Inledning

I Sverige liksom i Grekland, som artikeln visar, driver regeringarna en alltmer reaktionär politik i invandrarpolitiska frågor. De borgerliga partierna i Sverige, inkluderande de borgerliga arbetarpartierna, svansar efter det högerpopulistiska SD. Alltmer omänskliga åtgärder riktas mot invandrare och deras barn. En omfattande desinformation och nätverk av lögner används för att få det arbetande folket att vända sig mot icke ”gammelsvenskar”. Kommunistiska arbetarföreningen ställer mot detta arbetarklassens solidaritet, klass-solidariteten. Den är baserad på att alla arbetare, oberoende av ursprung, har gemensamma intressen av att bekämpa borgarklassen, kapitalisterna, som dagligen utsuger och förnedrar oss, som tvingar många av våra systrar och bröder att arbeta till svältlöner under förnedrande omständigheter. Detta drabbar i högsta grad invandrare som alltmer tvingas att arbeta under helt oreglerade former. Socialdemokraterna och deras fackföreningsbossar har sedan länge helt gett upp arbetarnas klassintressen till förmån för borgarklassens intressen. En verklig fackförening måste verka för att representera alla arbetare, vare sig de är organiserade eller inte, vare sig de har borgarstatens arbetstillstånd eller inte och oavsett bakgrund. Som kommunister representerar vi alla arbetares grundläggande och långsiktiga intressen. Vi gör detta för att lägga grunden för ett annat ekonomiskt system styrt av arbetarklassen – för socialismen.

Sverige är med i den europeiska anti-invandrar terrorn bland annat genom att delta i och stödja Frontex, Europas ICE. Kustbevakningen har till exempel deltagit i kampanjerna på Medelhavet med ett av sina största patrullfartyg. Avsikten från svensk sida verkar nu vara att hålla denna folkström på avstånd. Ett sätt att göra detta är att stoppa allt bistånd, vilket USA har gjort, eller kraftigt skära ner det vilket Sverige gör. Detta har drabbat miljontals människor som plötsligt slutat få nödvändiga mediciner och annan hjälp för att överleva. Detta kan liknas vid ett indirekt folkmord, som cyniskt nog kanske minskar antalet flyktingar.

Som vi alla sett, och fortfarande ser, i Gaza, med dess terrorbombningar och folkmord, har den europeiska borgarklassens ”förfinade kultur”, med allt tal om moral, etik, människovärde och demokrati, totalt kollapsat till ett hånfullt skämt. Ebba Busch, vice statsminister uttrycker detta väl och säger utan att skämmas: ”Israel gör hela världen en tjänst” (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pPq0qW/busch-israel-gora-hela-varlden-en-tjanst) Så uttrycker en borgarklassens representant sina klassintressen. Mot detta måste alla arbetare resa arbetarklassens internationella solidaritet – den proletära internationalismen.

Vi har översatt en artikel från de grekiska kommunisterna i KKE(ml) som visar på grundorsakerna för flyktingströmmen – det kapitalistiska systemet.

masi

Migranter och flyktingar, offer för imperialistisk brutalitet

19 juli 2025

översatt från

https://kkeml.gr/ps989/afieroma-metanastes-kai-prosfyges-thymata-tis-imperialistikis-varvarotitas/

1. De lagstiftar om grymhet, predikar hat

2. Invandrare eller flykting? En förföljd människa!

3. Från krigens och slavhandlarnas helvete till västvärldens ”kultur”

4. Imperialismen föder krig, fattigdom och fördrivning

1. De lagstiftar om brutalitet och predikar hat

Regeringen fortsätter sin politik av fascistisering med fokus på invandring. Med anledning av den senaste tidens ökning av antalet båtar med desperata människor som anländer till Kreta, vidtar den hårda åtgärder mot asylsökande och invandrare, samtidigt som den har uppgraderat den högerextrema, rasistiska retoriken till officiell regeringspolitik.

Mer konkret har regeringen antagit en extra lagändring som fryser asylansökningsförfarandena i tre månader för dem som anländer från Nordafrika via havet. Det är en reglering som kränker grundläggande mänskliga rättigheter som till och med det omtalade ”internationella rätten” är tvungen att erkänna, eftersom den innebär tre månaders förvaring av människor som kommer från krigszoner innan de kan ansöka om asyl. Regeringen gick så långt att den i parlamentet hävdade att det finns en ”allmän fara som hotar nationens överlevnad” för att stödja asylstoppet.

Dessutom lades ett nytt lagförslag (inspirerat av Plevris föregångare, Voridis) fram för samråd på fredagen, som utan omsvep behandlar förföljda personer som anländer till landet som brottslingar. Det omfattar en förlängning av den administrativa frihetsberövandet till två år, ett förbud mot uppehållstillstånd på obestämd tid och, för dem vars asylansökan avslås, ett fängelsestraff på tre år och ett bötesbelopp på 10 000 euro.

