Stortingsvalet 2025
Den nya regeringen
Parlamentsvalet är över. I år var cirka 4 miljoner personer i Norge röstberättigade, och valdeltagandet var 78,8 %. Det var en liten ökning jämfört med förra valet 2021 och det högsta sedan sekelskiftet. Detta beror troligen på en kombination av taktisk röstning för att fördröja möjligheten till en FrP-regering 1, en uppgång i rösterna bland unga män och andra missnöjda väljare som påverkats av FrP:s populism, mobilisering för att rösta på Rødt,2 SV3 och MDG 4från bland annat Palestinakommittén och den större solidaritetsrörelsen i Norge, och bildandet av några nya små partier som samlade tusentals röster.
Arbeiderpartiet (AP) 5är fortfarande det största partiet med 28 % av rösterna. Detta kan troligen betraktas som en blandad framgång för partiet, som i tidigare opinionsundersökningar i år fick så låga siffror som 15 % och upprepade gånger har varit i centrum för kontroverser med upprepade skandaler och sin folkmordsliknande Israelpolitik. Samtidigt har Støre-regeringen varit skicklig på att stärka sin position mitt i den internationella osäkerheten efter Trumps omval och har lyckats framstå som något ”pålitlig” i förhållande till resten av det internationella samfundet. Att återinsätta Jens Stoltenberg som finansminister var ett användbart PR-drag för Arbeiderpartiet för att minska nedgången.
Men i sitt historiska sammanhang ser vi att Arbeiderpartiet har haft ett historiskt dåligt val. Faktum är att de bara har gjort sämre ifrån sig 2021, 2017, 2001 och så långt tillbaka som 1924. Valvinsten hade därför uppenbarligen lite att göra med massornas förtroende och tro på partiet, utan snarare med bristen på verkliga alternativ och en rad andra faktorer som sträcker sig utanför Norges gränser.
Støres regering kommer att behöva bestå av en koalition med (möjligen) SP6, MDG, SV och Rødt. Denna ”rödgröna” block, eller ”tuttifrutti-gänget” som det har kallats av vissa kommentatorer, vann en knapp majoritet med 88 av de 85 mandat som krävs för att bilda majoritet i Stortinget. Jonas Gahr Støre kommer därför att fortsätta som statsminister, men för en betydligt mer fragmenterad regering och med en väl stärkt högerflygel, där en ambitiös Listhaug officiellt har ersatt den stillastående Solberg som vänsterns konkurrent.
Vinnarna
Trots sitt nederlag har högerpopulisterna i Fremskrittspartiet (FrP) haft anledning att fira sitt mest framgångsrika val någonsin och framstå som de klara vinnarna i valet med 23,9 % av rösterna, vilket ger partiet 26 nya mandat.
Ökningen på 12,3 %, från 11,6 % 2021, innebär en ökning på nästan 100 %. Det tillfälliga nederlaget är en bra förutsättning för FrP att växa ytterligare, eftersom ”utmanare” lätt kan dra nytta av den nuvarande regeringens misstag.
Partiet ansluter sig till Tysklands AfD (Alternative für Deutschland) och Italiens Fratelli d ’Italia bland flera högerpopulistiska partier som klättrar i opinionsundersökningarna med nationell konservativ antiinvandringsretorik, ”hård mot brottslighet”-politik och ambitioner om skattesänkningar för de rikaste på bekostnad av de minst rika. Allmänhetens desillusionering med Arbeiderpartiet och Senterpartiet efter fyra turbulenta och improduktiva år i regeringen har dragit många åt höger, där FrP inte har undvikit att kommunicera tydliga ståndpunkter och stärka sig genom kontroverser.
FrP:s väljarbas växte mest bland unga män och tidigare väljare till Høyre 7och Senterpartiet. Partiets explosion markerar nya höjder för norsk lobbying – partiet har fått tiotals miljoner i sponsring från lobbygruppen Aksjon for Borgerlig Valgseier (Aktion för en konservativ valseger), långt mer än något annat parti. Varje öre räknas!
