Trotskismens grundläggande drag

Sista kapitlet i Kostas Mavrakis bok “Om Trotskismen”

TROTSKISMENS GRUNDLÄGGANDE DRAG

Vi kan nu isolera de väsentliga aspekterna av trotskismen, som kan beskrivas som en “para-leninism”, för även om den har långtgående konsekvenser är skillnaden som skiljer den från leninismen ibland mycket subtil.

Trotskismen studerar den revolutionära processen ur en diakron synvinkel och betonar kontinuitet och möjligheten att göra oavbrutna framsteg: “Den levande historiska processen gör alltid språng över isolerade ‘stadier’ som härrör från den teoretiska uppdelningen i sina beståndsdelar av utvecklingsprocessen i sin helhet”; (1) och även stadiernas interpenetration, ‘teleskopering’, eftersom socialistiska omvandlingar enligt den är dagens ordning redan innan den borgerliga revolutionens uppgifter är slutförda. Lenin har tvärtom, som en god dialektiker, de rätta prioriteringarna och lägger tonvikten på diskontinuitet. (2)

Under faktiska historiska omständigheter vävs naturligtvis det förflutnas element samman med framtidens; de två vägarna korsas … . Men detta hindrar oss inte på minsta sätt från att logiskt och historiskt skilja mellan de stora utvecklingsstegen. Vi ställer alla borgerlig revolution och socialistisk revolution mot varandra; vi insisterar alla på den absoluta nödvändigheten av att strikt skilja mellan dem.

Om detta inte görs är det inte längre möjligt att skilja mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna, det är omöjligt att bestämma de klassallianser som krävs för etappens uppgifter, var demarkationslinjen mellan vänner och fiender går; resultatet är att det är omöjligt att genomföra en korrekt enhetsfrontspolitik som utgår från att de motsättningar som objektivt sett är sekundära hålls så genom att man gör eftergifter till sina allierade; därmed hindras proletariatet från att ta ledningen för enhetsfronten, det isoleras och döms till vanmakt.

När Trotskij betraktade samhället i synkroni, i rummet så att säga, såg han återigen bara världsmarknadens kontinuitet och enhet. Vi minns att “trycket från billiga råvaror” som produceras av de kapitalistiska länderna är en av de faktorer som gör det omöjligt att bygga socialismen i ett relativt efterblivet land som Ryssland. Denna tanke går tillbaka till hans första viktiga verk: “Genom att binda samman alla länder med sitt produktionssätt och sin handel har kapitalismen förvandlat hela världen till en enda ekonomisk och politisk organism.” (3)
Genom att framställa världen (1905) som redan förenad “till en enda ekonomisk organism”, förleddes Trotskij att bortse från de nationella särdragen, klasskampens specifika konkreta villkor (bestämda av historien och det kulturella arvet) och nödvändigheten att isolera revolutionens speciella lagar i varje land. I synnerhet överdrev han de yttre inflytandenas roll utan att se att dessa endast kan verka genom krafter inom var och en av dessa partiella helheter, sociala formationer. Det var därför han förklarade alla nederlag som olika kommunistpartier led mellan de två krigen med Stalins och Tredje internationalens skadliga inflytande.

Mao Tse-tung har visat att: (4)

“Motsägelser inom ett ting är den grundläggande orsaken till dess utveckling, medan dess inbördes relationer och samspel med andra ting är sekundära orsaker … Yttre orsaker är förändringens villkor och inre orsaker är förändringens grund … I en lämplig temperatur förvandlas ett ägg till en kyckling, men ingen temperatur kan förvandla en sten till en kyckling, eftersom de har olika förutsättningar … det är genom inre orsaker som yttre orsaker blir verksamma. I Kina 1927 uppstod proletariatets nederlag mot storbourgeoisien genom den opportunism som då fanns inom det kinesiska proletariatet självt (inom det kinesiska kommunistpartiet).”

Trotskijs ensidiga betoning av kontinuitet är ett tecken på att han inte förstod den marxistiska dialektiken, vilket ledde till att han ignorerade de väsentliga konsekvenserna av lagen om den ojämna utvecklingen. Denna lag innebär inte bara att de imperialistiska makterna och monopolen växer i ojämn takt, utan också att den ekonomiska basen och de politiska och ideologiska överbyggnaderna i varje samhällsformation utvecklas i ojämn takt och språngvis, att dessa instanser har en relativ autonomi och en säregen temporalitet, och att motsättningarna och deras aspekter i var och en av dem skiftar (omvandlas till sin motsats). Revolutionen exploderar när huvudmotsättningen når en explosiv fas. Förskjutningen av dess aspekter åstadkommer då en omstrukturering av helheten. Denna motsättning är den nodalpunkt där alla de andra sammanstrålar. (5) Att en sådan sammanstrålning sker i form av ett brott är sällsynt, vilket kommer att framgå, och än mer så i flera länder samtidigt. Det är därför som proletariatets seger i ett land enligt Lenin är det “typiska fallet”, medan revolution i flera länder bara kan vara ett “sällsynt undantag”.

