1. Marx och marxismen

Om de objektiva förhållanden som gav upphov till marxismens vetenskap, sade kamrat Mao Zedong följande: ”Under en mycket lång period i historien var människornas förståelse av samhällets historia nödvändigtvis begränsad och ensidig, för det första därför att de exploaterande klassernas fördomar vanställde historien, och för det andra därför att produktionens ringa omfattning begränsade människornas syn. Det var inte förrän det moderna proletariatet uppstod tillsammans med väldiga produktionskrafter (storindustri) som människan var i stånd att vinna en omfattande historisk insikt i samhällets utveckling och förvandla denna kunskap till en vetenskap, den marxistiska vetenskapen.” (Om praktiken) Och kamrat Stalin sammanfattar marxismens väsen på följande sätt: ”Marxismen är vetenskapen om de lagar som styr naturens och samhällets utveckling, vetenskapen om de förtryckta och exploaterade massornas revolution, vetenskapen om socialismens seger i alla länder, vetenskapen om byggandet av ett kommunistiskt samhälle.”

Karl Marx utvecklade tillsammans med sin nära vapenbroder, Frederick Engels, den dialektiska materialismens filosofi som metod och synsätt och tillämpade den dialektiska metoden för att upptäcka den samhälleliga utvecklingens rörelselagar eller den materialistiska historieuppfattningen; utvecklade den politiska ekonomins vetenskap som upptäckte kapitalismens rörelselagar med dess inneboende klassmotsättningar och läran om mervärde – hörnstenen i Marx’ ekonomiska teori – som avslöjade källan till utsugning, utvecklade teorin om den vetenskapliga socialismen som bygger på läran om klasskamp och redogjorde för de principer som styr proletariatets taktik i klasskampen. Marx gav filosofin den revolutionära uppgiften att förändra världen.

Detta kommer till uttryck i det berömda uttalandet av Marx i hans Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.” Marx och Engels definierade materia som en materiell verklighet som existerar objektivt och som återspeglas i det mänskliga medvetandet. Den marxistiska filosofiska materialismen löste därmed den grundläggande frågan inom filosofin – den om förhållandet mellan tänkande och varande … ande och natur. De bevisade också på ett vetenskapligt sätt den andra aspekten av filosofins grundläggande fråga, nämligen om det mänskliga medvetandet kan återspegla den objektiva verkligheten på ett korrekt sätt.

Den marxistiska kunskapsteorin förkastade helt agnosticism och skepticism och hävdade att ingenting i världen förblir för evigt ett ”ting i sig självt” eller okänt. Den marxistiska kunskapsteorin hävdade att den samhälleliga praktiken är källan till kunskap. Den förkastade fullständigt rationalistiska och empiriska tendenser och hävdade också att den samhälleliga praktiken är sanningens måttstock. Marx syntetiserade den kunskap som mänskligheten har fått genom århundradena och, genom att huvudsakligen basera sig på allt som var rationellt i tysk klassisk filosofi, engelsk klassisk politisk ekonomi och franska revolutionära och socialistiska doktriner, upptäckte Marx den materialistiska historieuppfattningen.

Han definierade det mänskliga väsendet som en helhet av sociala relationer. Inom den politiska ekonomin är Marx största bidrag analysen av kapitalet. Som Lenin förklarar och som citeras av kamrat Mao i hans verk Om motsättningar: ”Marx analyserar i Kapitalet till en början det enklaste, vanligaste, huvudsakligaste, mest allmänna, det alldagligaste, miljoner gånger förekommande förhållandet i det borgerliga (varu-) samhället: varuutbytet. Analysen upptäcker i denna synnerligen enkla företeelse (i denna det borgerliga samhällets ’cell’) alla det moderna samhällets motsättningar (resp. fröet till alla motsättningar). Den fortsatta framställningen visar oss dessa motsättningars och detta samhälles utveckling (både tillväxt och rörelse) i summan av dess enskilda delar, från dess början till dess slut.” Där de borgerliga ekonomerna alltså såg ett förhållande mellan ting (utbytet av en vara mot en annan) avslöjade Marx ett förhållande mellan människor.

Utbytet av varor uttrycker bandet mellan enskilda producenter genom marknaden. I sitt monumentala verk Kapitalet redogjorde han för arbetets värdeteori och visade hur det mervärde som utvinns ur arbetaren är den specifika formen av exploatering under kapitalismen, som tar formen av profit, källan till kapitalistklassens rikedom. Han visade att exploateringen äger rum i det kapitalistiska produktionssättet bakom fasaden av fritt och jämlikt utbyte. Marx tillbakavisade de klassiska ekonomernas felaktiga åsikter om att exploatering uppstår genom ojämnt utbyte av arbete mot lön.

Med utgångspunkt i denna analys och i lagen om motsättningar upptäckte Marx den grundläggande motsättningen i det kapitalistiska samhället. Som kamrat Mao förklarade: ”Då Marx tillämpade denna lag på studiet av det kapitalistiska samhällets ekonomiska struktur, upptäckte han att den grundläggande motsättningen i detta samhälle är motsättningen mellan produktionens samhälleliga karaktär och ägandets privata karaktär. Denna motsättning tar sig uttryck i motsättningen mellan produktionens organiserade karaktär i de enskilda företagen och dess anarkistiska karaktär i samhället som helhet. I klassförhållandena visar den sig i motsättningen mellan bourgeoisin och proletariatet.” (Om motsättningar) Marx förklarade kapitalistiska kriser också som en annan manifestation av denna kapitalismens grundläggande motsättning.

I Kommunistiska manifestet förklaras hur kapitalisterna försöker lösa kriser på ett tydligt sätt: ”De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter, å andra sidan genom erövringen av nya marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader. Varigenom således? Därigenom att den förbereder ännu mer ingripande och våldsamma kriser och minskar medlen att förebygga kriserna.” Med utgångspunkt i ovanstående förståelse erkände Marx och Engels att proletariatet har framträtt som den mest revolutionära samhällsklassen och en drivkraft för samhällsutvecklingen; att proletariatet, när det befriar sig från löneslaveriet, också kommer att befria hela samhället från all klassexploatering och allt förtryck och avancera mot ett klasslöst samhälle.

De insåg att för att befria sig själv genom att störta kapitalismen måste proletariatet utveckla sin egen klassideologi, att det måste förvandlas från en position som ”klass i sig” till en ”klass för sig själv”, och att det måste bilda sin egen avancerade organisation – proletariatets parti. De bevisade att motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden i klassamhället manifesterar sig som en klassmotsättning och att det är denna klasskamp som fungerar som samhällets drivkraft. Därför beskrev de klassamhällets historia som en historia om klasskamp.

Det kommunistiska manifestet, ett odödligt verk av Marx och Engels som publicerades för över 150 år sedan, är än i dag det internationella proletariatets vägledare. Marxismens födelse hör till perioden för en av de största omvandlingarna i mänsklighetens historia och upprättandet av ett fåtal västerländska kapitalistiska regimers globala dominans. Det var under perioden med stormiga revolutioner under den borgerligt demokratiska epoken och begynnande proletära revolutionära rörelser från 1848 till Pariskommunen 1871, och en relativt fredlig period av förberedelser för de proletära revolutionerna efter kommunens fall fram till sekelskiftet 1900, som marxismen etablerades genom den korrekta analys som Marx och Engels gjorde av periodens stora händelser som Pariskommunen.

Marx och Engels spelade en viktig roll i upprättandet och ledningen av de kommunistiska partierna och den Första internationalen och gav arbetarna i olika nationer en internationalistisk syn och kamratskap genom sitt rop: ”Proletärer i alla länder, förena er!” Marxismen utvecklades till ett ideologiskt vapen i proletariatets händer genom att besegra de olika småborgerliga strömningarna som den anarkistiska strömningen med Proudhon, Bakunin och liknande som förkastade behovet av arbetarklassens politiska kamp, förkastade behovet av proletariatets parti och förkastade proletariatets diktatur; den Blanquistiska riktningen som uteslutande förlitade sig på konspiratoriska metoder, och den opportunistiska riktningen med Lassalle, som föreslog ett system med statligt subventionerade kooperativ som gradvis skulle ersätta kapitalismen, och som motsatte sig till och med facklig kamp och strejker genom sin ökända teori om ”lönernas järnlag”.

Marx kritiserade det opportunistiska Gothaprogrammet som antogs av det nya parti som bildades i Tyskland genom sammanslagningen av den revolutionära vänstern under ledning av Liebknecht och Bebel med opportunisten Lassalle som trodde på en demokratisering av staten genom allmän rösträtt eller så kallad statssocialism och samarbetade med Bismarck. Marx utvecklade teorin om proletariatets diktatur som en form av proletariatets styre och som en metod för att störta kapitalets styre med våld. Marx och Engels förklarade statens uppkomst, utveckling och bortdöende i det mänskliga samhällets utveckling från slavägarsamhället till kommunismen.

