Öppningsanförande vid den internationella teoretiska konferensen om imperialism och krig
14-15 oktober 2023 | Centralkommittén för Filippinernas kommunistiska parti (FKP-CK) sänder sina varmaste solidaritetshälsningar till deltagarna i den internationella teoretiska konferensen om imperialism och krig, organiserad av Filippinernas nationella demokratiska front(FNDF). Vi är djupt hedrade över att få inleda denna konferens och presentera vår syn på brännande teoretiska frågor som har djup politisk och praktisk betydelse för proletariatet och de breda folkmassorna i hela världen i deras kamp mot imperialistiska krig, genom revolutionära krig, för nationell och social befrielse och socialism.
Vi är glada över deltagandet av ett betydande antal kommunistiska partier och organisationer från olika delar av världen. Vi ser fram emot marxist-leninistiska teoretiska diskussioner och utbyte av praktiska revolutionära erfarenheter som ett medel för att skapa enighet om gemensamma handlingsplaner för samarbete, samordning och ömsesidigt stöd i den revolutionära kampen i våra egna länder, väl medvetna om hur vi alla utgör en del av en internationell front mot imperialismen och imperialistiska krig.
Vi kan inte nog understryka betydelsen av denna internationella teoretiska konferens, eftersom den hålls mitt under ökande interimperialistiska konflikter som leder till öppna konflikter och krig. Dessa utlöser omfattande brutalitet och lidande för arbetare och andra arbetande människor, utsätter mindre utvecklade och halvkoloniala länder för större nationellt förtryck och intensifierar ytterligare exploateringen av arbetare i kapitalistiska länder. Å andra sidan skapar detta också möjligheter för kommunist- och arbetarpartier att höja sin förmåga och placera sig i en bättre position, för att dra fördel av en eventuell explosion av en revolutionär situation, genom att leda de breda massorna av arbetare, bönder och andra exploaterade och förtryckta klasser in på den revolutionära klasskampens väg i sina länder.
Vi föreslår att denna konferens inriktas på följande nyckelfrågor:
För det första, det teoretiska ramverk som styr frågan om oundvikligheten av krig – särskilt imperialistiska annekterings- och interventionskrig – som elakartade utväxter av monopolkapitalismen och som en följd av finanskapitalets ständiga strävan efter att utvidga sina inflytandesfärer och investeringsområden, och de imperialistiska makternas strävan efter hegemoni.
För det andra, den nuvarande maktbalansen mellan imperialisterna och viktiga brännpunkter i de våldsamma och icke-våldsamma konflikterna mellan dem; ökande interimperialistiska väpnade konfrontationer på grund av USA:s aggressiva försök att införa unipolär dominans i en multipolär värld; Det utdragna kriget i Ukraina, som främst är ett krig som USA och Nato för genom ombud mot Ryssland, samt ökande hot om ett krig i Asien om Taiwan och Koreahalvön, som är det nuvarande uttrycket för USA:s strategin för Indiska oceanen och Stilla havet, att omringa Kina och begränsa dess tillväxt som en ekonomisk och militär makt.
Och för det tredje arbetarklassens inställning och politik att motsätta sig och förhindra interimperialistiska krig, kräva att de omedelbart avslutas när de bryter ut, och politiken att dra fördel av dessa krig för att föra fram proletariatets och andra progressiva och revolutionära klassers demokratiska och socialistiska intressen och strategiska sak.
Teori och historia: Krig som en följd av imperialism
Lenins ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” är fortfarande den mest vetenskapliga och genomgripande analysen av det kapitalistiska systemets slutstadium. Det är en teoretisk utveckling av Marx ”Das Kapital”, där Lenin skarpsinnigt pekar på hur kapitalet och den kapitalistiska produktionen har blivit så centraliserade att de har gjort den tidigare periodens fria konkurrens omöjlig.
Vi befinner oss fortfarande i monopolkapitalismens och den proletära revolutionens tidsålder, såsom den karakteriseras av Lenin. Som kommunister är det av avgörande betydelse att vi ständigt studerar och granskar Lenins ”Imperialismen” för att stärka vår förståelse av det marxist-leninistiska teoretiska ramverket som kan tjäna som vägledning för att förstå dagens fenomen.
De väsentliga dragen i imperialismen, som Lenin identifierade och beskrev som monopolkapitalism, kvarstår än idag: (1) Produktion och kapital har blivit så koncentrerade att de har bildat mäktiga monopol. (2) Finanskapitalet eller den finansiella oligarkin, som bygger på sammanslagningen av bank- och industrikapital, har bildats och dominerar. (3) Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, har fått exceptionell betydelse. (4) Internationella sammanslutningar av monopol som delar världen mellan sig har bildats, och (5) den territoriella uppdelningen av hela världen mellan de största imperialistmakterna är fullbordad.
I vår nuvarande diskussion om imperialistiska krig kommer vi att fokusera vår uppmärksamhet på imperialismens femte kännetecken – den territoriella uppdelningen av hela världen – utan att förlora ur sikte hur alla de fem kännetecknen samverkar.
År 1914 skrev Lenin: ”För första gången är världen fullständigt uppdelad, så att det i framtiden bara är en omfördelning som är möjlig…”. Vid varje given tidpunkt var den existerande ”uppdelningen” av världen ett resultat av den våldsamma kampen mellan de imperialistiska makterna. Varje försök till ” omfördelning” kan bara lyckas genom ytterligare våldsam kamp. ”Frågan är: vilka andra medel än krig kan det under kapitalismen finnas för att övervinna skillnaden mellan produktivkrafternas utveckling och kapitalackumulationen å ena sidan, och uppdelningen av kolonier och inflytelsesfärer för finanskapitalet å den andra?”
