Det revolutionära Kinas inställning till Palestina

Inledning.

Inom den internationella maoistiska rörelsen finns det olika åsikter om Zhou Enlais roll i Kinas utrikespolitik under början av 1970 talet. Den åsikt som framförs i artikeln stöds inte av alla. Diskussionen fortsätter men hämmas av brist på dokumenterade fakta.

Dagens imperialistiska Kina intar en kolonial attityd till Palestina liknande den Europeiska imperialismens. Man förespråkar den i grunden prosionistiska ”två-stats lösningen”, något man har gemensamt med exempelvis riksdagspartierna i Sverige och de revisionistiska partierna i världen, som i Sverige representeras av SKP.

Kinas ställning i frågan har bekräftats av deras ställningstagande till Trumps version av fortsatt imperialistisk överhöghet i Västasien. Det han kallar för en ”fredsplan”. Kina och Ryssland  avstod bägge från att rösta om den berörda resolutionen i FN:s säkerhetsråd  den 17 november och säkerställde därigenom att den antogs.

masi

Kinesiskt stöd för det palestinska folket och revolutionära rörelser i Gulfområdet på 1960-talet och deras omsvängning på 1970-talet

Juni 2016

Under 1960-talet gav Kina betydande stöd till befrielserörelserna i Västasien. Medan Sovjetunionen var ett av de första länderna som erkände Israel 1948 och Tjeckoslovakien levererade större delen av vapnen till de sionistiska miliserna, erkände inte Folkrepubliken under Maos ledning den sionistiska bosättarstaten.

Palestinska befrielseorganisationen (PLO) bildades 1964 och etablerade för första gången en självständig organisation från de arabiska staterna. Efter att en PLO-delegation träffat högt uppsatta kinesiska politiska och militära ledare i mars 1965 enades de två parterna om att PLO skulle inrätta en diplomatisk beskickning i Peking och att det kinesiska folket skulle göra allt för att stödja det arabiska folket i Palestina i deras kamp för att återvända till sitt hemland med alla medel, politiska och andra.

Fram till den israelisk-brittisk-franska invasionen av Suezkanalen 1956 följde Folkrepubliken Sovjetunionens exempel och stödde FN:s delningsplan för Palestina från 1947 och uppmanade till förhandlingar mellan palestinierna, Israel och de arabiska staterna. 1963 avvisade Kina denna ståndpunkt. Landet stödde öppet palestiniernas rätt att återvända till sitt hemland och uppmanade till en revolutionär väpnad kamp mot det sionistiska Israel.ⁱ

Under PLO:s första besök i Kina 1965 hölls en offentlig demonstration med 100 000 deltagare till stöd för det palestinska folket i Peking. Liknande antisionistiska demonstrationer hölls efter Israels överraskningsattack mot de arabiska staterna i juni 1967. Från och med 1965 firades Palestinadagen varje år i Peking. Ledarna för PLO och al-Fatah drogs till Kina på grund av den historiska likheten mellan palestiniernas och kinesernas erfarenheter av utländsk invasion.ⁱⁱ

Från hamnstäderna Latakia i Syrien och Basra i Irak skeppade Kina AK-47:or och

andra lätta vapen, 81 mm granatkastare, pansarvärnsraketer, fältradioutrustning och medicinska förnödenheter över land till PLO:s baser. Grupper av PLO-ungdomar reste till Kina för politisk och militär utbildning, och instruktörer från Folkets Befrielse Armé (PLA) utbildade palestinska gerillastyrkor i Syrien, Jordanien och Algeriet.ⁱⁱⁱ Från och med 1965 besökte ledare för PLO, Fatah och Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) det socialistiska Kina. ^iv

I ett tal till en PLO-delegation i mars 1965 sade Mao att:

”Imperialismen är rädd för Kina och araberna. Israel och Taiwan är imperialismens baser i Asien. Ni är den stora kontinentens främre port, och vi är den bakre. De skapade Israel för er och Taiwan för oss. Deras mål är detsamma. … Asien är världens största kontinent, och västvärlden vill fortsätta att utnyttja den.”

Mao tog också upp frågan om det var nödvändigt med en lång period av militär träning i Kina:

Slagfältet är en skola. Jag är inte emot militärskolor. De kan genomföras. Men de bör inte pågå för länge. Om de pågår i två eller tre år är det för länge. Några månader räcker. Det viktiga är träning på slagfältet. … Det är mer användbart att återvända och delta i striderna. … Ni har ert krig och vi har vårt. Ni måste fastställa de principer och den ideologi som ert krig bygger på. Det viktiga är att börja agera med tro. Tro på segern är det första elementet i segern – i själva verket kan det betyda segern i sig.^v