De förklarade att ”Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer.” (Kommunistiska manifestet). Den viktigaste principen som härrör från Pariskommunens erfarenheter är enligt Marx att ”arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål”. Med andra ord bör proletariatet använda revolutionära medel för att gripa statsmakten, krossa bourgeoisins militärbyråkratiska maskineri och upprätta proletariatets diktatur som ersätter bourgeoisins diktatur.

Proletariatets diktatur är ett grundläggande begrepp i marxistisk politisk teori. Marx bevisade att ”klasskampen nödvändigtvis leder till proletariatets diktatur; att denna diktatur i sig själv utgör övergången till avskaffandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle” (Brev till Wedemeyer, mars 1852). Marx och Engels avslöjade och besegrade på så sätt alla småborgerliga, utopiska teorier om socialismen som förkastade klasskampen och proletariatets diktatur och fastställde bestämt den vetenskapliga socialismens principer. Det är genom utvecklingen av proletariatets teori och taktik i kapitalismens förmonopolistiska stadium och den beslutsamma kamp som Marx förde mot de olika opportunistiska strömningar som var fientliga mot proletariatets intressen, som marxismen etablerades som det första steget i utvecklingen av den proletära ideologin.

Och den marxistiska metodiken har använts för att förstå och utveckla nästan alla ämnen, från naturvetenskap till revolutionens strategi och taktik. Marx och Engels stora bidrag är oskiljaktiga. Det var i nära samarbete med Engels som Marx utvecklade sin teori. Engels bistod Marx och berikade den senares skrifter genom att förenkla och utveckla dem där det var nödvändigt. Engels gjorde också stora bidrag till filosofin, den politiska ekonomin och den vetenskapliga socialismen efter Marx’ död. Han försvarade Marx och ledde den ideologiska kampen mot opportunismen i Andra internationalen under de första åren av dess existens. Engels bidrag är således en oskiljaktig del av marxismens teori.

Det revolutionära synsättet, den politiska teorin, den dialektiska metoden och den allomfattande världsåskådning som Marx utvecklade, d.v.s. Marx’ doktrin, kom att kallas marxism och utgör den första stora milstolpen i utvecklingen av proletariatets vetenskapliga ideologi.

2. Lenin och leninismen

Lenin var, efter Marx och Engels, en stor revolutionär lärare för proletariatet, det arbetande folket och de förtryckta nationerna i hela världen. Lenin ärvde, försvarade, vetenskapligt tillämpade och kreativt utvecklade Marx’ och Engels’ revolutionära läror under imperialismens epok och i den proletära socialistiska revolutionens lågor.

Leninismen är marxismen under imperialismens och den proletära revolutionens epok. Han tillämpade på ett kreativt sätt marxismens grundsatser på den ryska revolutionens och den världsproletära revolutionens konkreta praktik i den imperialistiska epokens tidiga fas. Kamrat Stalin sammanfattade leninismen på följande sätt: ”Marxismen i imperialismens och den proletära revolutionens era”. Stalin nämnde två orsaker till leninismens särdrag: ”… för det första att leninismen framgått av den proletära revolutionen, vars prägel den inte kan undgå att bära; för det andra att den utvecklats och stärkts i kampen mot Andra internationalens opportunism”. Kamrat Lenin bidrog i hög grad till att berika marxismens alla tre beståndsdelar och höjde vår förståelse av det proletära partiet, det revolutionära våldet, staten, proletariatets diktatur, imperialismen, bondefrågan, kvinnofrågan, den nationella frågan, världskriget och proletariatets taktik i klasskampen till ett högre stadium. I Lenins teoretiska skrifter behandlas nästan alla ämnen med tillämpning av Marx’ dialektiska metod.

Lenin åtog sig den mycket allvarliga uppgiften att på grundval av den materialistiska filosofin generalisera vetenskapens viktigaste landvinningar från Engels’ tid fram till hans egen tid, samt att grundligt kritisera de anti-materialistiska tendenserna bland marxister. Särskilt hans kritik av empiriokriticismen, som kom i förgrunden som en revisionistisk tendens inom filosofin, är av grundläggande betydelse. Från den tiden fram till idag har den fungerat som marxistisk kritik av de moderna borgerliga filosofiska trenderna. Han betraktade angreppet på marxismen i namn av ”nya” filosofiska trender baserade på moderna vetenskapliga upptäckter som ett uttryck för klasskampen på den filosofiska fronten. Han bevisade att alla ”nya” filosofiska teorier inte skilde sig från Berkeleys och Humes gamla subjektiva idealism.

Lenin slog alltså mycket skickligt tillbaka denna attack mot marxismen på den filosofiska fronten. I denna process utvecklade han kreativt den marxistiska filosofin. Lenin utvecklade den marxistiska återspeglingsteorin på ett kreativt sätt. Han förklarade på grundval av moderna vetenskapliga upptäckter att materien har egenskapen att återspeglas och att medvetandet är den högsta formen av materiens återspegling i hjärnan. Den teori om materiens återspegling som Lenin utvecklade, den definition han gav materien, stärkte ytterligare den marxistiska filosofiska materialismens grundvalar och gjorde dem ogenomträngliga inför alla angrepp från någon form av idealism. Den revolutionära dialektiken fördes vidare av Lenin, som särskilt studerade motsättningar ingående.

Han kallade motsättningar för ”dialektikens väsen” och förklarade att ”Tudelning av det enhetliga och kunskap om dess konträra delar är dialektikens väsen”. Han hävdade vidare: ”I korthet kan dialektiken definieras som läran om motsatsernas enhet”. Några av Lenins största bidrag var till den politiska ekonomin. Medan Marx och Engels avslöjade kapitalismens olika aspekter när den befann sig i den fria konkurrensens stadium och pekade på dess tendenser och framtida inriktning, var det inte möjligt för dem att analysera imperialismen, kapitalismens högsta stadium som ännu inte hade utvecklats.

Lenin vidareutvecklade den marxistiska politiska ekonomin och analyserade imperialismens ekonomiska och politiska väsen. I sin briljanta analys av imperialismen, som är ett stort bidrag till marxismens teori, förklarade kamrat Lenin vetenskapligt kapitalismens omvandling från förmonopolstadiet till monopolstadiet och hur detta högsta stadium av kapitalismen gav upphov till krig och revolution.

Han påpekade att det imperialistiska kriget är en fortsättning på den imperialistiska politiken. Imperialisterna startar världskrig på grund av sin omättliga girighet i kampen om världsmarknader, råvarukällor och investeringsområden, och på grund av sin kamp för att omfördela världen. Så länge imperialismen existerar i världen kommer källan och möjligheten till krig att finnas kvar. Han avslöjade demokratins myt och visade hur ”politiskt är imperialismen överhuvud taget en strävan efter våld och reaktion.” Lenin hävdade att imperialismen är en monopolistisk, parasitär eller förfallande, döende kapitalism, att den är det högsta och sista stadiet i kapitalismens utveckling och att den därför är tröskeln till den proletära revolutionen.

Ett annat viktigt bidrag från Lenins sida gällde krossandet av de exploaterande klassernas statsstruktur och upprättandet av proletariatets diktatur. Han förklarade hur staten är ett instrument för en annan klass’ förtryck av en annan klass och hur den exploaterande staten endast kan krossas med hjälp av revolutionärt våld. Lenin påpekade upprepade gånger att den proletära revolutionen måste krossa det borgerliga statsmaskineriet och ersätta det med proletariatets diktatur.

Genom att dra lärdom av erfarenheterna från Pariskommunen och den ryska revolutionen upptäckte han att den sovjetiska regeringsformen var den bästa formen för proletariatets diktatur; definierade proletariatets diktatur som en särskild form av klassallians mellan proletariatet och de exploaterade massorna i de icke-proletära klasserna, särskilt bönderna, under arbetarklassens ledning, och förklarade hur proletariatets diktatur är den högsta formen av demokrati, en proletär demokrati, som ger uttryck för majoriteten av massornas intressen.

Lenin påpekade att proletariatets diktatur är en ständig kamp – blodig och oblodig, våldsam och fredlig, militär och ekonomisk, pedagogisk och administrativ – mot det gamla samhällets krafter och traditioner, att den innebär en allsidig diktatur över bourgeoisin. Betydelsen av proletariatets diktatur i Lenins tänkande kan bedömas utifrån hans berömda iakttagelse: ”Marxist är endast den, som utsträcker erkännandet av klasskampen till erkännandet av proletariatets diktatur.” Lenin varnade också för faran av att kapitalismen skulle återupprättas om arbetarklassen inte fullständigt omvandlar småproduktionen. Lenin sade: ”småproduktionen föder kapitalism och bourgeoisi oavlåtligen, dagligen och stundligen, spontant och i massomfattning.”

