KOMMUNISM KONTRA SIONISM

Palestinas Kommunistiska Parti 1919-1948

Vi publicerar här en artikel om den ideologiska utvecklingen inom främst Palestinas Kommunistiska Parti och Storbritanniens Kommunistiska Parti, som en bakgrund till hur det kom sig att Sovjetunionen ändrade åsikt och tog ställning för bildandet av den bosättarkoloniala staten Israel. Ett katastrofalt beslut för Palestinierna som vi dagsläget ser följderna av. Många andra faktorer, som inte berörs i artikeln spelade naturligtvis en roll i detta.

Artikeln skall främst ses som bakgrundsmaterial. Den är hämtad från https://bannedthought.net/Palestine/index.htm

Där finns mer, nyligen upplagt material, om PKP och om Sovjetunionens ställningstagande för skapandet av en sionistisk stat.

Vi har inte översatt den omfattande notapparaten, men behållit numreringen i texten. För den som är intresserad hänvisar vi till originalet :

https://bannedthought.net/Palestine/CPofPalestine/CommunismVersusZionism-TheComintern-Yishuvism-AndThePalestineCommunistParty-Franzen-2007-OCR.pdf

masi

—

KOMMUNISM KONTRA SIONISM: KOMINTERN, YISHUVISMEN OCH

PALESTINAS KOMMUNISTISKA PARTI

JOHAN FRANZÉN, ⁱ

Journal of Palestine Studies, vol. 36, nr 2 (vintern 2007)

I denna artikel diskuteras hur den officiella kommunistiska hållningen till det sionistiska projektet i Palestina gick från ett fientligt fördömande i början av 1920-talet till ett försiktigt stöd efter andra världskriget. Därvid fokuseras på den ideologiska kampen mellan den traditionella partilinjen och “yishuvismen”, en teori som försökte förena sionistiska och kommunistiska idéer, som den utspelade sig i de två organ som var närmast inblandade i utformningen av Kominterns politik i Palestina (Palestinas kommunistiska parti [PKP]och Storbritanniens kommunistiska parti [SBKP]). Genom att följa de tillkrånglade motiveringarna för de olika ståndpunkterna identifierar författaren de nyckelaktörer som formade debatten och de vändpunkter som påverkade den, i synnerhet den arabiska revolten 1936-39, Storbritanniens vitbok 1939 och krigstidens kamp mot fascismen. Författaren hävdar att en viktig orsak till Sovjetunionens helomvändning i Palestinafrågan efter kriget var framgången för den ideologiska kampanjen från yishuvisterna.

DEN OFFICIELLA KOMMUNISTISKA INSTÄLLNINGEN till det sionistiska projektet i Palestina under det brittiska mandatet var oförbehållsamt fientlig. Sionismen sågs som en reaktionär och kolonialistisk rörelse vars mål var att med hjälp av den brittiska imperialismen bygga en judisk stat “på ett annat folks bekostnad”.1 Dessutom ansågs sionistiska idéer vara särskilt farliga för sovjetiska judar eftersom de avledde uppmärksamheten från uppgiften att “bygga socialism” i Sovjetunionen. När det palestinska kommunistpartiet (PKP) 1924 beviljades medlemskap i Kommunistiska internationalen (Komintern) skapades emellertid en katalysator för förändring av denna ståndpunkt. PKP, som var det enda internationalistiska partiet i Palestina under mandatet, fick i uppdrag av Komintern att “arabisera” sitt medlemskap och blev en arena för ideologisk kamp mellan kommunistiska och sionistiska idéer, där sionistiskt sinnade judiska kommunister utvecklade teorier som försökte kombinera de till synes oförenliga ideologierna. Dessa teorier var länge huvudsakligen begränsade till Palestina och enstaka prosionistiska skribenter i den internationella kommunistiska pressen. Men i takt med att krisen i Palestina intensifierades (särskilt efter det arabiska upprorets utbrott 1936) började de nya idéerna ge eko och blev mer systematiska i de politiska skrifterna från Storbritanniens kommunistiska parti (SBKP). Baserat i den metropol varifrån Palestinamandatet styrdes, är det inte förvånande att SBKP kom att få ett dominerande inflytande på Palestinapolitiken inom Komintern.

I denna artikel diskuteras den process varigenom Kominterns svar på de teorier som utvecklades för att rättfärdiga den judiska koloniseringen av Palestina förändrades från att fördöma dem som “sionistiska avvikelser” till att omfamna dem som en central del sav den ideologiska retoriken i debatterna om Palestinas framtid efter andra världskriget. En viktig del av den ideologiska grunden för det sovjetiska och internationella kommunistiska stödet för en sionistisk stat i Palestina i slutet av 1940-talet byggde i själva verket på de idéer som först formulerades på 1920-talet av judiska kommunister i Palestina och sedan utvecklades under årtiondena.

KOMINTERN OCH PKP

Oktoberrevolutionen 1917 och det efterföljande upprättandet av Sovjetunionen skapade en enorm drivkraft för den internationella kommunistiska rörelsen (dvs. kommunismen såsom den tolkades av de ryska bolsjevikerna). År 1919 grundades Tredje kommunistiska internationalen i Moskva som ett sovjetiskt initiativ för att bistå och vägleda den världsrevolutionära rörelsen. Dess föregångare, Andra internationalen, hade upphört att existera under första världskriget, eftersom många av dess medlemspartier – i strid med sina uttalade avsikter före kriget – valde att stödja sina “egna” imperialistiska länder i kriget. Till skillnad från Andra Internationalen bestod Tredje Internationalen uteslutande av kommunistiska partier; att anta namnet “kommunist” var i själva verket ett krav för medlemskap. Medan Andra internationalen hade bestått av “socialistiska” och “socialdemokratiska” partier, av vilka några till och med var regeringspartier i sina länder, var Tredje internationalens medlemmar mestadels hemliga partier. Till skillnad från Andra internationalen, där många av de europeiska medlemspartierna betraktade den koloniala världen som politiskt “omogen”, oförmögen att förstå socialismens principer och i själva verket benägen att dra nytta av kolonialt (om än “socialistiskt”) styre för att höja “infödingarnas” politiska nivå, kännetecknades Tredje internationalen av sin genomgående antikoloniala och antiimperialistiska synsätt. Detta framgick av dess politiska program, som antogs vid dess första kongress den 4 mars 1919, och som lovade att “stödja de exploaterade folken i kolonierna i deras kamp mot imperialismen”.2 Bildandet av Komintern ledde till ideologiska strider om den “socialistiska revolutionens” natur och så småningom till splittringar i många av de gamla socialistpartierna, där vänsterflyglar bröt sig loss och bildade nya partier som anslöt sig till Komintern. Detta var fallet med PKP, som uppstod ur en splittring inom den sionistiska arbetarrörelsen Poale Zion. Redan 1919 hade en vänsterfalang inom den palestinska delen av rörelsen brutit sig ur och bildat Mifleget Poalim Sozialistit (Socialistiska arbetarpartiet), som visserligen fortfarande betraktade sig som sionistiskt och deltog i Poale Zions världskongress 1920, men som ansökte om medlemskap i Komintern. Ansökan avslogs på grund av partiets “nationalistiska natur”, dess ovilja att anta namnet “kommunistparti” och dess vägran att fördöma den judiska invandringen till Palestina. Men efter att ha splittrats upp i flera fraktioner under trycket av förföljelser från de brittiska mandatmyndigheterna, slogs de två största av utbrytargrupperna samman 1923 och efter utdragna förhandlingar med Kominterns ledning beviljades det nya partiet medlemskap i Komintern.4 I mars 1924 antog gruppen namnet “Palestinas kommunistiska parti”,5 och efter att ha godkänt Kominterns stadgar blev den dess officiella representant i Palestina.