På vänsterkanten kan Rødt fira sitt bästa valresultat någonsin. Med 5,3 % av rösterna låg de bara 0,3 % efter SV, som de har börjat komma ikapp i de flesta opinionsundersökningar. Rødt gick särskilt bra i Finnmark, med 9,8 %. Dess växande popularitet kan ses som baksidan av samma mynt som FrP; många är desillusionerade över Arbeiderpartiets regeringar som inte levererar på frågor som är viktiga för många. Med en historiskt impopulär Arbeiderpartiets regering bakom oss är Røds framgång, precis som FrPs, ingen stor överraskning.
Det faktum att vissa väljare har hoppat över till vänster om Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti är ganska ironiskt, eftersom Rødt genomgår samma högerförskjutning som vi har sett i Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti, och som de borgerliga partierna inte kan undvika. Från att 2013 ha anmält Støre, Stoltenberg och Faremo för medverkan i krigsförbrytelser i Libyen är Rødt idag ett parti som offrar ledaren för sitt ungdomsförbund som påpekat Arbeiderpartiets aktiva deltagande i folkmordet på palestinierna.
Personer som Kristjánsson, Moxnes och andra tar varje tillfälle i akt att distansera sig från kommunismen och ta bort hänvisningar till kommunismen från partiprogrammet. Vissa kommunister ser detta som ett misstag, men det är lika bra, eftersom det är en mer ärlig representation av partiets faktiska ambitioner. Vi håller med om att Rødt inte är ett kommunistiskt parti.
Trots framgången i parlamentsvalet gick det mycket dåligt för Rødt i skolvalet, med ett magert stöd på 2,8 % bland eleverna. Trenden visar att partiet har säkrat en väljarbas, men inte alls tilltalar unga människor. Det är troligt att den smutskastningskampanj som fördes av de borgerliga medierna och Rødt självt mot Rød Ungdoms politik och dess tidigare ledare Amrit Kaur bidrog till detta. Vi får se hur det går för Rødt i nästa val, när många av dessa elever har uppnått rösträttsåldern och kan rösta.
Miljöpartiet (MDG) och Kristelig Folkeparti (KrF) 8hade överraskande framgångsrika val och passerade spärren trots att de i opinionsundersökningarna under åren legat långt under spärren. Båda partierna uppmanade väljarna att rösta taktiskt för att säkra majoritet för vänster- respektive högerblocket. MDG hade tillsammans med FrP och Rødt sitt bästa val någonsin med 4,7 % av rösterna. KrF klarade knappt spärren med 4,2 %, men kunde ändå fira ett resultat som överträffade partiets förväntningar.
På sociala medier uppstod en mindre dispyt mellan företrädare för MDG och SV, där företrädare för Miljöpartiet hävdade att det var viktigt för vänstermajoriteten att de överskred spärrgränsen, vilket förnekades av SV-kandidaterna. Kampanjen fungerade dock: efter valet visade det sig att en tredjedel (!) av MDG:s anhängare hade röstat taktiskt. Detta återspeglas troligen också i SV:s valnederlag, som tappade nästan 2 %.
MDG:s framgång beror också på att partiet har gått ifrån sitt tidigare ensidiga fokus på klimatfrågor och breddat sitt program. Partiet har sedan dess börjat inta mer omfattande ståndpunkter i olika frågor, särskilt inom områdena social rättvisa, kollektivtrafik och entreprenörskap. För närvarande tilltalar partiet få utanför storstäderna. Det är tänkbart att särskilt MDG också gynnades av ”palestinska röster”, eftersom partiet tillsammans med SV och Rødt var ett av de partier som bland annat Palestinakommittén uppmanade människor att rösta på. Under de senaste två åren har folkmordet på palestinierna varit ett särskilt fokus bland norska väljare, och utrikespolitiken har nyligen fått en mer central plats bland väljarnas intressen.