Därför ansåg Lenin att proletariatets diktatur är nödvändig för att hejda den nya bourgeoisins framväxt. Med utgångspunkt i lagen om kapitalismens ojämna ekonomiska och politiska utveckling kom Lenin dessutom till slutsatsen att eftersom kapitalismen utvecklades ytterst ojämnt i olika länder skulle socialismen först segra i ett eller flera länder, men att den inte kunde segra samtidigt i alla länder.

Trots socialismens seger i ett eller flera länder finns det därför fortfarande andra kapitalistiska länder, och detta ger upphov till imperialistisk subversiv verksamhet mot de socialistiska staterna. Därför kommer kampen att bli långdragen. Detta framhölls mycket tydligt av Kinas kommunistiska parti (KKP) i dess berömda brev av den 14 juni 1963: ”Efter Oktoberrevolutionen framhöll Lenin flera gånger att:

1. a) de störtade exploatörerna alltid på tusen och ett olika sätt söker att återta det ’paradis’ de berövats;
2. b) nya element av kapitalism oavbrutet och spontant alstras i den småborgerliga atmosfären;
3. c) politiskt urartade och nya bourgeoisielement kan uppstå ur arbetarklassens led och bland statsfunktionärerna såsom ett resultat av borgerligt inflytande och av småbourgeoisins allt genomträngande, korrumperade atmosfär;
4. d) de yttre betingelserna för klasskampens fortsättning i ett socialistiskt land är att det är omringat av den internationella kapitalismen och är utsatt för imperialisternas hot om väpnad intervention och deras undergrävande verksamhet i syfte att åstadkomma ett fredligt sönderfall.”

Lenins tes att kampen mellan socialism och kapitalism kommer att omfatta en hel historisk epok är ett enormt bidrag till teorin om uppbyggnad av socialism och kommunism. Lenin gjorde ett banbrytande språng i teorin och praktiken om partibyggande, vilket är ett stort bidrag till marxismens arsenal. Lenin ansåg att det var av största vikt att proletariatet bildar sitt eget genuint revolutionära politiska parti, som fullständigt bryter med opportunismen, det vill säga ett kommunistparti, om den proletära revolutionen ska kunna genomföras och proletariatets diktatur etableras och befästas. Han sammanfattade briljant behovet av partiet i den berömda frasen ”Proletariatet har inget annat vapen i kampen om makten än organisationen.”

Han framhöll att partiet är den högsta formen av klassorganisation som styr alla andra former av organisering av massorna, att proletariatets diktatur endast kan förverkligas genom det proletära partiet och att partiet bör bestå av en stabil kärna av professionella revolutionärer med ett omfattande nätverk av partimedlemmar. Detta politiska parti måste identifiera sig med massorna och fästa stor vikt vid deras kreativa initiativ i skapandet av historien; det måste nära förlita sig på massorna i revolutionen såväl som i byggandet av socialismen och kommunismen.

Den leninistiska uppfattningen om den nationella frågan är kvalitativt sett på en högre nivå. Han bekämpade både den förtryckande nationens chauvinism och den förtryckta nationens snäva nationalism och lade fast en korrekt politik för proletariatets parti i den nationella frågan, d.v.s. fullständig jämlikhet i rättigheter för alla nationer, nationernas rätt till självbestämmande, inklusive rätten till avskiljande, och sammanslagning av alla nationer.

Han visade hur den nationella och koloniala frågan är en del av den allmänna frågan om den proletära världsrevolutionen och hur den kan lösas endast genom ett fullständigt avskaffande av imperialismen i hela världen. Enligt den nationella och koloniala tesen från kamrat Lenin bör de proletära revolutionära rörelserna i de kapitalistiska länderna alliera sig med de nationella befrielserörelserna i kolonierna och de beroende länderna; denna allians kan krossa imperialisternas allians med de feodala och komprador-reaktionära krafterna i koloniernas alla beroende länder, och kommer därför oundvikligen att slutgiltigt förgöra det imperialistiska systemet i hela världen.

Lenin utvecklade kreativt Marx’ och Engels’ idéer om en allians mellan arbetarklassen och bönderna till en integrerad doktrin. I motsats till mensjeviker som Plechanov, som hävdade att proletariatet endast borde spela rollen som yttersta vänsteropposition och överlåta ledarrollen för den borgerligt demokratiska revolutionen i Ryssland till bourgeoisin och att bönderna borde lämnas under den senares förmyndarskap, formulerade Lenin de strategiska planerna för revolutionens båda stadier i Ryssland som följer: ”Proletariatet måste slutföra den demokratiska omvälvningen genom att dra till sig bondemassan för att med våld slå ned självhärskardömets motstånd och paralysera bourgeoisins vacklan. Proletariatet måste fullborda den socialistiska omvälvningen genom att dra till sig massan av befolkningens halvproletära element för att med våld krossa bourgeoisins motstånd och paralysera böndernas och småbourgeoisins vacklan.”

Genom att analysera de internationella och inhemska förhållandena i Ryssland under imperialismens era utvecklade Lenin en helt ny teori om två revolutionsstadier – det borgerligt demokratiska och det proletärt-socialistiska – som båda är odelbara och bör ledas av proletariatet. Leninismen utvecklades genom en obeveklig kamp mot de olika typerna av opportunister, såsom bernsteinska revisionister, narodniker, ekonomister, mensjeviker, legala marxister, likvidatorer, kautskyiter, trotskister o.s.v. Lenin utarbetade taktiken genom att betrakta marxismen inte som en dogm utan som en vägledning till handling.

Den fantastiska klarheten i Lenins taktiska paroller och den häpnadsväckande djärvheten i Lenins revolutionära planer fick alla vänsterkrafter i Andra internationalen och de revolutionära massorna att ställa sig på bolsjevikernas sida. Lenin betraktade revisionisterna som imperialismens agenter som gömde sig bland arbetarrörelsens led och sade: ”kampen mot imperialismen, om den ej är oupplösligt förbunden med kampen mot opportunismen, blott är en tom och lögnaktig fras.”

När Andra internationalen kollapsade under första världskriget på grund av att de flesta socialdemokratiska partier förde en förrädisk nationalchauvinistisk politik för ”fosterlandets försvar”, bildade Lenin den Tredje internationalen omedelbart efter kriget och gjorde den till ett kraftfullt instrument för det internationella proletariatet i dess kamp mot imperialismen. Medan marxismen är läran om kapitalismens era av relativ fredlig utveckling, är leninismen läran om imperialismens och den proletära revolutionens era.

När han beskrev de förhållanden under vilka leninismen uppstod, sade Stalin: ”Leninismen växte upp och utformades under imperialismens betingelser, då kapitalismens motsättningar nått kulminationspunkten, då den proletära revolutionen blivit en fråga om direkt praktisk handling, då den gamla perioden, under vilken arbetarklassen förberedde sig till revolutionen, löpt ut och växt över i en ny period, då det gällde att direkt gå till storms emot kapitalismen.” och att ”leninismen är teorin och taktiken för den proletära revolutionen i allmänhet, teorin och taktiken för proletariatets diktatur i synnerhet.” Lenins läror om imperialismen, om den proletära revolutionen och proletariatets diktatur, om krig och fred samt om uppbyggnaden av socialism och kommunism har fortfarande kvar sin fulla livskraft.

Marxismens vetenskap tog således ett kvalitativt språng till ett högre stadium, nämligen marxism-leninism, under den proletära revolutionen och kampen mot Andra internationalens opportunister i kapitalismens imperialistiska stadium.

3. Stalins försvar av marxismen-leninismen

Stalins bidrag är en del av leninismen. Med utgångspunkt i kamrat Lenins teoretiska grundvalar berikade han ytterligare, och spelade en ledande roll, i uppbyggnaden av socialismen i Sovjetunionen, världens första socialistiska land någonsin. Kamrat Stalin, Lenins vapenbroder, tillämpade, försvarade och utvecklade marxismen-leninismen på ett kreativt sätt i vissa områden. Han ledde den internationella kommunistiska rörelsen under de tre decennierna efter Lenins död.

Han spelade en ärofylld roll när Hitlerfascismen besegrades under andra världskriget. Stalin försvarade och utvecklade marxismen-leninismen i kampen mot olika typer av opportunism, mot leninismens fiender, trotskisterna, zinovjeviterna, Buchariniterna och andra borgerliga agenter. Stalin gav ett outplånligt bidrag till den internationella kommunistiska rörelsen genom ett antal teoretiska skrifter, t.ex. om nationella frågor, om socialismens ekonomiska problem i Sovjetunionen, om SUKP(B):s historia, om språkvetenskap etc. Stalin är känd för att ha gett en mycket klar, populär och förenklad framställning av Lenins verk, t.ex. ”Leninismens grunder”, vilket gör dem lättare att förstå för marxist-leninister över hela världen.