I “Resultat och framtidsutsikter” profeterade Trotskij om revolutionens utbredning i hela Europa när det segerrika ryska proletariatet uppmanade sina bröder i hela världen till “den sista striden”. Isaac Deutscher erkände att innebörden i Trotskijs argument tyder på att han såg den europeiska revolutionen som en “unik och kontinuerlig” process, och att han utgick från den allmänna sanningen att Europa var moget för socialism, (6) men glömde den andra sanningen att “historien höll olika tider i Paris, Rom, London eller Moskva”. (7) Varför är det så? Utan tvekan för att mänskligheten inte utgör en integrerad helhet, för att den är uppdelad i distinkta samhällsformationer, men också för att nivåerna (eller instanserna) i en sådan formation (ekonomisk, politisk, ideologisk) alltid “håller olika tider”. För Trotskij har samhället en enkel struktur där huvudmotsättningen “de jure” (proletariat-borgerskap) alltid och överallt är huvudmotsättningen “de facto” under hela övergångsperioden. Det var därför han bara såg världsrevolutionen (och dessutom såg den “sub specie aeternitatis” – ur evighetens perspektiv ö.a.). Han föreställde sig att den utspelade sig i ett kontinuerligt och homogent sociohistoriskt tidsrum. Den “gamla mullvadens” underjordiska arbete, strukturen och artikuleringen av de skikt som den måste ta sig igenom var osynliga från de eteriska höjder han befann sig på

Trotskisterna känner inte till dialektiken mellan kontinuitet och diskontinuitet, som är lika nödvändig för att förstå historien som för att förstå mikrofysiken. De ryter till av skratt när de hör talas om den oavbrutna revolutionen i etapper. För dem är det en motsägelse ifrågs om termerna. Vi vet att begreppet “brott”, som Althusser lånade från Bachelard, inspirerades av partikelfysikens begrepp “diskontinuitet”. Om man inte ens kan förstå motsägelsens universalitet som demonstreras av enheten och motsättningen mellan kontinuitet och diskontinuitet i alla vetenskaper, hur skulle man då kunna tränga in i dess specificitet i den historiska materialismen?

Det var tydligt vid tidpunkten för den kampanj som trotskisterna inledde 1971 mot Kinas internationella politik att de närmade sig problemen på ett absolut ensidigt, metafysiskt sätt. De förstår inte att en stat som Kambodja innan Sihanouk störtades, eller Pakistan, kan ha en dubbel natur: progressiv, i den mån den försvarar sin självständighet mot supermakterna; reaktionär, i den mån den förtrycker folket. För dem är reaktionärer reaktionärer och det är inte tillåtet att tillämpa olika politik på dem och ta hänsyn till deras olikheter för att isolera huvudfienden för stunden. (8)

Den uppfattning Trotskij hade om förhållandet mellan teori och praktik var lika odialektisk. För honom var det teorin som förutsåg praktiken och praktiken som tillämpade teorin. Lenin lyssnade tvärtom ständigt på massorna. Enligt honom måste partiet alltid vara redo att utföra de uppgifter som massrörelsen själv har ställt på dagordningen. Endast massornas praktik gör det möjligt att ge ett konkret innehåll åt de allmänna direktiv som vägleder förtruppen. Trotskij kritiserade Lenins formel om “proletariatets och böndernas demokratiska diktatur” för att vara algebraisk (det fanns en okänd faktor: vilken skulle böndernas politiska roll vara?); han ville tvärtom bara ha aritmetik. Det är därför termen “prognos”, som vi inte finner i Lenins skrifter, är så vanlig i hans, där den ibland upptar den tomma platsen för “parollen”. För Trotskij är alla problem lösta i förväg på grundval av “principer”. Klasskampens erfarenheter ogiltigförklarar eller bekräftar lösningen. Det är allt. Trotskijs dogmatism och dess korrelat, empirismen, sammanfattas i denna motsättning mellan aritmetik och algebra.
Lenins formel att “teorin är en vägledning till handling” togs bokstavligen av Trotskij, som ignorerade den grundläggande förmedling som Lenin aldrig glömde, nämligen “den konkreta analysen av den konkreta situationen”. Marxismens universella sanning hjälper oss att genomföra denna analys: att tro att den skulle kunna ersätta den är, än en gång, helt enkelt dogmatism.