Särskilt KrF:s resultat kan tolkas som en framgång mot bakgrund av de skandaler som har plågat partiet sedan 2021. År 2021 dömdes riksdagsledamoten Kjell Ingolf Ropstad för skatteflykt efter att ha beviljats gratis och skattebefriad pendlarbostad i Oslo genom att uppge att han hade utgifter på sin registrerade adress, som var hans föräldrars hem i Agder, när han i själva verket bodde i Oslo. År 2024 väcktes talan mot den dåvarande ledaren Olaug Bollestad angående frågor som rörde hennes ”ledarstil”. Hon har sedan dess ersatts av Dag Inge Ulstein, som ledde partiet genom valet.
Trots några turbulenta år, under vilka partiet har genomgått en estetisk ”omprofilering” och varit föremål för omfattande kritik från viktiga KrF-personer angående partiets högerkonservatism och relation till FrP, dess användning av biblisk retorik i politiken och dess försvar av Israel, har de lyckats bryta barriären. KrF har också fått ”taktiskt” sponsring från miljardärer för att hjälpa till att driva majoriteten åt höger. Eftersom FrP sannolikt kommer att växa ännu mer kommer KrF:s roll som stödjande parti att bli mindre betydelsefull, och partiet kommer att behöva överväga hur det ska förbli relevant fram till 2029.
Förlorarna
I motsats till FrP, Rødt, MDG och KrF var de partier som gick sämre än i det senaste riksdagsvalet Høyre (H), Senterpartiet (SP), Sosialistisk Venstreparti (SV) och Venstre (V).9
Høyre har för andra gången passerats av FrP som det största partiet på högerkanten – men denna gång kanske för gott. Det tidigare regeringspartiet kom på en blygsam tredjeplats i valet med 14,6 % av rösterna. Nedgången på 5,8 % jämfört med förra valet är partiets lägsta stöd sedan 2009 och det tredje lägsta någonsin. Partiet uppfattades allmänt av experter som svagt under valet och lyckades inte ta äganderätt till viktiga frågor på samma sätt som FrP gjorde. Kort därefter meddelade den före detta statsministern Erna Solberg att hon avgår som partiledare. Hon medgav att partiet hade misslyckats med att mobilisera sina väljare och ansåg att hon kanske borde ha avgått tidigare.
Senterpartiet (SP) upplevde ett spektakulärt sammanbrott. Partiets stöd sjönk från solida 13,5 % och 19 mandat efter valet 2021 till bara 5,6 % och 9 mandat denna gång – ett tröskelparti.10 Nedgången beror troligen särskilt på partiets utträde ur koalitionen med Arbeiderpartiet i januari tidigare i år. Anledningen till konflikten vid den tidpunkten var oöverstigliga meningsskiljaktigheter med AP i energi- och EES-frågor. Man kan inte säga att detta drag har ingett förtroende hos partiets traditionella väljare, landsbygdsbefolkningen och jordbrukarna, och partiet har inte heller gjort några större ansträngningar för att presentera ett attraktivt program inför valet. I likhet med det konservativa partiet erkände Trygve Slagsvold Vedum nyktert valet som ett nederlag.
SV tappade nästan 2 % och fick 5,6 % av rösterna, och börjar också bli omkört av Rødt, som har ett liknande program men ett mer sympatiskt ansikte. Nedgången i stödet på nästan 2 % kan därför bero på partiets misslyckande att profilera sig som ett attraktivt alternativ på vänsterkanten, särskilt efter att samarbetet med Arbeiderpartiet i tidigare koalitioner har dämpat SV:s ambitioner. Många kritiserar partiet för att det inte längre skiljer sig nämnvärt från Arbeiderpartiet när det gäller klimat-, ekonomi- och socialpolitik. Utan tydliga valfrågor är det logiskt att många röster som kunde ha gått till Socialistisk Venstreparti istället gick till Arbeiderpartiet eller Røde Parti.
