Marx – Kritik av Gothaprogrammet.

Oktoberförlaget har gett ut Marx klassiska verk Kritik av Gothaprogrammet som det i maj var 150 år sedan ursprungstexten författades.

Kritiken var ett dokument som baserades på ett brev som Marx skrev i början av maj 1875 till Tysklands socialdemokratiska arbetarparti (SDAP), som Marx och Friedrich Engels hade ett nära samarbete med. Brevet har fått sitt namn efter Gothaprogrammet, ett förslag till manifest för en kommande partikongress som skulle äga rum i staden Gotha. Vid denna kongress planerade SDAP att gå samman med Allmänna tyska arbetarföreningen (ADAV), som var anhängare till Ferdinand Lassalle, för att bilda ett enhetligt parti.

Karl Marx ”Kritik av Gothaprogrammet” skrevs för 150 år sedan. Den innehåller Marx mest detaljerade uttalanden om revolutionär strategi, innebörden av begreppet ”proletariatets diktatur”, övergångsperiodens karaktär från kapitalism till kommunism och vikten av internationalism och är i högsta grad läsvärd även idag.

Lassalle var en socialistisk aktivist och politiker och såg staten som ett uttryck för ”folket”, inte som en konstruktion av någon samhällsklass. Han antog en form av statssocialism och förkastade arbetarnas klasskamp genom fackföreningar. Istället hade han en malthusiansk teori om ”den järnhårda lönelagen”, som gick ut på att om lönerna steg över existensminimum i en ekonomi skulle befolkningen växa och fler arbetare skulle konkurrera, vilket skulle tvinga ner lönerna igen. Marx och Engels hade länge förkastat denna löneteori.

Marx kritiska brev publicerades av Engels först långt senare 1891, då SPD förklarade sin avsikt att anta ett nytt program, vilket resulterade i Erfurtprogrammet 1891. Detta program, som utarbetats av Karl Kautsky och Eduard Bernstein, ersatte Gothaprogrammet och låg närmare Marx och Engels åsikter.

I Kritiken angrep Marx bland annat Lassalleanernas förslag om ”statligt stöd” i stället för offentligt ägande och avskaffandet av varuproduktionen. Marx noterade också att det inte fanns något omnämnande av arbetarklassens organisering som klass med tillhjälp av fackföreningarna: ”och det är en punkt av yttersta vikt, det är proletariatets verkliga klassorganisation där det utkämpar sina dagliga strider med kapitalet”.

Marx protesterade mot programmets hänvisning till en ”fri folkstat”. För Marx är ”staten bara en övergångsinstitution som används i kampen, i revolutionen, för att hålla nere sina fiender med våld”, så ”det är fullständigt nonsens att tala om en fri folkstat; … så snart det kan bli fråga om någon frihet upphör staten som sådan att existera”.

Kommunismens två stadier

Både Marx och Engels kallade sig alltid kommunister för att skilja sig från tidigare former av socialism. De definierade kommunismen helt enkelt som ”upplösningen av det produktionssätt och den samhällsform som bygger på bytesvärde”. Den mest grundläggande egenskapen hos kommunismen i Marx kritik är övervinnandet av kapitalismens separation av producenterna (arbetskraften) från kontrollen av produktionen. För att vända på detta krävs en fullständig avkommersialisering av arbetskraften. Kommunistisk eller ”associerad” produktion skulle planeras och genomföras av producenterna och samhällena själva, utan de klassbaserade mellanhänder som lönearbete, marknad och stat utgör.

I Kritiken skisserar Marx två stadier av kommunism efter det att det kapitalistiska produktionssättet har ersatts. I kommunismens första stadium: ”Vad vi har att göra med här är ett kommunistiskt samhälle, inte så som det har utvecklats på sina egna grundvalar, utan tvärtom precis så som det växer fram ur det kapitalistiska samhället; som alltså i alla avseenden, ekonomiskt, moraliskt och intellektuellt, fortfarande är stämplat med födelsemärkena från det gamla samhälle ur vars sköte det växer fram.”

Så ”följaktligen får den enskilde producenten tillbaka från samhället – efter att avdragen har gjorts – exakt vad han ger till det. Det han har gett är sitt individuella arbetskvantum. Exempelvis består den samhälleliga arbetsdagen av summan av de individuella arbetstimmarna; den enskilde producentens individuella arbetstid är den del av den samhälleliga arbetsdagen som han bidragit med, hans andel i den.

Arbetaren ”får ett intyg från samhället att han har levererat en viss mängd arbete (efter avdrag för sitt arbete för de gemensamma fonderna); och med detta intyg drar han ur det samhälleliga lagret av konsumtionsmedel så mycket som samma mängd arbete kostar. Samma mängd arbete som han har gett samhället i en form, får han tillbaka i en annan. Eftersom arbetet alltid, tillsammans med naturen, är en grundläggande ”substans i rikedomen”, är arbetstiden ett viktigt ”mått på kostnaden för [rikedomens] produktion … även om bytesvärdet elimineras”.