Denna dogmatism är avskuren från praktiken och leder praktiken på villovägar. Vi har gett ett typiskt exempel på det: stadens hegemoni i den borgerliga revolutionen, som han gjorde till ett axiom: Är “de senkomna kritikerna av den permanenta revolutionen … beredda att utsträcka detta elementära påstående till länderna i öst, Kina, Indien osv? Ja eller nej? “

Uppenbarligen inte! Den fina princip som Trotskij var så stolt över visade sig vara lika värdelös som en pil som inte kan lossas vid sitt mål. På sätt och vis uttrycker den en sanning (det kapitalistiska produktionssättets dominans), men i sin dogmatiska tolkning kunde den bara leda de kinesiska revolutionärernas agerande in i en återvändsgränd. Den måste ersättas av en annan, den om städernas omringning av landsbygden, som med seger har tillämpats av det kinesiska kommunistpartiet och de indokinesiska revolutionärerna.

Låt ingen invända mot oss att “städernas hegemoni” betyder arbetarklassens ledarskap. De kinesiska trotskisterna drog slutsatsen av detta att de borde lägga ner alla sina ansträngningar på att organisera stadsproletariatet och Trotskij förstod det inte på något annat sätt. Det var otänkbart för dem att bondeståndet skulle kunna vara den kinesiska revolutionens främsta drivkraft och att proletariatet skulle kunna leda bondeståndet genom att organisera det på landsbygden och omskola det ideologiskt.

Samma vägran att erkänna de koloniala och halvkoloniala böndernas revolutionära framtid fick Trotskij att i “Sovjetstatens klasskaraktär” formulera den katastrofalt felaktiga prognosen att “den revolutionära tyngdpunkten definitivt har förskjutits till väst” (s. 31).

Trotskij förstod inte den oerhörda betydelsen av Marx anvisningar om nödvändigheten av att kombinera den proletära revolutionen med bondekrig, inte ens i ett så industrialiserat land som Tyskland. Efter att sent omsider ha anslutit sig till Lenin fortsatte han att underskatta böndernas revolutionära potential, att vägra att definiera partiets politiska linje i termer av en nödvändig allians med dem och att formulera slagord som var lämpliga för deras breda mobilisering.

De drag som skiljer trotskismen från marxismen såväl som från leninismen är således “avvikelser” som inte skiljer den från förstelnade dogmer, som den tycks vara strängt trogen, utan från verkligheten. För om det är sant att det i politisk handling är nödvändigt att utgå från verkligheten samtidigt som man håller fast vid principerna, så är det inte mindre sant att man inte kan hålla fast vid principerna om man inte utgår från verkligheten.

Vi har gett några indikationer på Trotskijs sociologism där Parvus’ bestående inflytande är uppenbart. Denna avvikelse kan åtminstone anta marxismens skepnad. Trotskij kastade helt av sig denna förklädnad när han förklarade historiska händelser genom individuell eller kollektiv psykologi. I sin “Ryska revolutionens historia” talar han ständigt om “idéernas och passionernas språngartade rörelse” och “snabba förändringar av massornas åsikter och stämningar”. “De revolutionära händelsernas dynamik”, säger Trotskij, “bestäms direkt av snabba, intensiva och passionerade förändringar i klassernas psykologi.” (9) Vidare förklarar han att Stalin och Kamenev var överens i mars 1917, “trots sina motsatta karaktärer”, eftersom deras personligheter “kompletterade varandra”. (10)

Trotskismens pseudovetenskapliga begrepp som “arbetarstat” (där arbetarklassen inte har makten!), “byråkratisk kast”, bonapartism, “thermidor” etc. är bedrägliga eftersom de är beskrivande och håller sig till det yttre. De förlöjligar trotskisterna med bekväma små scheman, tack vare vilka de har svar på allt utan att studera någonting. Trotskisterna har förstått, de behöver därför inte tänka. Detta är hemligheten bakom deras ideologers sterila fertilitet.

Vad finns det i själva verket att säga om Trotskijs lärjungar? Han använde själv en fras av Marx om dem (den senare citerade Heine): “Jag har sått drakar och skördat loppor”. Naturligtvis är de mer trotskistiska än sin mästare och deras nuvarande framgångar är inte mindre lysande (om man får säga så) än de som de uppnådde under hans ledning efter 1929. Men deras impotens, trettio år efter hans död, och deras lättköpta revolutionism, revolutionismen hos människor som aldrig har gjort revolution men som har underminerat andras revolutioner (som de kallar stalinister), skulle utan tvekan ha inspirerat till en del bittra och desillusionerade reflektioner hos författaren till följande rader ur “Till marxismens försvar”: “Fjärde internationalen kallade sig inte av en slump för den socialistiska revolutionens världsparti” (sid. 15).

 Fem år efter den nämnda internationalens 9:e kongress har denna definition kvar all sin humor, eller om man så vill, sitt oavsiktliga patos.

