Skrota ”Märket” och ”Svenska Modellen”, utan återvinning!

LO ledningens klassamarbetspolitik är av gammalt datum. Dess ”bäst före datum” har sedan länge löpt ut. Det är åter dags för arbetarklassen att strida för sina intressen i klasskampen. På sjuttiotalet talade man om  begränsat löneutrymme och solidarisk lönepolitik. Nu använder man andra fraser. Grunden är densamma – klassamarbete. LO och samtliga riksdagspartier säger att arbetarklassen har gemensamma intressen med kapitalistklassen. Resultatet av denna politik konkret idag är reallönesänkningar för arbetarklassen och rekordvinster för kapitalisterna. Det behövs en ny enhet inom arbetarklassen på klasskampens grund.

Vi återger ett utdrag från boken ”Gör facket till en kamporganisation”, som publicerades i mitten av 1970 talet och inspirerades av den då pågående strejkvågen.

Myten om det ”begränsade löneutrymmet”

För att hindra arbetarna att ta upp kampen för sina lönekrav spri­der
kapitalisterna och LO-toppen idén att det bara finns ett ”be­gränsat
utrymme för löneförhöjningar” . En kaka av bestämd stor­lek
som arbetarna har att dela på.

Om därför en arbetargrupp – t.ex. gruvarbetarna – tillkämpar
sig en löneförhöjning blir, enligt denna teori, utrymmet till för­
bättringar för övriga grupper mindre.

Men lönerna är bara en bit av kakan, som ju utgörs av hela vär­det
av det som arbetarna skapat. Den andra biten går till kapita­listerna
som profit. Det är storleken av profiten som begränsar ”utrymmet” för löneförhöjningar. Om en kaka skall delas i två delar

kan den ena biten bli större om den andra blir mindre. Lönerna
kan alltså höjas på profitens bekostnad. Att vi idag inte får ut mer
i lön beror inte på något ”begränsat utrymme”, utan på det faktum
att LO-ledningen vägrar att ta upp kampen för medlemmarnas
krav.

Måste höjda löner leda till prishöjningar?
Ett annat argument som SAF och LO-ledningen sprider för att
hindra lönekampen, är att lönehöjningar alltid måste leda till
prishöjningar. Det är enligt dem ingen idé att kräva höjda löner då
detta ändå bara leder till höjda priser.

Enligt denna teori höjs priserna om lönerna ökar snabbare än
produktionen och de sänks om lönerna ökar i långsammare takt än
produktionen.

Men inte heller denna Gieseckes och Geijers teori stämmer med
verkligheten. Låginkomstutredaren Per Holmberg har påvisat att
lönesumman under åren 1949, 1950,1953 och 1959 ökade långsam­
mare än produktionen.^ Inte desto mindre steg priserna med unge­
fär samma takt som andra år. Detta visar att monopolkapitalister­
na i sin jakt efter högre profiter inte avstår från att höja priserna
på sina produkter även om de lyckas hålla lönerna nere. Kan de
genom monopolprissättning eller ett förbättrat läge i konkurren­sen
höja sina priser så gör de det.

Ä andra sidan kan det hända att det inte går att höja priserna
av konkurrensskäl. Då får arbetsköparna avstå från detta även om
arbetarna tvingar upp sina löner. I stället får de ta av profiten. Inte
kunde LKAB höja priserna på sin malm för att gruvarbetarna tog
ut bättre löner. Och inte ökade priset på Volvos bilar som en ome­delbart
följd av den 12 % -iga löneökning arbetarna kämpade sig till
genom sin endagsstrejk.

Priser och löner följs inte alls åt av någon naturlag, priserna be­
stäms i huvudsak av andra faktorer än kapitalisternas lönekost­nader

Varför höjs priserna?
Men, säger kanske någon, är det inte så att löneförhöjningar ändå
pressar upp priserna även om det inte sker med sådan oundviklig­
het som SAF påstår att de måste göra? Det är ju ändå så att priser­
na ständigt stiger och speciellt snabbt går det efter att nya avtal
träffats.