Kravet på att skriva under stadgans detaljerade lista med tjugoen artiklar hade försvarats av Lenin som ett sätt att hålla den nya organisationen fri från oönskade element, “mellanliggande partier och grupper i ‘centrum'” som försökte dra nytta av Kominterns “stadigt ökande styrka” samtidigt som de hoppades på att “behålla en viss grad av ‘autonomi’ som skulle göra det möjligt för dem att driva sin tidigare opportunistiska eller ‘centristiska’ politik”. Faran, varnade Lenin, var att “under vissa omständigheter kan Kommunistiska internationalen ställas inför risk för urvattning genom tillströmningen av vacklande och obeslutsamma grupper som ännu inte har brutit med Andra internationalens ideologi.”6 Utan tvekan tillhörde det nya PKP denna kategori. I artikel 8 i stadgarna stod det till exempel: “Varje parti som vill ansluta sig till Tredje internationalen måste hänsynslöst avslöja de koloniala intrigerna från imperialisterna i sitt ‘eget’ land, måste stödja – i handling, inte bara i ord – varje kolonial befrielserörelse, kräva att dess landsmäns imperialister fördrivs från kolonierna … . “.7 Vidare fastslog Kominterns “Teser i Orientfrågan”, som utarbetades i december 1922 vid dess fjärde kongress, att “De pseudosocialistiska kolonialistiska tendenserna hos vissa kategorier av välbetalda europeiska arbetare i kolonierna måste bestämt och envist bekämpas”. Texten fördömde också alla former av europeisk “kommunistisk” organisering på etnisk grund i kolonierna: “Bildandet av separata kommunistiska organisationer för européer i vissa kolonier … är en dold form av kolonialism och främjar imperialistiska intressen. Varje försök att bygga kommunistiska organisationer på etniska linjer motsäger principen om proletär internationalism.” 8

Mot bakgrund av dessa ståndpunkter meddelade Kommunistiska internationalens exekutivkommitté (EKKI) det nya partiets ledning att dess framtid berodde på dess “territorialisering”, det vill säga dess “omvandling till ett massparti för arabiska arbetare”.9 Haim Auerbach, partiets representant i förhandlingarna med Komintern, hade fått höra av Karl Radek, chef för Kominterns östliga sektion, att PKP behövde “komma ut ur gettot!

“10 Detta innebar, enligt Joseph Berger-Barzilai, PKP:s förste partisekreterare, att partiets politiska aktivitet inte längre kunde ” utmattas av arbete i det sionistiska gettot” och att det för att kunna engagera sig “i en aktiv omedelbar antiimperialistisk kamp måste ingå en levande förbindelse med den avgörande massan av den arbetande befolkningen, de arabiska arbetarna och bönderna”.

För detta ändamål, fortsatte han, måste “partiet, som hittills uteslutande bestått av judiska immigranter”, förvandlas till “ett parti av arabiska arbetare och territorialiserade judiska kamrater”, dvs. sådana som vuxit upp under palestinska förhållanden och var förtrogna med det arabiska språket och arabiska seder.11 Denna grundläggande uppgift berörde partiets själva väsen: om det förblev judiskt skulle det objektivt sett vara ett kolonialistiskt parti, medan om det lyckades “territorialisera” sina judiska medlemmar och “arabisera” sina medlemmar i stort, skulle dess närvaro i landet vara berättigad.

Kominterns inställning till det sionistiska projektet i Palestina var tydlig. Dess allmänna uppfattning var att judarna utgjorde en koloniserande minoritet, som leddes av den judiska bourgeoisien genom den sionistiska rörelsen. År 1930 förklarade EKKI i ett öppet brev till PKP att sionismen var “ett uttryck för den judiska bourgeoisiens exploaterande och stormaktsförtryckande strävanden, som utnyttjar de judiska nationella minoriteterna i Östeuropa i den imperialistiska politikens syfte att säkra sitt herravälde. “12 PKP accepterade motvilligt Kominterns linje, och därför fastslog resolutionen från dess sjunde kongress 1930 otvetydigt att sionismen var “imperialismens militanta avdelning” som förde “en koloniserande förintelsekamp mot de lokala arbetande massorna”.

Allt sionistiskt tänkande, oavsett om det var höger- eller vänsterorienterat, ansågs reaktionärt på grund av sin kolonialistiska och imperialistiska natur. Den officiella kommunistiska propagandan uppmanade de judiska arbetarna i Europa att stanna där de var: “Den verkliga uppgiften för judarna i varje land är att kämpa mot förtrycket i sitt eget land sida vid sida med sina kommunistiska arbetskamrater.”14

Inom den europeiska icke-kommunistiska vänstern fanns dock under 1930-talet ett växande stöd för det sionistiska “projektet”, uppmuntrat av arbetarsionisternas (särskilt Poale Zion) ansträngningar att framställa sionismens väsen som att “bygga socialism” i Palestina. Storbritannien, med ett betydande antal judiska vänsterarbetare, var inget undantag från denna trend, och sionistiska arbetarståndpunkter började ibland uttryckas av SBKP.15 Under tiden, i Palestina, höll PKP:s ledning fast vid Kominterns officiella linje och förklarade att: “den sionistiska rörelsen är inte en socialistisk rörelse – den är en reaktionär rörelse som vill bygga ett kapitalistiskt system på ett annat folks rygg.”16

Trots sådana uttalanden togs det sionistiska projektet i Palestina inte på särskilt stort allvar av Komintern, som tenderade att avfärda det som idealistiskt och ogenomförbart, en naiv dröm som närdes av den judiska borgarklassen. I allmänhet var Komintern mycket avvisande till den sionistiska ideologin (särskilt dess “socialistiska” variant) och underskattade i grunden dess inverkan (vilket kan förklara den sovjetiska politiken att erbjuda glödande sionistiska politiska fångar valet av “deportation” till Palestina, en praxis som fortsatte fram till 1934 17 ). Man missbedömde den sionistiska nationalismens djupt rotade dragningskraft på de judiska arbetarna i Öst- och Centraleuropa, som blev koloniseringens drivkraft.

