Inledning
Ingemar Karlsson diplomat och teologie hedersdoktor som skrivit ett flertal böcker, bland annat om Israel och Palestina. Vi återger här ett kapitel ur boken ”Om Ni vill det är det ingen dröm”.
Det värdefulla i artikeln är bemötandet av de religiöst baserade argumenten för Israels existensberättigande. Detta är sionistiska argument som framförs dagligen på gator och torg mot palestinaaktivister. Argumenten är legio i borgerligt baserad argumentation i ämnet.
Kapitlet avslutas med ”Israels ovillkorliga rätt att existera bygger inte på judarnas hypotetiska ursprung eller på ett mytiskt avtal med Gud, inte heller på vad Herbert Tingsten på sin tid kallade kulturarbetets rätt och lidandets rätt utan på internationell rätt, det vill säga FN:s generalförsamlings resolution 194 från den 11 december 1947 och inget annat.”
Detta är ingenting som maoister kan skriva under på. Det framgår av Kommunistiska Arbetarföreningens grundläggande uttalande från november 2023. Israel är en kolonial nybyggarstat som stulit Palestina med hjälp av de på sin tid helt dominerande imperialistiska Storbritannien och senare USA. Detta skedde till stor del med hjälp av terror. Se till exempel den omfattande etniska rensningen av palestinier i Nakban 1948 och den sionistiska Sternligans mord på FN diplomaten och svensken Folke Bernadotte. Israel har under hela sin existens inte haft annat än förakt över för FN och dess beslut. Otaliga fakta visar på detta. Bland det första som Israel gjorde var att med våld utvidga det territorium som man tilldelats av FN.
Israel har definitivt ingen ”ovillkorlig rätt att existera”. FN bör upphäva resolution 194. Erfarenheten har visat att det var ett helt felaktigt beslut. Istället bör ett enhetligt, demokratiskt, sekulariserat Palestina, från floden till havet, för alla människor som bor i området, upprättas. Alternativet, på sikt, är att detta sker genom en nydemokratisk revolution. Detta är den enda lösningen på bosättarkolonialism och apartheid. I sin tur kräver detta att USA-imperialismen har förlorat sin nuvarande ställning som imperialistisk supermakt. Den nuvarande utvecklingen pekar i den riktningen, även om det troligen tar tid.
masi
Sionisterna om Det förlovade landets omfattning
Utdrag från kapitlet ”Sionismen, Bibeln och rätten till det Heliga” landet i min bok ”Om Ni vill det är det ingen dröm” föranlett av Netanyahus uttalade vision om ett ”Storisrael”
Det förlovade landets omfattning
De tidigaste angivelserna för Eretz Israels gränser återfinns i Fjärde Mosebokens 34:e kapitel. Nästa detaljerade beskrivning ges i Josua 13–19. Flertalet av de platser som markerar gränserna går inte längre att identifiera, men enligt judiska historiker skulle fjärde Mosebokens beskrivning i stort sett motsvara den egyptiska provinsen Kanaan så som den utstakades i ett fredsfördrag mellan Ramses II och hettiterna omkring 1270 före Kristus. Denna omfattade dels hela det nuvarande Israel med undantag för delar av Negev, dels en del av Sinai mellan Wadi al-Arish och Gaza, Västbanken samt större delen av Libanon och Syrien, däribland Damaskus.
Den i Bibeln vanligast förekommande definitionen är från Dan till Beer Sheva (till exempel Domarboken 20:1), som dock snarare är en beskrivning av var de tolv stammarna var bosatta under domartiden än av det förlovade landets omfattning. Detta område utgjordes, förutom av stora delar av Galileen, huvudsakligen av Judeen och Samarien, det vill säga Västbanken, samt de områden öster om Jordanfloden där Jordaniens största befolkningscentra nu finns. I kustområdet fanns endast en liten judisk enklav norr om våra dagars Tel Aviv medan kustslätten i övrigt beboddes av filistéerna. Det som i dag är de befolkningstätaste delarna av Israel ingår således inte i de bibliska löftena.