4. Mao Zedong och maoism

Genom att kombinera den kinesiska revolutionen och den internationella proletära revolutionen med marxismen-leninismens universella sanning har kamrat Mao Zedong skyddat, ärvt och utvecklat marxismen-leninismen till ett nytt och högre stadium inom filosofi, politisk ekonomi, militärvetenskap och vetenskaplig socialism. Kamrat Mao har vidareutvecklat den marxist-leninistiska strategin och taktiken. Det långvariga folkkriget utvecklades genom revolutionär kamp och pågick under långa 28 år i det koloniala, halvkoloniala och halvfeodala Kina – i en situation som var helt annorlunda än i det kapitalistiska Europa.

Hans teori om ny-demokrati är också ett unikt bidrag till marxismen-leninismens arsenal. Efter det framgångsrika genomförandet av den stora kinesiska revolutionen 1949 gjorde han några av sina mest lysande bidrag genom att leda en världsomspännande kamp mot Chrusjtjov-revisionismen och den moderna revisionismen, som är allmänt känd som Den stora polemiken i den internationella kommunistiska rörelsens historia. Därefter, genom att kontinuerligt bidra till marxismen-leninismens skattkammare, tog han initiativ till och ledde den omskakande Den stora proletära kulturrevolutionen, som markerade en historisk vändpunkt i den internationella kommunistiska rörelsens historia. Under denna period utvecklade han teorin om att fortsätta revolutionen under proletariatets diktatur för att förhindra att kapitalismen återuppstår och därigenom befästa och stärka det socialistiska systemet och proletariatets diktatur i syfte att föra det vidare mot världskommunismen.

På det hela taget utvecklade Mao marxismen-leninismens vetenskap till ett tredje, högre och kvalitativt nytt stadium.

4.1 Marxistisk filosofi

Mao Zedong gjorde ovärderliga insatser för att i hög grad utveckla den dialektiska materialismens proletära filosofi, inklusive kunskapsteorin. Genom sina genomgripande studier av samhället och det mänskliga tänkandet och särskilt genom att kämpa mot dogmatikerna gjorde han ett begreppsmässigt språng i förståelsen och utvecklingen av motsättningens lag. Han påpekade att motsättningens lag, motsatsernas enhet och kamp, är den grundläggande rörelselagen som styr naturen och samhället, inklusive det mänskliga tänkandet.

I detta sammanhang sade han vidare att när vi analyserar motsättningarnas särart måste vi uppmärksamma skillnaden mellan huvudmotsättning och de sekundära motsättningarna och skillnaden mellan primära och sekundära sidorna av en motsättning, och när vi studerar och analyserar motsättningarnas allmängiltighet och motsatsernas kamp i en motsättning, måste uppmärksamma skillnaden mellan de olika formerna av kamp. Därför betonade han att ”Studiet av de olika ojämnhetstillstånden i motsättningarna, av huvudmotsättningarna och de sekundära motsättningarna och av de primära och sekundära sidorna i en motsättning utgör en väsentlig metod genom vilken ett revolutionärt politiskt parti riktigt bestämmer sin strategi och taktik i såväl politiska som militära angelägenheter” (Om motsättningar). Om hur vi måste studera varje stort system av materiens rörelseformer, sade Mao att: ”Det är nödvändigt inte blott att studera den säregna motsättningen och det därav bestämda väsendet i varje stort system av materiens rörelseformer, utan också att studera den säregna motsättningen och väsendet i varje process under den långa utveckling som varje form av materia i rörelse genomgår. I varje rörelseform är varje utvecklingsprocess, som är verklig (och inte inbillad), kvalitativt olikartad. I våra studier måste vi framhäva och utgå från detta.”

I frågan om hur man löser kvalitativt olika motsättningar lärde kamrat Mao oss att: ”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder.” (Ibid.). I frågan om hur man studerar en lång process rådde han oss att komma ihåg följande riktlinje: ”processen försiggår därför i stadier. De som inte uppmärksammar stadierna i ett tings utvecklingsprocess kan inte på rätt sätt behandla dess motsättningar.” När det gäller det ömsesidiga sambandet mellan klasskampen och ideologins utveckling, sade kamrat Mao att: ”Marxismens tre grundläggande beståndsdelar är vetenskaplig socialism, filosofi och politisk ekonomi. Grunden är samhällsvetenskap, klasskamp. Det pågår en kamp mellan proletariatet och bourgeoisien. Marx och de andra insåg detta. Utopiska socialister försöker alltid övertyga bourgeoisien om att de ska vara barmhärtiga. Detta fungerar inte, det är nödvändigt att förlita sig på proletariatets klasskamp. … Det var från den här utgångspunkten som marxismen framträdde. Grunden är klasskampen.” (Tal om filosofiska frågor, 1964)

Mao utvecklade också den dialektiska förståelsen när det gäller förhållandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, teori och praktik, ekonomisk bas och överbyggnad, materia och medvetande, och så vidare.

Han höjde förståelsen till en kvalitativt högre nivå genom att påpeka att även om produktivkrafter, praktik, materia, ekonomisk bas etc. är de viktigaste aspekterna i de ovannämnda motsättningarna, kan aspekter som produktionsförhållanden, teori, överbyggnad och medvetande under vissa omständigheter bli de viktigaste och spela en avgörande roll. Mao betonade således den djupa sanningen att materia kan omvandlas till medvetande och sedan medvetande tillbaka till materia, och därigenom vidareutveckla förståelsen av människans medvetna, dynamiska roll inom alla områden av mänsklig verksamhet.

Mao Zedong tillämpade denna förståelse på ett mästerligt sätt när han analyserade förhållandet mellan teori och praktik, han betonade att praktiken är både den enda källan till och det slutgiltiga kriteriet för sanning, och han betonade språnget från teori till revolutionär praktik. Han utvecklade denna förståelse när han utvecklade kunskapsteorin: ”Upptäck sanningen genom praktik, och bekräfta och utveckla sanningen, återigen, genom praktik. Utgå från förnummen kunskap och utveckla den aktivt till rationell kunskap. Utgå sedan från rationell kunskap och vägled aktivt den revolutionära praktiken till att förändra både den subjektiva och den objektiva världen. Praktik, kunskap, återigen praktik och återigen kunskap. Denna form upprepar sig i oändliga cykler och med varje cykel stiger praktikens och kunskapens innehåll till en högre nivå. Detta är den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin i dess helhet, och detta är den dialektisk-materialistiska teorin om enheten mellan kunskap och handling.” (Om praktiken). Under Den stora proletära kulturrevolutionen lade Mao Zedong största vikt vid studiet och populariseringen av proletariatets filosofi och myntade därmed begreppet ”Filosofi är inget mysterium” och för att föra filosofin till massorna i deras miljoner utvecklade han det nya begreppet ”ett delar sig i två” i motsats till revisionisternas tes ”två förenar sig till ett”. Detta blev den mest populära versionen av lagen om motsatsernas enhet och kamp, som markerade en ny utveckling inom filosofin.

4.2 Politisk ekonomi

På området socialismens politiska ekonomi gjorde Mao Zedong enorma framsteg, särskilt när det gällde att analysera de konkreta rörelselagar som styr det socialistiska uppbygget genom att göra en djupgående och kritisk analys av den dåvarande ”sovjetiska ekonomin” och genom att ta lärdom av de positiva och negativa erfarenheterna av det socialistiska uppbygget i Sovjetryssland. Under denna genomträngande analys försvarade och framhävde han de positiva resultaten av det socialistiska uppbygget, samtidigt som han kritiserade vissa av dess negativa aspekter.

På grundval av denna analys, inklusive analysen av den kinesiska erfarenheten, utvecklade Mao en ny uppfattning och gjorde därmed ett stort genombrott på detta område. I sin mästerliga skrift Om de tio viktiga förhållandena betonade och utvecklade Mao nya koncept för att bygga upp socialismen, t.ex. att ”ta jordbruket som grund och industrin som den ledande faktorn”. Han betonade produktionens motsägelsefulla och dynamiska roll och dess samverkan med samhällets politiska och ideologiska överbyggnad.