Partiet har också genomgått en betydande förskjutning åt höger under årens lopp, från att ha varit det anti-krigspartiet i Stortinget till att stödja Natos aggression mot Jugoslavien och Libyen. Det är därför troligt att SV har förlorat en del av sina yngre och mer radikala anhängare. Rødt, som inte tyngs av en historia av koalition med Arbeiderpartiet, framstår i direkt jämförelse som ett ”fräschare” alternativ. Särskilt i städerna Oslo, Bergen och Trondheim kan vi se att Rødt och MDG har vuxit – troligen på bekostnad av SV.
Venstre hamnade under spärrgränsen med ynka 3,7 %. Partiet, vars kärnfrågor inkluderar EU-medlemskap, småföretag och legalisering av cannabis, tilltalade inte ett brett spektrum av väljare. Sedan 1970-talet har partiets traditionella väljarbas hämtats från andra partier som SV, SP och KrF, och 2025 fortsätter Venstres nedgång, långsamt men säkert på väg mot irrelevans.
De ”små partierna”
Norges Kommunistiske Parti uteslöts från parlamentsvalet efter att en ny vallag från 2024 krävde att små partier skulle samla in 1 % av de röstberättigade väljarnas underskrifter i sin valkrets, vilket motsvarar 40 000 underskrifter för att kunna ställa upp i stortingssvalet. Den strikta lagstiftningen var ett hårt slag för partiet. På samma sätt fick NKP 50 röster från Vest-Agder, där de lyckades samla in tillräckligt med underskrifter för att ställa upp med sin erfarna kandidat Runa Evensen.
Det nybildade partiet Fred og Rettferdighet (FOR) fick 0,3 % av rösterna. Partiet leds av Marielle Leraand, tidigare vice ordförande för Rødt fram till 2022. Hon bröt med Rødt på grund av frågor om vapenstöd till Ukraina och norskt medlemskap i Nato. Partiet företräder en politik som liknar NKP:s, med en multipolaristisk karaktär men utan det specifika kommunistiska innehållet. Partiet kan ha gynnats av den miniskandal som avslöjades i televisionen, nämligen att det hade fått miljoner i sponsring från den ryskbaserade norska affärsmannen Atle Berge, som öppet stöder Putins regering. Partiet har sedan dess varit föremål för misstankar och trakasserier, som bourgeoisien naturligtvis har utsträckt till alla som delar deras antiimperialistiska åsikter.
Ledaren för FOR:s ungdomsförbund, ”Young Anti-Imperialism”, Mulonda ”Maven” Rashidi, hamnade på förstasidan av VG för att ha hyllat Nordkorea som ett av världens friaste och mest demokratiska länder. Samtidigt har Maven avslöjats som sexist och reaktionär på TikTok, där man bland annat kan hitta öppet stöd och beröm för Ryssland och Putin, anti-LGBTQ-konspirationer och påståenden om att kommunismen är en konservativ ideologi och inte har något med arbetarnas makt att göra.
Det högerextrema partiet Norgesdemokratene (ND) fick 0,7 % av rösterna i sitt första parlamentsval. Efter sitt bästa valresultat någonsin är Norgesdemokratene garanterat statligt stöd genom ett subventionssystem som kommer att ha ackumulerats till över 10 miljoner kronor fram till 2029. Vi kan därför förvänta oss en uppgång i högerradikal ND-propaganda och ännu högre stöd i nästa val. Partiet väckte tidigare kontroverser efter att ha bjudit in en tysk AfD-politiker till Norge för att besöka Grönland i Oslo och observera ”demografiska förändringar”. De upptäcktes av antifascistiska demonstranter vid en moské och jagades bort.
Det konservativa partiet, som har ett liknande program som ND men med en mer ”judisk-kristen” prägel, hamnade strax under ND med 0,5 %. Partiet består huvudsakligen av före detta KrF-medlemmar som inte tyckte att partiet var tillräckligt högerorienterat.