BER BOROKHOV , ARABISERING OCH YISHUVISM

Det ideologiska ursprunget för PKP:s grundande medlemmar kan spåras till en av de tidiga ”socialistiska sionistiska” teoretikerna, Ber Borokhov (1881-1917). Han hävdade att judarna, innan de kunde kämpa för socialism eller revolution, var tvungna att etablera en ”normal” nationalstat med en ”normal” social stratifiering, det vill säga med en massa judiska bönder och proletärer.18 Till skillnad från ”borgerliga sionism” förespråkade Borokhovs ’proletära sionism’ det sionistiska projektet som en rörelse i det ”judiska proletariatets” intressen snarare än det judiska folket som helhet.19 Även om han erkände att de judiska proletärerna var få, behandlade Borokhov ändå begreppet det judiska proletariatet som en redan existerande social kraft, vilket gjorde det möjligt för honom att framställa sin teori som socialistisk och att främja det sionistiska projektet bland de judiska samhällena i Östeuropa.

När vissa vänsterorienterade judar anlände till Palestina insåg de att det sionistiska projektet i själva verket var kolonialistiskt snarare än socialistiskt. När de såg att landet inte var tomt, som de hade fått höra, utan i själva verket i högsta grad beboddes och brukades av araber som var djupt emot deras ”projekt”, lämnade många judiska kommunister och socialister.20 För de flesta av dem som stannade kvar, inklusive grundarna av det nya partiet, utgjorde Borokhovs idéer en central del av grundtanke i deras olika världsåskådningar. För dem var ”byggandet av socialismen” anledningen till att de kom till Palestina; de såg inte sig själva, som Komintern hävdade, som ”koloniserande” av ett land mot dess invånares vilja. Följaktligen ledde Kominterns direktiv att ”arabisera” partiet och att ”territorialisera” medlemskapet genom att anta lokala metoder till en intensiv ideologisk kamp. Anhängarna av Kominterns linje var utan tvekan i minoritet och ledarskapet hade helt klart sin uppfattning inställd på Yishuv, om än utan att vara högljudd om det. Det fanns dock en liten radikal fraktion inom minoritetsströmningen, som kallade sig Judiska arbetarkommittén, och som gick så långt som att hävda att partiet borde inrikta sitt arbete uteslutande på den arabiska befolkningen eftersom Yishuv var homogent och alltför intimt förknippat med det sionistiska projektet för att kunna penetreras.21 Denna fraktion stötte oundvikligen samman med ledningen och uteslöts så småningom ur partiet 1928.22

Inom det Yishuv-vänliga partiets huvudfåra utvecklades en teori som kallas ”Yishuvism” i ett försök att förena de officiella kommunistiska antisionistiska principerna med lokala förhållanden för att rättfärdiga partiets fortsatta fokus på Yishuv. Ideologiskt hävdade denna teori, som hade sina rötter i Borokhovs idéer, att Yishuv spelade en progressiv social och ekonomisk roll, vilket framgick av den ekonomiska omvandling som den judiska invandringen gav upphov till.23

Denna omvandling, hävdades det, skulle bryta ner feodala strukturerna på den palestinska landsbygden och därmed främja utvecklingen av klassdifferentiering inom den arabiska befolkningen.24 Det hävdades vidare att den ”privatkapitalistiska” utvecklingsdynamiken i Yishuv, som stod i konflikt med sionismens ”nationella kolonisering”, skulle leda till en social och politisk differentiering av de judiska massorna och en påföljande radikalisering av dem.25 ”Yishuvisterna” rättfärdigade således den judiska kolonisationen med motiveringen att det ”judiska proletariatet” i Palestina skulle bli ett socialistiskt avantgarde och höja den politiska nivån hos de arabiska fellahin. Vad teorin inte tog hänsyn till förutom det faktum att det inte fanns någon verklig skillnad mellan de kommunistiska ”yishuvisterna” och de sionistiska arbetarrörelserna, som båda motiverade kolonisering genom de ”framsteg” som ”infödingarna” fick – var det faktum att de sionistiska arbetarna ofta var mer ideologiskt motiverade att bygga ”socialism” i det ”förlovade landet” än de judiska kapitalisterna. I motsats till yishuvisternas argument hade de inte blivit lurade att komma till Palestina utan hade kommit av ideologisk övertygelse. Icke desto mindre var föreställningen om ett judiskt proletariat i Palestina som förtrycktes och exploaterades av den sionistiska bourgeoisien politiskt användbar: om de var lika förtryckta som araberna kunde de inte utgöra en koloniserande minoritet.Att yishuvistiska idéer utvecklades och levde kvar inom partiet var knappast förvånande i ett samhälle som levde och arbetade uteslutande i Yishuv, som bara talade ryska eller jiddisch, eller i bästa fall hebreiska, men absolut ingen arabiska, och som uppenbarligen hade mycket lite gemensamt med de arabiska bondemassorna. På grund av det yishuvistiska tänkandets hegemoni bland partiets medlemmar, hade Kominterns direktiv om ”integrering” inte många förespråkare på fältet, och för det mesta fick det bara läpparnas bekännelse.

Ändå påbörjades en del arbete bland den arabiska befolkningen under 1920-talet. Med tanke på PKP:s övervägande urbana karaktär, utfördes det ”arabiska arbetet” mestadels bland den urbana arabiska intelligentian eller den framväxande arabiska arbetarklassen, medan den arabiska befolkningen till överväldigande del bestod av bönder. ”Arabiserings”-direktivets framgång var därför mycket begränsad och ledde till rekrytering av endast några dussin araber, som för det mesta var mer nationalistiska än kommunistiska. Några av dessa unga arabiska radikaler skickades till det kommunistiska universitetet för arbetare i öst (KUTV) i Moskva för utbildning.26 Som ett resultat av detta byggdes gradvis en arabisk kader upp som var lojal mot Komintern snarare än mot de judiska ledarna. På grund av bristen på arabiska arbetare och avsaknaden av något verkligt massarbete bland den arabiska landsbygdsbefolkningen befordrades de få araber som kunde rekryteras snabbt till ledarpositioner, vilket ledde till att en del av de judiska medlemmarna kände sig illa behandlade. Vid PKP:s sjunde kongress 1930 valdes för första gången en centralkommitté med arabisk majoritet,27 vilket gav intryck av att arabiseringsförespråkarna hade vunnit. PKP:s representant vid Kominterns sjunde kongress 1935 – en viss ”Hadyar”28 – förklarade därför att den ”opportunistiska halvsionistiska ledningen för Palestinas KP” hade avlägsnats.29 Trots detta fortsatte den överväldigande majoriteten av partimedlemmarna att vara judar och nästan allt arbete fortsatte att vara inriktat på Yishuv,30 vilket framgår av det faktum att det mesta av partimaterialet under hela 1930-talet fortsatte att tryckas på hebreiska.31

