När klassförhållandena hårdnar drabbar konsekvenserna barnen först. De går hungriga till skolan, tvingas avstå fritidsaktiviteter och växer upp med känslan av att stå utanför. Barnfattigdom är inte en tillfällig spricka i välfärden – den är ett uttryck för klassamhällets kontinuitet.
Lenin beskrev staten som den härskande klassens redskap. I vår tid fungerar staten allt tydligare som kapitalets förvaltare: skattesänkningar för ägare, marknadshyror, skolpengssystem som dränerar resurser från det gemensamma. Varje reform som gynnar kapitalet fördjupar klyftan mellan barn som har och barn som inte har.
Mao Zedong betonade att kampen mot förtrycket måste börja bland folket. För att förstå och avskaffa barnfattigdomen måste arbetarklassen återta initiativet. Det räcker inte med välgörenhet eller tillfälliga bidrag – dessa lindrar symtomen men lämnar orsaken orörd. Endast genom organisering, klassmedvetenhet och kamp kan den materiella grunden förändras.
Barnfattigdomen är alltså inte en moralisk fråga utan en politisk och ekonomisk. Den visar hur kapitalismen bryter sitt eget löfte om framsteg: ju mer produktiviteten ökar, desto större blir skillnaderna i livsvillkor. Marx kallade detta för ”den ursprungliga ackumulationens” eviga återkomst – kapitalet samlar rikedom i ena änden av samhället genom att koncentrera brist i den andra.
Ett samhälle som låter barn leva i fattigdom medan miljardärer växer i antal är inte bara orättvist, det är historiskt dömt. Arbetarklassens frigörelse är inte bara en kamp för rättvisa löner, utan för barnens rätt till framtid. För att befria barnen måste vi befria produktionen från profitens tyranni.
Som Lenin skrev i Staten och revolutionen (1964): ”Inget folk kan kalla sig fritt när dess barn lider.” Att avskaffa barnfattigdomen är därför inte välgörenhet – det är revolutionens mest mänskliga uppgift.
Nils Gunnarsson