Ständig expansion är kapitalismens naturliga förlopp, drivet av nödvändigheten att ackumulera och återinvestera mervärde, vilket sporras av obeveklig kapitalistisk konkurrens. Kapitalister nöjer sig inte med vad de har. De som gör det blir nedtrampade av konkurrensen och går under. Monopolkapitalismen eliminerade inte den kapitalistiska konkurrensen, utan snarare skärpte den. Imperialismen driver ständigt konkurrensen till oöverträffade nivåer och höjer önskan om expansion till ännu högre höjder. Ökad konkurrens intensifierade i hög grad behovet av att utvidga råvarukällor, investeringsområden, marknader och inflytandesfärer och hegemoni; och att ytterligare utvidga reservarmén av arbetskraft för att sänka priset på arbetskraft.
”Finanskapitalet”, påpekade Lenin, ”är inte bara intresserat av de redan upptäckta råvarukällorna utan också av potentiella källor, eftersom dagens tekniska utveckling är extremt snabb”. Vi ser i dag hur jakten på ytterligare oljereserver och källor till sällsynta jordartsmetaller för framtida materialutveckling har lett finanskapitalets jättar till jordens alla hörn och varje kvadratcentimeter mark i jakten på sällsynta jordartsmetaller, metaller och andra nya material som är avgörande för utvecklingen av avancerad teknik – inklusive halvledare och processorer som stöder artificiell intelligens – för kommunikation, robotteknik, energi, rymdutforskning och militära ändamål.
Den omättliga viljan att expandera och de fysiska gränserna för den materiella världen är motsägelsefulla aspekter av det kapitalistiska systemet. Under monopolkapitalismen har denna motsättning intensifierats med flera storleksordningar, med ekonomisk, politisk, militär såväl som teknologisk makt koncentrerad i händerna på finansoligarkin och dess agenter i den borgerliga staten. Lenin påpekade att ”finanskapitalet i allmänhet strävar efter att lägga beslag på största möjliga mängd mark av alla slag på alla platser och med alla medel, med hänsyn till potentiella källor till råvaror och rädsla för att bli kvar i den hårda kampen för de sista resterna av oberoende territorium, eller för omfördelningen av de territorier som redan har delats upp.”
De ovannämnda motsägelsefulla aspekterna leder i slutändan till fientliga konflikter när rivaliteten mellan mäktiga finanskapitalister, som kontrollerar hela stater och deras militärer, för att inte tala om legosoldater och kriminella organisationer, ställs på sin spets. Detta är oundvikligt. År 1920 skrev Lenin ”Imperialistiska krig är absolut oundvikliga under ett sådant ekonomiskt system (monopolkapitalism), så länge privat egendom i produktionsmedlen existerar.” Han avslöjade det första världskriget (1914-1918) som ”ett krig för världens delning, för uppdelning och omfördelning av kolonier och finanskapitalets inflytelsesfärer, etc.” I detta krig delades de imperialistiska makterna upp i två huvudläger: de så kallade allierade (Frankrike, Storbritannien, Ryssland, USA, Italien och Japan) och centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern och det osmanska riket), där de framväxande imperialistiska makterna eftertraktade de gamla imperiernas koloniala territorier.
Kapitalistisk parasitism, förfall och kriser skapar förutsättningar för revolution. Särskilt imperialistiska krig sätter hela det reaktionära borgerliga systemet i gungning. Detta ger i sin tur kommunist- och arbetarpartierna möjlighet att avslöja det härskande systemets ruttenhet, och väcka och mobilisera folket i socialistiska omvälvningar och befrielsekrig. När första världskriget var som värst förespråkade Lenin ”revolutionär defaitism”, det vill säga den egna borgarklassens nederlag när den deltar i imperialistiska krig. Denna politik överensstämmer med Andra Internationalens Baselmanifest från 1912, som uppmanade socialister världen över att ”utnyttja den ekonomiska och politiska kris som kriget skapat för att väcka folket och därigenom påskynda det kapitalistiska klassherraväldets fall”. Lenin bekämpade outtröttligt opportunismen hos socialchauvinisterna – socialister i ord, chauvinister i handling. Deras paroll om att ”försvara fosterlandet” ledde till klassamarbete med deras ”egna” styrande borgerliga regeringar, och slutligen till oenighet mellan de socialistiska partierna och den andra internationalens sammanbrott.
I sin introduktion till Imperialismen 1920 sade Lenin att ”imperialismen är upptakten till proletariatets sociala revolution” och hänvisade till segern för den bolsjevikiska revolutionen i oktober 1917. Denna deklaration kommer att visa sig vara korrekt genom efterföljande revolutionära segrar över hela världen under de kommande decennierna. Den framgångsrika socialistiska revolutionen och uppbyggnaden av Sovjetunionen befriade en sjättedel av världen från imperialisterna, vilket också intensifierade de interimperialistiska konflikterna och ytterligare skapade förutsättningar för revolutionär kamp över hela världen.