Mao insåg att även om hela folkets ägande kommer att samexistera med det kollektiva ägandet under en ganska lång tidsperiod, kan det senare också visa sig vara ett hinder för produktivkrafternas fortsatta och fullständiga utveckling. Därför betonade han att det måste finnas ett ständigt samspel mellan det socialistiska ägandesystemet och de andra aspekterna av produktionsförhållandena, det vill säga relationerna mellan människorna i produktionen inklusive distributionssystemet. I detta sammanhang betonade han det faktum att eftersom värdelagen och den ”borgerliga rätten” fortfarande fortsätter att verka (om än i begränsad omfattning) i det socialistiska samhället, är det därför riktigheten i den ideologiska och politiska linjen som avgör om proletariatet faktiskt äger produktionsmedlen.

Han drog slutsatsen att överbyggnaden och medvetandet kan omvandla den ekonomiska basen och att produktivkrafterna ständigt kan utvecklas genom att politiken får befälet på alla områden. Med detta högre stadium av uppfattning och förståelse av lagarna för det socialistiska uppbygget formulerade Mao några viktiga riktlinjer i form av slagord som ”Ta tag i revolutionen, främja produktionen”, ”Glöm aldrig klasskampen” och ”Ta klasskampen som den viktigaste länken” för att genomföra produktionen i rätt riktning. Mao tillbakavisade den revisionistiska teorin om ”endast experter” och formulerade en viktig riktlinje genom att betona det ömsesidiga sambandet mellan expertis och revolutionär politik, eller ”Röd och expert”.

Ett annat stort bidrag från kamrat Mao är den nya uppfattningen om byråkratkapitalet, som är av komprador-karaktär och är knutet till imperialism och feodalism. Han förklarade hur de fyra stora familjerna Chiang, Soong, Kung och Chen under sitt tjugoåriga styre hade samlat på sig enorma förmögenheter och monopoliserat hela landets ekonomiska livlinor; hur detta monopolkapital, i kombination med statsmakten, har blivit statsmonopolkapitalism. Han förklarade: ”Detta monopolkapital, kombinerat med statsmakt, har utvecklat sig till statsmonopolistisk kapi­talism. Denna statsmonopolistiska kapitalism, nära förbunden med utländsk imperialism, den inhemska godsägarklassen och rika bönder av den gamla typen, har blivit komprador-, feodal- och statsmonopolistisk kapitalism. Sådan är den ekonomiska basen för Chiang Kai-sheks reaktionära regim. Denna stats­monopolistiska kapitalism förtrycker inte endast arbetare och bönder utan också småbourgeoisien i städerna, och den ska­dar mellanbourgeosiens intressen. … Detta kapital är i Kina allmänt känt som byråkrat­kapital. Denna kapitalistklass, känd som byråkratkapitalisternas klass, är Kinas storbourgeoisie.”

Han sade att förutom att avskaffa imperialismens särskilda privilegier i Kina är uppgiften för den ny-demokratiska revolutionen på hemmaplan att avskaffa utsugning och förtryck av godsägarklassen och den byråkratisk-kapitalistiska klassen (storbourgeoisin), förändra de kompradoriska, feodala produktionsförhållandena och frigöra produktivkrafterna. Maos analys av degenerationen av Sovjetunionens socialistiska ekonomi till en kapitalistisk ekonomi, utvecklingsprocessen för det statliga monopolkapitalet i Sovjetunionen och dess omvandling till ett socialimperialistiskt land och sedan till en supermakt har också berikat vår förståelse av de byråkratiserade kapitalistiska staterna, d.v.s. i stater där kapitalismen återupprättats.

4.3 Utveckling av en maoistisk revolutionär linje

De viktigaste delarna av kamrat Maos revolutionära linje är den politiska linjen att genomföra den ny-demokratiska revolutionen under arbetarklassens ledning som kommer att övergå till det socialistiska stadiet; den militära linjen med det långvariga folkkriget som sin kärna; den organisatoriska linjen som består av de grundläggande principer som ligger till grund för det kommunistiska partiet; och den revolutionära masslinjen. Maos revolutionära linje uppstod genom att kreativt och mästerligt tillämpa marxism-leninismens vetenskap på den kinesiska revolutionens konkreta praktik.

Under den kinesiska revolutionens långa och komplicerade förlopp utvecklade han en kvalitativt ny teori om revolutionens natur och väg för de koloniala, halvkoloniala och halvfeodala länderna; han utvecklade folkkrigets strategiska och taktiska principer och berikade militärvetenskapen; han utvecklade masslinjen och klasslinjen och utvecklade därmed den nya teorin om att fortsätta revolutionen under proletariatets diktatur.

4.4 Ny-demokratisk revolution

Enligt den nya teori som Mao utvecklade kommer revolutionen i halvkoloniala och halvfeodala länder i allmänhet att genomgå två olika eller distinkta men oskiljaktigt sammanlänkade stadier. Det första stadiet kommer att vara det ny-demokratiska stadiet, som oavbrutet kommer att övergå till det socialistiska stadiet som är inriktat på kommunismen. Detta beror på att dessa länder inte har genomgått den borgerligt demokratiska revolutionen och därför är förtryckta av både imperialism och feodalism. Genom att basera sig på den leninistiska tesen med avseende på den ryska revolutionen utvecklade Mao teorin om två stadier till en kvalitativt ny nivå. Sålunda förklarade han att den demokratiska revolutionen i Kina inte är den gamla typen av borgerlig revolution utan en ny demokratisk revolution och att den hade den dubbla uppgiften att å ena sidan störta feodalismen, som bestämde den demokratiska karaktären, och å andra sidan störta imperialismen, som bestämde revolutionens nationella karaktär. Den ny-demokratiska revolutionen kommer även fortsättningsvis att vara riktad mot imperialismen, feodalismen och den byråkratiska kompradorbourgeoisin.

Den agrara revolutionen kommer att vara det centrala elementet i denna revolution. Proletariatet och dess parti kommer att spela den ledande rollen i denna revolution. Han analyserade att bourgeoisin är uppdelad i två delar – den stora kompradorbourgeoisin och den nationella bourgeoisin. Medan den förstnämnda är revolutionens mål är den sistnämnda en vacklande allierad i revolutionens demokratiska skede. Det är denna genomträngande analys som gjorde det möjligt för KKP att skapa en kraftfull enhetsfront av alla de klasser som stod emot imperialismen och feodalismen, baserad på en allians mellan arbetare och bönder och ledd av arbetarklassen.

4.5 Det långvariga folkkriget

För att segerrikt genomföra den ny-demokratiska revolutionen utvecklade Mao en helt ny teori om ett långvarigt folkkrig. Före den kinesiska revolutionen betraktades väpnat uppror, allmänt känt som den sovjetiska revolutionsmodellen, som den allmänna vägen för arbetarklassens maktövertagande. Men den store Mao Zedong löste frågan om revolutionens framgångsrika genomförande i de koloniala, halvkoloniala och halvfeodala länderna. Han löste denna fråga genom att föra en bitter kamp mot olika höger-, dogmatiska och ”vänster”-avvikelser och genom att lära sig av misstagen under den kinesiska revolutionens framåtskridande. I och med det segerrika fullbordandet av denna revolution har den sanning som framkommit fått en internationalistisk betydelse. Denna sanning är att revolutionen i koloniala, halvkoloniala och halvfeodala länder kan segra i allmänhet genom att följa den kinesiska revolutionens strategi och taktik och de principer som låg till grund för den kinesiska revolutionens strategi och taktik. Enligt denna väg kommer landsbygden att förbli revolutionens huvudcentrum, och den väpnade agrarrevolutionen kommer att vara nyckeln till skapandet av ett oändligt flöde av väpnade revolutionära styrkor från böndernas massa, vilket kommer att leda till att en oövervinnelig folkarmé upprättas. Det långvariga folkkriget kommer att gå mot seger genom att först befria de stora områdena på landsbygden och sedan omringa och slutligen erövra städerna. Under denna revolution lade Mao stor vikt vid uppbyggnaden av en stark och heroisk folkarmé och vid upprättandet av de befriade basområdena först i de strategiska områdena på landsbygden.

Uppkomsten av basområden kommer att bidra till att förstärka och påskynda det revolutionära uppsvinget i hela landet, och detta lägger grunden för att bygga upp nya basområden. Dessutom kommer uppgiften att genomföra de revolutionära omvandlingarna i basområdena genom att mobilisera och förlita sig på massorna själva att bidra till att ytterligare stärka dessa basområden politiskt, ekonomiskt och kulturellt, vilket definitivt kommer att bidra till att nå nya segrar i det långvariga folkkriget.

4.6 Militära linjen

Mao utvecklade en mycket omfattande militär linje för proletariatet av en ny typ i den internationella kommunistiska rörelsens historia.

Han utvecklade denna linje genom att förstå de krigslagar som utvecklats i den tidigare historien och särskilt genom att basera sig på den marxist-leninistiska förståelsen av den revolutionära krigföringen. Kamrat Mao formulerade systematiskt och utförligt de grundläggande principerna för uppbyggnaden av Röda armén och för Röda arméns strategi och taktik under Kinas revolutionära krig, eller kort sagt, de lagar som styr folkkriget.