Dessa var enligt Samuels bok och Kunga- och Krönikeböckerna nära att förverkligas under Davids och Samuels tid (900-talet före Kristus). Vid denna tid omfattade det judiska väldet, förutom våra dagars Israel, även Västbanken, i stort sett hela den i våra dagar befolkade delen av Transjordanien, större delen av Syrien inklusive Damaskus, Hama och Homs, södra och östra Libanon samt en del av Sinai från Wadi al-Arish till Gaza. ….
Israeliska politiker har aldrig offentligen givit en exakt definition av var landets gränser går. Ben-Gurion hävdade dock ofta i interna sionistiska sammanhang att Eretz Israel bestod av fem delar: södra Libanon (norra delen av västra Israel i Ben-Gurions språkbruk), södra Syrien, Transjordanien (våra dagars Jordanien), Palestina (»mandatområdet i västra Israel«) och Sinai.
Gränsen i Syrien drog Ben-Gurion längs med den latitud som går genom staden Homs, omkring 20 mil norr om Damaskus, därför att han ansåg att det bibliska Hama legat där. Andra sionister är här av en annan uppfattning. En del placerar Hama vid Aleppo, 35 mil norr om Damaskus, andra förlägger staden till Turkiet. Ben-Gurion talade även om Sinai som en del av Eretz Israel. När detta område erövrats i 1956 års krig stod alla Knessets medlemmar, med undantag för kommunisterna, upp och sjöng gemensamt nationalsången.
De gudomliga löftena
De första löftena återfinns i Första Mosebokens tolfte kapitel. I dess första vers säger Herren till Abraham: Lämna ditt land, din släkt och ditt hem och gå till det land som jag skall visa dig.
När Abraham, som i Femte Moseboken 26:5 betecknas som en nödställd aramé, kommit till Sikem (nuvarande Nablus på Västbanken) i Kanaans land uppenbarade sig Herren för honom och sade: Åt dina ättlingar skall jag ge detta land. (Första Moseboken 12:7). I kapitel 13:14–15 säger Herren till Abraham, som befinner sig på en höjd nära Betel (strax norr om Jerusalem): Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid.
I Första Moseboken 15:18 är det gudomliga löftet mer preciserat: Åt dina ättlingar ger jag detta land, ända från Egyptens flod till den stora floden, Eufrat.
De ursprungliga gudomliga löftena gavs således innan något judiskt folk existerade. Om den bibliska berättelsen infogas i ett historiskt perspektiv skedde detta omkring år 2000 före Kristus, det vill säga ungefär åtta hundra år innan Israels barn efter fyrtio års vandring i Sinai och Nufud kom till Kanaans land från Egypten.
Utan att göra sig skyldig till något exegetiskt övervåld kan man från bibliska utgångspunkter hävda att araberna med samma rätt som judarna kan anse sig såsom Abrahams säd.
Arabernas förmente stamfader, Ismael, var Abrahams förste son som han vid åttiosex års ålder fick med sin hustru Saras egyptiska tjänstekvinna Hagar (Första Moseboken 16).
När Herren i samband med att han ingick sitt förbund med Abraham (Första Moseboken 17:4–10) omtalade för den då nittionioårige Abraham att hans nittioåriga hustru Sara skulle välsignas med en son, sade Abraham till honom: Måtte Ismael få leva i ditt hägn. Men Gud sade: Din hustru Sara skall verkligen föda dig en son, och du skall ge honom namnet Isak. Med honom skall jag upprätta mitt förbund, ett evigt förbund: jag skall vara hans Gud och hans ättlingars Gud. Vad Ismael angår har jag hört din bön: jag skall välsigna honom så att han blir fruktsam och förökar sig övermåttan. Han skall bli far till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk.« (Första Moseboken 17:18–20)
När Abraham som ett tecken på förbundet mellan Gud och Abrahams säd lät omskära sig var Isak ännu inte född utan Ismael omskars med honom (Första Moseboken 17:26).