Det tog bara cirka två decennier innan de imperialistiska makterna gav sig in i en ny global våldsam kamp för en ny uppdelning av världen. I en allvarlig kris tog ett antal imperialistmakter till fascism och diktatur för att intensifiera exploateringen av proletariatet och det arbetande folket och genomför de mest brutala attacker för att krossa arbetarklassens revolutionära motstånd; intensifierar det koloniala förtrycket för att förslava svagare nationer; eftertraktar och genomför attacker mot sina rivaliserande imperialisters territorier; och genomföra omfattande angrepp mot Sovjetunionen, då den proletära revolutionens globala högborg och fredsfästning. Andra världskriget (1939-1945) var ett krig för en ny uppdelning av den kapitalistiska världen, där fascistmakterna sökte större territorier för imperialistisk expansion.
Tredje Internationalen under ledning av Sovjetunionens kommunistiska parti antog politiken att bygga en antifascistisk folkfront med USA, Storbritannien, Frankrike och andra imperialistiska ”allierade styrkor”, inför Tysklands och Japans planer på att angripa Sovjetunionen från dess västra och östra flanker. Politiken var att kräva fred och förhindra utbrottet av ett globalt krig; och när krig bröt ut, att driva tillbaka det fascistiska angreppet mot Sovjetunionen under parollen att försvara det socialistiska fosterlandet; bekämpa den fascistiska kolonialpolitiken varhelst den infördes, såsom i Kina, Indokina och Sydostasien; genomföra revolution i länder under fascistiskt styre såsom i Spanien, Tyskland, Italien, Japan; och främja proletariatets och folkets revolutionära kamp varhelst det var möjligt. Proletariatet och folket i Sovjetunionen, som har sett frukterna av det socialistiska uppbygget under de föregående två decennierna och mer, kämpade tappert för att försvara den första socialistiska staten och förde ett patriotiskt krig under SUKP:s fana.
Den antifascistiska enhetsfrontspolitiken eller folkfrontspolitiken antogs av kommunistpartierna och tillämpades korrekt i många fall och felaktigt i andra fall. Kinas kommunistiska parti (KKP) tillämpade denna politik korrekt genom att bygga upp sin oberoende makt samtidigt som det förenade sig med den reaktionära Chiang Kai Shek-regeringen, antog minimiprogrammet för jordreform för att förena sig med de kinesiska reaktionärerna i en gemensam kamp mot den japanska fascismen; visade det kinesiska folket att KKP var fast beslutet att befria Kina från den japanska kolonialismen; och avslöjade Chiang Kai Sheks samarbete med de japanska styrkorna i förtrycket av KKP och den Röda Armén. Under loppet av folkkriget mot Japan uppnådde Röda Armén stora segrar och samlade revolutionär styrka.
I Filippinerna antogs också folkfronten 1941 genom sammanslagningen av Filippinernas kommunistparti och Filippinernas socialistparti. Men den misslyckades med att utöva klassoberoende och initiativ och begick en rad politiska misstag, främst högeropportunistiska misstag. Det begränsade sig till att utveckla en laglig stadsbaserad antifascistisk rörelse under den reaktionära amerikanska marionettregimens makt, och som en konsekvens av detta tvingades det senare att fly till landsbygden på ett oorganiserat sätt när de japanska styrkorna ockuperade Manila. Tvingade av omständigheterna kring den koloniala ockupationen beslutade ledarskapet för det sammanslagna partiet att upprätta den antijapanska folkarmén eller Hukbalahap, men misslyckades med att dra nytta av den omfattande filippinska landsbygden för att bedriva omfattande gerillakrigföring. Istället koncentrerade man sina trupper till ett isolerat bergsfäste i centrala Luzon, vilket gjorde det till ett lätt mål för den japanska kolonialmaktens väpnade förtryck. Det sammanslagna partiet fortsatte sedan att begå misstaget att ”retirera för att försvara sig” och militär passivitet i linje med ”ligga lågt”-politiken hos USA:s arméstyrkor i Fjärran Östern (USAFFE). Denna politik kritiserades och korrigerades 1943 när det sammanslagna partiet antog en politik för gerillakrigföring under vilken de kunde upprätta oberoende väpnade styren i centrala Luzon och södra Tagalog fram till slutet av det antijapanska kriget. Men istället för att konsolidera och stärka den proletära klassens oberoende och ledarskap, ”välkomnade” det sammanslagna partiet senare tillbaka de amerikanska kolonialstyrkorna och fortsatte att omvandla den revolutionära armén till en ”veteran”-förening, vilket ledde till väpnat undertryckande och massakrer i revolutionära fästen. Under uppmaningen till enhetsfront med marionettregimen och ”demokratisk fred” övergick det sammanslagna partiet till att främja en rent legal parlamentarisk kamp som till slut underminerade proletariatets styrka och den revolutionära massbasen.
I andra länder skapade andra världskriget förutsättningar för seger för nationell befrielse och socialistiska revolutioner i både Europa och Asien, inklusive segern för folkets demokratiska revolution i Kina 1949 och befrielsen av den koreanska halvön 1945 från 35 år av japansk kolonialism. Proletariatets klassvälde växte fram under åren 1949 till 1956, då en tredjedel av mänskligheten alltmer levde under arbetarklassens ledarskap, före den moderna revisionismens förräderier i Sovjetunionen (1956 och framåt) och Kina (1977 och framåt).
