Säkerhetsskyddslagen från 1996 omfattade framför allt statliga verksamheter. När lagen uppdaterades 2019 fick även kommuner och regioner ett betydligt större ansvar, liksom privata aktörer. Kommuner och regioner fick därmed mycket större befogenheter att granska medarbetares privatliv i syfte att ”skydda rikets säkerhet.”Enligt säkerhetsskyddslag 2018:585 tillsammans med säkerhetsskyddsförordningen 2018:658 åläggs det verksamheter, vilka bedriver säkerhetskänslig verksamhet, att vidta förebyggande åtgärder för att framför allt:
- skydda mot brott såsom spioneri, sabotage och terroristbrott som kan hota Sveriges säkerhet
- skydda hemliga uppgifter och information som rör Sveriges säkerhet
Säkerhetsskydd regleras även i Offentlighets och sekretesslagen (OSL) och i Säkerhetspolisens föreskrifter om säkerhetsskydd (PMFS).
Vad är hemliga uppgifter?
Vad som är hemligt beslutas på lokal nivå, till exempel i en kommun. I regel går det till så att den politiska ledningen antar ”riktlinjer för säkerhetsskydd” som ska gälla hela kommunen. En tjänst som ”säkerhetsskyddschef” skapas på hög nivå inom kommunen. Därefter åläggs cheferna inom skola, socialtjänst, tekniska förvaltningar mm att göra egna säkerhetsanalyser, klassa vilka tjänster som anses hantera hemliga uppgifter och därefter genomföra säkerhetskontroller av personalen på dessa tjänster.
Det är uppenbart att kommuner och regioner gör ganska vida tolkningar av begreppet hemliga uppgifter. Antalet anställda i staten, regionerna och kommunerna uppgick 2024 till ungefär en och en halv miljon enligt Statistiska Centralbyrån. 11% av de anställda granskades alltså under loppet av ett år. Det finns inga samlade uppgifter om vilka tjänster som granskas, men förmodligen är det inte så vanligt att kontrollera stora grupper av lärare, förskollärare och undersköterskor. Däremot säkerhetsklassas en stor mängd tjänster inom tekniska förvaltningar, ofta alla chefstjänster men också personal som på olika sätt arbetar med teknisk infrastruktur som vattenförsörjning, avlopp, fjärrvärme, elförsörjning mm. Till och med tjänster med tillgång till ritningar över skolor och kommunalhus råkar ut för säkerhetsprövningar. Godtycket i säkerhetsklassningen är stort.
Så går säkerhetsprövningen till.
Säkerhetsprövningen för tjänster som säkerhetsklassats är omfattande och består av tre delar.
- Registerkontroll: Säkerhetspolisen kontrollerar bland annat belastnings-, misstanke- och spaningsregister.
- Personlig säkerhetsintervju: Fördjupad intervju om livssituation, alkoholvanor, familj, utlandsvistelser mm.
- Grundutredning: Granskning av betyg, intyg, referenser, ekonomi och eventuella bolagsengagemang.
Utredningen stannar inte vid den anställde utan även släktingar, föräldrar, sambos och äldre barn och granskas i utredningen. Intervjuerna genomförs ofta av en eller flera konsulter med bakgrund från Försvarsmakten och kan upplevas som konfrontativa och kränkande. Tidningen Vision har intervjuat Adam som genomgått en säkerhetsprövning på sin arbetsplats och som efter några år plötsligt sas upp från sin tjänst.
– Utredaren fick mig att känna mig som en lögnare. När jag sa att jag inte umgås med folk som tar droger fick jag höra att det lät misstänkt, eftersom så många gör det i dag. På jobbet skämtade vi efteråt om att det kändes som om vi hade sökt jobb på Säpo.
Många anställda vill av förklarliga skäl inte genomgå säkerhetsprövning eftersom de är så integritetskränkande men om en tjänst säkerhetsklassats kan man i princip inte säga nej eftersom man då inte uppfyller de nya kraven som ställs på tjänsten.
