The English version is available further down the page.
Intervju med kamrat Siamak Raji om händelserna i Iran i januari 2026.
Siamak Raji: Kära kamrater, tack så mycket för att ni gör den här intervjun.
Som medlem i Växjös Gnistas internationella grupp uppskattar jag ert genuina intresse för upproren i Iran och är här för att svara på era frågor. De åsikter jag framför här återspeglar inte nödvändigtvis Vaxjös Gnistas ståndpunkter.
Kommunistiska Arbetarföreningen:
1. Kan du beskriva det aktuella upproret? Hur utbrett är det? Vilka grupper deltar? Protesterna verkar ha utvecklats och spridit sig mycket snabbt. Kan du beskriva orsakerna till upproret, både ur ett historiskt perspektiv och också beskriva vad som utlöste dagens protester?
Siamak Raji: Upproren i Iran utlöstes av den största devalveringen i historien av den nationella valutan. Krisen har sina rötter både i det islamiska regimens korruption och i den rad av ekonomiska sanktioner som västvärldens imperialistiska makter har riktat mot Iran. Dessa faktorer kan dock inte ensamma förklara omfattningen och intensiteten i de revolutionära demonstrationerna som spridit sig över hela landet.
De djupare orsakerna måste sökas i årtionden av systematiskt förtryck riktat mot breda lager av samhället, inklusive arbetarklassen, kvinnor, studenter, ungdomar och etniska minoriteter. Detta förtryck härrör från ett islamistiskt-fascistiskt styrelseskick som har blockerat alla former av protest, fängslat, mördat och avrättat tusentals politiska aktivister och frihetssökande, och utsatt massorna för religiöst förtryck under mer än 40 år.
Av denna anledning har upproren nu omfattat nästan alla sociala skikt – från arbetare till kvinnor, från ungdomar till förtryckta etniska grupper. Nederlagen för tidigare uppror 2017–2018, 2019–2020 och den senaste rörelsen 2022, känd som Kvinna, Liv, Frihet (Woman, Life, Freedom,) har gjort det iranska samhället till en mycket explosiv krutdurk som bara behöver en gnista för att antändas.
2. Finns det några skillnader jämfört med tidigare uppror mot Islamiska staten? Jämfört med studentprotesterna 1999 och 2003, valprotesterna 2009–2010, protesterna som startade i Mashhad 2017–2018, bensinprisprotesterna 2019–2020 och protesterna ”Kvinnor, liv, frihet” 2022–2023 efter Mahsa Amini, död i en moralpolisens cell?
Siamak Raji: Det som gör denna rörelse kvalitativt unik är kombinationen av dess ekonomiska orsaker och dess landsomfattande utbredning. I tidigare uppror var det antingen demokratiska krav som kom i förgrunden och ledde massorna, eller så var ekonomiska missförhållanden den huvudsakliga motivationen, men de lyckades inte sprida sig över hela landet. I den nuvarande rörelsen bevittnar vi ett landsomfattande uppror som drivs av folkets ekonomiska problem och förenas kring det radikala kravet om att den islamistiska-fascistiska regimen måste störtas.
Denna förening nåddes inte på ett enkelt sätt. Den är resultatet av år av förtryck mot reformistiska, demokratiska och helt legitima krav. Det verkar som om ingenting kan avskräcka en befolkning som har uttömt alla möjliga vägar till förändring, bara för att möta samma motstånd gång på gång.
3. Vilka politiska krafter är involverade i proteströrelsen? Vi ser att den siste shahens son, Reza Palavi, hoppas återta makten. Finns det andra tydliga krafter som framträder i detta uppror och finns det revolutionära krafter som verkar i upproret?
Siamak Raji: Alla politiska krafter, från vänster till höger, är involverade. Objektivt sett är de dock uppdelade i två läger. Det första lägret omfattar extremhögern eller proto-fascisterna – bland dem shahens son – som stöds och finansieras av delar av det internationella finanskapitalet. Delar av den tidigare reformistiska riktningen, som nu ställer krav på en ”övergång” genom en folkomröstning utan revolution, tillhör också detta läger. Vissa sekteristiska etniska rörelser som betonar fiendskapen mot andra nationer ingår också i det. Det gemensamma kännetecknet för alla krafter i detta läger är att de vädjar till västimperialismen om militär eller politisk intervention för att hjälpa till att störta regimen. De har tillgång till alla större sociala plattformar och satellitkanaler, vilka, som sagt, finansieras av olika delar av det internationella finanskapitalet. Som ett resultat har de en effektiv kanal för att nå människor inom Iran och kan i viss utsträckning manipulera demonstrationer.