Det är som alla vet riktigt att priserna stiger. Under avtalsperio­den
1969/70 steg de med närmare 15 %. Men berodde det på höj­da
löner? Under samma tid fick vi endast ett par procent om året
mer i lönekuverten. Priserna ökade alltså betydligt mer än lönerna
vilket innebär att vi fått ordentliga reallöneförsämringar. Ändå ut­
gör lönekostnaderna inte mer än omkring 20 % av företagens tota­
la kostnader – inom handelssektorn endast 11% . Det innebär att
en 10 %-ig löneökning för arbetarna endast blir en 2 %-ig total­
kostnadsökning för kapitalet.

Prishöjningarna beror inte på arbetarnas lönekamp utan på
monopolkapitalets profitjakt och regeringens inflationspolitik. Inflationen
kompenserar kapitalet varje gång vi får lite mer pengar i
plånboken genom att minska värdet på varje krona. Monopolkapi­talet
som har sina förmögenheter placerade i maskiner, byggnader
osv., tjänar endast på att penningvärdet sjunker. Prishöjningar är
som vi ser inget argument mot lönekamp. Tvärtom skärper de
arbetarklassens behov av att med lönekamp kompensera sig för de
ständiga prisstegringarna.

Den solidariska lönepolitiken

Vid varje avtalsrörelse framhåller LO-ledningen att den gjort en
”låglönesatsning” och fört en ” solidarisk lönepolitik” . Så har det
nu låtit i årtionden.
Men har då LO-ledningen med sin politik lyckats lösa
”låglöneproblemet” ? Låginkomstutredningen visar att så inte är fallet.
Efter årtiondens ”låglönesatsningar” var verkligheten 1969 den att
300 000 löntagare tjänade högst 6: 50 per timme och 750 000
tjänade under 9; 00 kr. Efter de senaste årens dåliga avtal och höj­
ningar av den indirekta skatten (momsen), som drabbar de lågav­lönade
hårdast, har situationen inte blivit bättre. De gamla låglöne­grupperna
är fortfarande lågavlönade och det har till och med ska­pats
nya låglöneskikt.
LO-ledningens tal om ”låglönesatsningar” har i verkligheten inte
betytt mycket för de lågavlönade. I stället har det hållit tillbaka den
fackliga kampen för alla de arbetare som tjänar lite mer än de som
kallas lågavlönade.

Vad är solidarisk lönepolitik?
När LO-ledarna försöker ursäkta de dåliga avtal de undertecknat
brukar de också säga att de för en ”solidarisk lönepolitik” . Deras
politik är dock solidarisk endast med kapitalet, gentemot arbetarna
är det en splittrarpolitik. LO-ledningen försöker vända olika
arbetargrupper mot varandra, arbetare mot tjänstemän, lågavlönade
mot ”högavlönade” , osv.

Träindustriarbetarförbundets dåvarande ordförande Yngve Pers­
son sade under den senaste avtalsrörelsen att de tider nu är förbi
då huvudfrågan var kamp mellan arbetare och kapitalister. Kam­pen
gällde nu fördelningen mellan de olika löntagargrupperna.
Arbetare med lite högre löner bör enligt Yngve Persson avstå från
förbättringar.

Endast kapitalet tjänar på en sån lönepolitik. Om arbetarna på
Volvo avstår från höjd lön så får inte textilarbetarna mer för det.
Pengarna går direkt i fickorna på aktieägarna i Volvo – och dessa
lär inte skänka dem till behövande lågavlönade.

I stället är det så att en löntagargrupp som tar upp kampen ba­nar
väg för andra. Så kunde t.ex. åtskilliga arbetare runt om i lan­det
tillkämpa sig löneförhöjningar i samband med gruvstrejken.

En solidarisk lönepolitik måste tvärtemot vad LO-ledningen sä­ger
innebära att löntagarna ömsesidigt stöder varandras krav och
ser en seger för en grupp som en seger för sin egen kamp.

Se vidare på Oktoberförlaget.