DEN ARABISKA REVOLTEN, PKP OCH SBKP

I maj 1936 utbröt den arabiska revolten mot den judiska invandringen och markförsäljningen i Palestina. Den pågick till och från i tre år och skulle få stor betydelse för PKP:s framtid och fungerade som en katalysator för förändringar inom Storbritanniens Kommunistiska Parti. Den började spontant, men nästan omedelbart bildade arabiska notabiliteter under ledning av Jerusalems mufti, Haj Amin al-Husayni, Arabiska högkommittén (AHK) i ett försök att få grepp om den. Trots att de utnyttjade hela sitt traditionella inflytande lyckades de aldrig riktigt kontrollera den folkliga revolten i stadsområdena, och på landsbygden erkände många av de gerillaband som uppstod inte alls AHK:s ledarskap. AHK var ytterligare begränsad av det faktum att det, trots att det inledningsvis försökte begränsa revoltens omfattning och visade en försonlig attityd gentemot britterna, ändå hölls ansvarigt för den försämrade situationen. Trots att AHK förbjöds och alla dess ledare landsförvisades 1937 kunde britterna inte krossa revolten förrän 1939, och då endast genom en gemensam militär och diplomatisk offensiv som involverade 20.000 brittiska soldater, Royal Air Force, den Judisk extraanställda polisen och en judisk upprorsbekämpande styrka som kallades Special Night Squads.32 I och med Storbritanniens publicering av vitboken i maj 1939, som för första gången satte skarpa gränser för dess politik om ett ”judiskt nationalhem”, slogs en kil in i den arabiska nationella rörelsen. Kombinationen av allmän trötthet och förhoppningar om att Storbritannien skulle hålla sina löften dämpade det folkliga stödet för revolten, vilket gjorde det möjligt för Storbritannien att avsluta den. De gerillaförband som vägrade att lägga ned vapnen stod utan logistiskt stöd och tvingades ta till mer impopulära metoder (t.ex. utpressning och rån) för att klara sig.

När revolten bröt ut stödde PKP:s ledning (som enligt ovan hade en arabisk majoritet även om partiet som helhet hade förblivit överväldigande judiskt) den helt och hållet och hävdade att den var ett ”nödvändigt självförsvar” mot två mäktiga fiender.33 Samtidigt utarbetade emellertid partiets yishuvistiska strömning, ledd av Arieh Lev, sekreterare i dess Tel Aviv-kommitté, i maj 1936 en broschyr som fördömde revolten.34 Detta förkastades omedelbart av partiets centralkommitté, som gav ut en motbroschyr till stöd för upproret.35 Arresteringen av en stor del av partiets arabiska ledning36 underlättade i hög grad arbetet för yishuvisterna, som hade utnyttjat spänningarna för att hävda att de judiska medlemmarna inte kunde arbeta bland de arabiska massorna så länge upproret pågick. Efter gripandet i slutet av 1936 av Ridwan al-Hilu (Musa), PKP:s sekreterare och arab, gav de återstående medlemmarna i centralkommittén efter för påtryckningarna och meddelade i början av 1937 att en judisk sektion skulle bildas. Centralkommittén såg sektionens uppgift helt enkelt som ett sätt att ”överföra centralkommitténs beslut till de judiska kretsarna”,37 eftergiften presenterades som en tillfällig åtgärd under revoltens varaktighet. I själva verket lade dock den separata sektionen grunden för partiets framtida splittring längs etniska linjer. Ideologiskt dominerad av yishuvismen, växte sektionen alltmer självsäker och började öppet driva en prosionistisk politik när den insåg hur svag centralkommittén hade blivit. Bland annat beslöt man sig för att söka en allians med de ”progressiva krafterna” inom Yishuv.38 Under förevändning av resolutionerna från Kominterns sjunde kongress 1935, som hade uppmanat till skapandet av breda folkfronter för att bekämpa fascismen, uppmuntrades PKP:s judiska medlemmar att gå med i sionistiska organisationer och partier, att få inflytande och inneha ämbeten,39 och att ”överföra kärnan i partiets verksamhet” till dessa legala organisationer.40 Syftet var att stärka PKP:s ställning inom Yishuv. Genom att för judarna demonstrera partiets positiva roll inom Yishuv,41 lade sektionen grunden till det som senare skulle användas för att omvandla PKP till ett sionistiskt parti.

Till en början behandlade den internationella kommunistiska pressen den arabiska revolten som en ”progressiv antiimperialistisk revolt”. Komintern angav tonen genom sin positiva hållning, och denna följdes noga av SBKP, vars centralkommitté i juni förklarade att revolten och dess krav var ”helt berättigade och bör stödjas”.42 Trots detta självsäkra påstående hade SBKP vid den här tiden inte mycket tidigare specialistkunskaper om Palestinafrågan (eller för den delen om någon kolonial fråga utom Indien43 ), och den övergripande frågan var då fascismens framväxt i Storbritannien och på andra håll i Europa.

Utbrottet av den arabiska revolten hade faktiskt tagit SBKP på sängen. Utan någon tydlig politik i Palestinafrågan och med en växande skara anhängare bland brittiska judar, insåg man behovet av tydliga riktlinjer i denna och andra ”judiska” frågor. Det faktum att partiets uttalande i juni till stöd för revolten kritiserades av vissa judiska medlemmar för att representera ett ”antisemitiskt partnerskap” med ”arabiska fascister”44 var i sig ett tecken på detta behov. Ben Bradley, partiets kolonialsekreterare,45 tillbakavisade denna anklagelse samtidigt som han medgav att revolten var resultatet av en ”sammanstötning mellan de vitala intressena hos två grupper av fascistiska kapitalister, de sionistiska judarna och den feodala arabiska aristokratin”.46

I vilket fall som helst var det den arabiska revolten som föranledde beslutet att inrätta en ”rådgivande nämnd” som skulle ge partiledningen råd i judiska frågor.47 Men eftersom de flesta kommunister, särskilt de av judiskt ursprung, var ovilliga att bedriva ”etnisk politik”, hade partiet svårt att hitta medlemmar att sitta i det nya organet. Följden blev att den rådgivande gruppen, som snart antog en mer permanent form som ”judiska byrån”, till stor del fick fyllas av partilösa medlemmar som var löst knutna till partiet genom olika frontorganisationer.48