Då Sara efter Isaks födelse ville fördriva Ismael och dennes moder Hagar »blev Abraham mycket illa till mods, det gällde ju hans son« (Första Moseboken 21:11). Men Gud sade till honom: Var inte illa till mods för pojkens och slavinnans skull. Gör som Sara säger, ty det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare. Men också slavinnans son skall jag göra till ett folk eftersom han är ditt barn. (Första Moseboken 21:12–13).
Enligt den muslimska traditionen kom Hagar och Ismael till det ställe där Mekka nu ligger och bosatte sig där efter det att de fördrivits av Sara. Där byggde också Abraham och Ismael det tempel, Kaba, som än i dag är islams främsta helgedom. I en del arabiska versioner av berättelsen om hur Gud prövar Abraham genom att befalla honom att offra sin son (Första Moseboken 22) är denne inte Isak utan Ismael.
Efter Saras död tog sig Abraham ännu en hustru, Ketura. Med henne fick han sex söner (Första Moseboken 25:1–2 och Första Krönikeboken 1:32) som han lät dra bort till österlandet. På bibliska grunder kan således även andra folk än judarna göra anspråk på att tillhöra Abrahams säd. I Första Moseboken 17, 19 och 21 säger visserligen Gud att hans förbund gäller Isak och hans ättlingar men inga inskränkningar görs av de tidigare löftena om Kanaans land till Abraham och hans säd.
Abraham var trots Moseböckernas förbud mot giftermål med främmande kvinnor (se nedan), som senare upprepas av profeterna, långt ifrån den ende som tog sig främmande hustrur. Josef gifte sig exempelvis med den egyptiske prästen Poti Feras dotter Aserat (Första Mosebok 41:45). Moses i sin tur äktade Sippora, dotter till en midianitisk präst (Andra Moseboken 2:21). Kung Davids moder var moabit och en av Davids hustrur var prinsessa av Geshur. Vidare begick David äktenskapsbrott med hettiten Urias hustru Batseba och tog henne till hustru (Andra Samuelsboken 11). I detta äktenskap föddes kung Salomo vars moder således var hettit.
Varken David eller Salomo, vars kungadömen åberopas för att legitimera den judiska statens upprättande, skulle därmed, ha betraktats som judar om de fötts i Israel i dag. För att en person skall räknas som etnisk jude och därmed automatiskt ha rätt att bosätta sig i Israel och bli israelisk medborgare är det enligt Law of Return och den judiska nationalitetslagstiftningen en förutsättning att personen i fråga är född av en judisk moder – ett krav som varken David eller Salomo således skulle ha uppfyllt.
Kung Salomo tog i sin tur Faraos dotter till hustru (Första Kungaboken 3:1):
Kung Salomo hade många utländska kvinnor som han älskade, förutom faraos dotter kvinnor från Moab, Ammon, Edom, Sidon och hettiternas land. De tillhörde folk om vilka Herren hade sagt till israeliterna: Ni skall inte beblanda er med dem; då förleder de er till att dyrka sina gudar.Det var sådana kvinnor Salomo höll sig till och älskade. Han hade sjuhundra hustrur med furstlig rang och trehundra bihustrur, och hans kvinnor förledde honom till avfall. (Första Kungaboken 11:1–3)
I Bibeln klargörs också på upprepade ställen att dessa kungliga exempel efterföljdes av både hög och låg.
Esras och Nehemjas böcker ägnas, som framgått ovan, i stor utsträckning åt varningar för de faror som ligger i varje form av samröre med andra folk.
Från bibliska utgångspunkter kan inte bara hävdas att många icke-judar kan räkna sig som Abrahams avkomma och att judarna uppblandades med andra folk utan även att många judar inte tillhör Abrahams säd.