Generationspartiet lyckades skapa rubriker i de konservativa medierna med sin ledare Gyda Oddekalvs konfrontativa inställning till politiska motståndare. I en komisk sammankomst på YouTube-kanalen ”GUTTA” hävdade Oddekalv i en debatt med statsministern att hon var folkets röst. Partiets viktigaste fråga är ”direktdemokrati”, dvs. kravet på mer frekvent användning av folkomröstningar. I övrigt omfattar partiets program självförsörjning, totalförsvar och avskaffande av förmögenhetsskatt och skatt på låga inkomster. Generasjonspartiet verkar vara ett nytt populistiskt parti och fick 0,7 % av rösterna.
Framväxten av nya partier är en trend som tyder på något lite annorlunda. Det mest uppenbara är att det visar på en desillusionering med de ”gamla” partierna. Många av de partier som har suttit i regeringen har misslyckats med att genomföra sina program, och väljarnas lojalitet minskar i motsvarande grad. När detta sker stärks högerflygeln med sina enkla och populistiska lösningar, och 2) det fragmenterar det politiska landskapet. Det som tidigare var ”AP:s väljarbas” är nu mer jämnt fördelat mellan AP, MDG, SV och Rødt.
Anledningen till att högerkanten specifikt stärks hänger samman med den osäkra situationen för ”medelklassen”. Denna tvådelade klass befinner sig någonstans mellan arbetarklassen och bourgeoisien och består i Norge huvudsakligen av egenföretagare, jordbrukare, tjänstemän och mellanchefer utan eget kapital, samt personer med stabil inkomst och ofta viss egendom, men i allmänhet utan kontroll över produktionsmedlen. På grund av detta påverkas de lättare av populistiska och reaktionära partier, som trots olika program ofta har gemensamt att de garanterar ”stabilitet” (lag och ordning), är skeptiska till globalisering och invandring och motsätter sig beskattning och reglering. Denna retorik återfinns i FrP:s och ND:s program.
Även den borgerliga vänstern försöker tilltala delar av den hotade medelklassen genom att försöka vrida tillbaka klockan. Vi kan observera en allmän romantisering inom den borgerliga vänstern av socialdemokratins guldålder i efterkrigstidens Norge. Kristjánsson från Rødt har upprepade gånger framställt Einar Gerhardsens (Arbeiderpartiet) 1970-tal i Norge som ett ideal. Det är sant att denna period står för stark facklig organisering, statlig kontroll av ekonomin, stor social rörlighet och ökande välfärd. Men politisk nostalgi är farligt, eftersom det inte hanterar nutiden på dess egna villkor: nostalgi är knuten till en social grund som inte längre är verklighet. Från 1970-talet till idag har Norge blivit en fragmenterad ”tjänsteekonomi” som hämtar mycket av sin rikedom från exploateringen av utvecklingsländer genom oljefonden.
En ytterligare risk ligger i att hänge sig åt samma längtan efter ”stabilitet” och ”ordning” och försvara den i grunden samma ordning som högern står för, bara ”vänligare” och mer reglerad. I praktiken innebär detta inte mycket mer än att bekräfta högerns världsbild och söka lösningar i det förflutna där det inte finns några. Vid denna korsväg stöter man på följande problem: endast högerflygelns program kan förverkligas. Det är omöjligt att resa tillbaka i tiden till 1970-talet.
Slutsats
Trots Arbeiderpartiets och ”vänsterflygelns” knappa valseger är de viktigaste trenderna som valresultatet visar 1) Arbeiderpartiets gradvisa nedgång och historiska impopularitet, 2) fragmenteringen och högerförskjutningen av den borgerliga ”vänstern” och 3) hotet mot medelklassen och uppkomsten av högerpopulism i form av ett dominerande FrP. I detta avseende skiljer sig Norge inte så mycket från övriga Europa, förutom när det gäller tidpunkten. Men det faktum att hotet om FrP:s dominans i Stortinget endast är tillfälligt betyder inte att ”allt är bra” fram till 2029. Vid nästa parlamentsval 2029 är det fullt tänkbart att vi kommer att få en FrP-ledd regering som har stärkt sig på bekostnad av ännu en svag Arbeiderregering, med Sylvi Listhaug som premiärminister.