Allt detta kompletteras med att extremhögerns retorik hamnar i förgrunden i den offentliga debatten. Migranterna, som staplas av människosmugglare i överfulla vrak, gör en ”invasion” och betecknas som ”illegala invandrare”. Detta står inte skrivet i någon fascistisk pamflett utan är vardagsmat för ministrar och parlamentsledamöter. Migrationsministern avslöjar i tv-kanalerna ”planen för att ersätta befolkningen” i Europa, samtidigt som han hotar de förföljda med fängelse och minskade matransoner. Premiärministern själv återupptog från talarstolen i parlamentet den extremhögerretorik som präglade händelserna i Evros 2020. Allt detta skulle ha en komisk sida om det inte normaliserade det fascistiska språket i landets politiska liv.

”Vi känner till de planer som den grekiska regeringen har offentliggjort. Det handlar om en exceptionell situation”, sade EU-kommissionens talesperson för migrationsfrågor, Markus Lammert.
Europeiska unionen, som påstår att dess egna normer bryts genom frysningen av asylansökningar, skyndade sig att stödja regeringens ändringsförslag. EU har dessutom under de senaste åren sett till att införa ett hårt antimigrationsramverk genom Dublinavtalen om asyl och återförvisningar. I linje med den andra sidan av Atlanten, där Trump-administrationen har inlett en förföljelse av invandrare som bor i USA, vilket mött massivt motstånd i Los Angeles och på andra håll.

När det gäller den politiska oppositionen, så är kritiken som kommit från delar av ND eller Venizelos uttalande om att det är okonstitutionellt (och som PASOK, Zoi och SYRIZA har använt som grund) inte något som särskilt berör dem. Dessutom har även de erfarenhet av att främja liknande politik. De uttrycker den härskande klassens oro över de allvarliga omvälvningar som sker i dess omgivning och de motstridiga påtryckningarna från dess överordnade (EU och USA).

Regeringen och oppositionen är överens om att åtgärderna är symboliska och inte kommer att stoppa flyktingströmmarna. Å ena sidan kvarstår de orsaker som tvingar miljontals människor att lämna sina hem. Å andra sidan utnyttjas flyktingströmmarna av imperialisterna och olika opportunister som ett verktyg för utpressning och för att skapa inflytande i regionen.

Det är ett faktum att den eskalerande fascistiseringen, både i ord och handling, från regeringens sida banar väg för mycket farliga utvecklingar. Just därför att den ingår i en mer övergripande krigsförberedelse och en folkfientlig storm.

Vi står inför förföljda människor som kommer till vårt land efter att ha undkommit ruttna båtar och som måste utstå att bli inlåsta i eländiga förvaringscenter som fungerar som fängelser. Särskilt frysningen av asylansökningar förlänger lidandet för dem som kommer från områden som klassificerats som krigszoner.

Mot invandrare som redan arbetar här, med eller utan papper, och som blir måltavlor för terrorism genom hatretorik för att de ska fortsätta arbeta under de värsta förhållandena, isolerade och hotade av utvisning.

Mot folket och ungdomarna som måste tiga inför ”hotet mot den allmänna säkerheten” som ”inkräktarna” utgör. Och imorgon acceptera att offra sig och offras för de stora cheferna.

Den politiska scenens alltmer högerinriktade kurs, med invandringen som verktyg, ger fascistiska grupper utrymme att komma ut ur sina gömställen, som i Rethymno där de attackerade invandrare.

Flyktingar och invandrare är inte inkräktare, utan offer för imperialistisk rovdrift och ingripanden som förstör och ödelägger deras hemländer. Oavsett var de fördrivna hamnar, utgör de inte någon ekonomisk börda, utan blir tvärtom föremål för överutnyttjande i de svåraste arbetena, oftast utan några rättigheter.

Arbetarklassen och folket är förenade med de förtryckta genom gemensamma intressen. De står inför gemensamma fiender. Den eskalerande fascistiseringen mot invandrare berör även lokalbefolkningen. Svaren från rörelsens sida måste sökas i den gemensamma kampen mellan lokalbefolkningen och utlänningar och i samband med förstärkningen av den antiimperialistiska och antikrigsorienterade strömningen. Kravet på asyl, mänskliga levnadsvillkor, rättigheter för invandrare, motstånd mot landets inblandning i imperialistiska planer, förstärkning av vänskap och solidaritet med grannländerna måste prioriteras.