Sedan andra världskriget har imperialistmakterna hittills undvikit militära konflikter av global omfattning. Men under nästan åtta decennier har imperialistiska makter iscensatt aggressions- och interventionskrig, det ena efter det andra, i olika omfattning och under olika lång tid. Sedan 1950-talet har den amerikanska imperialismen varit den mest aggressiva. De har minst 700 utomeuropeiska militärbaser och anläggningar utspridda över hela världen. Man har elva hangarfartyg (fem gånger fler än någon annan imperialistmakt) för att projicera makt och hegemoni i alla delar av världen. Den har inlett aggressions- och interventionskrig i Asien (Kina, Korea, Vietnam, Laos, Kambodja, Filippinerna, Pakistan), Mellanöstern (stöd till Israel mot Palestina, Iran, Kuwait, Irak, Syrien och Afghanistan); i Östeuropa, särskilt i samförstånd med NATO (Jugoslavien, Ukraina); i Afrika (Nigeria, Somalia, Sudan, Tunisien, Liberia, Kenya, Etiopien, Libyen); och i Latinamerika (Kuba, Nicaragua, Venezuela, Colombia). Fram till 1980-talet motiverade USA sina interventions- och angreppskrig med att de var en del av ”kriget mot kommunismen” och sedan 2001, ett decennium efter Sovjetunionens sammanbrott, som ett ”krig mot terrorismen”.
Imperialismen är en döende kapitalism som kännetecknas av extrem parasitism och förfall. Den driver det kapitalistiska systemets motsättningar till sin yttersta spets. Under det senaste århundradet eller så har dessa motsättningar gett upphov till stora och små krig, och de kommer att fortsätta att bryta ut med jämna mellanrum eftersom monopolkapitalisterna ägnar sig åt ständig konkurrens som kännetecknas av en obeveklig kapplöpning för att kontrollera större marknader, råmaterialkällor, reservarbetskraft, inflytandesfärer och investeringsområden för sitt överskottskapital.
Aktuella brännpunkter för interimperialistiska konflikter
Sedan den socialistiska revolutionen besegrades i Sovjetunionen och Kina har det kapitalistiska världssystemet präglats av följande stora motsättningar: den mellan monopolkapitalet och proletariatet i de kapitalistiska länderna, den mellan rivaliserande imperialistiska makter, den mellan de imperialistiska makterna och förtryckta folk och nationer samt den mellan imperialistiska makter och länder som förespråkat nationell suveränitet och socialistiska program.
Dessa motsättningar återspeglar de viktigaste aspekterna av det nuvarande imperialistiskt dominerade globala systemet. De beskriver klasskaraktären hos de viktigaste frågorna, politiska konflikterna, sociala omvälvningarna, krigen och revolutionerna som mänskligheten står inför vid den nuvarande historiska tidpunkten. Vilken som helst av dessa motsättningar kan bli huvudmotsättning och definiera huvudtrenden i världen. Intensifieringen av dessa motsättningar, var för sig eller alla samtidigt, återspeglar intensifieringen av krisen i det globala kapitalistiska systemet, när det går från en krisperiod till en annan.
Den nuvarande krisperioden som kännetecknas av långvarig ekonomisk stagnation kan spåras tillbaka till den finansiella kollapsen 2008, från vilken USA och andra ledande kapitalistiska länder och hela det globala systemet ännu inte helt har återhämtat sig. Den utdragna ekonomiska stagnationen har blottat gränserna för den nyliberala ekonomiska politik som förts sedan 1970-talet.
Till grund för denna utdragna stagnation ligger den kapitalistiska överproduktionskrisen, som orsakats av den grundläggande kapitalistiska motsättningen mellan samhällelig produktion och privat ägande av produktionsmedlen och tillägnande av mervärde, vilket alltid leder till anarki i produktionen. Det finns överskottslager för nästan alla typer av råvaror, från olja till spannmål, halvledare till fordon och så vidare. Detta leder till en intensiv kapitalistisk kapplöpning för att kontrollera nya marknader, utveckla nya råvaror, billigare och rikligare källor till råmaterial, och så vidare. Denna kapplöpning leder i sin tur till ökade interimperialistiska motsättningar – den andra av de fyra stora motsättningar som nämndes ovan, som vi skall fokusera på i vår nuvarande diskussion.
Väpnade konflikter världen över har oavbrutet blossat upp sedan 1990-talet, främst på grund av att USA-imperialismen har hävdat och genomdrivit sin överlägsna militära makt. Från Sovjetunionens kollaps 1990 och den snabba kapitalistiska expansionen i Kina fram till 2010, har USA hävdat en unipolär dominans i alla delar av världen. De största krigen under de senaste tre decennierna har alltid involverat USA. Under 1990-talet var USA (tillsammans med Nato) inblandat i olika väpnade konflikter i Östeuropa (inklusive Balkankrigen) för att försvaga Rysslands inflytande i de länder som tidigare tillhörde Warszawapakten, och för att stärka Natos fotfäste. Sedan 2001 har USA använt sitt så kallade ”krig mot terrorismen” för att kamouflera sin strävan att införa hegemoni genom att invadera och ockupera suveräna territorier, upprätta väpnad närvaro i olika länder runt om i världen, samt genomföra regimförändringar för att ersätta självständigt tänkande regeringar med marionettregimer.
Sedan 2010-talet har USA:s konkurerande imperialistiska makter med Ryssland och Kina i spetsen visat musklerna och drivit på för att skapa en ny multipolär världsordning, som återspeglar den faktiska ekonomiska och militära maktbalansen. Inrättandet av det ekonomiska samarbetet och banken BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) och Shanghai Cooperation Organization (SCO) är direkta utmaningar mot USA:s långvariga ekonomiska och militära dominans. Dessa utmaningar sammanfaller med USA:s strategiska ekonomiska nedgång, som bland annat beror på en minskad tillverkningskapacitet, djup skuldsättning och successiva finansiella kollapser från dotcom-bubblan (2000), subprime- eller bostadsbubblan (2007) och bankkollapserna (2008).