Röda arméns grundläggande strategiska och taktiska principer härrörde från de viktigaste egenskaperna hos Kinas revolutionära krig. Dessa grundprinciper utgör tillsammans med andra militära teorier den militära linjen för KKP representerat av Mao. De principer och teorier som utgör den militära linjen har berikat den militära vetenskapen och har blivit en vägledning för att leda kriget, särskilt i koloniala, halvfeodala och halvkoloniala länder, vilket erfarenheterna av folkkrig och nationell befrielsekamp i flera länder sedan andra världskriget tydligt visar.

Ett av Maos största bidrag till militärvetenskapen ligger just i hans förståelse av gerillakrigföring på strategisk nivå. Tidigare betraktades gerillakrigföring endast som ett taktiskt problem.

Under alla krigsförhållanden kommer den grundläggande principen att förbli ”du strider på ditt sätt och jag strider på mitt sätt”, ”om jag kan vinna ska jag strida; om jag inte kan vinna ska jag fly”. På samma sätt konstaterade han kategoriskt att ”Alla de för militära operationer vägledande principerna härrör ur den enda grundprincipen: att göra sitt bästa för att bevara sin egen styrka och förinta fiendens.” Alla tekniska principer och alla principer om taktik, kampanjer och strategi utgör en tillämpning av denna grundprincip. Ett av Maos viktigaste bidrag är att involvera de breda massorna i folkkriget. Han visade att det är folket, inte vapnen, som är avgörande för att genomföra ett folkkrig.

Utvecklingen av folkmilisen som lokal stridskraft med parollen ”Varje medborgare är en soldat” spred gerillakriget på djupet och bredden över hela Kina. Guerillakriget fick en masskaraktär bakom fiendens linjer, vilket underlättade den reguljära folkarméns och gerillaenheternas framryckning. Mao lärde ut att partiet alltid bör styra vapnet och att vapnet aldrig får styra partiet. Mao har också på ett djupgående sätt beskrivit de tre distinkta men sammanlänkade stadier som det revolutionära kriget i allmänhet skulle genomgå. Dessa är det strategiska defensiva stadiet, det strategiska stilleståndet eller den strategiska jämvikten och slutligen det strategiska offensiva stadiet. Varaktigheten av dessa stadier varierar beroende på de olika förhållandena i ett land. Kamrat Mao förklarade kraftfullt att ”det är absolut nödvändigt att vi väcker intresse för studiet av militär teori och riktar hela medlemskapets uppmärksamhet mot studiet av militära frågor”. I detta sammanhang av utveckling och tillämpning av den militära linjen är Mao Zedongs militära skrifter en vägledning för handling.

4.7 Masslinjen

Mao vidareutvecklade konceptet om den revolutionära masslinjen utifrån sitt berömda uttalande att ”Folket, och folket allena, är världshistoriens drivkraft.” Han förklarade ledarskapets grundläggande metod genom att visa hur korrekta idéer bildas i ledarskapet genom att ta massornas idéer och koncentrera dem, och återigen gå till massorna, framhärda i idéerna och föra dem vidare…. Han förklarade att ”ta massornas idéer (spridda och osystematiska idéer) och koncentrera dem (förvandla dem genom studier till koncentrerade och systematiska idéer), gå sedan till massorna och propagera och förklara dessa idéer intill dess att massorna omfattar dem som sina egna, håller fast vid dem, omsätter dem i handling och prövar dessa idéers riktighet i dessa handlingar.” Detta är kärnan i Maos masslinje. I KKP:s Resolution om vissa frågor i vårt partis historia från 1945 sammanfattades klart och tydligt Maos uppfattning om masslinjen inom och utanför partiet: ”Som kamrat Mao Zedong säger bör en korrekt politisk linje vara ’från massorna till massorna’. För att se till att linjen verkligen kommer från massorna och i synnerhet att den verkligen går tillbaka till massorna måste det finnas nära band inte bara mellan partiet och massorna utanför partiet (mellan klassen och folket), utan framför allt mellan partiets ledande organ och massorna inom partiet (mellan kadrerna och de vanliga medlemmarna); med andra ord måste det finnas en korrekt organisatorisk linje. Därför har kamrat Mao Zedong, precis som han under varje period av partiets historia har fastställt en politisk linje som representerade massornas intressen, fastställt en organisatorisk linje som tjänar den politiska linjen och upprätthåller banden med massorna både inom och utanför partiet.”

4.8 Kommunistpartiet

Mao vidareutvecklade den leninistiska förtruppsrollen när det gäller kommunistpartiet, och han förklarade med eftertryck att ”om det ska bli revolution måste det finnas ett revolutionärt parti”. Partiet måste vara beväpnat med marxismen-leninismen-maoismens vetenskapliga ideologi, det måste byggas på revolutionär stil och bör vara väl disciplinerat, använda metoden för kritik och självkritik och vara nära knutet till folkets stora massor samtidigt som det förlitar sig på dem.

Förutom kampen mot borgerlig ideologi och olika nyanser av revisionism utvecklade Mao en djupgående förståelse för hur man utvecklar, bevarar och förstärker partiets proletära karaktär genom att föra en aktiv och obeveklig kamp mot inflytandet från de borgerliga tendenserna i partiets led på alla nivåer. Mao lärde ut att det kommunistiska partiet spelar den primära och ledande rollen i alla frågor före, under och ofta efter revolutionen när det gäller att leda proletariatet och massorna i den historiska kampen för att uppnå kommunismen.

Han utvecklade en djup förståelse för hur man utvecklar och bevarar partiets proletära karaktär genom att föra en aktiv och allvarlig kamp mot borgerliga och småborgerliga tendenser i partiets led på alla nivåer. Förutom den ideologiska omformningen av partimedlemmarna bör man använda kritikens och självkritikens vapen för att stärka partiorganisationen och öka dess kampförmåga. När kommunister bekämpar subjektivism och sekterism och andra tendenser från främmande klasser måste de för det första ”lära sig av tidigare misstag för att undvika framtida” och för det andra ”bota sjukdomen för att rädda patienten”; detta är den enda korrekta och effektiva metoden.

Han gav också ett nytt exempel på att ständigt korrigera partiet för att proletarisera partiet och skydda den politiska linjen genom att med jämna mellanrum inleda korrigeringskampanjer. Han varnade också för subjektivism, godtycklighet och vulgarisering av kritiken och betonade att uttalanden under denna process bör baseras på fakta och att kritiken bör betona den politiska sidan.

Mao betonade vikten av att ledarskapet förenas med massorna. Därmed betonade han att de måste vara djärva och släppa fram sina initiativ och sin kreativitet. Därför bör de föregå med gott exempel genom att ”leva enkelt och arbeta hårt”. Man måste bekämpa både kommandometoder och en attityd som går ut på att dela ut förmåner. Kommunister måste vara anspråkslösa och aktsamma och skydda sig mot arrogans och impulsivitet. De måste präglas av självkritisk anda och ha modet att rätta till misstag och brister i sitt arbete. De får inte dölja sina misstag och ta åt sig äran och lägga hela skulden på andra. När Mao Zedong utvecklade masslinjen fortsatte han att betona att kommunisterna borde föregå med gott exempel genom att lära sig av massorna och förlita sig på dem.

4.9 Demokratisk centralism

Maos dialektiska framställning av förståelsen av demokratisk centralism var ett viktigt bidrag till den marxistiska teorin om organisationsprinciper. Han betonade att man måste skapa ”ett politiskt klimat som rymmer både centralism och demokrati, disciplin och frihet, en enhetlig målsättning och individens tankefrihet, och som är energisk och full av liv.” både inom och utanför partiet och sade att: ”Utan detta politiska klimat kan inte massornas entusiasm mobiliseras. Vi kan inte komma över svårigheter utan demokrati. Naturligtvis är det ändå mer omöjligt att göra det utan centralism, men om det inte finns någon demokrati kommer det inte att finnas någon centralism.

Utan demokrati kan det inte finnas någon riktig centralism. Människor har skilda idéer och om de inte har en enhetlig förståelse av saker och ting går det inte att skapa en centralisering. Vad är centralism? För det första är det en centralisering av riktiga idéer, på vilken grund en enhetlig förståelse, politik, planering, ledning och handling kan uppnås. Detta kallas centraliserat förenande. Om människor fortfarande inte förstår problemen, om de har idéer men inte har uttryckt dem, om de är ilskna men fortfarande inte har gett utlopp för sin ilska, hur kan man då skapa ett centraliserat förenande? Om det inte finns någon demokrati kan vi omöjligt sammanfatta erfarenheter på ett riktigt sätt. Om det inte finns någon demokrati, om det inte kommer idéer från massorna, är det omöjligt att skapa en bra linje, en bra allmän och specifik politik och bra metoder.”