2. Invandrare eller flykting? En förföljd människa!

Ett kort besök på utställningsområdet i Agia, som eufemistiskt kallas ett ”gästfrihetsområde” för flyktingar och invandrare som anlänt till Chania de senaste dagarna, räcker för att varje välvillig människa ska förstå att det inte spelar någon roll om man kallar någon för flykting eller invandrare. De som riskerar sina liv, medvetna om att tusentals har drunknat i Medelhavet, flyr inte bara för ett bättre liv. De flyr för att överleva.

Över 500 unga människor har suttit på en filt i flera dagar och väntat på att bli transporterade till det grekiska fastlandet. De senaste dagarna har antalet nått 900, innan de gradvis började transporteras varje natt med båt, utan att det är säkert hur många som kommer att stanna kvar och hur länge de kommer att vara instängda på denna plats. Utan möjlighet att kommunicera, eftersom deras mobiltelefoner har tagits ifrån dem, stannar de i flera dagar i samma slutna utrymme, med en ventilationsöppning, några kemiska toaletter på ena sidan och två tält på motsatta sidan som omger det som kallas duschar. En slang på en kran och en träpall så att man inte behöver stå på golvet. Dessa eländiga förhållanden kallar de styrande för ”gästfrihet” för de förföljda, samtidigt som de bugar och bockar för de amerikanska och nordatlantiska soldaterna, som har förvandlat staden till ett modernt Troja.

I ett hörn sitter kvinnorna, medan ett tjugotal barn, spädbarn och lite äldre, kryper ihop bredvid dem. När man ser på dem försöker man sätta sig in i deras situation. Hur mycket förtvivlan och samtidigt mod kan en mamma ha som tillsammans med sina barn kliver ombord på en båt mot det okända och riskerar sina liv! Bara en av dem talar lite engelska. De flesta kommer från Sudan. Hon har tre barn. Bredvid henne sitter ett spädbarn och det äldsta barnet är ungefär 10 år. Hon ser på dig med värdighet.

Några pennor och ritblock samlar de små barnen omkring dig. Det är inte lätt att dela rättvist. Så fort kvinnan märkte att ett barn inte hunnit få något öppnade hon sin sons låda och delade ut innehållet.

På söndagskvällen skulle alla kvinnor åka iväg med sina familjer.

Journalisterna beskriver dagligen att det finns spänningar. Men hur kan en person som inte har någon kontakt med omvärlden, som har varit inlåst i så många dagar, tvingad att sitta stilla utan att göra något och vänta i ovisshet, inte vara spänd?

3. Från krigens och slavhandlarnas helvete till västvärldens ”kultur”

Migrationsströmmarna från Libyen är inte något nytt fenomen. Sedan 2023 har de fördrivna människornas karavaner, som främst utgår från Tobruk i östra Libyen, blivit allt tätare och når Gavdos och Kreta. År 2024 sexdubblades ankomsterna till ön (från 800 år 2023 till 4 900 år 2024), och sedan början av 2025 har de nått 9 000.

Med anledning av ankomsten av 1 000 migranter på en dag skyndade sig regeringen och medias papegojor att slå an tonen att Kreta ”kvävs”. Det lokala, beroende samhällssystemet ”kvävs” av offren för imperialistiska interventioner, samtidigt som det välkomnar deras mördare ”med öppna armar”.

Enligt uppgifter från frivilligorganisationen ”Support for Refugees in the Aegean” är cirka 45 % av de förföljda som anlänt till Kreta sedan början av 2025 av egyptisk härkomst, 28,3 % kommer från Sudan, 19 % från Bangladesh, medan det också finns registrerade flyktingar med medborgarskap från Pakistan, Eritrea, Syrien, Afghanistan och Jemen. Alla kommer från länder som har ödelagts av imperialismen.

Stuvade i människosmugglarnas ruttna båtar betalar de en förmögenhet som, beroende på deras nationalitet, kan uppgå till 8 500 euro. Innan de transporteras till Libyens kust för den farliga resan hålls de av människohandlarna i eländiga förhållanden i lagerlokaler i upp till en månad.

De anländer barfota och utmattade för att möta de grekiska myndigheternas ”gästfrihet”. Mot de förföljda har regeringen ställt upp fregatter och kallar dem ”inkräktare”. De staplade i fartygens lastutrymmen och transporteras tillfälligt till ön tills de skickas till de slutna fängelserna i inlandet. De ”lyckliga” skickas till det slutna området i Agia, där det för bara några dagar sedan installerades några duschar.

Samtidigt som den lokala förvaltningen välkomnar och erbjuder alla möjliga bekvämligheter till de amerikanska och israeliska soldaterna så att de kan ”vila ut” efter folkmord, förklarar den sig oförmögen att lösa problemet och behandlar flyktingarna som en boll som kastas fram och tillbaka. Som i fallet med de 442 fördrivna, däribland 15 barn, som efter att ha anlänt till Chania hamnade på piren i Rethymno, där de fick sova på betongen i stekande hetta med endast en vattenkälla. Samtidigt som dessa rader skrivs befinner sig 250 flyktingar i det gamla kylhuset i Heraklion hamn, i en lokal utan vatten, naturligt ljus eller tillräcklig ventilation, där det även har inträffat ett fall av svimning.