Inte ens i kommunismens lägre stadium finns det någon marknad, något bytesvärde eller några pengar. Under den nya sammanslutningens lägre fas kan ”producenterna … erhålla papperskuponger som ger dem rätt att från de samhälleliga förråden av konsumtionsvaror ta ut en kvantitet som motsvarar deras arbetstid”, men ”dessa kuponger är inte pengar. De cirkulerar inte” (Marx). Arbetscertifikat är som teaterbiljetter – de kan bara användas en gång.

Dessutom antog Marx att större delen av den totala samhällsprodukten inte ens under kommunismens första fas kommer att fördelas till människor i enlighet med den arbetstid de utför i form av arbetscertifikat, utan dras av för gemensamt bruk ”från början”. Det kommer att finnas utökade sociala tjänster (utbildning, hälsovård, allmännyttiga tjänster och ålderspensioner) som finansieras genom avdrag från den totala produkten innan den fördelas mellan individerna. Det som producenten berövas i egenskap av privatperson kommer alltså direkt eller indirekt honom till godo i egenskap av samhällsmedlem.

Denna samhälleliga konsumtion kommer enligt Marx att ”öka avsevärt i jämförelse med dagens samhälle och den ökar proportionellt i takt med att det nya samhället utvecklas”. Och med en radikal förkortning av arbetsdagen, tack vare den snabba tekniska utvecklingen, kommer omfattningen av arbetscertifikaten att minska avsevärt med tiden.

Så småningom ”i en högre fas av det kommunistiska samhället, efter det att individens förslavande underordning under arbetsdelningen, och därmed också motsättningen mellan psykiskt och fysiskt arbete, har försvunnit; efter det att arbetet inte bara har blivit ett livsmedel utan livets främsta behov; efter det att produktivkrafterna också har ökat med individens allsidiga utveckling, och alla källor till kooperativ rikedom flödar rikligare – först då kan den borgerliga rättens smala horisont korsas i sin helhet och samhället skriva på sina fanor: ”Från var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov!”

Övergången

Utifrån Kritiken kan vi också kategorisera en övergångsekonomi mellan kapitalism och kommunism. Det finns en politisk övergångsperiod under vilken staten inte kan vara något annat än den revolutionära ”proletariatets diktatur”. Begreppet proletariatets diktatur verkar främmande för ”demokrati” som det används nu, men för Marx och Engels var det helt enkelt en beskrivning av arbetarklassens övertagande av staten och ekonomin.

Begreppet proletariatets diktatur kom från den kommunistiske journalisten Joseph Weydemeyer som 1852 publicerade en artikel med titeln ”Proletariatets diktatur” i den tyskspråkiga tidningen Turn-Zeitung. Samma år skrev Marx till honom och konstaterade ”Långt före mig hade borgerliga historiker beskrivit den historiska utvecklingen av denna kamp mellan klasserna, liksom borgerliga ekonomer hade beskrivit deras ekonomiska anatomi. Mitt eget bidrag var (1) att visa att klassernas existens endast är knuten till vissa historiska faser i produktionens utveckling; (2) att klasskampen med nödvändighet leder till proletariatets diktatur; [och] (3) att denna diktatur i sig inte utgör något annat än en övergång till avskaffandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle.”

Kapitalismen må ha drag av ”demokrati” med sin något trubbiga allmänna rösträtt och sina valda ledare. I själva verket är denna demokrati kapitalets diktatur: finanskapitalets och de stora oligopolens styre som kontrollerar de ”demokratiska” institutionerna. Proletariatets diktatur skulle innebära ett demokratiskt styre där majoriteten av det arbetande folket ”dikterar” för kapitalet, inte tvärtom.

När Marx och Engels ombads ge ett exempel på proletariatets diktatur svarade både Marx och Engels: Pariskommunen. I efterskriften 1891 till pamfletten Inbördeskriget i Frankrike (1872) skrev Engels ”Nåväl, mina herrar, vill ni veta hur denna diktatur ser ut? Titta på Pariskommunen. Det var proletariatets diktatur.

För att undvika korruption hade Engels rekommenderat att kommunen använde sig av två metoder. För det första tillsattes alla poster, administrativa, rättsliga och utbildningsmässiga, genom val på grundval av allmän rösträtt för alla berörda, med rätt för samma väljare att när som helst återkalla sin delegat. Och för det andra betalades alla tjänstemän, höga som låga, endast den lön som andra arbetare fick. På detta sätt upprättades en effektiv barriär mot platsjakt och karriärism, även bortsett från de bindande mandaten till delegater [och] till representativa organ, som också tillkom i överflöd.

Dessa bestämmelser var redan från början nödvändiga för en arbetarstat i övergång till kommunism. Viktigast av allt är att statsmakten (arméer, polis, ämbetsmannakår) successivt ”vittrar bort”. I detta sammanhang gör Marx den väsentliga distinktionen mellan dem som utför kapitalets funktion (kontroll och övervakning) och dem som utför arbetets funktion (samordning och enhet i arbetsprocessen).

180:- ink moms. Beställ från https://oktoberforlaget.se/produkt/kritik-av-gothaprogrammet/