Mao förklarade också det dialektiska förhållandet mellan demokratisk centralism och proletariatets diktatur: ”Utan en bred folklig demokrati kan inte den proletära diktaturen konsolideras och då kommer den politiska makten att vara instabil och osäker. Utan demokrati, utan mobilisering av massorna, utan övervakning från massornas sida kommer det att vara omöjligt att utöva en effektiv diktatur över de reaktionära och dåliga elementen och det kommer att vara omöjligt att effektivt omvandla dem.”

Han varnade för att om proletariatets diktatur inte konsolideras på grundval av demokratisk centralism är det omöjligt att upprätta en socialistisk ekonomi och då kommer Kina att förvandlas till en borgerlig stat och proletariatets diktatur kommer att förvandlas till en bourgeoisins diktatur och en reaktionär fascistisk diktatur.

4.10 Om kvinnofrågan

Mao ägnade största möjliga uppmärksamhet åt kvinnofrågan. Han utvecklade många nya idéer för att förstå och mobilisera kvinnorna. Han sade att kvinnor tillsammans med män inte bara är underkastade tre auktoritetssystem (d.v.s. politisk auktoritet, klanauktoritet och religiös auktoritet) utan att kvinnor dessutom domineras av män (makens auktoritet). Dessa fyra auktoriteter är en produkt av den dekadenta feodala-patriarkala ideologin och systemet. De är de tjocka rep som binder folket, särskilt bönderna. För att störta den feodala-patriarkala ideologin är det därför nödvändigt att mobilisera kvinnorna i det revolutionära kriget.

Mao sade att ”Kvinnor håller upp halva himlen”. Jämlikhet mellan män och kvinnor kan förverkligas endast under det revolutionära kriget och ”under den socialistiska omvandlingsprocessen av hela samhället”. Med hänsyn till den djupt rotade patriarkatsideologin i efterblivna halvfeodala, halvkoloniala länder varnade Mao emellertid för att den slutliga lösningen av kvinnofrågan kommer att kräva en ganska lång tid efter socialismens upprättande.

Därför betonade han behovet av att fortsätta klasskampen i överbyggnaden för att utrota de gamla reaktionära feodala och borgerliga idéerna, kulturen, sederna och vanorna som är kopplade till patriarkatet och den manliga dominansen.

4.11 Om konst och kultur

Maos bidrag till kultur och konst är en ny utveckling. Han tillbakavisade kraftfullt idén om konst för konstens skull. Han sade att all litteratur och konst tillhör bestämda klasser och är inriktad enligt bestämda politiska linjer. Det finns inget sådant som konst för konstens skull. Han förklarade med eftertryck att: ”All vår litteratur och konst, vare sig den är mera avancerad eller elementär, är avsedd för folkets massor”. Han lade fram en helt ny linje. Han sade att våra litteratur- och konstarbetare måste ”undan för undan gå över till arbetarnas, böndernas och soldaternas sida, till proletariatets sida”. Han uppmanade dem också att de skulle gå ”in i den praktiska kampen och genom studier av marxismen och samhället.” Han hävdade vidare att ”En armé utan kultur är en tjockskallig armé, och en tjockskallig armé kan inte besegra fienden.” När det gäller hur man utvecklar en socialistisk kultur sade Mao något unikt: ”Politiken att låta hundra blommor blomma och hundra åsiktsriktningar tävla är avsedd att befordra konstens och vetenskapens ut­veckling och en blomstrande socialistisk kul­tur i vårt land.” Detta är det enda sättet att få fram en revolutionär och socialistisk kultur på bästa sätt.

4.12 Om imperialismen och den nationella frågan

Med utgångspunkt i Lenins teser om den nationella och koloniala frågan vidareutvecklade Mao konceptet om nationell befrielsekamp i kolonier och halvkolonier, särskilt under de förhållanden som rådde efter andra världskriget, analyserade de nykoloniala former och metoder för imperialismens styre efter andra världskriget och förklarade hur de förtryckta nationernas och folkens kamp i länderna i Asien, Afrika och Latinamerika – världsrevolutionens stormcentra – ger imperialismen slag som skakar om imperialismens själva grundvalar.

Han betonade vikten av att skapa en enhetsfront mellan å ena sidan de nationella befrielsekamperna i de halvkoloniala, halvfeodala länderna i Asien, Afrika och Latinamerika och å andra sidan de proletära revolutionära rörelserna i de kapitalistiska länderna för att besegra imperialismen och påskynda världsrevolutionens seger. Han påpekade att ingen nation, hur stor och mäktig den än är, kan underkasta sig en svag och liten nation och sade att även en supermakt som USA är en papperstiger och att atombomben också är en papperstiger.

När kamrat Mao förklarade hur vi bör se på imperialismen och alla reaktionärer ur strategisk och taktisk synvinkel, sade han: ”imperialismen och alla reaktionärer, när man på lång sikt, ur strategisk synpunkt betraktar deras väsen, ses för vad de verkligen är – papperstigrar. På detta bör vi bygga vårt strategiska tänkande. Å andra sidan är de också levande tigrar, järntigrar, riktiga tigrar, som kan äta människor. På detta bör vi bygga vårt taktiska tänkande”.

4.13 Den stora polemiken och ideologisk kamp mot den moderna revisionismen

Efter den store Stalins bortgång presenterade imperialisternas agent och den inbitne revisionisten Chrusjtjov, genom Sovjetunionens kommunistiska partis 20:e kongress 1956, sina skadliga teorier om ”fredlig omvandling till socialism”, ”fredlig konkurrens” och ”fredlig samexistens”. Alla dessa teorier är diametralt motsatta till marxismen-leninismens teori och genom dessa skadliga teorier har Chrusjtjov inte lämnat något ogjort för att splittra och förorsaka en förlust för den internationella kommunistiska rörelsen.

På samma sätt försökte Chrusjtjov-revisionismen avleda den proletära världsrörelsen genom att förneka imperialismens existens och genom att visa på faran för ”atombomben” och ”kriget” i den situation som utvecklades efter andra världskriget. Kamrat Mao kämpade obevekligt och beslutsamt mot Chrusjtjovs revisionism och försvarade och utvecklade den internationella kommunistiska rörelsen med en korrekt marxist-leninistisk inriktning genom att dra en tydlig gräns mot dessa inbitna revisionister. Som en del av kampen mot revisionismen kämpade Mao beslutsamt mot Tito, imperialismens agent, och mot erkända revisionister som Togliatti och Thorez, och genom denna kamp mot revisionismen försvarade och utvecklade han marxismen-leninismen och formulerade en ny och allmän linje för den internationella kommunistiska rörelsen.

Mao Zedong ledde den internationella kampen mot den moderna revisionismen genom att inleda Den stora polemiken. Under denna stora kamp försvarade han inte bara marxismen-leninismen utan utvecklade den också i vissa avseenden. Kampen fokuserade på alla viktiga frågor, särskilt på proletariatets diktatur. Han lade fram en ny allmän linje för den internationella kommunistiska rörelsen, som banade väg för de genuina marxist-leninistiska krafterna att kämpa mot och göra uppror mot revisionismen och därigenom gå vidare mot att smida och bygga nya marxist-leninistiska partier baserade på marxist-leninistiska principer över hela världen. Under denna period tvingades Mao Zedong också föra upprepad tvålinjekamp mot de revisionistiska högkvarteren inom Kinas kommunistiska parti.

Denna process av analys och kamp mot den moderna revisionismen, inklusive den upprepade tvålinjekampen inom Kina Kommunistiska parti, börjar i själva verket i ny form med det dåvarande Sovjetunionens kommunistiska partis 20:e kongress. Därefter fördjupas och skärps denna process under den efterföljande perioden. Den kulminerade under Den stora proletära kulturrevolutionen. Mao Zedong tog initiativ till och ledde Den historiska stora proletära kulturrevolutionen, som var kulmen på den stora kampen mot den moderna revisionismen, inklusive upprepade tvålinjekamper inom Kinas kommunistiska parti. Under den inledande perioden av denna kamp analyserade Mao, samtidigt som han fortsatte sin kamp mot revisionismen, även några av de frågor som rörde den internationella kommunistiska rörelsens historia.

I detta sammanhang analyserade han kamrat Stalins roll. När han gjorde detta försvarade och framhävde han främst kamrat Stalins stora prestationer, samtidigt som han sammanfattade några av hans misstag i KKP:s Om frågan om Stalin.