Dessutom har den extremhöger-fascistiska retoriken från regeringen och hela den borgerliga klicken gett näring åt rasistiska fenomen. Den 21 juni attackerades 500 flyktingar med fyrverkerier av högerextrema fascister på den öppna idrottsplatsen i Cesme, Rethymno. I Agia Galini hindrade de 150 invandrare från att stiga på bussar. Höjdpunkten var den demonstration som anordnades av högerextremister i hamnen i Souda i närvaro av den före detta parlamentsledamoten Papadopoulos.

Det grekiska folket har ingenting att göra med de förföljda i denna värld. Solidaritetsmötet som hölls i Chania den 12 juli är ett positivt tecken som behöver förstärkas i riktning mot en gemensam kamp mellan lokalbefolkningen och migranterna mot det barbariska kapitalistiska-imperialistiska systemet.

4. Imperialismen föder krig, fattigdom och fördrivning

De nya bilderna av flyktingar och migranter från afrikanska länder som nyligen anlänt till Kreta och de eländiga förhållandena i förvaringslägren sätter återigen fokus på den barbariska verklighet som det kapitalistiska-imperialistiska systemet skapar: utnyttjande, fattigdom, krig, rotlöshet. Dessa förhållanden driver tusentals människor att söka ett bättre öde och riskera sina liv i människohandlarnas ruttna båtar och i ”fängelserna” i mottagningscentren.

I själva verket är alla dessa förföljda människor, som provocerande och bedrägligt kallas ”inkräktare” och ”smugglare”, offer för imperialisternas och deras underhuggares mordiska och exploaterande handlingar. Imperialisterna, antingen personligen eller genom ombud, ödelägger deras hembygder genom att plundra naturtillgångarna, genom statskupper, genom att underblåsa inbördeskonflikter och genom öppna militära interventioner.

Afrika, och i synnerhet Sahelregionen och Afrika söder om Sahara, går i sin tur in i den skärpta imperialistiska konkurrensens arena. Imperialisterna i USA, Europa, Ryssland och Kina förstärker sin närvaro och sina aktiviteter på den svarta kontinenten, inom ramen för sin kamp om omfördelningen av marknader och inflytandesfärer, om kontrollen och plundringen av rikedomskällor, men också om erövringen av områden av geostrategisk betydelse.

I Libyen har bombningarna, även från de europeiska imperialisterna själva, splittrat landet och lämnat ett helt folk förstört och kontrollen över landet i händerna på lokala krigsherrar med uppenbara kopplingar till olika imperialistiska och regionala makter. Sudan, som har varit sönderslitet av många års blodiga inbördeskrig och kupper, delades slutligen 2011 upp i två ”oberoende” länder, där varje land är beroende av olika imperialister (USA-Väst och Ryssland). I en rad länder i Sahelregionen (Niger, Mali, Guinea, Tchad, Sudan, Burkina Faso) inträffade militärkupper inom loppet av några år (2020–2023), vilket visar att hela regionen har förvandlats till en arena för hård konkurrens mellan imperialisterna.

Utöver geopolitiska ambitioner, är också plundringen av Afrikas enorma mineralrikedomar viktig, där imperialisterna plundrar de betydande energi- och mineralfyndigheterna på kolonialistiska villkor och genom avtal som går ut över de lokala befolkningarna, som lever i fattigdom. Den långvariga tillbakagången och ekonomiska eftersläpningen i de flesta länder på den afrikanska kontinenten, på grund av slavhandeln och kolonialismen, men också tillbakagången för de antikoloniala och antiimperialistiska rörelserna, har också bidragit till att skapa ett liv utan livskvalitet för stora delar av Afrikas befolkning.

Så ansvaret för det pågående brottet med fördrivning och flykt ligger hos imperialisterna och deras intensifierade konkurrens. De utnyttjar den flyktingfråga som de själva har orsakat för att driva igenom flyktingfientlig lagstiftning och odla främlingsfientlighet och rasism för att terrorisera alla folk. I ansvarsbilden ingår naturligtvis också de beroende borgerliga klasserna, även i vårt land, som ”kedjar fast” sina länder och folk vid imperialisternas krigsplaner, underlättar och stöder deras interventioner samtidigt som de behandlar flyktingar och invandrare på ett omänskligt sätt. Mot alla dessa krävs det att folken visar solidaritet men också bygger en gemensam front i kampen mot krig och imperialism!