I Ester 8:17 sägs: Många ur de andra folken i landet utgav sig för att vara judar, eftersom de hade gripits av fruktan för judarna. I detta sammanhang kan erinras om att konung Herodes var edomit, ett folk som år 126 före Kristus av mackabéerna tvingades antaga judendomen…….
I Nya testamentet sägs vidare i Jesu verop över de skriftlärda och fariséerna i Matteusevangeliets 23:15: Ve er skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva.
Av Pauli brev och Apostlagärningarna att döma stötte denne på proselyter på en rad av de platser han besökte under sina resor. Utanför den bibliska ramen skriver den judiske historikern Philo Judaeus eller Filon från Alexandria (ungefär år 20 före Kristus till år 50 efter Kristus) att ett stort antal omvänts till judendomen i Grekland. Historieskrivaren Josefus berättar i sin tur att en stor del av Antiochias befolkning övergick till judendomen.
Omvändelserna förefaller ha nått sin höjdpunkt under tiden mellan det judiska rikets fall (år 70 efter Kristus) och kristendomens uppgång. Bland annat övergick flera patricierfamiljer till judendomen vid denna tid liksom även den kungliga familj som styrde den romerska provinsen Adiabene (gränstrakterna mellanTurkiet, Irak och Syrien).
Omkring år 740 konverterade de turkiska khazarernas konung Bulan till judendomen tillsammans med sitt kring Volgas och Dons nedre lopp bosatta folk. Uppståndelsen blev stor när Arthur Koestler 1976 beskrev deras historia i sin bok Den trettonde stammen och hävdade att majoriteten av den östeuropeiska judendomen hade denna bakgrund. Tanken att framstående israeliska politiker som Begin, Shamir, Golda Meir och Ben-Gurion inte skulle ha sin härstamning från det förlovade landet utan vara ättlingar till khazarerna har av någon kallats det grymmaste av skämt.
Exempel från vår egen tid på andra folk som konverterat till judendomen är de mörkhyade falashas från Etiopien. Dessa erkändes först 1975 officiellt av israeliska regeringen som judar efter en lång och bitter strid mellan både politiker och rabbiner. 2010 kom, efter en liknande kontrovers, 1700 invandrare av tibetanskt-burmesiskt ursprung från Indien till Israel och placerades i bosättningar på Västbanken sedan de konverterat till ortodox judendom med motiveringen att de tillhörde Bnei Menashe, en av Israels tio förlorade stammar som tvingades i exil för 2 700 år sedan.
Shlomo Sand, historiker vid universitetet i Tel Aviv, tar utförligt upp Koestlers teser i sin bok Skapandet av det judiska folket, som kom ut 2008.
I boken, som blev en bestseller i Israel, ger han en rad andra exempel på konverteringar genom historien och på det judiska folket som en föreställd gemenskap. Enligt Sand var det en skapelse av intellektuella med judiskt ursprung i Tyskland som blivit inspirerade av Johann Gottfried von Herder och den tyska romantiken. Han påpekar att »det fanns tider i Europa när man kunde bli kallad antisemit om man hävdade att judarna tillhörde en nation av en främmande art, medan man i dag blir kallad för judehatare om man hävdar att judarna inte är och aldrig har varit ett folk eller en nation«.
Sand skriver att redan den hasmoneiska dynastin (147–-40 före Kristus) började producera judar genom en omvändelsekampanj under första hälften av det första århundradet före Kristus. Denna politik lade sedan i sin tur grunden för kristendomens utbredning. När denna på 300-talet blivit statsreligion i det romerska riket avstannade den judiska missionsverksamheten. Antalet judar minskade drastiskt och många judar som levde kring Medelhavet övergick till kristendomen. I stället expanderade judendomen i andra regioner som Jemen och Nordafrika. Om så inte skett hade den enligt Sand reducerats till en marginell religion om den nu överhuvudtaget hade överlevt.