USA beräknas ha spenderat mellan 7 och 8 biljoner amerikanska dollar i sina utomeuropeiska krig sedan 2001. Den amerikanska politiken med ändlösa krig främjas aktivt av det amerikanska finanskapitalet, inklusive banker och riskkapitalister, som är djupt sammanflätade med det amerikanska militärindustriella komplexet, inklusive vapentillverkare, försvarsentreprenörer och privata legosoldater.
USA har i allt högre grad riktat sina ekonomiska, politiska och militära vapen direkt mot Ryssland och Kina. För att hävda sin självutnämnda globala makt och samtidigt konfronteras med långvarig ekonomisk stagnation och kris, försöker USA undergräva och begränsa den ekonomiska, politiska och militära makten hos sina främsta rivaler Ryssland och Kina, och genom att göra detta skapar man viktiga konflikthärdar för interimperialistiska konflikter som sträcker sig över Europa och Asien. Det finns också sekundära konflikthärdar i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika som är resultatet av interimperialistiska rivaliteter, som också samverkar med USA:s konflikter med länder som hävdar sin nationella suveränitet.
Det viktigaste och mest intensiva för närvarande är det krig i Ukraina som USA har provocerat fram och upprätthållit och som nu har pågått i omkring 18 månader. En annan viktig brännpunkt är den pågående uppbyggnaden av USA:s militära styrkor från Sydkinesiska havet till Stilla havet, tillsammans med dess militära underordnade (Australien och Storbritannien inom AUKUS, och Indien, Japan och Australien inom Quad) som en del av dess så kallade Indo-Pacific-strategi.¨ [dvs en strategi för Indiska Oceanen och Stilla Havet]
Vad är vår inställning till kriget i Ukraina? Det bör klargöras att kriget i Ukraina är ett interimperialistiskt krig mellan Ryssland å ena sidan och de amerikanska imperialisterna och deras NATO-allierade å andra sidan, där Ukraina används som ombud och bas av de senare för att underminera och strypa Rysslands ekonomiska intressen och hegemoni. Av alla krig under de senaste årtiondena är kriget i Ukraina det närmaste som USA har fört direkt mot Ryssland. Med USA:s och dess viktigaste Nato-allierades inblandning har kriget potential att utlösa ett bredare globalt krig och leda till användning av kärnvapen och andra massförstörelsevapen.
Genom att provocera fram kriget i Ukraina har USA och Nato-alliansen det strategiska målet att försvaga Ryssland ekonomiskt (ta kontroll över gruvor och jordbruksmark och beröva landet dess europeiska naturgasmarknader), politiskt (underblåsa och stödja intern omstörtning och orsaka en uppdelning av den ryska federationen) och militärt (undergräva dess kapacitet genom att tvinga det att utkämpa ett utdraget krig), samt att ge det amerikanska finanskapitalet och det militärindustriella komplexet möjlighet att göra stora vinster.
Rysslands militära angrepp mot Ukraina (dess så kallade särskilda militära operation) är en handling av motangrepp. Det är inte en handling av motstånd mot nationellt förtryck, utan snarare en handling för att försvara sina imperialistiska intressen mot Natos expansionism och intrång i Rysslands gamla östeuropeiska inflytelsesfär, och försök att få Ukraina att gå med i Nato. Rysslands mål är att säkra finansoligarkins intressen, återställa sin politiska dominans i Ukraina för att behålla landet som en buffert mot NATO:s intrång och bevara de gamla jordbruks- och industriområdena under Rysslands hegemoni. För att uppnå sitt mål utlöste Ryssland en stor katastrof för det ukrainska proletariatet och folket. Det internationella och ryska proletariatet är varken sympatiskt eller stödjande till Rysslands krig i Ukraina.
Med stöd av Förenta staterna och Nato underblåste Zelenskijs regering ryssfientlighet och genomförde en politik som var fientlig mot det rysktalande folket och de östra regionerna i Ukraina. Zelenskyj för Ukrainas folk och världen bakom ljuset. Han framställer motståndet mot Rysslands angrepp som ett ”patriotiskt krig för att försvara Ukrainas frihet”, men försöker i själva verket smälta samman Ukraina med USA-Nato-alliansen och placera det under den senares kontroll och skydd för att stödja den styrande regimen, säkra bourgeoisiens klassintressen och föreviga förtrycket och exploateringen av det ukrainska proletariatet och folket. Det internationella och ukrainska proletariatet varken sympatiserar med eller stöder Zelenskijregimen som en bricka i ett krig mellan imperialistiska makter.
Det internationella proletariatet måste enas och i första hand fördöma det imperialistiska blocket USA/Nato för att ha skapat krigsförhållanden, provocerat Ryssland att genomföra sitt militära angrepp i Ukraina, beväpnat och använt Ukraina som kanonmat för att tjäna USA/Natos expansionism mot Ryssland, och för att förlänga kriget genom att tillföra en oändlig mängd vapen och militär hjälp. De revolutionära proletära krafterna i Ryssland och Ukraina, i synnerhet, måste dra fördel av krigsförhållandena för att påskynda ansträngningarna att väcka, organisera och mobilisera arbetarklassen och folket i sina länder för att föra klasskamp, bygga sina fackföreningar och organisationer, avslöja och motsätta sig det krig som förs av deras härskande klasser och kräva att det omedelbart avslutas med de mest effektiva medlen. För att göra detta måste det kommunistiska partiet byggas upp eller stärkas. Det måste slå djupa och breda rötter bland arbetarklassen och väcka folket till att genomföra väpnat motstånd i lämpliga former och nivåer för att påskynda det härskande reaktionära systemets undergång.