Hur många klarar inte säkerhetsprövningen?
Det finns ingen officiell, allmänt tillgänglig statistik som visar det exakta antalet eller den totala andelen personer i Sverige som inte klarar en säkerhetsprövning och registerkontroll varje år.
Statistik kring säkerhetsprövningar hanteras av de specifika myndigheter som utför dem, främst Säkerhetspolisen (Säpo) och Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must), och dessa uppgifter är ofta sekretessbelagda.
Men en artikel i Polistidningen (2023) presenteras en utredning från revisionsföretaget PWC om hur säkerhetsprövningen slår bland de sökande till polisutbildningen. Här kan vi få en antydan av hur säkerhetsprövningen slår. Enligt PWC:s granskning godkändes cirka 95–96 procent av kvinnor med svensk bakgrund, medan motsvarande siffra för män med utländsk bakgrund var 82–83 procent, vilket betyder att nära var femte i den senare gruppen inte blev godkänd.
Säkerhetsprövningen är det sista momenten i antagningen till polisutbildningen och där underkänns män med utländsk bakgrund i högre utsträckning än andra. Män med utländsk bakgrund känner en oro för de psykologsamtal och säkerhetsintervjuer som ingår i prövningen. Personer i den här gruppen känner att deras bakgrund kan påverka dessa samtal på ett negativt sätt och att de kommer prövas mer omfattande än en person med svensk bakgrund.
Diskriminering och svartlistning
Staten, regionerna och kommunerna är ålagda att säkerhetsklassa tjänster och genomföra säkerhetsprövningar. I många kommuner finns en tröghet i genomförandet av beslutet. Vi kan därför räkna med att antalet säkerhetsprövningar kommer att öka ytterligare under kommande år.
Nästan var femte ung kille med invandrarbakgrund stoppas till polisutbildningen och kommer därför med säkerhet att stoppas om de söker andra tjänster inom den offentliga sektorn. Utgör 20% av invandrarkillar en säkerhetsrisk? Eller underkänns de på grund av sina föräldrars bakgrund?
Och hur går det för personer med vänsteråsikter i dessa prövningar? Du behöver inte vara dömd för något, det kan räcka med att du finns med i Säkerhetspolisens misstanke- eller spaningsregister. Poängen är att du aldrig får svaret. Söker du ett nytt jobb får du inte tjänsten. Och du riskerar också att bli av med ett jobb som du skött klanderfritt under många år utan att få någon motivering.
Säkerhetstjänstkommissionen 2002
Under hela det kalla kriget, från 1945 till 1990 genomförde staten en omfattande övervakning och åsiktsregistrering av svenska medborgare. Efter murens fall och slutet på det kalla kriget tillsattes en statlig kommitté vars huvuduppdrag var att granska de svenska säkerhetstjänsternas (främst Säpo och den militära underrättelsetjänsten) verksamhet ur ett rättssäkerhets- och integritetsperspektiv från 1945 och framåt.
Utredningen kunde konstatera att vid slutet av 1960-talet var drygt 100 000 svenskar registrerade i Säkerhetspolisens centralregister. Många av dessa hade registrerats på grund av sina politiska åsikter eller medlemskap i lagliga organisationer, snarare än misstanke om brott. Förutom detta ”centralregister” fanns även på denna tid misstanke- och spaningsregister hos SÄPO.
De maoistiska organisationerna KFML (1967–1973), SKP (1973–1980) och SKA (från 1980) var särskilt utsatta för övervakningen.
Säkerhetskommissionen utgjorde ett fönster av öppenhet och självkritik från statens sida men det vi nu ser med säkerhetsklassning av olika offentliga tjänster ligger helt i linje med hur övervakningen fungerade under kalla kriget.
Säkerhetsklassningar av offentliga tjänster behöver ifrågasättas av fackföreningarna!
Statens krigshets måste tillbakavisas!