Kinas kommunistiska parti förespråkade en strategi med folkkrig som tillämpades på förhållandena i de områden som ockuperades av Israel efter kriget 1967, samt i Jordanien, Libanon och Syrien, där det fanns stora nätverk av palestinska militärbaser och flyktingläger. Fatah använde liknande taktik med kinesiska vapen i slaget vid al-Karameh (värdighet på arabiska), ett stort palestinskt flyktingläger på östra stranden av Jordanfloden. I väntan på en israelisk attack mot PLO:s baser runt Karameh flyttade palestinska fedayeen (krigare) en stor del av befolkningen upp i bergen. Den 21 mars 1968 slog 200 fedayeen tillbaka en kraftig israelisk attack, slog ut tre stridsvagnar och pansarfordon och dödade upp till 200 israeliska soldater. Detta var den första militära nederlag som sionisterna lidit sedan 1948. Vid PLO:s verkställande kommittés möte som följde efter denna historiska strid hävdade Fatah att dess fiende var den sionistiska staten, inte det judiska folket, och förespråkade bildandet av en ”demokratisk sekulär stat” på det historiska Palestinas territorium. ^vi

I september 1970 omringade kung Husseins regim i Jordanien, med hjälp av en luftbro av amerikanska stridsvagnar, tungt artilleri och napalm samt hemlig hjälp från den israeliska armén, de palestinska lägren i Jordanien, massakrerade tusentals fedayeen och flyktingar och drev de återstående palestinska fedayeen till södra Libanon och Syrien. Detta kallas ”Svarta september” av palestinierna och i hela Västasien.

Kineserna levererade också militärt bistånd till Folkfronten för befrielse av Oman och Arabiska viken (PFLOAG) i provinsen Dhofar i Oman, som växte mest mellan 1967 och 1972. Det kinesiska biståndet inleddes 1967, då en sändning med maskingevär och granater skickades till Tanzania, inklusive exemplar av den lilla Röda boken och Maos valda verk, och därifrån transporterades till fronten. Efter att en delegation från PFLOAG:s centralkommitté besökt Peking 1968 lovades de ökat militärt bistånd, inklusive luftvärnsmissiler.

Baserat på resor till Dhofar av korrespondenter från nyhetsbyrån Nya Kina började artiklar om revolutionära förändringar i Dhofar dyka upp i den kinesiska pressen. 1970 beskrev arabiska och europeiska korrespondenter de politiska utbildningsprogram som användes av PFLOAG. Förutom Frontens egna skrifter kom mycket av studiematerialet från Mao, vilket var allmänt tillämpligt på Oman eftersom det ”riktar sig till fattiga och mellan bönder, stamfolkets söner och arbetare i koloniserade städer”.^vii

Det socialistiska Kinas stöd för dessa revolutionära rörelser väckte öppet motstånd hos reaktionära och nykoloniala arabstater. Samtidigt som de lovade evigt stöd för den ”palestinska saken” var dessa staters ledare extremt nervösa över effekten av en radikaliserad, beväpnad palestinsk rörelse på sina egna oroliga befolkningar. I Gulfregionen var Saudiarabien och Förenade Arabemiraten oroade över Kinas stöd till PFLOAG. Vid ett tillfälle fördömde Kina den ”egyptiska imperialismen” när den egyptiska armén ingrep i inbördeskriget i Jemen på de rojalistiska styrkornas sida.

När det gäller relationerna mellan staterna började Kina efter Bandungkonferensen 1955 att bilda en diplomatisk enhetsfront mot de västerländska imperialisterna och Israel med så många arabstater som möjligt. Man ägnade särskild uppmärksamhet åt Nasser i Egypten (den första arabstaten som erkände Kina) och general Kassem i Irak, som kom till makten 1958. Kina fördömde det egyptisk-fransk-israeliska försöket att ta kontroll över Suezkanalen 1956, den amerikanska marinkårens landstigning i Libanon 1958 och den amerikanskt beväpnade israeliska arméns attack mot det palestinska folket och grannstaterna 1967. Dessa ståndpunkter stärkte Kinas band med vissa av de arabiska länderna. Kinas inställning till även de mest nationalistiska av de arabiska länderna led dock av brister i klassanalysen och förståelsen för utvecklingen av nykolonialistiska förbindelser inom dessa stater.

Kina ställdes också inför en ny form av nykolonialism, där Sovjetunionen försökte ta över västimperialisternas roll. Det socialistiska Kina hade inte möjlighet att konkurrera med Sovjetunionens erbjudanden om stora mängder militärt och ekonomiskt bistånd till Egypten, Syrien, Irak och andra arabiska länder under 1970-talet. De flesta befrielserörelserna i regionen, inklusive de palestinska grupperna, blev beroende av sovjetiskt bistånd under dessa år.

Till skillnad från Sovjetunionen gav Kina militärt stöd gratis. 1971 sa en ledande kinesisk partimedlem till en delegation från Revolutionary Union i USA: ”Vi ger allt militärt stöd gratis, och vi ger det bara till folk som motstår aggression och bekämpar imperialismen. Om de motstår aggression och bekämpar imperialism, varför skulle vi då ta betalt av dem? Om de inte motstår aggression och bekämpar imperialism, varför skulle vi då ge dem något?” Efter Maos död och den revisionistiska kuppen hösten 1976 började det kinesiska ledarskapet ta betalt för sina militära exportvaror.

