här gick alltså att trycka i en barntidning, även 7 år efter att Mao hade dött och den antikommunistiska smutskastningen redan hade intensifierats.

Så vad har egentligen hänt sen dess? Svartmålandet av Mao och världens maoister (inte minst de svenska maoisterna i KFML/SKP) går inte att separera från utvecklingarna i klasskampen. KFML/SKP blev under 70-talet ett förtruppsparti för arbetarklassen och hade ett dominerande inflytande i den svenska vänstern, inte minst genomden massiva solidaritetsrörelsen för Vietnam. Man kunde inte komma undan så lätt med att sprida lögner om Mao och KKP i en miljö där kadrer, stödjare och sympatisörer med en gång skulle komma med rättelser och krav på svar. Och i en politisk miljö där till och med kronprinsen hyllade Mao var knappast mellankrafterna så lättövertygade heller.

Men omständigheterna förändrades. Klasskampen gick på nedgång globalt. Revisionisterna tog makten i Kina och restaurerade kapitalismen, och den nya borgerliga regimen bidrog aktivt till att svartmåla Mao. I Sverige rådde förvirring bland kommunisterna, SKP togs över av högerrevisionister och likviderades, och maoisterna som uteslöts eller bröt med SKP och skapade SKA tappade successivt fotfästet under 80-talet. De här bakslagen tillsammans med kapitalets kraftiga motoffensiv som inleddes i början av 80-talet ledde till att borgarklassen kunde få så gott som fritt spelrum till att svartmåla Mao och KKP. Efter mer än 40 år har det gått så långt att gamla uttalanden om Mao idag ser overkliga ut.

Det som är absurt är alltså egentligen inte att kungen, Bamse, eller mängder av andra har hyllat Mao. Det absurda är hur långt svartmåleriet har gått sen dess.

Det är dags att vi ändrar på det, tycker jag.

Edvin Jansson