Å andra sidan finns det ett annat läger som består av vänsterorienterade, progressiva och demokratiska krafter. Dessa krafter är oberoende av både den islamiska regimen och världsimperialismen. Men på grund av sin närvaro i Iran har de varit de främsta måltavlorna för den islamiska regimens repressiva åtgärder under årtionden. Eftersom de dessutom motsätter sig all imperialistisk intervention utestängs de från de stora sociala plattformarna och nekas därmed tillgång till kanaler där deras röster skulle kunna nå de breda massorna på gatorna.
En annan svaghet hos detta läger – som till viss del är förståelig – är dess begränsade organisationsförmåga, återigen som ett resultat av de omfattande repression som har riktats mot det. Eftersom dessa krafter lever och arbetar bland folket identifierar sig dock majoriteten av massorna med dem. De progressiva parollerna om kvinnors rättigheter, etniska krav, studenter och arbetare har sitt ursprung i detta läger. Det är fortfarande en lång och mödosam väg kvar för organisationerna i detta läger att ordentligt organisera sin massbas. Den tragiska verkligheten är att protofascisterna och ultrahögern, genom att förlita sig på utländskt kapital och mediekanaler, mycket lättare kan manipulera massorna som inte längre kan uthärda livet under de drakoniska förhållanden som den islamiska regimen har infört.
4. Hur ser situationen ut på statens sida? Finns det motsättningar mellan olika delar av det styrande prästerskapet?
Siamak Raji: Ja och så har det varit i årtionden. Den islamiska regimen har alltid varit uppdelad i två strömningar, som växelvis har innehaft presidentskapet. Den ena strömningen allierar sig med östliga imperialistiska makter som Kina och Ryssland. Denna fraktion utgör regimens hårda kärna och ser sig själv som en central pelare i den så kallade ”motståndsaxeln” mot USA. Den har upprätthållit sina egna regionala allianser, bland annat med Assad i Syrien och, mer generellt, med grupper som Hamas och Hizbollah.
Den andra strömningen, som fortfarande är fast förankrad i islamiska värderingar, har historiskt sett representerat en vilja att söka försoning med västerländska imperialistiska makter som EU och USA. Denna fraktion har under de senaste åren förlorat det mesta av sitt inflytande inom regimen, även om den nuvarande presidenten, Pezeshkian, kommer från denna strömning. Den utgjorde ryggraden i den så kallade reformismen och användes periodvis av den första fraktionen som en säkerhetsventil vid explosiva folkliga protester. Den användes också som ett verktyg i diplomatiska förhandlingar med väst.
I dag har denna strömning dock förlorat sin förmåga: den är inte längre kapabel att ändra regimens kurs eller leda folket. Regimens hårda kärna behöver den inte längre, och de breda massorna följer den inte längre.
5. Vilka väpnade styrkor finns det inom staten? Finns det några tecken på motsättningar mellan olika delar? Finns det exempel på att väpnade styrkor har gått över till upproret?
Siamak Raji: Fram till för några dagar sedan var det främst polisen som bekämpade upproren. Sedan den 8 januari har dock IRGC:s (Revolutionsgardets) markstyrkor ingripit direkt och undertryckt folket med extremt våld och nolltolerans. IRGC är, som bekant, ett militär-ekonomiskt komplex som förkroppsligar den islamiska regimens imperialistiska karaktär, med omfattande ekonomiska intressen och militära operationer utanför landets gränser.
Den reguljära armén har också nyligen förklarat sin lojalitet mot den högste ledaren, Khamenei. För närvarande finns det inga tydliga splittringar mellan regimens militära och paramilitära styrkor.
6. Som marxist-leninist, vilken karaktär anser du att upproret har? Är det en nydemokratisk revolution?
Siamak Raji: Den revolution vi bevittnar är, ur ett objektivt perspektiv, i sig en demokratisk revolution. Under årtionden har den islamiska regimen systematiskt blockerat alla demokratiska rättigheter och friheter. Kvinnorörelser, arbetarklassens grundläggande rätt att organisera sig, studentrörelser, etniska grupper – kort sagt, alla delar av samhället – har lidit under denna despotism.
Som marxist-leninistister betonar vi den demokratiska karaktären hos denna revolution och tror att endast på denna grund kan en framtida väg mot socialismen säkras. Historien visar dock att segern inte alltid tillfaller dem som har rätt eller som har de mest korrekta åsikterna, utan dem som besitter materiell makt. För närvarande är vi fortfarande långt ifrån sådan materiell makt, som endast kan byggas upp genom organisering bland de breda massorna. Trots detta fortsätter vi att sprida våra idéer och analyser utan minsta tvekan.