De sefardiska judar som tvingades lämna Spanien 1492 och då fick en ny tillflykt i det Osmanska riket var enligt Sand huvudsakligen ättlingar till berber som ingått i de styrkor som under ledning av den muslimske befälhavare Tariq ibn Ziyad år 711 tog sig över Gibraltar sund och erövrade den iberiska halvön. Ett judiskt berbiskt kungadöme hade besegrats bara femton år tidigare och en rad historiska källor belägger att många av de soldater som ingick i Tariqs trupper var judiska konvertiter.
En av bokens grundteser är att bara den religiösa och finansiella eliten drevs ut av romarna efter templets förstörelse och att övriga sociala grupper, framför allt den jordbrukande befolkningen, stannade kvar. Många övergick till kristendomen efter den bysantinska erövringen av Palestina för att sedan i stor utsträckning bli muslimer efter den arabiska invasionen på 660-talet.
Hans slutsats, som blivit mycket omstridd i Israel och den judiska diasporan, är att förfäderna till majoriteten av dagens israeliska medborgare inte har sina rötter i regionen, medan däremot majoriteten av dagens palestinier härstammar från antikens judiska befolkning.
Sand skriver till sina israeliska läsare att »inget folk förblir etniskt rent genom tusentals år, men sannolikheten är större att palestinierna är arvtagare till det gamla judiska folket än att du och jag är det«. Han hävdar också att många ledande sionister var väl medvetna både om detta och om att bönder inte frivilligt lämnar sin mark.
Ingen mindre än Ben-Gurion skriver i Eretz Israel in the Past and the Present, att bondebefolkningen i Palestina var avkomlingar till de gamla israeliterna som hade överlevt den romerska förstörelsen av landet och bott kvar och sedan gått över till islam sex århundraden senare och att de därför kanske kunde »återhebreiseras«:
Fellahen (den arabiske bonden) är inte en avkomma till de arabiska erövrare som intog Eretz Israel och Syrien på 600-talet. De arabiska segrarna förstörde inte den jordbruksbefolkning de fann i landet. De utvisade bara de bysantinska ledarna och rörde inte lokalbefolkningen. Araberna bosatte sig heller inte där. De sökte inte ny mark för att låta en bondebefolkning slå sig ner eftersom en sådan knappast existerade. Deras enda intresse i de nya länderna var politiska, religiösa och materiella: att härska, sprida islam och samla in skatt … Att hävda att judar efter Titus erövring av Jerusalem och bar Kokhba-revoltens misslyckande upphörde med att odla landet är att visa en total okunnighet om historien … Den judiske bonden kunde precis som alla andra bönder inte lätt skiljas från sin jord som han bevattnat med sitt och sina förfäders svett. Trots förtryck och lidande förblev befolkningen på landsbygden oförändrad.
Ben-Gurion skriver vidare att »en studie av tiotusentals namn på alla byar, bäckar, källor, berg, ruiner, dalar och kullar från ’Dan till Beer Sheva’ bekräftar att den bibliska terminologin från Eretz Israel är levande i bondebefolkningens dagliga tal«. Han konstaterar att 210 byar hade tydliga hebreiska namn och att oskrivna lagar som betecknades som shariat al-Khalil – patriarken Abrahams lagar – hållits levande och fortfarande tillämpades. ……
Israels ovillkorliga rätt att existera bygger inte på judarnas hypotetiska ursprung eller på ett mytiskt avtal med Gud, inte heller på vad Herbert Tingsten på sin tid kallade kulturarbetets rätt och lidandets rätt utan på internationell rätt, det vill säga FN:s generalförsamlings resolution 194 från den 11 december 1947 och inget annat.
Ingemar Karlsson
(Texten tidigare publicerad på FacebookI
Länk till bild i stor skala.