En annan konflikthärd mellan imperialister utvecklas stadigt i Asien. Efter att länge ha samarbetat med Kina under perioden av kapitalistisk restaurering från slutet av 1970-talet och genom perioden under den nyliberala politiska regimen, deklarerade den amerikanska regeringen sin ”svängning till Asien” i november 2011 för att driva USA:s ekonomiska och geopolitiska intressen och motverka Kinas ekonomiska och militära tillväxt och inflytande.
I hopp om att återfå sin dominans försöker USA-imperialisterna urholka Kinas överväldigande fördel inom tillverkningsindustrin, särskilt inom den tekniska sektorn, och begränsa dess militära inflytande. Den amerikanska regeringen har krävt att Kina ska avveckla statliga företag (som kontrolleras av statliga monopolkapitalister) i sken av att driva på för ett ”regelbaserat system”. För att isolera Kina drev Obama-regeringen igenom det ekonomiska avtalet ”Partnerskap för Stillahavsområdet” som uteslöt Kina och genomförde protektionistiska åtgärder i syfte att dra tillbaka kapital till USA. Under Trump införde USA sanktioner mot kinesisk import för att minska USA:s handelsunderskott och riktade in sig på kinesiska företag som man anklagade för att bedriva spionage för den kinesiska regeringens räkning, i syfte att stödja amerikanska tillverkningsföretag.
För att ytterligare öka trycket har USA tillgripit alltmer fientliga åtgärder mot Kina. USA har pressat NATO att öppet förklara Kina som ett ”strategiskt hot” och har aktiverat sina militära allierade för att öka den militära närvaron i vattnen runt Kina under sken av att hålla ”gemensamma patruller” och ”navigationsfrihetsoperationer” som har blivit alltmer aggressiva. USA har placerat ut minst fem hangarfartyg (USS Ronald Reagan, USS Carl Vinzon, USS Abraham Lincoln, USS Nimitz och USS George Washington) i och runt Sydkinesiska sjön.
I linje med sin ”första ö-kedja”-strategi att omringa Kina från de närmaste öarna, har USA ytterligare stärkt sin militära närvaro och installerat missiler och annan krigsmateriel i Japan, Sydkorea och Singapore. USA befäster sitt militära fotfäste i Filippinerna genom att upprätta minst nio militärbaser och militäranläggningar och genomföra flera på varandra följande militärövningar genom vilka den amerikanska militären har etablerat sin permanenta närvaro i landet. I mer än fem år har man gett stora mängder militärt stöd till Filippinernas väpnade styrkor för att intensifiera upprorsbekämpningen i hopp om att besegra folkets demokratiska revolution som leds av Filippinernas kommunistparti.
Under de senaste åren har USA underblåst ”självständighetsrörelser” i Mongoliet, Hongkong och Xinjiang, och har nyligen underblåst så kallad taiwanesisk självständighet, i strid med sitt långvariga erkännande av principen om ”ett Kina”. En kavalkad av amerikanska tjänstemän har besökt Taiwan och förklarat att USA kommer att ”försvara Taiwan”. Ett paket med vapenförsäljning till Taiwan för 500 miljoner dollar godkändes så sent som i augusti förra året. Man kan konstatera att USA använder Taiwan för att provocera Kina, på samma sätt som man använde Ukraina för att provocera Ryssland.
Kinas svar på USA:s provokationer blir alltmer krigiska och aggressiva. Historiskt sett har Kina aldrig ägnat sig åt aggression eller ockupation av territorier. Som ett globalt revolutionärt centrum 1949-1977 förde landet en politik som innebar stöd till revolutionär kamp, enhet med länder som upprätthåller nationell suveränitet, handel, diplomati samt militär och kärnvapenmässig jämlikhet med kapitalistiska länder och imperialistiska makter. Som en imperialistisk makt började Kina i slutet av 2000-talet att snabbt komma ikapp när det gäller sin militära styrka och ökade sina försvarsutgifter för att utveckla vapen (”ultraljudsmissiler”) och hangarfartyg för att öka sin kapacitet att transportera och placera ut trupper utomlands.
Kina har ännu inte direkt och militärt utmanat USA:s eller andra imperialistiska makters hegemoni. Som ett imperialistiskt land har Kina utvidgat sin hegemoni genom att använda sin ekonomiska tyngd genom storskalig infrastrukturuppbyggnad inom ramen för den så kallade Nya Sidenvägen, och genom att överväldiga och binda ekonomierna i mindre länder genom stora mängder lån och investeringar för att finansiera import av råvaror, utvinning av mineraler och råmaterial, utnyttjande av billig arbetskraft och så vidare.
Med mer än 820 miljarder dollar i amerikanska statsobligationer och med USA som en av sina viktigaste utländska investerare och exportmarknader ligger det inte i Kinas intresse att vara helt frikopplat från USA. Samtidigt försöker Kina tillsammans med Ryssland upprätta ett parallellt finansiellt system som inte är knutet till den amerikanska dollarn och det amerikanska finansiella systemet.
Kinas militärbas i Djibouti på Afrikas östra kust är landets enda utländska militärbas. Kina har emellertid också upprättat militära anläggningar på återvunnen mark inom Filippinernas sjöterritorium, bedriver patrullering och förhindrar fiske, och hindrar små filippinska fiskare från att få tillgång till sina traditionella fiskevatten. Utplaceringen av militära styrkor på dessa platser och i dessa vatten betraktas av det filippinska folket som aggression eller intrång. Dessutom har Kina också upprättat militära anläggningar i Kambodja, Tadzjikistan och Pakistan.