Endast genom en demokratisk revolution – mot alla interna reaktionära krafter och alla former av imperialistisk intervention – kan Irans frihet och oberoende garanteras.
Ett lovande drag hos denna rörelse är att stora delar av massorna som deltar i upproren lyfter fram slagord som återspeglar marxist-leninistiska ståndpunkter. Den olyckliga verkligheten är dock att dessa uppror i stor utsträckning är spontana och därför sårbara, vilket gör dem försvarslösa inför höger- och protofascistisk propaganda.
7. Hur bör revolutionen utvecklas? Vilket program bör de revolutionära krafterna enas om?
Siamak Raji: I detta ögonblick är det avgörande för alla genuina vänster-, progressiva och demokratiska krafter att inrätta en landsomfattande kommitté, baserad på den gemensamma grundval som beskrivs ovan. Genuina, men ofta tillfälliga, ledare för kvinnorörelsen, fackföreningar, studentrörelser, etniska grupper och alla politiska aktivister med progressiva tendenser måste ta ledningen genom en verklig organisation – utan att fastna i mindre meningsskiljaktigheter – om de inser att deras revolution hotas av imperialiststödda kontrarevolutionärer. Den framtida demokratiska revolutionen är varken ett ansvar för isolerade krafter eller en återspegling av deras isolerade intressen; den kräver kollektivt ledarskap och samordning mellan alla progressiva sektorer av Iran.
2026-01-10
.
On the recent uprising in Iran
Interview with comrade Siamak Raji about the events in Iran in January 2026.
Dear comrades, Thank you very much for the interview.
I, as a member of Vaxjos Gnista internationalism team, appreciate your genuine concerns regarding the uprisings in Iran and am here to answer them. The views I raise here, do not necessarily reflect Vaxjos Gnista standpoints.
1. Can you describe the current uprising? How widespread is it? Which groups are participating? The protests seem to have developed and spread very quickly. Can you describe the causes of the uprising, both from a historical perspective and also describe what sparked today’s protests?
Siamak Raji: The uprisings in Iran were initially triggered by the unprecedented devaluation of the national currency. This crisis has its roots in both the corruption of the Islamic regime and the series of economic embargoes imposed on Iran by Western imperialist powers. However, these factors alone cannot explain the scale and intensity of the revolutionary demonstrations that spread across the entire country.
The deeper causes must be sought in decades of systematic oppression targeting broad layers of society, including the working class, women, students, youth, and ethnic minorities. This oppression stems from an Islamist-fascist ruling system that has blocked all forms of protest, imprisoned, murdered, and executed thousands of political activists and freedom seekers, and subjected the masses to religious despotism for more than four decades.
For this reason, the uprisings have encompassed nearly all social strata—from workers to women, from youth to oppressed ethnic groups. The defeat of earlier uprisings in 2017–2018, 2019–2020, and the most recent movement in 2022, known as Woman, Life, Freedom, has left Iranian society like a highly volatile substance, requiring only another spark to ignite.
2. Are there any differences compared to previous uprisings against the Islamic State? Compared to the student protests in 1999 and 2003, the election protests of 2009-2010, the protests that started in Mashhad in 2017-2018, the petrol price protests of 2019-2020 and the ‘Women, Life, Freedom’ protests of 2022-2023 after Mahsa Amini, died in a morality police cell?
Siamak Raji: What makes this movement qualitatively unique is the combination of its economic roots and its nationwide breadth. In previous uprisings, either democratic demands came to the forefront and led the masses, or economic grievances served as the main motivation but failed to spread across the entire country. In the present movement, we are witnessing a nationwide uprising driven by economic hardship and unified by the radical demand that the Islamist-fascist regime must be overthrown.
This conclusion was not reached easily. It is the outcome of years of repression against reformist, democratic, and entirely legitimate demands. It appears that nothing can deter a population that has exhausted every possible avenue for change, only to be met consistently with oppression and violence.
3. What political forces are involved in the protest movement? We see that the last Shah’s son, Reza Palavi, hopes to regain power. Are there other clear forces emerging in this uprising and are there revolutionary forces at work in the uprising?
Siamak Raji: All political forces, from left to right, are involved. However, they are objectively divided into two camps. The first camp includes the ultra-right or proto-fascists—among them, Shah’s son—who are supported and financed by sections of international finance capital. Parts of the former reformist current, which now raise the demand for a “transition” through a referendum without revolution, also belong to this camp. Certain sectarian ethnic movements that emphasize hostility toward other nations are part of it as well. The common characteristic of all forces in this camp is their appeal to Western imperialism for military or political intervention to help bring down the regime. They possess access to all major platforms and satellite channels, which, as noted, are financed by different sections of international finance capital. As a result, they have an effective channel to reach people inside the country and are able, to a certain extent, to manipulate demonstrations.