Även om de judiska kommunisterna endast var sparsamt representerade i den högsta partiledningen, hade de en stark närvaro i partiets kader (dvs. i ledningen på mellannivå och i partiadministrationen). Enligt Jason Heppell utgjorde de cirka 7 procent av denna kategori, en relativt hög andel med tanke på att judar utgjorde mindre än 1 procent av den brittiska befolkningen.49 Heppell har föreslagit att det fanns två huvudsakliga identiteter bland judiska medlemmar i SBKP: ”kommunistiska judar på gräsrotsnivå” och ”judiska aktivister”. Den första gruppen – den stora majoriteten – bestod av unga anglifierade judar i andra eller tredje generationen, vars lojalitet först och främst var som kommunister. ”Inom ramen för politisk aktivitet var de inte ‘judiska’ varianter av en kommunist, utan snarare judar som skilts från sin etniska gemenskap genom sin kommunistiska övertygelse.”50 De ’judiska aktivisterna’, å andra sidan, var en liten grupp, knappt mer än ett dussin, som nästan uteslutande bestod av äldre första generationens invandrare från Östeuropa, vars språk var jiddisch och vars kulturella bakgrund var icke-brittisk.51 Dessa ”judiska aktivister” slets mellan kommunismen och sin förkärlek för judisk kultur. De var angelägna om att framställa sig själva som antisionister och tog varje tillfälle i akt att stödja uttryck för ”judiskhet” inom inom ramen för kommunistpartiet. Som Henry Felix Srebrnik påpekade: ”Även om den klassiska marxismen var fientlig mot judisk nationalism lyckades de judiska kommunisterna förena detta med ett brinnande stöd för ’icke-sionistiska’ former av judiskt medvetande, och förblev, om än ibland i det fördolda, vänsterorienterade diasporanationalister.”52 Det är kanske inte förvånande att det var ’judiska aktivister’ som utgjorde SBKP:s nya judiska byrå.

En av Jewish Bureaus mest inflytelserika medlemmar var Israel (Issie) Panner. Han föddes i Österrike 1908 och blev naturaliserad brittisk medborgare i november 1933 och blev året därpå sekreterare i ICCS ( Den Judiska organisationen för kolonisering i Sovjetunionen).53 Medan de faktiska ledarna för för den judiska byrån (och senare judiska organ inom SBKP) var Lazar Zaidman och Chimen Abramsky, verkar det som om Panner var ansvarig för att skriva om Palestina. Under pseudonymen I. Rennap (eller ibland I. Renap) förmedlade han många artiklar om Palestinafrågan till partitidningarna Daily Worker och Labour Worker och Labour Monthly och till Kominterns tidskrifter International Press Correspondence (Inprecorr) och dess efterföljare World News and Views.

Komintern fortsatte att stödja den arabiska revolten relativt konsekvent fram till fram till början av 1939, då det fascistiska hotet mot Sovjetunionen började överskugga andra överväganden. När revoltens momentum avtog och AHK-ledarna antog mer ”terroristiska” metoder, fördömde Komintern dem som ”förrädare”. Den nya politiken deklarerades i januari 1939 i Kommunistiska internationalen, Kominterns centralorgan, som skrev: ”Eli Chusein [Haj Amin al-Husayni] och hans mystiska män … är förstörare och förrädare mot det arabiska folkets sanna nationella rörelse.”54 Inom SBKP fick denna policyförändring inte omedelbart fäste, främst på grund av den förestående Rundabordskonferensen i London som sammanförde arabiska och sionistiska ledare i ett försök att nå en överenskommelse om vad som skulle göras i Palestina. Under denna period kände sig den judiska byrån uppenbarligen tvingad att upprätthålla AHK:s legitimitet (flera av dess medlemmar – dock inte muftin – hade tillåtits delta) i avvaktan på resultatet av konferensen. Det var därför som Panner i artiklar skrivna i januari och så sent som i februari, dagen före konferensen, fortfarande beskrev AHK som ”äkta nationalrevolutionära ledare”, som hade ”stöd av det arabiska folket”, ”det verkliga ledarskapet för massan av araber i Palestina” och så vidare.55

Under tiden pågick på andra håll en omfattande attack mot muftin och AHK. I World News and Views förklarade pseudonymen M. Akin att muftin ”får sina order direkt från Berlin” och att ”partisanavdelningarna bland muftins anhängare leds av tyska officerare” och tillade att det var tysk propaganda som hade orsakat fientligheten mellan judar och araber i Palestina.56 Eftersom Londonkonferensen hade slutat i fiasko kunde Panner nu själv förklara att muftin ”aldrig var att lita på” och beskriva honom och AHK som ”de mest reaktionära [elementen] i Palestina”.57 Eftersom ”den fascistiska offensiven mot demokratierna” nu var ”huvudfienden” tillade han att ”de koloniala folkens primära kamp måste vara mot fascismen och dess agenter i de koloniala befrielserörelserna, eftersom de koloniala folkens kamp . … endast kan bli framgångsrik om den fascistiska penetrationens splittrande och avledande inflytande krossas.”58 Kanske i ett försök att rättfärdiga denna helomvändning skrev Panner att medan de arabiska ledarna hade ”fyllt en progressiv funktion” tidigt i revolten, ’har kampen i Palestina idag … upphört att vara en kamp enbart för de arabiska massorna mot brittisk imperialism och sionistisk penetration’. Eftersom så var fallet, hävdade han (och upprepade uppmaningarna från PKP:s judiska sektion), ”måste det arabiska folket, med stöd av de progressiva elementen inom den palestinska judenheten, föra en kompromisslös kamp mot stormuftin och hans medarbetare”.59