Kinas stöd för de reaktionära arabstaterna, för shahens Iran och det revisionistiska Kinas omsvängning i sin opposition mot den sionistiska bosättarstaten.

Kinas tidigare stöd för revolutionära rörelser i Västasien vändes under 1970-talet. Närmare band med shahens diktatur i Iran var kärnan i premiärminister Zhou Enlais och vice premiärminister Deng Xiaopings motstånd mot sovjetisk ”hegemoni” i Gulfområdet. Under dessa år hävdade Zhou, Deng och deras allierade i ledningen för KKP och utrikesministeriet att Sovjetunionen hade blivit den ”största faran” för världens folk och att den amerikanska imperialismen hade blivit en allierad till Folkrepubliken.

Kinas export till Iran ökade från 3,2 miljoner dollar 1971 till över 100 miljoner dollar 1974. Kinas utrikesminister besökte Iran 1973, följd av vice premiärminister Li Hsien-ien 1975 och den revisionistiske KKP-ordföranden Hua Guofeng 1978.^viii I augusti 1976 hävdade Folkets Dagblad att ett femårigt vapenavtal mellan USA och Iran var en ”nödvändig åtgärd” för att möta det ”hot” som Sovjetunionen utgjorde i Gulfregionen. ^ix

Specialiserad utrustning för förhör från det amerikanska militären och CIA användes av SAVAK, shahens hemliga polis, för att undertrycka den växande revolutionära rörelsen i Iran. Stödet för att förse shahens regim med amerikanska vapen från Kina användes av det reformistiska prosovjetiska Tudeh-partiet som en anledning att attackera både det socialistiska Kina och Irans kommunistiska union.

Kinas stöd till PFLOAG och andra revolutionära krafter i Gulfområdet drogs tillbaka 1973 till förmån för utvecklingen av diplomatiska förbindelser med det oljerika Saudiarabien och de reaktionära emiraten Oman och Kuwait. Kinesiska militära instruktörer drog sig tillbaka och leveranserna från Kina upphörde.^x Detta banade väg för Iran att skicka flera hundra soldater för att hjälpa sultanen av Oman mot rebellerna.

Efter att Anwar Sadat tog makten 1972 gick Egypten stadigt över till USA:s läger. I mars 1976 upphävde Egypten sitt ”vänskapsfördrag” med Sovjetunionen och nekade sovjetiska krigsfartyg tillgång till sina marinbaser. Den kinesiska regeringen reagerade genom att förse Egypten med 30 jetmotorer och tusentals reservdelar till Egyptens avancerade sovjetbyggda MiG-stridsflygplan. Följande månad ledde vicepresident Hosni Mubarak (och senare proamerikansk diktator) en militär delegation till Kina. Det kinesiska utrikesministeriet stödde Sadats ”fredssamtal” med Israel 1977.^xi

Efter att Kina tog plats i säkerhetsrådet 1971 underlät landet att använda sin vetorätt till förmån för det palestinska folket.^xii Under inflytande av Zhou Enlai upphörde Palestinadagen, som firats i Peking varje år sedan 1965, efter 1971.^xiii Zhou kunde inte ge det sionistiska bosättarstaten juridiskt erkännande utan att stöta sig med de reaktionära arabiska regeringar som han försökte vinna över. Zhou Enlais verkliga åsikter om Israels rätt att existera kom till kännedom för europeiska besökare i Kina 1972, däribland Pierre Mendes-France och Pietro Nenni. Zhou berättade för dem att även om upprättandet av staten Israel hade varit ett misstag, måste dess rätt att existera nu beaktas och erkännas i efterhand.^xiv

Från och med 1973 fördömde det kinesiska utrikesministeriet Sovjetunionens försök att expandera i Västasien i mycket starkare ordalag än USA:s massiva militära och ekonomiska stöd till Israel. 1975 förklarade utrikesminister Qiao Guanhua att Kina hade förlikat sig med Israels ”fortsatta existens”. Qiao angav också att han motsatte sig repatrieringen av palestinska flyktingar för att ”ett nytt problem med israeliska flyktingar inte skulle uppstå som en följd av detta”.^xv Från mitten av 1970-talet till 1992, när Dengs Kina formellt erkände den sionistiska staten, utvecklades en hemlig kinesisk-israelisk relation, huvudsakligen baserad på israeliskt stöd till den kinesiska vapenindustrin.^xvi

I takt med att de revisionistiska krafterna kring Zhou och Deng växte ersattes det kinesiska stödet för palestiniernas rätt att återvända till sitt hemland av kinesiskt erkännande av den sionistiska staten och militärt samarbete mot det palestinska folket.

En långvarig amerikansk maoist

Hämtat från Bannedthought.net