4.14 Den stora proletära kulturrevolutionen och teorin om den fortsatta revolutionen

Mao Zedong tog initiativ till och ledde Den historiska stora proletära kulturrevolutionen som visade sig vara en omvälvande händelse i den internationella kommunistiska rörelsens historia. Den representerade ett nytt och kvalitativt språng framåt i försvaret och utövandet av proletariatets diktatur. Den var främst riktad mot de kapitalistfarare som uppstod inom själva det socialistiska samhället. Deras ledare var särskilt koncentrerade i partiets ledning.

Under Den stora proletära kulturrevolutionen ljöd Mao Zedongs historiska och kraftfulla nya paroll ”Det är rätt att göra uppror” och ”Bombardera högkvarteren” över hela Kina och visade sig vara ett tydligt rop mot kapitalistfararna. Detta bidrog till att väcka miljontals människor till kamp på gräsrotsnivå. Denna massmobilisering av de proletära massorna innebar faktiskt ett nytt historiskt rekord. I kampen mot kapitalistfararnas högkvarter, som leddes av Liu Shaoqi, hade Mao Zedong redan bekräftat att huvudmotsättningen i det socialistiska Kina fortfarande kvarstod mellan proletariatet och bourgeoisin och därmed fastställt uppgifterna för att föra klasskampen mot borgarklassen till slutet. Höjdpunkten i denna klasskamp nåddes under Den stora proletära kulturrevolutionen. I denna stora kamp hade massorna i sina miljoner under ledning av Mao själv djupt rotat upp den jordmån som gett upphov till kapitalismen, det vill säga den borgerliga högern som fortfarande existerar i det socialistiska samhället.

Denna stora revolution bidrog inte bara till att fördjupa klassmedvetandet i Kina utan bidrog också i hög grad till att skärpa kampen mot revisionismen i olika kommunistpartier på internationell nivå. Den stora proletära kulturrevolutionens två framstående prestationer markerade dess historiska betydelse. Den ena är att den utvecklade en helt ny metod i maoismens arsenal för att förhindra kapitalismens återupprättande. Denna metod är att fortsätta revolutionen för att på så sätt förhindra kapitalismens återupprättande. Med detta syfte koncentrerade den sig på att omforma världsåskådningen. Klasskampen och kampen mellan två linjer är oerhört komplexa.

När en tendens döljer en annan är det ofta många kamrater som inte märker det. Denna Maos stora lärdom bekräftades omedelbart efter kulturrevolutionen mot kapitalistfararna i fallet Lin Biao. Medan Lin Biao stod i främsta ledet under Den stora proletära kulturrevolutionen, visade han sig senare vara en konspiratör i skepnad av Mao Zedongs tänkande som hade försökt föra fram en revisionistisk linje. Men enligt den dialektiskt-materialistiska ståndpunkten är alla objektiva saker möjliga att känna till. Men för att göra detta räcker det ”inte med blotta ögat, utan vi måste använda teleskopet och mikroskopet. Den marxistiska metoden är vårt teleskop och mikroskop i politiska och militära frågor.” Därför måste man flitigt studera Marx’, Engels’, Lenins, Stalins och Mao Zedongs verk och ta aktiv del i den faktiska kampen och arbeta hårt för att omforma sin världsåskådning. På så sätt kan man ständigt öka förmågan att skilja äkta maoism från falsk maoism och skilja mellan korrekta och felaktiga linjer och åsikter.

Det koncentrerade uttrycket för denna förståelse är att för att ständigt fortsätta att omforma världsåskådningen är det ytterst nödvändigt att ”bekämpa självintresset, förkasta revisionismen” och tillämpa den ”revolutionära andan att våga gå mot strömmen”. För det andra representerar den ett högre språng i försvaret och stärkandet av proletariatets diktatur. Den representerade också det mest omfattande och djupgående utövandet av proletär demokrati i världshistorien, och det under proletariatets diktatur.

Det kapitalistiska återupprättandet efter den kontrarevolutionära statskuppen 1976, som leddes av Deng-Hua-revisionisterna, förnekar inte på något sätt de historiska lärdomarna från Den stora proletära kulturrevolutionen, utan bekräftar snarare Maos lärdomar om att klasser och klassmotsättningar fortfarande är verksamma i hela det socialistiska samhället och att det är nödvändigt att fortsätta revolutionen under proletariatets diktatur. Om världens arbetande folk vill besegra bourgeoisin helt och hållet är det ingen tvekan om att uppgiften att fortsätta revolutionen kontinuerligt kommer att vara ett oundvikligt villkor.

Kamrat Mao har genom att integrerat marxismen-leninismens sanning med den kinesiska revolutionens konkreta praktik utvecklat denna vetenskap till ett högre och nytt kvalitativt stadium. Hans teori om Den stora proletära kulturrevolutionen, som syftar till att förhindra kapitalismens återupprättande och befästa och stärka socialismen, är resultatet av en högre och kvalitativt ny syntes och har ingen motsvarighet i klasskampens historia under proletariatets diktatur.

Man kan alltså säga att Den stora proletära kulturrevolutionen inte bara är Maos enorma och avancerade bidrag till den vetenskapliga socialismens teori, utan snarare en teori av historisk betydelse för att förhindra kapitalismens återupprättande och för att föra det socialistiska samhället framåt mot en världsomfattande kommunism.

5. Marxismen-leninismen-maoismen är en integrerad helhet

Marxismen-leninismen-maoismen är en integrerad helhet idag. Marxismen-leninismen-maoismen är världsproletariatets mest avancerade och vetenskapliga ideologi. Inte bara det, MLM är det allsmäktiga vapen med vilket vi kan bekämpa och besegra den borgerliga ideologin och alla typer av revisionism, inklusive den som kan ta på sig maoismens klädsel. Marxismen uppstod som en vetenskap om naturens, samhällets och det mänskliga tänkandets rörelselagar, en vetenskap om revolutionen vid en tidpunkt i historien då proletariatet gjorde sitt intåg som en revolutionär klass som kunde forma samhällets öde, inklusive sitt eget öde.

Marxismen är proletariatets ideologi, som har syntetiserats och utvecklats till nya och högre stadier. Från marxismen utvecklades den till marxism-leninism. Därefter utvecklades den vidare till marxism-leninism-maoism. Det är inte en vetenskap som hör till ett visst kunskapsområde utan en vetenskap som representerar ett helt omfattande filosofiskt system, politisk ekonomi, vetenskaplig socialism samt proletariatets strategi och taktik för att förstå och omvandla världen genom revolution. KKP under ledning av kamrat Mao gjorde en historisk och omfattande analys av Mao Zedongs tänkandets (numera maoismens) utveckling genom sin nionde kongress som hölls 1969. Den sammanfattade Mao Zedongs tänkande som ett helt nytt och högre stadium av marxismen-leninismen.

Mao Zedongs tänkande, vars historiska betydelse började erkännas av de marxist-leninistiska krafterna världen över ända sedan Den stora polemiken, etablerades således som ett kvalitativt högre stadium i den proletära ideologins utveckling vid tiden för KKP:s nionde kongress. Maoismen är inte bara summan av Maos stora bidrag. Den är den mest omfattande och allsidiga utvecklingen av marxismen-leninismens vetenskap som hade tagit form under perioden av de enorma förändringar och stora omvälvningar som hade inträffat i världen sedan kamrat Lenins tid, nämligen framväxten av det socialistiska lägret efter andra världskriget; de nationella befrielsekampernas uppsving över hela världen som ledde till en ny fas av nykolonial kontroll och exploatering, och kapitalismens återupprättande i Sovjetunionen och Östeuropa i och med att den moderna revisionistiska Chrusjtjovklicken tog över makten. Marxismen-leninismen-maoismen är en integrerad helhet. Maoismen är dagens marxism-leninism.

Att förneka maoismen är att förneka själva marxismen-leninismen. Enligt vår uppfattning har det aldrig funnits någon skillnad eller kinesisk mur mellan marxism-leninism-Mao Zedongs tänkande och marxismen-leninismen-maoismen. Ändå är termen ”maoism” en mer exakt och vetenskaplig beskrivning av Maos bidrag. Lenin lade fram skiljelinjen att ”Marxist är endast den, som utsträcker erkännandet av klasskampen till erkännandet av proletariatets diktatur.” Men i dag har denna skiljelinje skärpts. Idag är endast han en marxist-leninist som utvidgar erkännandet av klasskampen inte bara till erkännandet av proletariatets diktatur utan också till erkännandet av existensen av klasser och antagonistiska klassmotsättningar, till erkännandet av bourgeoisins existens i partiet och av att fortsätta revolutionen under proletariatets diktatur under hela socialismens period fram till kommunismen.

[Denna text, som publicerades först av Indiens kommunistiska parti (maoisterna) som Hold high the bright red banner of Marxism-Leninism-Maoism har översatts av KAF och vissa delar har tagits bort för att anpassa den till svenska förhållanden.]