Från den judiska byråns sida råder det ingen tvekan om att den upptrappade tonen till stor del motiverades av Storbritanniens ensidiga publicering, efter Londonkonferensens misslyckande, av vitboken, som Yishuv gjorde allt för att bekämpa som dödsstöten för det sionistiska projektet: dokumentet förkastade i huvudsak Peelkommissionens förslag från 1937 om att dela Palestina i judiska och arabiska stater, begränsade den judiska invandringen till 75.000 personer under de kommande fem åren, begränsade markförsäljningen till judar och uppmanade till inrättandet av institutioner som kunde leda till självständighet för en enhetlig palestinsk stat efter tio år.60 Med kampen mot fascismen som förevändning fördömde Panner starkt vitboken och hävdade att den inte skulle få slut på revolten utan bara skulle ”stärka muftiens fascism och underlätta ytterligare fascistiska inbrytningar i Palestina”61 och göra ”muftien och hans klick . … till verktyg för Storbritannien och Frankrike”. 62 Att Panners åsikter inte var SBKP-ledningens kan man få en glimt av i en skarp ordväxling han hade med Ben Bradley, medlem av centralkommittén och sekreterare i partiets koloniala informationsbyrå, dagen efter att vitboken hade publicerats. Den 18 maj 1939 ringde Panner till Bradley för att diktera sina kommentarer till det dokument som skulle publiceras i Daily Worker. Bradley ändrade emellertid helt huvuddragen i Panners kommentarer när han förmedlade dem till Daily Worker och kommenterade att även om ”vi inte ska kasta våra armar kring vitboken”, så måste araberna och judarna arbeta för ”enighet och en enad representativ regering”.63 När Panner, rasande, konfronterade Bradley med Bradley om ändringen dagen därpå var Bradley vag om hur den hade kommit till stånd, och i den ordväxling som följde protesterade Panner häftigt mot att artikeln nu löd som om partiet stödde den brittiska imperialismen och insisterade på att han var den som hade ansvaret för partiets politik i Palestinafrågan.64 Efter en mer hätsk diskussion i ett senare samtal samma dag bad Bradley Panner att skriva en promemoria i frågan och att han skulle nämna den för Harry Pollitt, partisekreteraren.65 Eftersom händelsen inte nämns mer i handlingarna verkar det rimligt att anta att Panner bestämde sig för att inte driva frågan vidare.

MOT EN FÖRSONING MELLAN DEN TRADITIONELLA PARTILINJEN OCH YISHUVISMEN

Anklagelserna från SBKP:s judiska byrå om att AHK och den arabiska revolten i allmänhet hade fallit under fascistiskt inflytande var, även om de var lämpliga för deras syften, starkt överdrivna. Även om medlemmarna i AHK utan tvekan (framför allt Haj Amin al-Husayni själv) hade kommit under fascistiskt inflytande i slutet av 1930-talet, är revoltens spontana masskaraktär ställd utom allt tvivel,66 och dess inriktning kan knappast beskrivas som fascistisk.67 I själva verket verkar det verkliga motivet för Jewish Bureaus fullständiga avfärdande av AHK som “imperialismens agenter”,68 och dess anklagelser om den “fascistiska offensiven” inom revolten, snarare vara att argumentera för en omvärdering av partiets inställning till Yishuv (eller, mer krasst, att rättfärdiga byråns alltmer öppna stöd för Yishuvismen).Genom att utnyttja den europeiska judenhetens utsatta situation hade Jewish Bureau gradvis kunnat hävda att den judiska kolonin i Palestina utgjorde en “nationell minoritet”. Så tidigt som 1936 hade den lyckats få SBKP:s centralkommitté att göra ett officiellt uttalande där den judiska kolonin i Palestina beskrevs som en “nationell minoritet”.69 Denna trend accelererade i takt med att den arabiska nationella rörelsen misskrediterades, och 1939 beskrev Panner den palestinska judenheten som ett “förtryckt folk” (ett begrepp som dittills hade varit förbehållet de palestinska araberna) och lovordade de judiska bosättarnas “heroiska arbete”, som enligt honom behövde “bevaras och stärkas som en kraft för framsteg och till nytta för såväl araber som judar”.70 Senare samma år följde Panner den judiska sektionens politik i Palestina. som enligt honom behövde “bevaras och stärkas som en kraft för framsteg och till nytta för såväl araber som judar”. Senare samma år, i linje med den politik som fördes av den judiska sektionen i Palestina, förespråkade Panner att PKP skulle förvandlas till ett sionistiskt parti. Han rapporterade att PKP (dvs. den judiska sektionen) hade “uppmanat varje ansvarskännande individ i Yishuv att enat försvara Histadrut.”71 Och för att undanröja den sista illusionen om PKP som ett antisionistiskt parti, utropade han: “Palestinakommunisterna … har visat sig vara Yishuvs bästa vänner. Deras ökande inflytande återspeglas i kravet från de hittills antikommunistiska, sionistiska kretsarna på legalisering av Palestinas kommunister.”72

Snart skulle dock de judiska aktivisterna inom SBKP drabbas av ett bakslag: vid andra världskrigets utbrott i september 1939 upplöstes den judiska byrån plötsligt. Även om det finns lite arkivmaterial som pekar på orsaken,73 var åtgärden nästan säkert kopplad till den sovjetisk-tyska icke-angreppspakten som undertecknats några veckor tidigare. Men de judiska aktivisternas öde förändrades igen efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen 1941. I och med att alla ansträngningar inom den internationella kommunistiska rörelsen måste inriktas på att stödja den sovjetiska krigsinsatsen (“det stora fosterländska kriget”), ökade återigen utrymmet för samarbete med tidigare “suspekta” organisationer inom den politiska vänstern. Den judiska byrån återupprättades,74 och dess prestige ökade efter det att två framstående sovjetiska judar 1943 besökte Storbritannien för att samla stöd för Sovjetunionen. Rajani Palme Dutt, en av SBKP:s högsta ledare och dess främsta teoretiker i koloniala frågor, imponerades av det sovjetiska intresset för byrån, upphöjde den till en underkommitté…nu omdöpt till National Jewish Committee (NJC) – inte ansvarig inför distriktskommittén i London, som tidigare, utan inför de koloniala och internationella byråerna och inför sig själv personligen.75 Med denna förändring, och genom att flytta organet till partihögkvarteret, signalerade Dutt de judiska frågornas nya betydelse genom att lyfta dem från lokal till nationell nivå.

Vid sitt första möte i april 1943 beslutade NJC om behovet av en “omvärdering av hela frågan om sionismen och Palestina”.76 I december specificerade man att “omvärderingen” skulle genomföras “i ljuset av behovet av största möjliga enighet i kampen mot fascismen”.77 NJC använde sig av samma argumentation som sin föregångare och tog nu helt ställning för Yishuv och intog ståndpunkter som var svåra att skilja från sionistiska ställningstaganden i allmänhet. I ett “uttalande om den judiska frågan” från 1944 förklarade NJC att yishuv “spelade en progressiv roll i den ekonomiska och sociala utvecklingen i Palestina och Mellanöstern” och att den “på ett mycket positivt sätt” deltog i kampen mot fascismen och visade ett “kraftfullt uttryck” för solidaritet med Sovjetunionen.78 I mars 1945 hävdade NJC att eftersom den palestinska judenheten var “den mest progressiva kraften i Mellanöstern” borde Palestina öppnas för judisk invandring i stor skala och vitboken fördömas “av alla delar av judenheten som felaktig politik”.79 I ett annat uttalande en månad senare meddelades att “judar – överallt – kan sträva efter att göra Palestina som ett hemland”, eftersom invandring var “en judisk rättighet”,80 och att tiden var inne för judarna att “återupprätta många av de härligheter som det judiska folket endast känner till från sina bibelberättelser”. 81 I protokollet från ett NJC-möte i april står det att judiska kommunister bör vara beredda att “förena sig” med sionister “i judenhetens intresse”.82