On the other hand, there is a second camp comprising leftist, progressive, and democratic forces. These forces are independent of both the Islamic regime and world imperialism. However, because of their presence inside Iran, they have been the primary targets of the Islamic regime’s repressive measures over the decades. Moreover, since they oppose any imperialist intervention, they are excluded from mainstream platforms and are therefore denied access to channels through which their voices could reach the broad masses in the streets.
Another weakness of this camp—which is, to a certain degree, understandable—is its limited capacity for organization, again as a result of the extensive repressive measures imposed upon it. However, because they live and work among the people, the majority of the masses identify with these forces. The progressive slogans concerning women’s rights, ethnic demands, students, and workers originate from this camp. There is still a long and arduous road ahead for the organizations in this camp to properly organize their mass base. The tragic reality is that the proto-fascists and the ultra-right, by relying on foreign capital and media channels, are able far more easily to manipulate masses who can no longer endure life under the draconian conditions imposed by the Islamic regime.
4. What is the situation on the state side? Are there contradictions between different parts of the ruling clergy?
Siamak Raji: This has been the case for decades. The Islamic regime has always been divided into two currents, which have alternately held the presidency. One current aligns itself with Eastern imperialist powers such as China and Russia. This faction constitutes the hard core of the regime and views itself as a central pillar of the so-called “axis of resistance” against the USA. It maintained its own regional alliances, including Assad in Syria, and, more broadly, groups such as Hamas and Hezbollah.
The other current, while still firmly committed to Islamic values, has historically represented an inclination toward reconciliation with Western imperialist powers such as the EU and the United States. This faction has lost most of its influence within the regime in recent years, although the current president, Pezeshkian, comes from this tendency. It formed the backbone of so-called reformism and was periodically used by the first faction as a relief valve for explosive popular protests. It was also employed as a tool in diplomatic negotiations with the West.
Today, however, this current has lost its effectiveness: it is no longer capable of altering the regime’s course or leading the people. The regime’s hard core no longer needs it, and the broad masses no longer follow it.
5. What armed forces are there within the state? Are there any signs of contradictions between different parts? Are there examples where armed forces have defected to the uprising?
Siamak Raji: Until a few days ago, the repression of the uprisings was carried out mainly by the police. However, since 8 January, the IRGC ground forces have intervened directly, suppressing the people with extreme violence and zero tolerance. The IRGC, as is well known, is an economic–military complex that embodies the imperialist character of the Islamic regime, with extensive economic interests and military operations beyond the country’s borders.
The regular army has also recently declared its loyalty to the Supreme Leader, Khamenei. No significant divisions are currently evident among the regime’s military and paramilitary forces.
6. As a Marxist-Leninist, what character do you think the uprising has? Is it a new democratic revolution?
Siamak Raji: The new revolution we are witnessing is, from an objective standpoint, inherently a democratic revolution. Over the decades, the Islamic regime has systematically blocked all democratic rights and freedoms. Women’s movements, the working class’s basic right to organize, student movements, ethnic groups—in short, all sections of society—have suffered under this despotism.
As Marxist-Leninist forces, we emphasize the democratic character of this revolution and believe that only on this basis can a future path toward socialism be secured. However, history shows that victory does not always belong to those who are correct or who hold the most accurate views, but to those who possess material power. At present, we are still far from such material power, which can only be built through organization among the broad masses. Nevertheless, we continue to disseminate our ideas and analyses without hesitation.
Only through a democratic revolution—against all internal reactionary forces and all forms of imperialist intervention—can the freedom and independence of Iran be guaranteed.
A promising aspect of this movement is that large sections of the masses participating in the uprisings are raising slogans that reflect Marxist-Leninist positions. The unfortunate reality, however, is that these uprisings are largely spontaneous and therefore vulnerable, leaving them defenceless in the face of rightist and proto-fascist propaganda.
7. How should the revolution develop? What programme should the revolutionary forces agree on?
Siamak Raji: At this moment, it is vital for all genuine left-wing, progressive, and democratic forces to establish a nationwide committee, based on the common characteristics outlined above. Genuine, though often sporadic, leaders of the women’s movement, trade unions, student movements, ethnic groups, and all political activists with progressive inclinations must take the lead through true organization—without getting bogged down in minor discrepancies—if they recognize that their revolution is threatened by imperialist-backed counterrevolutionaries. The future democratic revolution is neither the responsibility of isolated forces nor a reflection of their isolated interests; it requires collective leadership and coordination across all progressive sectors.
2026-01-10