Vi vet redan med säkerhet att den nya Arbeiderpartiets regering kommer att fortsätta att medverka till folkmordet på palestinierna, fortsätta att driva på kapprustningen och krigshetsen och fortsätta att skämma ut sig i hanterbara krissituationer. I juni i år tillkännagav Arbeiderpartiet en planerad ökning av försvarsbudgeten med hela 5 %. (Detta kom efter att Trump enligt uppgift hotat Stoltenberg med att kasta ut Norge ur Nato eftersom landet inte spenderade tillräckligt på försvaret. Pengarna för detta växer inte på träd – de tas från arbetarklassens välfärd, sociala tjänster och andra intensifieringar som världens förtryckta måste betala för. Samma politik som ligger bakom Arbeiderrpartiets 15-procentiga stöd i opinionsundersökningarna tidigare i år kommer att fortsätta, och i andra omgången kommer det inte att förtjäna så mycket som 15 procent alls.
Stigande levnadskostnader, bostadskrisen och osäkerheten på arbetsmarknaden är en idealisk grogrund för högerextremism – och som den aviserade ökningen av försvarsbudgeten signalerar, har Arbeiderpartiet och resten av vänstern inget intresse av att motverka detta. Imperialismen kommer att fortsätta att ruttna och den internationella situationen kommer att bli ännu mer krisfylld än den redan är, och FrP kommer att kunna presentera sig som det parti som har lösningen och skylla alla norrmäns olyckor på vänstern, muslimer, utlänningar, queerpersoner, ”globala eliter” och alla andra som inte ingår i den borgerliga oligarkin.
Partierna till vänster om Arbeiderpartiet är inte heller några motståndskrafter i denna mening, eftersom resten av ”tuttifrutti-gänget” också stöder försvarsavtalet och begränsar sina reservationer mot ökningen av försvarsbudgeten till ren kritik. Utöver detta har ökningen stöd av resten av högerflygeln i Stortinget – den ligger långt utanför räckhåll för någon teoretisk utmaning från den borgerliga vänstern, och Stortinget är förlorat som arena för kampen mot militariseringen. Dessutom saknar vänstern i Stortinget några verkliga alternativ och stöder i grunden samma ordning som förde oss hit från början.
Ligger lösningen i ökad mobilisering för att rösta på vänstern i nästa val? Nej, och bourgeoisien skulle mycket gärna se att vi fortsätter att tro detta, eftersom det hjälper högerpopulismen att vinna mark. Så länge vi blickar bakåt kan vi inte se de möjligheter som ligger framför oss. Vad som behövs är revolutionär politisk mobilisering och organisering av arbetarklassen, förtryckta grupper och deras solidariska allierade. Detta behöver inte begränsas till borgarklassens ramverk i Stortinget. Historien visar att arbetarklassens verkliga segrar har vunnits genom självständig och organiserad kamp, inte genom parlamentariska klasskompromisser.
Borgarklassens institutioner som Stortinget har inte förutsättningarna för att bekämpa imperialismen, militariseringen och fascismens framväxt. Vi måste bryta med passiv reformism och organisera arbetarklassens kollektiva och revolutionära styrka för att åstadkomma den omfattande förändring som tjänar våra intressen, och ansluta oss till de många revolutionära kamper som redan pågår i världen idag. Detta är inte abstrakt teori, utan något som massorna runt om i världen redan upptäcker och som kan förverkligas på konkreta sätt – först och främst genom uppbyggnaden av det revolutionära kommunistpartiet.
Karl Johan
(Denna artikel publicerades ursprungligen på Kommunisten – Stortingsvalget 2025 – Kommunisten, organ för Revolutionärt Kommunistisk Forbund) – vår översättning från norskan)