Den allt intensivare ekonomiska konkurrensen och militära konfrontationen mellan USA och Kina har karaktären av motsättningar mellan rivaliserande imperialistiska makter. På båda sidor i konflikten försöker de styrande monopolkapitalisterna att säkra och utvidga sin imperialistiska makt för att förtrycka svaga nationer, exploatera dess folk och plundra dess resurser. Denna konflikt hotar att bryta ut i öppet krig till följd av USA:s aggressiva framfart.
Det internationella proletariatet måste enas och fördöma krigsförberedelserna och göra allt för att mobilisera massorna för att förhindra utbrottet av ett interimperialistiskt krig som bara kan lyckas med att bringa outsäglig misär och katastrof till arbetarklassen och folket, särskilt i de mindre länder som dras in i konflikten mellan de imperialistiska ”stormakterna”.
Kommunistpartierna måste väcka alla patriotiska och demokratiska krafter till fördömande av främst USA-imperialismen, som är huvudansvarig för att skapa de förhållanden som leder till upptrappade krigshot i Asien-Stillahavsområdet. En regional och internationell enhetsfront av alla antiimperialistiska och demokratiska klasser måste upprättas för att mobilisera det största antalet människor mot USA:s intervention och krigsprovokationer, och mot imperialistiska krig.
Det imperialistiska Kina måste fördömas för att ha använt sin ekonomiska makt för att genomföra storskalig plundring av mineral- och havsresurser i svagare länder, exploatering av billig arbetskraft, egenmäktig diplomati och trampande på deras ekonomiska och politiska suveränitet.
De proletära revolutionära krafterna i Kina måste ta ledningen i att kraftfullt avslöja den moderna revisionismen och statsmonopolkapitalismen; bekämpa monopolbyråkratkapitalisterna i staten och det styrande pseudokommunistiska partiet; väcka, organisera och mobilisera proletariatet och folket för att genomföra revolutionär klasskamp; fördöma den imperialistiska expansionspolitiken; och ansluta sig till en bred enhetsfront av folk som motsätter sig imperialistiska krig.
Den breda enhetsfronten av alla antiimperialistiska krafter måste mobilisera största möjliga antal människor i massdemonstrationer för att manifestera ett omfattande motstånd mot imperialistiska angreppskrig och krigsförberedelser. Den antiimperialistiska enhetsfrontens styrka kommer främst att hämtas från arbetarklassens fackföreningar och från böndernas och andra demokratiska klassers och sektorers grundläggande massorganisationer. Proletariatet måste mobilisera de breda massorna till kamp mot allt värre former av förtryck och utsugning, som måste föras och knytas till kampen mot imperialistiskt förtryck och imperialistiska krig. Där så är tillämpligt måste kommunistpartierna genomföra revolutionärt väpnat motstånd, inklusive folkkrig i halvkoloniala och halvfeodala länder, som den huvudsakliga kampformen, för att effektivt bekämpa imperialistiskt väpnat förtryck och bygga proletariatets oberoende politiska makt.
Filippinernas kommunistiska parti betraktar genomförandet av folkets demokratiska revolution genom utdraget folkkrig och alla andra former av mobilisering av det filippinska folkets breda massor för att söka störta den nykoloniala staten som sitt specifika bidrag till kampen mot inter-imperialistiskt krig. Att föra revolutionär väpnad kamp i Filippinerna såväl som i andra länder är ett av de mest kraftfulla medlen i kampen för att förhindra utbrottet av ett interimperialistiskt krig i Asien-Stillahavsområdet. Den väpnade revolutionen mot USA-imperialismen och dess marionettstyrkor i Filippinerna tjänar som ett hinder för USA:s planer på att provocera fram och antända en väpnad konflikt i regionen som kommer att dra in Filippinerna, eftersom man vet hur detta kommer att skapa förhållanden som också kommer att väcka det filippinska folkets patriotism och tända lågorna till ett revolutionärt patriotiskt krig.
Sammanfattning av vår inställning och politik i fråga om de interimperialistiska krigen
Mitt i utbrotten av och hoten om krig som ställer de största imperialistiska makterna mot varandra och släpper lös det mest fruktansvärda lidande för miljoner arbetare och arbetande människor, är det mycket angeläget för proletariatet att ställa sig i främsta ledet i motståndet mot imperialistiska krig.
Med utgångspunkt i tidigare lärdomar kan vår allmänna politik i förhållande till interimperialistiska krig uttryckas på följande sätt:
Utnyttja det reaktionära systemets ekonomiska och politiska kris genom att väcka folkets indignation och mobilisera massorna för att påskynda de härskande utsugarklassernas fall och främja nationell och social befrielse samt socialism.
Vi måste stärka och konsolidera proletariatets förtruppsparti för att leda och ena arbetarna och de bredaste leden av alla demokratiska klasser för att genomföra denna politik.
Vi upprepar att proletariatet motsätter sig interimperialistiska krig som tjänar monopolkapitalisternas rovgiriga och parasitära syften att säkra eller utvidga territorierna under deras ekonomiska, politiska och militära hegemoni, som medför obeskrivligt elände och katastrofer för miljoner människor och utsätter ett ännu större antal arbetare och folk för ännu värre former av förtryck och exploatering.