Under tiden hade PKP:s yishuvistiska riktning i Palestina genomgått förändringar av samma slag som SBKP:s “judiska aktivister”: i båda fallen hade ett bakslag i slutet av 1930-talet några år senare följts av en ny fas med ett aldrig tidigare skådat inflytande. Man kommer ihåg att en separat judisk sektion inom PKP hade bildats 1937 under den arabiska revolten, och under de närmaste åren hade denna sektion och centralkommittén utvecklats till två separata organisationer som drev motsatta linjer och inte hade någon kommunikation sinsemellan. När revolten var över visade försöken till försoning mellan de två grupperna att det fortfarande fanns skillnader. En av dessa gällde den judiska sektionens påstående (liksom SBKP:s judiska byrås) att Yishuv hade utvecklats till en “nation”.83 Denna uppfattning avvisades helt och hållet av centralkommittén, som med stöd av Stalins klassiska definition från 1912 av vad som utgör en nation,84 i ett dokument med titeln “Finns det en nödvändighet för nationella rättigheter för Yishuv?” förklarade att ett erkännande av Yishuvs nationella krav i Palestina var detsamma som ett stöd för sionismen.85 Den judiska sektionen förkastade också vitboken från maj 1939, medan centralkommittén stödde den.86 Fortsatt oenighet i dessa frågor ledde till att centralkommittén upplöste den judiska sektionen i december 1939. Medan majoriteten av sektionen förblev lojal mot centralkommittén, lämnade en fraktion inom sektionens ledning, som kom att kallas Emet-gruppen, partiet i början av 1940.87 När stridsfrågorna lades åt sidan för att hjälpa till med krigsansträngningarna återvände dock Emet-gruppen 1942 till partiet, även om den behöll sina yishuvistiska ståndpunkter. Resultatet blev att gruppens yishuvistiska idéer började spridas och bli allmänna bland resten av de judiska medlemmarna i PKP.88

Partiets krigstida vapenvila med den sionistiska rörelsen och dess strävan efter en allians med “progressiva krafter” i Yishuv fick flera konsekvenser. Samtidigt som det ledde till en ökning av partiets judiska medlemsantal, gav det också den yishuvistiska linjen legitimitet, vilket orsakade alienation inom den arabiska sektionen.89 Partisekreterare Hilu erkände problemet och sammankallade ett “utvidgat plenum” i januari 1943 och förklarade att vapenvilan skulle avbrytas. Detta möttes av högljutt motstånd, och eftersom plenum inte kunde komma fram till ett beslut hänsköts ärendet till centralkommittén. Även om centralkommittén genomförde Hilus förslag,90 undergrävde upplösningen av Komintern senare samma år Hilus auktoritet och utlöste en kamp mellan rivaliserande grupper om partiledarskapet. Resultatet blev ännu en etnisk splittring, med två grupper på den arabiska sidan och tre på den judiska. Hilu, som attackerades från alla håll, insåg att försöken till återförening var meningslösa och drog sig tillbaka från politiken i november samma år.91 De flesta arabiska kommunisterna förenades under Emile Tumas ledning och bildade i början av 1944 ”Usbat al-Taharrur al-Watani” 92, som valde att arbeta inom ramen för den arabiska nationella rörelsen. På den judiska sidan utvecklades den minsta av grupperna så småningom till ett öppet sionistiskt parti utan egentlig betydelse, medan de två andra förenades under Shmuel Mikunis. Denna grupp, som gjorde anspråk på att vara den legitima fortsättningen på partiet, höll kongress i maj 1944 och fick legal status, vilket gjorde det möjligt för den att öppet ge ut sin tidning Kol Ha’am.93 Israel Panner, SBKP:s auktoritet i Palestina, blev tidningens korrespondent i Storbritannien och skrev under pseudonymen Harry Robertson.94

Både Mikunis- och Tuma-grupperna var angelägna om att representera den korrekta kommunistiska linjen i Palestina, men ingen av dem verkar ha haft direktkontakt med Sovjetunionen, bortsett från de möten som båda hade med Sultanov, den sovjetiske rådgivaren i Egypten, under dennes besök i Palestina i maj 1944. Det verkar som om den enda stabila kommunikationskanalen mellan de palestinska kommunistgrupperna och Sovjetunionen var SBKP.95 Det fanns också påståenden om att de brittiska kommunisterna spelade en viktig roll i formuleringen av den kommunistiska politiken i Palestina. Enligt Chimen Abramsky, sekreterare i NJC från och med januari 1946, hade kommittén blivit “involverad i internationella förhandlingar” och “formulerat en hel del av SUKP:s [Sovjetunionens kommunistiska parti] . … politik om Palestina, eftersom [sovjetledarna] själva inte visste så mycket om det.”96 Lazar Zaidman, en annan av NJC:s ledare, uppgav att NJC:s inflytande var så stort att dess politiska uttalanden om Palestina blev grunden för kommunistiska handlingsprogram, och tillade att man “bör inse att London är den plats där alla olika intressen och åsikter om Palestina (och Mellanöstern) möts och beslutas.”97

Även om sådana uttalanden kan vara överdrivna råder det ingen tvekan om att SBKP spelade en aktiv roll för att påverka PKP. Ett exempel är uppföljningen av den internationella arbetarkongress som hölls i London 1945, där en prosionistisk resolution som stödde skapandet av ett judiskt “nationellt hem” i Palestina stöddes av Sovjetunionen.98 Mikunis PKP hade varit osäkert på Sovjets inställning i frågan, och därmed på vilken inställning man själv borde ha. Efter kongressen kontaktade SBKP Mikunis och gav honom i uppdrag att ändra sin grupps officiella antisionistiska ståndpunkter till prosionistiska, på grundval av Sovjets stöd för resolutionen, som man tolkade som ett erkännande av nationalhemspolitikens legitimitet.99 1946, när judiska grupper genomförde väpnade attacker mot britterna, gick Mikunis-gruppen, som var ett eko av SBKP:s “judiska aktivister”, för första gången öppet ut och stödde den sionistiska ledningen och hävdade att attackerna utgjorde en “antikolonial” kamp och att Yishuv kamp och att Yishuv var en “förtryckt nationell grupp i ett kolonialt land”.100