Trotskisterna reagerar med raseri när någon är djärv nog att göra sådana reflektioner.(11) De vädjar till de förföljelser som de har utsatts för. Nu räknas de kommunistiska offren i miljoner överallt i världen. Detta minskar inte på något sätt allvaret i deras misstag (Indonesien) och tillför inget till värdet av en segerrik korrekt linje (Kina). Med tanke på att Fjärde internationalens anhängare kan dra fördel av gynnsamma objektiva förhållanden lika mycket som de som de beskriver som “stalinister”, måste segern tillskrivas ett korrekt ledarskap. Trotskisterna kan inte medge detta. De skulle fördöma sig själva.

Men deras grundare och fader skrev 1937 “Det brännande historiska behovet av ett revolutionärt ledarskap garanterar Fjärde Internationalen en exceptionellt snabb tillväxttakt..” (12)

Trotskij hade inte fel när han kopplade samman Fjärde internationalens snabba tillväxt med behovet av ett revolutionärt ledarskap. Hans nuvarande lärjungar kommer att tillåta oss att argumentera som han gjorde, “mutatis mutandis(“med nödvändiga förändringar” -ö.a.) “, och att av den ihållande svagheten i deras rörelse under de senaste trettio åren dra slutsatsen att den är oförmögen att erbjuda den typ av ledarskap som de revolutionära massorna kräver.

Trotskismens tragedi var och är fortfarande att den i en värld som är polariserad mellan revolutionens och kontrarevolutionens läger inte kunde finna en igenkännbar plats någonstans. Genom att hävda att de själva utgjorde revolutionens pol genom att klumpa ihop “stalinisterna” och världsreaktionen, uppnådde de den önskade repolariseringen; men tyvärr bara i sinnevärlden. Eftersom denna lösning på deras problem motsades alltför mycket av fakta, har de drivit konsten att “rädda fenomenet” till en paranoid nivå. För dem var de mest frenetiska antikommunisterna – Churchill, Truman, McCarthy – “stalinister” just för att de motsatte sig Sovjetunionen och därmed gav den “det bedrägliga skenet av en revolutionär regim”. Som ledande gaullist var Malraux en “stalinist” och dubbelt skyldig, eftersom han uttryckte en kompromisslös sympati för Trotskijs olyckliga sak. (13)

Trotskijs efterträdare har alltså tvingats välja mellan en aktivitet som sällan går utöver en meningslös och anodisk revolutionär maskerad, det desperata sökandet efter en tredje väg (Tito, Castro) och att helt enkelt gå över till andra sidan barrikaderna under förevändning av realism och effektivitet. Eftersom det senare valet har gjorts av viktiga organisationer (Ceylon) såväl som av många små grupper och individer, kan det inte tillskrivas slumpen utan snarare medvetenheten om den återvändsgränd som den trotskistiska ortodoxin utgör.

Vi kan finna en ny bekräftelse på detta genom att nu studera trotskismens olika inkarnationer eller avatarer och deras missöden. Här tränger vi in i infra-trotskismens domän, som inte längre är mottaglig för en ihållande teoretisk kritik i avsaknad av det minimum av sammanhang och stringens som grundaren hade lyckats upprätthålla. Det är den sista helvetescirkeln där den förvirrade skaran av sekterister som är utlämnade åt sina besattheter talar upprört med sig själva.

 Slutnoter:

1. ‘The Permanent Revolution’ och ‘Results and Prospects’, sid.. 116.    
2. .’Two Tactics’, CW, vol. 9, sid. 85.  
3.  Förord till F. Lassalles “Address to the jury”, juni 1905; citerad i ‘Results and Prospects’, sid. 239.
   
4.  “On contradiction”, SW, vol. 1, sid. 313-15; jfr också L. Althusser: ‘Den inre ojämnheten har prioritet och är grunden och är grunden för den yttre ojämnhetens roll, till och med de effekter som denna andra ojämnhet har inom sociala formationer i konfrontation´’, ‘För Marx’, sid. 212.  

.

5. Jfr. Mao Tse-tung, anfört arbete., och också On the materialist dialectic i “For Marx” by L. Althusser, som stödde sig på Mao.    
6. ‘The Prophet Armed’, sid. 159.    

.

7. Jfr . Nicolas Krassó, Trotsky’s Marxism, ‘New Left Review’, nr. 44, juli-augusit 1967, sid. 83
   
8. I fråga om detta ämne tar jag mig friheten att referera till min artikel om La Politique internationale de la Chine (Kinas internationella politik), som publicerades i’Tel Quel’, nr. 50, sommaren 1972
9. ‘History of the Russian Revolution’, vol. 1, sid. 16.  
10. Ibid., sid.. 301.    .
    
11. Jfr. ‘Quatrième internationale’, november 1964, sid.. 61-63.    

12. Jfr Bonapartisme bourgeois ou bonapartisme soviétique, ‘Rouge’ classics, nr. 2, sid. 16.    

13.M. Merleau-Ponty, “Signs”, sid. 251. Han citerar en amerikansk trotskist.