Individer kan gå från att vara arbetare till att bli småborgare eller kapitalist. Detta är vad småborgare drömmer om och gärna vill framhålla. I verkligheten idealiseras individualismen till att romantisera det ohejdade utnyttjandet av andra i klassen för att klättra på deras ryggar uppför den falska klass-stegen. Att klassförändringarna i verkligheten faktisk historiskt och idag i huvudsak har gått åt andra hållet, bidrar bara till småborgarens skräck och fascination med begreppet klassresa. Begreppet finns också inbyggt i den falska ”amerikanska drömmen”.
Karl Marx och Friedrich Engels beskrev hur småborgaren blev proletär i det Kommunistiska Manifestet:
”De hittillsvarande medelstånden, de små industriidkarna, köpmännen och räntetagarna, hantverkarna och bönderna, alla dessa klasser sjunker ned i proletariatet, dels därför, att deras lilla kapital icke räcker till för drift av storindustri och dukar under i konkurrensen med de större kapitalisterna, dels därför att deras speciella skicklighet blir värdelös genom nya produktionssätt. Så rekryteras proletariatet ur befolkningens alla kretsar.”
Borgarnas besvärjelse
Anna Tenje, moderat äldre och socialförsäkrings minister, försvarade sitt beslut att göra flerbarnsfamiljer ännu fattigare genom att skära ner bidragen i en radiointervju. Ett av hennes argument var att ”alla vill göra en klassresa” och att fler barn kommer att kunna göra en klassresa med regeringens nerskärningar. Logiken att göra folk fattigare, för att tving bort dem bort från bidragsberoende och börja arbeta, luktar arbetarförakt lång väg. Speciellt med 8,7% arbetslöshet och 23,9% ungdomsarbetslöshet. I samma riktning verkar de många nerskärningarna i skola och sjukvård som är riktade mot arbetarklassen. Dessa saker bidrar till arbetslösheten. Det verkar nu som att ju mer borgarklassen trycker ner arbetarklassen desto mer mer svamlar dess representanter om ”klassresor”. Logiken verkar vara tryck ner klassen men ge den enskilde hopp om att kunna klättra ”upp” en bit på vads de kallar ”klasstegen”.
Denne ministern har en borgerlig och småborgerlig bakgrund och har tydligen en inbyggd skräck för att proletariseras. Hon ger uttryck för en vanligt förekommande åsikt i sin klass. Alltsedan nyliberalismens genombrott på 1980 talet, med dess betoning på individualism och hat av kollektivt agerande, har liknande retorik blivit vanlig. Idealet, enligt denna uppfattning är att en människa med arbetarklassbakgrund genom utbildning eller ”entreprenörsanda” får ett ”finare” jobb och lämnar den förhatliga arbetarklassen bakom sig, bryter med sin egen tradition och klass och anammar borgerliga och småborgerliga idéer och traditioner.
Den småborgerliga romantiken kring den individuella klassresan är ett ständigt återkommande tema i borgerlig media.
Ett radioprogram i den traditionen…….
…. är ”söndagsintervjun” där programledaren är förälskad i just det perspektivet. Men ibland skymtar man andra synpunkter i programmet. Han fick lite problem då han intervjuade den då 88-årige idéhistorikern professor Ronny Ambjörnsson, som redan 1968 var medförfattare till den historiematerialistiska boken ”Tradition och revolution”.
Ronny Ambjörnsson är en arbetargrabb från Göteborg, stolt över sin bakgrund och sina föräldrar, som med ett förnamn som var en klar ”klassmarkör”, inte var ute efter en klassresa per se. Han var dock väldigt intresserad av historia och det mänskliga tänkandets utveckling. Ett intresse som han behållit genom livet. I intervjun berättar han en anekdot om klassförräderi, som följt honom genom livet. Familjen flyttade och när hans arbetarklasskamrater träffade honom och frågade om den nya adressen, gav han dom fel adress som inte stämde med den nya småborgerliga adressen. Så förlorade han kontakten med sina tidigare arbetarklass kamrater. Ronny Ambjörnsson tänker tillbaka på denna lilla, och till synes obetydliga händelse och anser nu att det faktiskt var ett utslag av klassförräderi.
Programledaren kunde inte alls relatera till ett begrepp som ”klassförräderi”, medan det för Ronny Ambjörnsson var ett i verkligheten förankrat begrepp. All heder åt Ronny Ambjörnsson, en proletär intellektuell med sina rötter kvar i klassen.
En verklig klassresa är något fint och eftersträvansvärt. Men då talar vi om en verkligt proletär klassresa.
Proletariatet står inför en omfattande kollektiv klassresa, från att vara förtryckta till att bli härskande. En sådan resa är ingen utopi. Den har historiskt företagits många gånger. Första gången var i den ryska Oktoberrevolutionen. Idag då individualism och borgerligt tänkande står högt i kurs och klassmedvetenheten har nått ett lågvattenmärke, är det verkligen dags att vända på denna utveckling. Överallt där arbetarklassen finns, på arbetsplatser, i fackföreningar , i de proletära bostadsområdena och inom miljö- och antiimperialistiska- rörelser m.fl., måste det individualistiska perspektivet rensas bort och ge plats åt ett kollektivt och klassmässigt tänkande. Det innebär ett pånyttfödande av folkliga massrörelser, rensade från misslyckad reformism och klassamarbete och grundade på en politisk medvetenhet om arbetarklassens långsiktiga och grundläggande mål, att ta makten i samhället och införa socialism.
Den proletära klassresan blir inte rolig för inbitna borgare. De kommer att få en individuell enkel resa till arbetarklassen. Det blir slut med att leva på andra och tid att verkligen göra nytta till gagn för det stora kollektivet. Alla andra kommer att finna ut att det är en svår men ljus resa bort från det nuvarande omänskliga samhällets mörker.
Hjälp till …. kontakta Kommunistiska Arbetareföreningen för att medverka till att arrangera en sådan resa för den svenska arbetarklassen.
Res med din klass.
masi