De breda massorna av arbetare och folk, vare sig de befinner sig i kapitalistiska länder, i svagare kapitalistiska länder eller i halvkolonier, motsätter sig interimperialistiska krig. De måste väckas och mobiliseras för att bekämpa dessa krig genom att föra ett revolutionärt krig i form av utdragna folkkrig i halvkoloniala och halvfeodala länder och förberedelser för väpnat uppror i kapitalistiska länder.
Historien har visat att imperialismen är den proletära revolutionens tröskel. Imperialistiska krig i synnerhet skapar en situation som proletariatet och andra demokratiska klasser kan dra fördel av för att föra den revolutionära saken framåt.
Idag står vi inför den verkliga möjligheten att de nuvarande interimperialistiska krigen trappas upp och att nya krig bryter ut i olika delar av världen. Väglett av ovanstående politik måste det internationella proletariatet korrekt kombinera uppgifterna att stärka partiet, samla de breda massorna under parollen om en enhetsfront mot imperialistiskt krig, och samtidigt dra fördel av splittringen bland imperialisterna för att föra den demokratiska och socialistiska revolutionen framåt i sina länder.
I slutändan vilar kampen mot interimperialistiska krig på att proletariatet och folket för revolutionära klasstrider mot sina ”egna” härskande klassregeringar, oavsett om de finns i aggressiva eller kontraaggressiva imperialistiska länder, eller i länder som används som spelpjäser, stödjepunkter eller militära baser.
Proletariatet och folket måste hävda sitt klassoberoende genom att inte tillåta att arbetarna och folket används som kanonmat eller legoknektar i den härskande reaktionära statens tjänst. De måste bygga upp all sin styrka för att påskynda undergången för utsugar- och förtryckarklasserna.
Låt oss sammanfatta våra uppgifter i kampen mot imperialistiska krig i följande ordning:
1. Bygga upp, stärka och befästa proletariatets klassledarskap genom sitt förtruppsparti genom att ihärdigt studera och tillämpa marxismen-leninismen-maoismen på de konkreta förhållandena i sina länder och slå djupa rötter bland arbetarklassen och de kämpande massorna.
2. Stärka internationellt samråd och dialog mellan proletära revolutionära partier för att dela erfarenheter av revolutionärt arbete och smida praktiska planer för samarbete och ömsesidig hjälp och stöd.
3. Bygga den bredaste enhetsfronten för att avslöja, motsätta sig och kräva ett slut på alla imperialistiska krig. Formella eller informella, tillfälliga eller långsiktiga allianser kan byggas på grundval av följande krav eller en kombination av dessa:
– Omedelbart avsluta kriget i Ukraina och sätta stopp för USA:s och Natos inblandning och expansionism.
– Upphör med den USA-stödda israeliska bombningen av Gaza och avsluta USA:s stöd till den israeliska ockupationen av palestinska territorier.
– Stoppa USA:s militära uppbyggnad i Sydkinesiska havet, stödet till Taiwans ”självständighet” och användningen av militärbaser och anläggningar i länder i den ”första ö-kedjan” för krigsprovokationer mot Kina.
– Stoppa de frenetiska militärutgifterna och omfördela medel till sociala utgifter.
– Avveckla alla utländska amerikanska militärbaser och anläggningar från Asien till Afrika. Dra tillbaka och skicka hem alla amerikanska trupper och hangarfartyg.
– Stoppa imperialistiskt stöd och militärt bistånd till förtryckarregimer som Marcos- regeringen i Filippinerna, Modi-regeringen i Indien och andra.
– Upphäv alla ensidiga militära avtal som tillåter imperialistiska makter att använda sina halvkolonier som militära fästen.
– Stoppa USA-sponsrad drönarkrigföring och flygbombningskampanjer i Indien, Filippinerna och andra länder.
….och andra krav mot angreppskrig, militära ingripanden, krig genom ombud, krigsförberedelser, utplacering av utländska militära styrkor, underhåll och utbyggnad av utländska militärbaser, ökade försvarsutgifter och kapprustning samt utökat militärt stöd till förtryckarregimer och ockupationsstyrkor.
4. Påskynda störtandet av de härskande utsugarklassernas reaktionära stater genom att dra fördel av de politiska och socioekonomiska krisförhållanden som krigen ger upphov till.
5. Föra ett revolutionärt väpnat motstånd i form av utdragna folkkrig för nationell och social befrielse eller genomföra förberedelser för väpnade uppror som bestäms av de specifika förhållandena i varje land.
6. Bygga upp den organiserade styrkan hos de breda massorna av arbetare och bönder, intellektuella och andra demokratiska krafter genom att bygga fabriksfackföreningar, samhällsorganisationer och alla andra former av organisationer. Att mitt i den kris som förvärras av krig och krigsutgifter, genomföra strejker och annan masskamp för att försvara klassens och demokratins intressen.
______
Avslutningsvis önskar FKP:s centralkommitté all framgång åt den internationella teoretiska konferensen om imperialistiska krig. Vi ser fram emot ett sunt och produktivt utbyte av idéer och erfarenheter i vår strävan att ytterligare främja och berika marxismen-leninismen-maoismen när vi gör motstånd mot imperialismen och gör revolution för folkdemokrati och socialism.
Låt oss enas och höja våra röster som en enda:
Arbetare och alla förtryckta folk i världen, förena er mot imperialismen!
För revolutionära krig för att bekämpa imperialistiska krig!
Gör slut på imperialistiskt förtryck och plundring!
Befordra folkens demokratiska och socialistiska revolutioner!
Upprätthåll marxismen-leninismen-maoismen!