En helomvändning

Under tiden hade SBKP:s centralkommitté fortsatt att stödja en enhetlig “demokratisk binationell stat” i Palestina och att motsätta sig en delning; dess artonde kongress 1945 förklarade att “en rättvis och demokratisk lösning av Palestinafrågan endast kan uppnås genom att mandatet avskaffas och Palestinas nationella oberoende erkänns under en demokratisk regim som garanterar frihet och lika rättigheter för araber och judar. “101 Det behöver knappast sägas att eftersom judarna inte utgjorde mer än 30 procent av den palestinska befolkningen, var en demokratisk regim lika mycket en anatema för sionisterna som vitboken hade varit, och förslaget bekämpades med näbbar och klor. Även om NJC sannolikt delade denna uppfattning kunde man inte öppet gå ut mot demokratiska principer. I stället hävdade man att de antibrittiska stämningarna i yishuv var ett bevis för att “det inom det judiska samfundet … finns en skärpt konflikt mellan de ledande sionisterna, som alltmer identifieras med den judiska bourgeoisien och är villiga verktyg för den brittiska imperialismen, och resten av det judiska samfundet.”102 Detta argument var naturligtvis en logisk utveckling av den gamla yishuvistiska föreställningen om en avgrund mellan en förtryckande sionistisk bourgeoisie och den förtryckta massan av judiska proletärer. Uppfattningen att Yishuv spelade en antiimperialistisk roll eftersom den hade motstridiga intressen med Storbritannien var en viktig motivering för det växande kommunistiska stödet för skapandet av en judisk stat i Palestina, eftersom man hävdade att ett slut på det brittiska styret i landet skulle utgöra ett stort strategiskt slag mot den brittiska imperialismen. Denna till synes nya idé gick tillbaka till de första anhängarna av yishuvismen.

I Palestina insåg även Mikunis, oavsett vad partiledningens privata tankar hade varit, att det inte var möjligt att motsätta sig en demokratisk lösning på Palestinafrågan. Vid sin tionde kongress i november 1946 hade PKP därför fördömt delningen och krävt en “enad arabisk-judisk stat … demokratisk och oberoende [med] full jämlikhet i rättigheter”. I Jewish Clarion (redigerad av Panner) i december 1946 argumenterade Mikunis för att Palestinafrågan borde avgöras i FN:s säkerhetsråd.103 Eftersom Sovjetunionen redan hade antytt sitt stöd för ett judiskt “nationellt hem” var förhoppningen uppenbarligen att Moskva skulle stödja en delning.

Förhoppningarna visade sig vara riktiga och i november 1947 stödde Sovjetunionen FN:s rekommendation om att dela Palestina i separata judiska och arabiska stater.104 Medan SBKP:s ledningskretsar uppenbarligen blev något överraskade, skrev Panner i ett brev till Dr. Biletski, redaktör för Kol Ha’am, att han inte hade blivit överraskad och att han “inte hade varit glad på länge över det sätt som Palestinafrågan har presenterats av oss”.105 Även om Panner hade varit SBKP:s ledande auktoritet i Palestinafrågan, i den meningen att han närmast följde händelserna där, är det tydligt att när viktiga politiska uttalanden skulle formuleras fattades besluten på högre nivå (vilket framgår av bråket mellan honom och Bradley om vitboken 1939). Trots en uppenbar förlust av inflytande inom SBKP efter det sovjetiska beslutet verkar Panner ha fortsatt att vara starkt engagerad i kontakterna mellan Mikunis PKP och SBKP,106 och det finns en slående likhet mellan Panners tidigare skrifter och Mikunis-gruppens ståndpunkter.

I Palestina var det nu Mikunis-gruppens tur att byta ståndpunkt och engagera sig i kampen “för upprättandet av två oberoende demokratiska stater”107 i enlighet med den nya sovjetiska linjen. För de arabiska kommunisterna var den sovjetiska helomvändningen däremot mycket svårare att hantera. Samtidigt som de beskyllde de traditionella arabiska ledarna för att spela sionisterna i händerna genom att föra en “rasistisk” politik, fördömde de delningen som en “imperialistisk komplott”. Som förklaring till sin oberoende hållning förklarade de att “trots vår vänskap med Sovjetunionen binder vi oss inte till dess politik, utan formulerar vår egen utifrån existerande lokala förhållanden och vårt folks mål”. Med tiden kom dock även de att försvara det sovjetiska beslutet, som de menade grundade sig på Sovjets önskan att driva ut Storbritannien från området.108

I slutändan var därför även de arabiska kommunisterna, som sedan de fått inflytelserika positioner inom PKP i början av 1930-talet konsekvent hade bekämpat sionismen både i allmänhet och inom partiet, nu tvungna att böja sig för den överväldigande kraften inte bara hos den sionistiska rörelsen som stöddes av de amerikanska och brittiska regeringarna, utan också för auktoriteten hos deras tidigare huvudsponsor, Sovjetunionen. Den historiska ironin är att det sovjetiska beslutet åtminstone delvis verkar ha härletts från yishuvistiska föreställningar vars intellektuella rötter gick tillbaka till 1920-talet. På den tiden hade sådana idéer starkt motarbetats av den internationella kommunistiska rörelsen, men gradvis, genom den välkända sionistiska metoden att skapa “fakta på marken” och genom den outtröttliga spridningen av dessa idéer i Palestina och Storbritannien, blev dessa idéer långsamt accepterade.

Utan tvekan bidrog nazisternas fruktansvärda brott mot judarna under andra världskriget också till att öka sympatin för den sionistiska rörelsen, som uppmuntrades av yishuvisterna i Palestina och de “judiska aktivister” i Storbritannien som oförtröttligt arbetade för att upprätta en förbindelse mellan de förtryckta judarna i Europa och den judiska “nationella minoriteten” i Palestina. Dessutom skapade andra världskriget i sig ett behov för den internationella kommunistiska rörelsen att åsidosätta grundläggande principer för att att förena ett så brett folkligt stöd som möjligt för försvaret av Sovjetunionen. Under dessa omständigheter blev även tidigare förkastad politik med agitation längs etniska linjer acceptabel. Organisationer och grupper inom den internationella kommunistiska rörelsen som tidigare hade betraktats med misstänksamhet blev dagens allierade och prosionistiska åsikter gavs spelrum. Denna möjlighet utnyttjades av yishuvisterna i Palestina och de “judiska aktivisterna” i Storbritannien för att gradvis förändra synen på den sionistiska koloniseringen i Palestina. Enligt min mening kan den sovjetiska omvärderingen av sionismen därför i stor utsträckning tillskrivas framgången med yishuvisternas ideologiska kampanj.